Kan det vara så här det går till, naturens sätt att befria sig från det parasitiska och destruktiva människosläktet?
I en muterad och preciserad form rör sig corona från luftvägarna till huvudet och ger merparten av mänskligheten HJÄRNDIMMA. Även om naturen slår ifrån sig i blindo med mängder av oskyldiga offer, kommer sista akten att drabba så mycket av världens intelligentia att all utveckling av mördarvapen (Sverige), distraktions-appar (Sverige) och Spotifyspelare (Sverige) att Paradiset återvänder till Jorden. Olika länder har olika specialiteter och blir på liknande sätt av med betydande delar av sin spetskompetens. Allt stannar av (jfr Saturnus, Den Långsamme, som 2036 tar över Sveriges rullande ödescykler - det blir ett "brain drain" landet aldrig i litterat tid varit med om).
Det kommer att följa några generationer av stendumma människor som inte orkar koncentrera sig ens i fem minuter på ett göromål och absolut inte på skriven text - många kommer inte ens att kunna tyda inflationen av emojjer som på den tiden ersatt majoritetens sätt att kommunicera trivialiteter med varandra. Efter dessa "förlorade" generationer återvänder sakta de normala förståndsgåvorna till homo sapiens. Men då har alla världens hjul i princip avstannat och mänskligheten kommer plötsligt att ha en avklarnad blick och minnas den förfärliga tid som föregick Nödstoppet. Låt oss kalla det för att Naturen har omprogrammerat mänskligheten eftersom de dessförinnan slutat fungera på intellektuell nivå och behövde erfarenheter som när någon pekar med hela handen.
Så kan Naturen i själva verket vara den instruerade lägre intelligens som sjösätter Vattenbärarens tidsålder. Saturnus har på sistone återkommit på bloggen som den intelligensens planet, vilket kanske förklarar att det moderna, cirkulära horoskopet ritas med Saturnustecknet Stenbocken på topp, som världshärskaren. (Man kan förstås läsa ut andra förklaringar också: som att Stenbockens planet Saturnus symboliserar tidens gång och att makt tenderar att börja vandra inom samma släkter...) och Den Irrationella Själens simpla fixering på föda och annan stimulans för själva kroppen är begripligt bottennivån i denna mikrohierarki. Polerna tecknar inom den materiella världen långsiktig rationalitet och ögonblickets begär.
Jag har inte hittat någon astrologisk historiker som vetat på NÄR den runda zodiaken ersatte den gamla europeiska som var fyrkantig (exakt samma som i norra Indien). Det kan inte ha varit alltför länge sedan eftersom kvadratiska horoskop användes ännu på 1600-talet. Men cirkelarrangemanget, som lämnar därhän den gamla symboliska sanningen, att Jorden är fyrkantig (eller en kub), har vissa fördelar. Med cirkeln blir det tydligt hur Världshärskaren har två universella storheter till höger och vänster om sig. Till vänster piskan och till höger moroten, Vattenbäraren och Skytten.
Den förra är Världssjälen som en förnuftig själ. Saturnus drar gränser. Men Skytten på andra sidan står för utforskning och sprängande av gränser, Jupiter är Guds planet under hellenismen och i Indien ansågs Guru vara en gudomlig ställföreträdare på Jorden, såsom en självförverkligad lärare. Och Självet, atman, är identiskt med Atman – Världssjälen. (Där invände sig platonisten Plotinus på ett helt nytänkande sätt och förklarade att atman inte bara är en delmängd i Atman. Det är inte Världssjälen som ger upphov till enskilda små ljusgnistor. Själarna är alla likställda och härleds tillbaka till Den Ene som föregick universums tillkomst. Som enda svar på varför människans själ är en så ömklig tingest som t.o.m. fallit ner till materialitet och dragit på sig en förbrukningsvara som den Irrationella själen, förklarade Plotinus att Världssjälen ”valt tidigare” och valt bättre än människosjälarna!
Plotinus högsta triad. Den Ene och dess emanation i ett självmedvetet gudomligt Intellekt och dess andra emanation i "Själ". De två senare kan utan större problem ses i sjunde himlakretsens Saturnus och sjätte himmelen Jupiter. Bloggen har tidigare noterat att hinduerna som enda planet menar att Jupiter/Zeus/Guru är den enda planeten vars substans är Eter. Eftersom Etern i hinduisk uppfattning föregår världen och tiden, blir planeten en slags propp som kan öppnas och som ger tillträde - via Etern - till den gudomliga världen utanför vårt slutna universum (eller kanske till andra platser inom universum). Jämför med hinduismen som ser en Gud utanför universum och en del i det tvådelade universum: Purusha och materien Prakriti. Det är samma tudelning som nästan alla grekiska filosofier inklusive pytagoréerna hävdade, troligen en import från Österlandet. (Persernas dualism är nära besläktad med delar av hinduismen.)
Genom expansiva Jupiter kan visserligen ingen trotsa Saturnus som definitiv gränsdragare, men genom att gå in i Jupiter skippar man helt spelreglerna för det solsystem som ligger under Saturnus jurisdiktion. En slags genväg ur själens fångenskap från många reinkarnationer i detta system. Inte för inte är Jupiter den Stora Välgöraren, med astrologiska egenskaper alla åtrår: frihet från tvång, stor rikedom och allmän framgång. Saturnus har fått bära hundhuvudet, och kallas Stora Illgöraren, restriktioner, dröjsmål, fattigdom och slutligen Döden för alla sammansatta (materiella) varelser. Saturnus är världslig makt och det kosmiska systemets lagiska upprätthållare.
Men Saturnus och Jupiter har dessa roller bara i människans värld. Saturnus som symbol för Guds Nous, det gudomliga medvetandet har inga onda konnotationer eftersom den är ur Tiden och på samma sätt representerar Jupiter den eviga Världssjälen.
Innanför solsystemets ständiga rotationer förhåller det sig annorlunda. Saturnus representerar där gudomlig medvetande som i Tiden, och planeten förknippas därför med historisk medvetenhet och konservativ försiktighet. Jupiter befinner sig också i tiden men blir ofta en hoppfylld slarver som ignorerar historia (äldre erfarenheter) och i sina världsliga chansningar på det Nya (nytt bara för en historielös dåre) och stor rikedom och andra mänskliga urspårningar.
Jupiter "på normalt sätt" i Sverige kan ses i den numera helt ointressanta Kyrkan (inkl. filosofiämnet). Det är långt enklare att hitta dess abnorma uttryck. "Polyamorös" är modern term för gamla hederliga "sexmissbrukare" och som indikerar att Jupiter är helt ur styr i venusianska frågor och troligen den normativa gränsdragaren Saturnus satt på undantag för en extra boost av omoral).
Jupiter som Princip ligger faktiskt närmare dagens riskkapitalism, ett verkligt degenererat uttryck. Jupiter har i vår tid också blivit en slösaktig motor i en vulgär evolutionistisk världsbild som stämmer väldigt illa med hur naturen egentligen beter sig: naturen är försiktig och konservativ som Saturnus! Naturen är en riskminimerare, inte ett myllrande jupiteriskt ymnighetshorn. Se vidare denna vetenskapsartikel: https://www.sciencedaily.com/releases/2020/08/200811163313.htm
*****
Andra lästips innan t.o.m. emojjerna blir otydbara: Den mest intellektuella text om atmans förhållande till Atman i hinduismens mest utvecklade form måste vara René Guénons "Man and His Becoming" (1928 och senare tryckningar). Franskan är uppenbarligen så svår att den amerikanska översättaren tappar bort sig i några av fransosens exakta tankegångar, men om man stannar upp vid dessa ställen uppfattar man snart den ursprungliga meningen.
Nyplatonisten Plotinus (200-talet) sägs ha varit indofil men hans svåra Enneaderna (samlade verken) röjer inga sanskrittermer. Att läsa Plotinus direkt är en tuff uppgift men det finns introduktionsböcker om ett eller annat delområde. Det gällande referensöversättningen de samlade verken utfördes av A.H. Armstrong och han har också skrivit en liten introduktion till Nous, det rent immateriella universum - pur Intelligens - som astrologins Saturnus förmedlar en bråkdel av genom Stenbocken (Jord) och kanske lite mer via Vattenbäraren (Luft). Den utkom 1940 och har också tryckts om: "The Architecture of the Intelligible Universe in the Philosophy of Plotinus" - undertiteln inte att förglömma: "- An Analytical and Historical Study".
Extraspaning
Som naturligt komplementära principer är det naturligtvis frestande att se Saturnus och Jupiter ha satt avtryck i den judiska kabbalans strukturering av sitt livets träd. Trädets anor går inte att spåra lika långt tillbaka som det astrologiska systemet kabbalismens äldsta text (Sefer Yetzirah) liknar något under inflytande av pytagoreisk nummerlära. Ta följande som en oambitiös observation som lämnar därhän senare tiders myt att fader Abraham skulle ha varit världshistoriens förste ockultist (hebreisk numerologi) och astrolog (han kom visserligen från Ur, ett astrologiskt säte).
Livets första principer är förstås Kronan (representation för Den Oändlige mycket snarlik grekernas Den Ene). På människans axlar till vänster (sett från iakttagaren) Förståelsens princip och på höger axel Vishetens princip. Tänk den populära illustrationen där människan har två figurer på sin axel, å ena sidan en djävul som söker förleda och å andra en ängel som viskar det rätta valet!
Det är mycket möjligt att dess figurer på axlarna kan spåras tillbaka till den rabbinska judendomens tanke om två moraliska tendenser i människan Yetzer ha-Ra och Yetzer-ha-Tov, en tanke judarna inte längre mindes att den hade sitt upphov i deras fångenskap i Babylon då de måste ha kommit i kontakt med persisk dualism, den Onde och den Gode som två krafter i envig i kosmos.
De tre höjdarna i Livets Träd påminner om Plotinus treenighet i Den Ene, Nous och Själen. Men i försöken att tvinga ihop trädet med den cirkulära zodiakens tre topplacerade tecken uppstår problem. Saturnus till vänster passar perfekt med den "stränga kolumnen" och Jupiter med den högre, nåderika kolumnen.
Närmare bestämt matchar Förståelsens princip perfekt Saturnus som Guds första emanation - Nous eller Intellektet medan den judiska visheten (Chokmah) sannerligen är Jupiter upp i dagen, planeten som också står för vishet eller intuitiv och omedelbar förståelse som inte behöver tuggas på lägre nivåer, som genom logiska Merkurius. (Merkurius är mycket riktigt "gudarnas budbärare" och förväntas enbart leverera det som kommer till en budbärare/profet från högre ort, antingen som jupiterisk uppenbarelse eller genom den saturniska traditionen/historien.
Den sataniska svenska staten som gör anspråk på att vara Gud i förhållande människorna har inte motsatt sig det enkla folkets obildade motvilja mot en Gud som enbart "sträng och dömande" - där är främst satanister och materialister som drar fram det argumentet. I själva verket arbetar Gud i världen med båda sina armar (antropomorfiskt sett), dömer med Saturnus när så är befogat men benådar när uppsåtet inte var ont.
Samtidigt förefaller zodiakens konstruktion rimma väldigt illa med Stenbocken på topp (och dess härskare Saturnus en andra gång är inte helt klockrent). Stenbocken är den inomvärldslig härskare men som symbol för den Högsta värjer åtminstone jag mig. Ändå har denna tradition existerat. Den perfekta "Guldåldern" i grekiske Hesiodos ("Verk och dagar") anknöts till Saturnus och därmed Stenbocken. T.o.m. dagens sekulära Israel tycks ha bytt bort Gud mot ett stycke land, ha-Eretz, som man dyrkar (odlar) och försvarar med näbbar och klor. Jag har tidigare varit inne på tanken att Jordelementet i Oxen är just bara "landet" och att Jungfrun är materialismens villiga jordbrukare.
Men i det här elementets final händer något, kolet pressas och blir till diamant, symbol för det eviga. Gudarna ska veta att få makthavare uppvisar någon som helst gudomlighet, men i teorin är alltså Stenbocken universums härskare (Gud) även på dess immanenta nivå. En diamantbeströdd kungakrona, det är vad judendomens ledande princip är.
Impulsen till Stenbocken som gudomligt sanktionerad överhet i vår värld kommer från Chefen - som inte ens bryr sig om att stiga in i sitt verk - men att det exekutiva ansvaret för den materiella världen tillfaller just Stenbocken, i kraft att redan ha begått misstaget att identifiera sig med det materiella (Oxen) eller försöka profitera på det, som en lantbrukare (Jungfrun). I Stenbocken ser vi slutligen det britterna kallar "husbandry", en måttfull ledare som vårdar sig om det jordiska livet och planetens tillgångar. Alls ingen rovdrift som dagens kapitalister sysslar med utan gamla tiders respekt för det naturgivna. En guldålder när människan hittar det respektfulla förhållningssättet till som omvärld och dess resurser.
Detta är tankebasen för den klass som numera kallas adel eller Gamla Pengar, där många naturligtvis blivit sataner och inte längre lever upp till Förvaltarens roll utan beblandar sig med onda former av Jupiter. Mycket vill ha mer.
Med lite god vilja kan man alltså argumentera för att zodiakens sätt att placera tre av de universella tecknen i topp bygger på en urgammal tankemodell som också spillt över i judisk mystik.
Varför hamnar det fjärde universella tecknet, jupiteriska Fiskarna, utanför resonemanget? Troligen av samma anledning som hinduisk tradition placerar könsumgänge i 12e huset för "världslig förlust" (kan ses i föreställningen att manliga idrottsmän inte får ha sex kvällen innan en tävling, de tappar i vilja till världslig prestation). Ur perspektiv av samma människa dubbelexponerad på Platons tredelade själ (senast utökad med en ny symbol här), är det lätt att förstå. Fiskarna spelar inte i samma division som den Irrationella Själens centrum (systemet måne-jord djupast fallet). Vattenelementet har lägre dignitet (även antytt genom att Solen givaren och Månen mottagaren).
Om man granskar Livets träd nedifrån klarnar det: Riket (den 10 sefiran) är planeten Jorden som räcker den kosmiska människan upp till knäna (Saturnus), i könet finns begärets princip (Månen som således bildar ett jord-mån-system på botten av den gamla världsbilden). Sedan är det bara att gå uppåt i trädet och lokalisera solsystemets planeter. Då inser man att Saturnus och Jupiter möter även i den nedre världen, som fokuspunkter för Strängheten (Saturnus) och Nåden (Jupiter).
Det är således de gudomliga "originalen" som syns i den övre treenigheten och som antydan om en väsensskillnad här har illustrationen jag googlade fram en horisontell gränslinje. Just efter gränslinjen en Princip, DAATH som inte finns i äldre illustrationer. Jag har sett moderna kabbalister knyta denna nivå till mänsklighetens kollektiva omedvetna, men på den här illustrationen kallas punkten grekiskans gnosis, "kunskap". Det verkar ologiskt eftersom gnostikers förvärvade kunskap av allt under Saturnus knappast verkar förtjäna ett evigt "energicentrum" i den blåkarta som ligger under Skapelsen. Jag medger att jag inte läste någon plädering för varför denna tillagda punkt utöver de 10 ska kallas "kunskap".
Mer inspirerat tycker jag gränslinjen benämnts: "Slöjan"! Och nästa gränslinje, "Avgrunden" mellan världen och Den Ene är självförklarande - platonister redan innan Plotinus hade börjat tillämpa enbart negativa omdömen om Gud eftersom det gudomliga var så vida skilt från allt i sinnesvärlden.
Elementet Jord har således två roller, men det var nyplatonisten Proklus (400-talet) som "frikände" den låga materien genom placera den som motpol till Den Ene. Gud bortom t.o.m. existensen och Urmateria som två huvudspelare. (Se schemat bakom Proklos metafysik.)
Proklus återgav materien en mer upplyft roll än den haft tidigare i grekisk filosofi. Ambivalensen sågs redan 700 år tidigare i Platon även om han bedyrade att vår värld var god, men några hundra år senare var många platonister snarare beredda att hoppa på andra textstycken från Platon, t.ex. där han medger att det finns mer ont än gott i världen. Det är nu man hittar platoniker som t.o.m. förfäktar dualismen - det finns områden i universum inte Världsskaparen lyckats tygla och således en oregerlig rest i tillvaron som är ontologisk Ondska. (Ontologiskt ont = en existerande - ontos - och aktiv kraft skild från urmaterien.)
Tidigare på bloggen har jag någon gång beskrivit Satan som den lägsta (platoniska) Formen i universum, innan Formgivarens arbete har nått sitt yttersta. Detta är den bibliska Satan, fortfarande skapad av Gud. En annan myt är förstås den att Djävulen är densamma som Lucifer, den av de intellektuella ljusgnistorna i den Högsta Himmelen som störtade ut först och djupast ner i urmateriens beckmörker. Först när fallet kulminerade uppstod så Djävulen, ett rebelliskt rike utanför den gudomliga ordningen.
Den senare myten verkar ligga matcha den handfull grekiska tänkare som förordade dualism med en aktiv Godhet (Platons "Goda"?) - viljan att skapa en världsordning av inte bara neutral men kaotisk urmateria men därutöver det Goda mot en aktiv Ondska besluten att bekämpa allt tal om en gudomlig ordning. De finns bland människor, och Sveriges, i skrivande stund, justitieminister (!) är en av satanisterna. De går i det moderna väst under namnet Ateister.
(Fråga: "Föll" Satan före Skapelsen så att Satan behärskar är en helt fristående domän formad av urmateria? Denna domän förefaller logiskt befinna sig på daimonernas nivå, dvs just "ovanför" mån-jordsystemet. Enkla djur utan någon intellektuell själ uppfattar inte diaboliska tankar, men människor, till och med dem som av en del anses intelligenta, kan påverkas av daimoner - inte minst nattetid i drömmarna.)
Den svajiga hållningen kring jordens status är lite som en antik spekulation att det femte Eterelementet (för dem som accepterade ett femte) utgjorde en legering av Eld och Luft. Men det är gammal och rätt korkad grekisk spekulation. För hinduerna ligger Eter eller akasha logiskt före de fyra elementen i världens tillblivelse - se Guérnons oöverträffade beskrivning i boktipset härovan).
PS. Jag hittade någon verkligt "nytänkande" kabbalist på nätet som kastat ut all gammal sanning och tvingat in de senaste upptäcka planeterna i schemat. Dödsrikets Pluto (enligt västastrologer) som Gud - ska man skratta eller gråta? På nätet har man alla möjligheter att gå vilse mentalt och aldrig återvända ur desinformationen - en annan sorts hjärndimma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar