Greven av Oxford. Tonårsdikt med filosofisk undertext.

Skrivet den 17/10 2020, först skrinlagt i tanken att materialet saknar rätt tid. Före coronan kunde man alltid förströ sig med lite värdelöst vetande eller udda tankar. Men nu håller Väst på att gå i kras även om ingen i styrande ställningen kommer att medge det. Medierna har bråda dagar med att fixera medborgarnas uppmärksamhet på en småsak i taget (tillägget skrivet 27 november och allt sannare ju mer befolkningen riktas in mot varje aspekt av vaccinets väg i december).

Sedan trillade det i vilket fall ut en bloggtext om greven av Oxford, följd av sammanfattningen av det som för många kanske skulle kunna vara en själs 15 minuter i historiens rampljus. Det var tidigare liv-förnimmelsen av Bayern-Münchens första moderna härskare - lika okänd för mig som säkert övriga svenskar förutom någon enstaka historiker.

Så vem bryr sig längre? Givet reinkarnationens sannolikhet och pausande för ett ögonblick modellen där vi alla är tomma svängdörrar för diskarnerade andar, kan bloggaren ha hunnit med två aristokratiska liv under ett årtusende och dessutom direkt följande på varandra!

Hur den karmiska krediten sjunkit till den grad att pluspoängen 350 år senare bara räcker för en födelse i "tro inte att du är någon"-landet Sverige? Ett sådant "gå på sparlåge-liv" kan faktiskt ha en poäng för dem som tror blått blod är en evig garanti. Själva den svenska repressionen förskonar själar "med bagage" från att utvecklas ytterligare längs samma linje. Istället ger landet Sverige möjligheter att förstå jämlikhet, såväl den äkta som den mytiska som torgförs för att pacificera folket. 

Men ett liv i Sverige är också ett varnande exempel för vad blir av ett folk vars hemland har materialism och individualism som honnörsord. Ett sådant land stannar i växten på alla sätt utom kanske den ekonomiska. 

*****

Ett långt spaningsinlägg ägnades 2017 en suspekt nattdröm och dess anknytning till verkliga livet. Här kommer en (lång) uppföljning med fler detaljer. 

Spaningen utgick från en dröm vid cirka 20-22, en tid då jag flyktigt studerade psykologi på universitet (en missräkning då psyke i Sverige bara var materialistiska resonemang om sinnenas fysiska funktion. Inte ett ord första terminen om det klassiska ämnet, psyke - själen). En kort rekapitulation:

Drömmen börjar inomhus i ett medeltida och aningen sagolikt slott (uppfattar bara stenväggar omkring mig, inte ens en prydande gobeläng). Drömmaren är en page med ett par bordtennisracketar som han frambär på en mörkt himmelsblå ("Royal Blue"?) sammetskudde. Färgen verkar symboliskt viktig. Betjänten går in i en underjordisk kammare i slottet - ett sovrum där en kung och en drottning sover (eller är döda) på en säng under en tälthimmel. 

Utvikning. Googlade cirka 15 år senare på sängtypen efter nya ledtrådar om den tid och plats som påverkade drömmen. En kombination av " Tudor", "bed" och "canopy" gav träffar som stämde väl förutom att fotona på nätet saknade tyg upptill. (Andra foton tydde på att det låg en träskiva som tak på sängtypen snarare än tyg.)

A 16th century original
Tudor rope bed in the museum in
Saffron Walden, England

Mängder av bilder har tillkommit på Google sedan sökningen 2007, men tyget i drömmens säng verkar genomgående vara fördragbara gardiner snarare än en tyghimmel. Faktum är, att drömmaren var så fokuserad på personerna i sängen att omgivningen inte var tydlig.

Bärarens uppdrag i drömmen: lämna racketarna till kungen och drottningen och förmå dem börja kommunicera igen (spela bollen fram och åter mellan sig). Där slutar drömsekvensen utan definitiv upplösning.

Bordtennis var en pojkfavorit så här råder vild anakronism och symboliska indikationer som tycks ha med kärlek att göra. Men eftersom det exakta året för drömmen är glömt går det inte att avgöra om drömmen kommenterade ett förhållande som "somnat in". (Jag har en annan dröm från tiden, ±2 år, som direkt beskrev ett tynande förhållande till följd av vitt skilda intressen. Den drömmen var alls ingen rebus utan illustrerade de faktiska personerna: inlåsta i varsin cell. Tala om närapå klarspråk.) 

Om också slottsdrömmen refererade till relationsproblem i nuet kan man tycka medeltida kulisser var onödigt extravaganta för ett så enkelt budskap. Och vad om racketar på en dyrbar kudde? Det sovande paret i slottets källare tyder närmast på att paret är "begravd " eller underjordisk historia. Jag hade som alla som gått i den tidens svenska skola lärt mig om reinkarnation och hinduismen på gymnasiet och var teoretiskt öppen för ämnet...

*****

I första biografin jag läste om Edward de Vere, 17e greven av Oxford, fanns ett appendix som samlade de tonårspoem litteraturforskare identifierat som hans. En del dikter dyker upp i antologier, signerade E.O., dvs. Earl (of) Oxford eller hur den unge aristokraten just den dagen kände för att signera. Ibland bara Oxford, som ett egennamn, ibland anonyma diktare med ordval och frasering som identifierats som grevens.

Bland poemen blev jag minst sagt förvånad att se Oxford likna kärleken vid en match i racketsporten tennis, dvs. exakt samma metafor som i min dröm (undantaget racketens storlek, där drömmen istället hämtade mer näraliggande racketar från min barndom). Jungiansk psykologi som resonerar kring kollektiva omedvetna arketyper kanske skulle kunna ge drömmen en förklaring.

Carl Jung mötte fall där personer ur sitt omedvetna hämtade udda symboler eller historiska fakta som inte ens var kända i västerlandet vid den tiden (förutom för ett fåtal specialister). Den kände psykologen stannade dock kort om reinkarnationshypotesen genom att istället hypotetisera om ett kollektivt minne överfört genom arvsmassan. Ingen köpte det då och ingen bör köpa det nu. Minnen torde lagras "högre" upp i tillvaron än i kroppsligt dna. 

Långt mer tankeväckande är hinduismens akasha, en allestädes utbredd skrivtavla, ett substrat "innanför" världen av tid och rum. Denna grundsubstans registrerar och bevarar karmiska minnesspår och i kraft av att befinna sig i det tidlösa en perfekt "lagringsplats" för minnen från rent absurt otillgängliga platser för en icke-berest västerlänning. Annorlunda uttryckt: denna lagringsplats är nåbar från vilken tid och plats på jorden som helst.

Dealbreakern för Jungs snarlika hypotes om ett kollektivt omedvetet är att dna knappast kan vara så känsligt för stundens tankar och känslor att det ändras av individen. Och hur ett feedbacksystem från människan till hennes arvsmassa så att t.o.m. intryck av fysiska objekt fungerar, det lär aldrig gå att upptäcka.

Hade inte Jung bundit sitt kollektiva omedvetna till genetik hade hans idé varit något mer intressant: tänk aggregationen av enskilda själar som möts inom ett land eller en region och tillsammans bildar platsen "folksjäl". Folksjälen lever inte ett evigt liv utan skiftar med folksammansättningen. 

Men inte ens med folksjäl uppfattat som ren psykologisk etikett finns någon förklaring till de patienter hos Jung som mer översinnligt tycktes ha tillgång till gamla kultbruk och tingestar från andra sidan världen om vilka klienten själv inte visste något. Jungs misstag kan illustreras med hans ascendenttecken Stenbocken - hans ego sökte i dess vilja att vinna officiellt erkännande dra ner förklaringen på dessa medvetandets gåtor till det materiella Jordelementet och den hopplösa materialism som dominerade i väst på hans tid (och som bara blivit värre).

*****

Den unge Oxford blev faderlös vid 12 och Kronans myndling, flyttade in till London hos drottningens närmaste man, skattmästaren William Cecil. Han hade studerat sedan unga år och kunde tveklöst redan latin och franska men fick nu tillgång till Englands största privata bibliotek. Av de litterära intrycken blev det ungdomspoem. I Joseph Sobran - "Alias Shakespeare" (1997) - pekar biografen ut fyra ställen i grevens senare författarskap under pseudonymen "Shakespeare" där samma fraser eller ordbilder från dikten återanvänds, betydligt färre repriser än i några andra av ungdomspoemen. 

Just den här dikten avslöjar samtidigt en tonåring som gjort entré i hovmiljö och gammal nog att flirta runt men också reflektera över hovlivets alla turer:

Love Compared to a Tennis Play

Whereas the Heart at Tennis plays and men to gaming fall,
Love is the Court, Hope is the House, and Favour serves the Ball.

The Ball itself is True Desert, the Line which Measure shows
Is Reason, whereon Judgement looks how players win or lose.

The Getty is deceitful Guile, the Stopper, Jealousy,
Which hath Sir Argus' hundred eyes, wherewith to watch and pry.

The Fault wherewith fifteen is lost is want of wit and Sense,
And he that brings the Racket in is double diligence.

An lo, the Racket is Freewill, which makes the Ball rebound,
And Noble Beauty is the chase, of every game the ground.

But Rashness strikes the Ball awry, and where is Oversight?
'A Bandy ho!' the people cry, and so the Ball takes Flight.

Now in the end Goodlyking proves
     Content the game and gain.
Thus in a Tennis knit I Love
     A Pleasure mix'd with Pain.

"Kärlek motsvarar Hovet, Hopp representerar Huset (ätten Tudor? ätten Vere?) och Lyckan/Fortuna betjänar/servar Bollen, som är spelarens rättmätiga belöning, vars mått avslöjar att världen styrs av Logos, det kosmiska Förnuftet."

"Favour" kan också, och bör kanske förstås som Ynnest eller Favör, man visar sitt intresse genom att påbörja spelet genom att serva bollen mot kärleksintresset, "den nobla skönheten", faktiskt hela "grunden" för matchen. Dikten tycks kommunicera på flera nivåer.

Slående (!) men kanske rätt givet, givet en aristokratisk börd, är den unge Oxfords litterära och filosofiska bildning (vilken senare kommer att genomsyra också "Shakespeare"-pjäserna). I poemet anas klassisk filosofi mellan raderna och den fria viljan (gammal filosofisk stötesten) blir till själva racketen, styrd av frisjälen Merkurius hand och arm.

Enligt en enstaka platoniker, Nikomakos (1a årh.) skulle Merkurius som Logos/Förnuftet snarare än den Saturnus jag på sistone återigen argumenterat en smula för. I det synsättet blir Merkurius som Triaden (3) mer än bara kommunikatören som medlar mellan Sol och Måne/Jord, en treenighet vars filosofiska rötter under hellenismen västastrologin sällan nämner. 

Merkurius blir alltså Logos, förbindelselänk mellan Sol och Måne och i unison med Fadern eller Hebdomaden (7). Merkurius är Saturnus son eller page (apropå drömmen) - springpojken eller budbäraren. Fader Saturnus/sjunde himmelen är bara Gud eller Herren i detta kosmos (som den jordiska makten är folkets herre). Platonisterna såg i allmänhet Saturnus som vårt kosmos uttryck för det bortomvärldsliga (gudomliga) Intellektet (Nous).

Unge Oxford verkar dock inte referera till Nikomakos tajta trenighetsmodell, med Merkurius som Logos som bindemedel mellan en Rationell Själ (solen) och en Subrationell Själ (måne). 

Platonister i allmänhet var eniga om att sol och måne, båda de stora ljusen, sorterade under den Irrationella Själen. Men solens domän överlappar och tonar över i den Rationella Själen - ett "område" där det supralunära (illustrerat av solen) möter det himmelska (som först uttrycker sig genom Saturnus, Förnuftet, som i sin tur har en del i Nous - de här sammanhangen ger inblick i den antika tanken om Tillvarons Stora Kedja - bara det att kedjan fortsätter ovanför det vi kallar "tillvaro".).

Saturnus och dess son "Solen" är förvisso planetära fiender i hinduisk astrologi, men vänskaps- och fienderelationer gäller bara sett från den här fysiska Jorden. I det (för oss) metafysiska finns inte kroppar eller död och Saturnus som gudomligt intellekt möter här Solen som en jiva-atman. Denna överlappning (se cirklarna i bloggens återkommande bild på den vitruvianska människan) markerar den eviga typen av själ, med både "hjärta och hjärna". Det är här den individuella själen inser sin del i "Fadern" och därmed evigheten.

Vilka antika grundtexter utöver Platon som Oxford kan haft tillgång till är förstås okänt. Men i styvfaderns privata bibliotek fanns Europas enda handskrift av Beowulf, alluderad till i Hamlet (se spännande spaning av Oxford-forskaren Hank Whittemore). Potentiellt hade ynglingen tillgång till även platonska texter från längre in i den läroriktningens historia. Antiken hade ju nyss återupptäckts under renässansen, och den senare nådde fördröjd och med minskad ljusstyrka även England. 

Unge Oxford tycks dock ha varit en internationell shoppare före e-handelns dagar - han beställde hem obskyra böcker från Europa till sitt England. Undertecknad, heller inte nöjd med svenskt butiksutbud under sina tonår, beställde hem obskyr musik direkt från England. Oxford, visar historiska källor, var lite av en högfärdig sprätt och jag satte på samma sätt alltid en ära i att lyssna på annan musik än vad Sveriges radio erbjöd. Jag måste erkänna att det viktiga för tonårsjaget var att ha tillgång till något utöver menigheten. 

Varifrån kommer sådana rätt otrevliga karaktärsdrag? Det är inte vad som lärdes ut av den tidens "en storlek som passar alla"-Sverige. Var var inte politiskt medveten och hatade socialistisk kollektivism. Familjen var inte märkvärdig på något sätt (och båda föräldrarna extremt förtegna med sin politiska hemvist). Modern hemmafru och fadern säljare (som avancerade till försäljningsdirektör). Kanske förklarar tonårsimportören av "kreddig" musik hur det äldre astrologi-jaget alltjämt agerar utifrån samma mönster: när en blogg startas, måste det naturligtvis vara om den i Sverige föga kända sideriska zodiaken.

*****

Jag slarvade förbi Oxfords ungdomsdikter i bokens appendix vid första läsningen för 12 år sedan, men nu såg jag i dikten den klassiska filosofi redan den unge greven behärskade men som jag (utan överklassens bättre utbildning) börjat intressera mig för först runt 45.

Förklaringen till att absorberande intressen ibland dröjer i en människas liv kan ses på olika sätt i ett födelsehoroskop. Enklast är förstås den hinduiska dasha-metoden (planetära cykler) som i princip pekar ut vilka planeternas aktiva perioder är. Andra nycklar kan vara mer individuella och ibland inte alls uppenbara. T.ex. är bloggarens atma karaka (själens signifikator) Merkurius - som också råkar vara månpsykets disponent och ascendenthärskare. En trefaldig emfas av ett enda omen är ovanligt.

Merkurius står i Elitens 5e hus (god karmas hus), och hade jag fötts till rikedom i detta liv hade Platon med bröstmjölken varit ett givet (kanske inte i Sverige). Helt klart är skrivkonstens och tänkandets planet viktig, men då måste man minnas att Merkurius har många uttryckssätt. Under tonåren jobbade jag extra helger och somrar som butikssäljare och det är naturligtvis Merkurius som pratmakare eller övertygare - handelsmännens skyddspatron. Jag har aldrig haft ett jobb i mitt liv som inte uttryckt valören Merkurius på ett eller annat sätt.

När jag försiktigt expanderade den här bloggens "bevakning" av hinduiska teser till den om "planetära cykler" (dasha/dashas) upptäckte jag till min förvåning att jag gått in i skrivspråkets (Merkurius) fas bara månader innan jag halkade in på ett bananskal i översättnings-/undertextarbranschen. Mitt livs viktigaste cykel startade den 11 augusti 2005 och snart därefter gjorde jag mina första provöversättningar som gav jobbet.

Eftersom jag sätter datum i böcker ser jag tydligt när filosofiintresset vaknade upp efter tio års ebb, det tog helt paus efter en högskoleexamen 1995. Omstarten inträffar den 24 nov 2005 med en bok om den nya fysiken (Amit Goswami - "The Self-Aware Universe") och fler ämnen följde. 

Den intensifierade läslusten koinciderar väl med ankomsten till "Merkurius planetära cykel". Alla upplever planeternas maximum vid olika åldrar och i mitt fall alltså årtionden efter Merkurius "naturliga period" (intellektets mognad 5-14 år). Naturligtvis ger en viktig Merkurius i horoskopet en ständigt vetgirig natur, men om individen hinner uppleva den som dasha-cykel bör kunskapstörsten märkbart stegras.)

Att sedan Oxford-drömmen följer två dagar efter att jag fått Goswamis bok i brevlådan tyder på en verklig "hot spot" i livsödet. Bloggandet startar först några år in i den 17 år långa Merkurius-cykeln, den 18 december 2008. Jag lyckas undvika ämnet Oxford i hela fyra månader innan jag - ser jag först nu - nämner den historiska gestalten bara dygnet efter hans "astrologiska" födelsedag. Det var inte medvetet planerat som någon födelsedagshyllning, men ett horoskop för det inlägget (10:24) placerar Solen i sin upphöjelse i Väduren i tionde officiella (eleverade) huset.

Vem vet, kanske en subtil påverkan från Oxfords kvardröjande ande, förutsatt att man delar den mannens fantasi. Vilka är för övrigt kriterierna för att levande och döda ska bilda bryggor mellan denna värld och nästa? Är en daimon (spöke) ytterst bara del i ett större medvetandekluster (som saknar namn, särskilt i länder som Sverige som sitter fast på botten av tillvaron, i simpel materialism)?

Det finns med andra ord fler möjligheter än Jungs tramsiga dna-baserade minnen eller den direkta reinkarnation som annars är en tanke som ger sig. Eftersom ingen jordmänniska vet hur högre intelligenser upplever jordisk tid kan de mest fascinerande interaktioner - anakronistiska! - tänkas. 

*****

The Ball itself is True Desert, the Line which Measure shows
Is Reason, whereon Judgement looks how players win or lose.

Bollen och hur den landar avslöjar vad spelarens insats verkligen förtjänar ("true desert") (man kan kalla det "instant karma" inom spelets regler). 

Spelplanens linjer, vilka det personifierade Måttet synliggör (Oxford var flitig läsare av Bibeln och i Nya Testamentets Uppenbarelsebok figurerar en ängel/daimon som mäter upp det nya Jerusalem). Diktens personiferade Mått är förstås en manifestation av Förnuftet (Reason=Logos) eller byggmästaren bakom "courten". 

Att ta mått/mäta upp är ett återkommande tema i Bibeln och enormt viktigt i de judiska esséernas trosföreställningar, mot vilka Jesus delvis tycks ha reserverat sig: "Gud delar inte ut anden efter mått" (Joh. 3:34). Detta är, apropå ingenting, också ett förnekande av astrologin.
     Dödahavsrullarna har dock material som visar på de judiska upphovsmännens astrologiska kunskaper, och av rörelsens ordningsstadgar framgår att de Äldste var noggranna med att människor bara får höra så mycket av Sanningen som deras mått medger.

Sätter Oxfords i sin dikt ord på Saturnus upphöjelse i Vågen? Åtminstone nämns den stränga domaren ("Judgement") som en sanningsenlig ödesmakt i denna tennismatch som syftar till att vinna den Nobla Skönhetens (drottning Elisabets) gunst. Oxford må ha spelat på "courten" - tennisbanan - mot andra aristokrater som ständigt frekventerade Hovet ("Court"), men i tankarna spelar diktaren mot en viktig och älskad person på läktarens hedersplats. 

Den personifierade Domen eller Bedömningen nämns direkt efter som en passiv övervakare av skeendet på tennisbanan lik den distanserade men Alltets mäktiga sjunde himmel eller Saturnus, här verkande från Kärlekens arena. Kort sagt: Saturnus upphöjelse i amorösa Venustecknet Vågen. (Oxford studerade astrologi och var ovanligt duktig i ämnet, om det finns flera samtida intyganden.)

Under skrivandet inser jag att Oxford-drömmens andra scen alluderar till ungdomsdiktens noga uppmätta "Nya Jerusalem" och tennisbanans alla vita linjer och referenser över den Högste (linjedomaren) eller dennes representant (Justitia med de rättvisa bedömningarna som håller ett utslagsgivande svärd i sin ena hand).

(Not. Jerusalem och städer allmänt uppfattas ofta som feminina - likt själen - så att noga mäta upp en stad är inte långt från egyptiernas föreställning om att väga en själ med en fjäder som motvikt. Tunga dvs. syndiga själar "håller inte måttet".)

I drömscen 2 har kvinnan han promenerade med i scen 1 dött och just begravts. Oxford tar sitt tunga slagsvärd (Rikets ceremoniella svärd som Oxford med hederstiteln Lord Great Chamberlain framburit till drottningen år efter år vid motsvarande "riksdagens högtidliga öppnande"). Oxford - nu är drömmaren i hans kläder och inte som i scen 1 en observatör som ser och ogillar ynglingens överspel - ritar en märklig figur på en stenplatta nedsänkt i gräset. Det är uppenbarligen en gravsten utan inskription. 

Precis som i drömscen 1 som "återanvänder" nutida lyxvaruhuset NK i Stockholm som miljö, rymmer scen 2 symboliska element. Om den döda är drottning Elisabet lades hon inte i jorden under en anonym stenskiva utan till en sista vila i en dold krypta under Westminster Abbey. På ett plan kunde den släta grå stenen indikerar ett "oskrivet blad" eller att den dödas namn ännu inte är inskrivet i Livets bok.

Svärdet i drömmarens hand är så tungt att han får teckna figuren med svärdets spets flera gånger i luften innan han får in stilen. (Oxford var en driven fäktare och som alla aristokrater fortfarande på 1500-talet dyrkade han en svunnen och idealiserad riddartid.) När svärdsbäraren tecknar figur rätt i luften flammar den grå stenen på marken upp och en hel stadsplan visar sig i tunna lysande linjer! Här övergår drömmen definitivt i rent symbolspråk och ett rätt djuplodande också!

*****

I min rekonstruktion beskriver drömscen 1 den unge Oxford, oförskämd och "överklassig" på promenad med den betydligt äldre drottning som är hans styvmor och som han under en period var betuttad i. (Elaka tungor hävdade att den labila drottningen roade sig kungligt med män och unga debutanter vid hovet.) Drömscen 2 är enligt drömmens egen information den gamle Oxford, vid den här tiden i livet förbittrad på den just avlidna drottningen. Drömmen tycks i två korta scener summera ett helt liv som tycks ha handlat om överdrivna känslor! En teatralisk natur - raka motsatsen till drömmaren i nutid.

Drömmens slutscen visar sig stämma med Hank Whittemores förklaring till den "Dark Lady" i Shakespeares Sonetter - greven har genom livet kommit att värdera drottningens sätt att styra allt lägre och till sist - fast han håller masken utåt - ser han henne som en ren blockering för nationens framåtskridande. Det tillhör förstås historien att Elisabet upprepade gånger förnekat honom nästan alla de officiella uppdrag eller positioner han ansökt om och som skulle ha skänkt honom ära (Solen i Väduren, minns!). Hans fäbless för teaterfolk och rumlare som dragits till den världen var välbekanta inom aristokratin. Oxford ansågs uppenbarligen som ett osäkert kort.

Drömjaget i scen 2 är faktiskt rätt kusligt, han muttrar någon form av besvärjelse medan han frammanar denna lysande stadsplan med effekten att "hon aldrig måtte uppstå" - i den tillkommande världen? Försöker Oxford med svartkonst binda den drottning han i tennismatchdikten ännu dyrkar men till sist kom att hata till evig död och förnekad uppståndelse till "Det Nya Jerusalem"? (Oxfords lärare, drottningens astrolog John Dee ansågs syssla med svartkonst.)

Drömmen är faktiskt något i hästväg. Drömjaget tänker inte ens som en modern människa, och jag kan försäkra att jag inte är kristen eller ägnat tankarna om något "Nytt Jerusalem" en enda tanke i mitt liv (trots religionshistoriska studier). Reinkarnation är mer min melodi. Men det är lätt att se hur drömjaget "Oxford" ("namnet" hörs i slutet av drömmen) tror på den eskatologi som inte minst genom Uppenbarelseboken satt inpräntad i ryggraden på befolkningen i kristna länder. 

Jag gick några steg i Oxfords skor denna natt och upplevde dels hans skrävliga och självupptagna ungdomliga jag och hans ålderdoms förbittring. Drömmen innehöll flera symboler som låg honom nära. 

Och som med Jungs märkliga patienter och deras verifierbara upplevelser kände jag inte ens till existensen av någon Edward de Vere/Oxford före drömmen. 

(Intressant nog har denna historiska och en tid viktiga gestalt i Elisabets liv utelämnats ur varje film som kretsat kring Tudortiden. Ända tills filmfloppen "Anonymous" från 2011. Jag har inte sett den, men gissar att den kom till eftersom Oxfordianska forskare fört ett allt högre väsen på senare år. Någon tyckte väl att ämnet hade kommersiell potential.)

*****

Att jämföra den alltjämt unge Oxfords höviska och platoniska kärlek med den halvporr tv-skapare tillverkar för den växande underklassens konsumtion gör att man plötsligt inser att inget har hänt i Europa på 400 år. Det är samma minoritet i toppen som äger tanke och ord men i vår tid dessutom aktivt förgiftar de breda massorna ytterligare genom teknik som sänker massornas läsförståelse till 1800-talets låga nivåer. Här finns människor i Väst som ligger i för att bygga klyftor!

Gängkriminalitet (introducerad genom årtionden av bolagens satsning på hip-hop vars utövare sannerligen inget har emot kapitalismen, bara någon annan än de själva får ta skiten av systemet) skattas nu högre i Utanförskapets zoner än det samhälle de nyrika själva hatar och har nått så långt i demonteringen av. Vad gör de Gamla Rika? Ingenting. Passivt iakttar de på avstånd eller ser till att hålla sig på ständigt resande fot: världen är deras arena. De är medskyldiga.

Oxford viskar till bloggaren att dagens Europa ser ut att ända med förskräckelse. Passande nog i klimatkrisens tider: "På den dagen kommer det inte att finna någonstans att fly till. Haven kommer att koka". Stycket kommer delvis från Bibelboken Job (41:31) och broderades ut i den traditionella kyrksången "Sinner Man", kanske mest känd i Nina Simones hektiska version..

https://genius.com/Nina-simone-sinnerman-lyrics

 

Tillägg 201126

Texten skrivs före "Carpe Diem (Albrecht del 2)" och det märkligt att mitt livs enda storcykel i budbäraren Merkurius cykel bara hinner starta innan de två mest intressanta liven i min försvarliga hög "hågkomster" (av olika typ) anmäler sig, Oxford-drömmen knappa fem månader innan "varslet" tyske Albrecht. 

Sedan dess inte en enda ytterligare gestalt som kan misstänkas ge ledtrådar till tidigare liv. Det är som drömlivet sparade de två mest svårhanterliga pusselbitarna till sist (alla har varit en slav, i allmänhet gång på gång, men inte alla en av den gamla världens vinnare). Albrecht ville jag, som tidigare nämnt, inte ens forska i under 14 år (vilket jag ändå inte kunnat, en relativt detaljrik forskaravhandlingen skrevs först 2009 och jag hittade den på nätet 2020).

Men denna dubbla räkmacka passar väl in över årsskiftet 2005/6. Merkurius-perioden sommaren 2005, och bara veckor in i denna får jag frågan om jag ville börja översätta som jobb (Merkurius, skriftspråklighet). En period är alltid mest intensiv i starten, när även första sub-cykeln talar samma språk, och det är här upplevelserna ligger. Man kan till och med öka upplösningen genom att inkludera tredje nivån (vilket hinduerna själva sällan verkar göra):

Vimsottari Dasha:

 Merc Maha Dasha:  2005-08-11  -  2022-08-12
  Merc Antara Dasha:  2005-08-11  -  2008-01-07

   Pratyantardashas in this AD:

   Mer:  2005-08-11  -  2005-12-14
   Ket:  2005-12-14  -  2006-02-01
   Ven:  2006-02-01  -  2006-06-29
   Sun:  2006-06-29  -  2006-08-13
   Moo:  2006-08-13  -  2006-10-26
   Mar:  2006-10-26  -  2006-12-15
   Rah:  2006-12-15  -  2007-04-24
   Jup:  2007-04-24  -  2007-08-22
   Sat:  2007-08-22  -  2008-01-07

Att skrivaren Oxford tittar fram under Merkurius-Merkurius-Merkurius behöver inte kommenteras, men den tyske hertigen under Merkurius-Merkurius-Venus har jag inga fixa och färdiga svar för. Men som i "Albrecht del 2" gäller i bloggarens horoskop att Solen-i-Vågen och Venus-i-Lejonet har en ömsesidig reception och Solen dessutom i 5e "kungahuset". Och en "reception" motsvarar för hinduerna en starkast tänkbar konjunktion. Att en "kunglig figur" dyker upp på en tredje nivå under Venus kan alltså inte skiljas från Solen i Solens eget 5e. Venus är fundamentet för Solen och hela 5e atma-huset.

*****

Som parentes kan inflikas att ganska exakt med att Skrivarens storcykel växlade in i sin andra subcykel, Ketu (080107-090103), började arbetsgivaren slarva med löneutbetalningar. Början av 2008 var mitt under finanskrisen och företaget hade slut på cash. Efter att ha ringt och skrivit flera gånger saknade jag nu 4-5 löner och levde på sparpengar. Då satte jag hårt mot hårt och anmälde dem till Kronofogden. Företaget hostade upp alla de saknade löningarna men när Ketus subcykel närmade sig sin final i januari 2009 fick jag veta att företaget försatts i konkurs.

Intressant här är att Ketu natalt står i bloggarens 10e karriärhus och om inom något område, har "det svenska livet" huggits till brasved pga. "konjunkturer", oärliga arbetsgivare och ytterst av den dysfunktionella kapitalism Sverige lagt sig platt för.

Tittar man närmare på hur 10e ser ut, ägs huset av den Stora Rike Mannen och Jupiter är i ett horoskop med Tvillingascendent en verksamt ond kapitalist. Men Jupiter ligger också i 6e huset för Fienden och Olyckan, så detta är inte bloggaren själv utan det system han slutligen tvingats inse hur vansinnigt illa det fungerar. 

Men vid tiden för finanskrisen visar sig astrosymboliken nästan oförutsägbart lurig: Ketu halshugger två gånger. Först är det arbetsgivaren som försöker hugga huvudet av sina anställda genom att kapa lönekostnaderna och falskt bedyra att pengarna är på väg. I nästa steg tvingas löntagaren svara med samma mynt och halshugga eller bestraffa Makthavaren (hus 10). 

En planetär cykel ses här aktivera cykelägarens husposition (10) men utlöser genast 6e huset för Fiender och konflikter - 10e och 6e har samma underliggande ägare, en Jupiter som verkar ont. 

Detta är klassisk dålig karma: anställningskontrakt och bröllop går båda genom 7e huset men här ligger makt- och karmaplaneten Saturnus, men på racklig grund eftersom 7e allianshuset ägs av Jupiter som i själv verket via sitt 6e hus visar sig vara en bedragare och fiende!

Ett förhållande fick t.ex. sin första spik i kistan när kvinnan stolt beskrev hur hon lurade den tidens parkeringsmätare med fel mynt av lägre valör. Där sprack den nykära bubblan. Många gånger har jag tänkt att det varit enklare om man varit en vanlig tjuv, en vanlig karaktär i det svenska landskapet. Istället skulle nödvändigtvis 9e Dharma-husets herre placera sig i 7e partnerhuset som en påminnelse om vilka människor man ska förena sig med eller undvika samröre med. 

Nu lever vi i ett samvetslöst och postmoraliskt samhälle styrt av krämare så den här typen av "lyxproblem" kommer inte att drabba svenskar i framtiden. Landet kommer hädanefter enbart att attrahera problemsjälar och det sociala klimatet bli allt värre (addera valda farsoter och nya coronamutationer). Bortom det mänsklighetens vändpunkt med Vattenbärarens tidsålder. En supermodern tid och en disciplin som inte skådas sedan Industrialismen rullade igång.

*****

Tillägg 201227

Inlägget har flyttats fram flera gånger. Den 27/12 hittar jag fler gamla drömmar i en byrålåda, aldrig överförda till hårddisk. Ser att drömmen om överlämnandet av pingisracketar till det sovande/döda kungaparet var andra drömmen samma natt. Den första handlade också om slott men på markplanet. (Inlägget om Globen/aulan)

Nedteckningen visar att minnet förenklat drömmen: ett anarkistiskt röjande pågick medan jag bara mindes tomma och härjade rum. Här är ett stycke av originaltexten med fler detaljer:

Efter en lätt nedförslutande korridor kom jag in i ett rum med lågt i tak och rätt svag belysning. Därinne pågick fullt upplopp. Det var en fest som spårat ur och folk kastade runt saker. Ett stolsben gick av. Jag tänkte: "De vet det inte just nu, men det där kommer de att få betala sedan."

Dessutom två senare tillägg som jag helt glömt:

Vid läsning 16 nov 2008 av Herzog/Psyche & Death s. 214 hittar jag kuben i en rapporterad dröm där den symboliserar "den jordiska ordningen" (självklart - egyptierna sägs ha avbildad jorden som en kub!). Samtidigt knyter drömmen kuben (en fyrkantig sten) till THALAMAOS, brudkammaren, och det mystiska samgåendet mellan brudgrum och brud, anden och människans själ.

Tolkning: Drömmarens "uppdrag" kan således vara att dels VÄCKA kungen och drottningen ur deras sömn/död, dvs förmå dem att kärleksfullt interagera i ett racketspel och därigenom gå samman som en högre enhet: drömmen handlar om andemänniskans födelse inom drömmaren själv.

10 juni 2010: I förberedelse för Branaghs version av "Othello" kollar jag [Shakespearekännaren] Martin Lings bok och hittar ett stycke jag några år tidigare inte reagerade på: 

"The Devil/Iago imbues Othello with he suspicion Desdemona is unfaithful to him so that the two lovers are never really in peace together until at the end they are lying dead by side upon the marriage bed." (s.58)

Martin Ling representerade "mannen från Stratford"-teorin, men den växande forskning som tyder på att greven av Oxford skrev pjäserna ger här ytterligare en parallell till författarens eget liv. Under ungdomsresan till i Italien nås Oxford av budet att hustrun Anne (född Cecil) är med barn, vilket gör Oxford misstänksam att hon varit med någon annan under hans långa bortvaro (var från England i 14 månader) och de facto fryser ut henne för åratal framöver.

(Anne är dotter William Cecil, Englands mäktigaste man och drottningens rådgivare. William är tillika Oxfords styvfar. Redan här finns ett så ansträngt personligt drama att det är lätt att se hur personligt material härifrån slank in i Shakespeareverken. Oxford tycks ha grämt sig svårt under slutet av sitt liv över det elände han ställde för Anne, som dog ung - det är lätt att tänka sig att Ox här är den "djävulsanfäktade" Othello - Iago var hans falske tjänare - precis som Oxford misstänkte sin styvfar för att ha placerat ut spioner bland hans och Annies husfolk, vilket troligen stämde.)

Bloggarens brist på intresse för skönlitteratur genom hela sitt nu 61-åriga liv tål att upprepas. Efter Sherlock Holmes vid 10-12 tog det slut. Först "Oxfordrömmen" 2005 har fått mig att se två, tre Shakespearefilmatiseringar (utan några besvärande aha-upplevlser av den typ som får människan att utbrista "Jag var Napoelon!" till omgivningens förlägenhet. Men bloggen har under tio år, hoppfullt övertygande, demonstrerat både kritik och skepsis, t.o.m. inför de egna drömmarna.). 

*****

Ibland vill sig inte kontakten med det högre medvetandet... Natten till detta sista tillägg drömde jag om en bok vars författare jag bekantat mig med en lång stund (lite av en livsskildring) men där jag tappade allt utom att han förespråkade en frugal livsstil. Dröminnehållet skingrades när jag fixerade mig på att minnas efternamnet som jag till sist sett på ett pärlgrått bokomslag med strama och geometriska hörndekorationer som enda design (i min värld: association till äldre, "klassisk" litteratur). 

Frustrerande nog hittar jag inte ens förnamnet UNSINO vid googlande, jag var nästan hundra på att det kunde vara ett latinskt förnamn. (känner till sine = förutan) När jag testar särskrivningen "Un Sino" blir det träff på spanska (inte långt från latin), men det betyder "ett öde" som i "ett livsöde", vilket jag just drömt om! Men i drömmen är de två småorden på bokomslaget sammanskrivna så det blir ingen träff där. 

Bara en av många mystiska drömmar som inte har någon vettig förklaring men som heller inte verkar vara skräprester från gårdagen. En självbiografi från en okänd människa som levt sparsmakat och med ett förnamn som skulle kunna ha existerat!

(Jag har ingen tidigare liv-reminiscens från Spanien, däremot en från Marocko. Drömmen slutade med "...och du handlade med morerna". Först nyligen googlade jag noga på "morer" och kunde släppa tanken jag haft sedan drömmen 2003, att morer var mer mörkhyade söder om Marocko, och att jag således deltog i slavhandel.

Men "morer" var under en tid en lös beteckning för folk från norra Afrika som bl.a. flyttat in i Spanien. Jag feltolkade därför drömmen när den i själva verket gav en ganska exakt bild av det tidigare livet som en större varuförmedlare  - kalla det grossist - som idkade handel över Gibraltar sund. Att jag handlade med folk i "Europa" har jag länge känt på mig, men drömmen pekar en mindre utsträckning. Varför jag sedan 2003 utvecklat föreställningen om att ha arrangerat säljresor långt upp i nordligare Europa, ser nu mer ut som en sammanblandning av kryptiska minnen under vakentröskeln. 

Kanske Albrecht i Bayern har med saken att göra? Drömmen var från 2006 men jag lämnade den på det hela taget ifred till 2020, då en forskaravhandling (från 2009) visade att denne hertig aspirerat på att vara "man av värld" och importerade afrikanska djur till sitt privata zoo. Gick handelsvägarna på 1400-talet alltjämt rakt söderut till handelsstäder som Fez och Marrakech? Eller via "omlastning" i Spanien?

Ord är spännande och kanske syftade nattens dröm om den frugala fantasimänniskan UNSINO - ETT ÖDE - som stimulerande kontrast nu när sista handen lades till detta inlägg om den slösaktige Oxford, kanske reinkarnationen av den den förmögne hertig Albrecht  som i sin tur föregicks av den rika handelsherren i Fez?

Den som redan haft sina goda år, måste nu förbereda sig på lika många svåra år. Sådan är lagen, och mycket passande för coronas tidevarv.

Astrologin och de antika poeterna...

Jag citerar ett långt stycke från SvD där det ifrågasätts om Nobelkommitténs liknelse av Dylans sångtexter vid den kollektiva diktaren Homeros verkligen låter sig göras:

[Harvardprofessorn] kunde visa att sångerna bestod av bestämda byggstenar: språkliga formler och schemata knutna till gestalter (roller), relationer och episoder som åskådliggjorde arketypiska situationer och dramatiska skeenden.

De ofta långa episka dikterna sjöngs inte utantill. Fasta uttryck och schematiska motiv var själva förutsättningen för en muntlig litteratur som blir till i nuet.

Genom långvarig träning, med början i barndomen, lärde sig sångaren den uppsättning formler och motiv som krävdes för att framföra en episk dikt. Med hjälp av denna repertoar kunde han, ständigt på nytt, skapa sin sång till tonerna av en ensträngad gusle.

Det fanns inga original, endast variationer på berättelser som hörde hemma i en given symbolisk verklighet.

Den som läste den här texten utifrån den antika astrologins universum och metodik bör ha noterat likheterna...

England såg under 1800-talet behovet av att damma av gamla glömda skelett för att skapa sig en nationell identitet och gjorde Shakespeare till normalpoeten. Det saknar därför inte sin poäng att den verkliga författaren bakom det här pennamnet ansågs ha varit den främste astrologen i England under drottning Elisabets välde... "It takes a thief..."

*****

Tillägg. 

Publicerat 8.05 i Stockholm, vilket visar sig motsvara en ascendent i 5.37 av Vågens tecken - några minuter efter soluppgången. Eftersom Shakespeare under sitt sannolikt rätta namn Edward de Vere figurerat flera gånger på denna blogg i kraft av en enda men kraftfull nattdröm hos bloggaren kan noteras - och det här var alls inte planerat - att undertecknad föddes med Solen i 5.17 Vågen. Det handlar om två minuters differens i vår tids vanvettiga jakt på precision intill sjätte decimalen. Förr - när blicken för helheten var viktigare än krusidullerna - skulle koincidensen ha kallats total. 

Vad då om talet om att bara en tjuv känner igen en annan? Italienvännen Edward de Vere "lånade" friskt från och omarbetade italienska pjäser, och Dylan har uppenbarligen också ett gott öga till den arketypiska Tjuven. "...said the Jokerman to the Thief: there must be some way out of here, I can't get no relief..." 

Men nej, Gycklaren Dylan - det finns ingen väg ut ur samsara. Kretsloppet kräver vår närvaro. Däremot kan man, som han också sjunger, sitta ner vid flodkanten och bara låta spektaklet flyta förbi. Det har också blivit den här bloggarens val. Världen är inte värd all denna aktivism. Låt rovkapitalisterna styra och liksom bevisa att detta alltid var Djävulens hem.
 

"Idle thoughts out vacant souls"

Hade jag varit Shakespeare kanske jag skulle ha formulerat en ärendemening likt den här ovan, laddad med åtminstone två innebörder. Nu är jag inte Shakespeare men noterar hur jubileumstider lockar fram den ena krönikören mer tanklös och ytlig än den andra.

I SvD fortsätter teaterentusiasten Lars Ring fortsätter att trött eka den brittiska akademins särskilt bakvända snobbism, vilken består i att hålla det för snobbism att inte betrakta en parodisk och småaktig teaterägare i Stratford som upphovsman till de exceptionellt lärda texter som idag bär Shakespeares namn. 

För några år sedan försökte Lars Ring göra sig en hacka på att locka med rika men kulturfattiga svenskar på turistresa till Stratford där de kunde insupa den riggade myten om vem författaren var - för den nätta summan sjuttontusen kronor.

Se: SvD kränger sanktionerad kulturmyt (dec 2013) 

I brittiska The Guardian är nivån på en jubileumstext aningen högre, men uppslaget är så fattigt att ögonen himlar för att sedan somna mitt i en radväxling. "Hade Shakespeare levat idag hade han varit deckarförfattare." Men snälla, så originellt! 

Känner man till själavandringen blir den här typen av flackt fantiserande just som inläggets rubrik säger: substanslösa själar röjer sig själva genom bristen på intellektuell halt i tänkandet. 

"Varit där, gjort det" - ingen själ som redan under pennamnet Shakespeare bevisat sin inblick i den mänskliga naturen och skapat sådana skurkaraktärer som artikelförfattaren nämner, skulle se det som annat än vattentortyr att stiga ner och göra samma sak en gång till. 

"Shakespeare" av idag skulle med all säkerhet syssla med helt andra saker än litterär text. Kanske han skulle vara psykolog, givet att detta ämne blivit en egen disciplin sedan han levde. Kanske skulle han med intresse vara en dna-forskare och söka psykets egenheter i materien? Jag menar, han såg ju Jord- och Vatten-elementen som roten till hans psykiska nedstämdhet, så varför inte ett återbesök i ämnet nu när mänskligheten utvecklat en helt ny typ av vetenskap och med nya "förklaringar"...

Ett är säkert, astrolog skulle han inte vara i det här livet (?)  eftersom han i sina Sonetter motvilligt medger att kan han ämnet utan och innan (sonett 14).

Faktum är att sonett 14 är så intressant att jag skulle vilja återge en hel sida av Shakespeare-forskaren Hank Whittemores "The Monument". Som tidigare nämnt på bloggen tillhör han den starka grupp som ifrågasätter den lukrativa Stratford-myten och som med skarpsinne och djupt kunnande har påvisat hur författaren måste ha tillfört Englands societet på grund av de kopiösa mängder "insideskunskap" om hov och politik som texterna röjer. Den mest lämpade verkliga författaren är den extremt teaterintresserade 17e greven av Oxford, Edward de Vere, på gåtfulla grunder drottning Elisabets favorit men aldrig ens nämnd i de filmatiseringar av den sista Tudor-drottningen! Som det faller sig existerar det en dedikation som just hyllar Oxford som Englands bästa astrolog! Överklassen har alltid haft tid för "onyttigheter"...

Sonetterna säger för övrigt själv i öppen dager att den är en dubbeltydig mörkläggning, och således INTE handlar om vad den de fåraktiga mainstream-uttolkarna ändå tror den handlar om: homosexuell manlig kärlek. Hur är det möjligt att läsa texten som säger att den egentligen har en annan agenda och sedan ändå deklarera ytans innebörd? Sannerligen, det är många akademiker som inte har det förstånd de borde ha.

Whittemore introducerar varje sonett med en liten kontextuell beskrivning. I hans rekonstruktion är Sonetterna inget annat än grevens dagbok under en ytterligt prövande tid i livet, då den 17 år äldre Elisabet närmar sig sitt slut, och deras hemlighållna kärleksbarn (bortadopterad och enbart känd som Lord Southampton) sitter i fängelse. Han placerades där av hans egen mor för ett illa uttänkt upprorsförsök mot henne (Essex-upproret). Ack alla dessa dysfunktionella familjeförhållanden! Greven av Oxford, en gång ett lammkött för den glupska men instabila drottningen, lyckades uppenbarligen utöva påverkan så att deras son skonades och fick sitta kvar i Towern medan Essex avrättades. 

I dagboken/Sonetterna som riktar sig direkt till sonen, Lord Southampton - därav det begripliga misstaget att tro det är en homosexuell historia - vädjar nu fadern till sonen att han måtte acceptera det äktenskap till en föreslagen ung kvinna som skulle göra Oxford själv till en "kungamakare" och Lord Southampton till legitim arvtagare till kronan.

I Whittemores uttydning av sonett 14, förutspår Oxford att om Southhampton inte upphäver sin stämma och kräver sin successionsrätt innan drottningen dör, så dör föräldrarnas hopp om en fortsättning. (Den tjurige sonen vägrade och Tudor-ätten dog ut.) Whittemore som menar sig ha knäckt textens kod, de hemliga nyckelorden, konstaterar med sonett 14 att det kommer att bli "doom and date" för både "Truth" och "Beauty", dvs. för Oxford och Elizabeth.

Not from the stars do I my judgment pluck;
And yet methinks I have Astronomy,
But not to tell of good or evil luck,
Of plagues, of dearths, or seasons' quality;

Nor can I fortune to brief minutes tell,
Pointing to each his thunder, rain and wind,
Or say with Princes if it shall go well,
By oft predict that I in heaven find.

But from thine eyes my knowledge I derive,
And, constant stars, in them I read such art
As Truth and Beauty shall together thrive,
If from thyself to store thou wouldst convert;

Or else of thee this I prognosticate:
Thy end is Truth's and Beauty's doom and date. 

Källa: Shakespeare Online men med Whittemores versaler återställda (online-texten följer inte originalets - Whittemores? - placering av versaler och ignorerar också radbrytningarna)

Författaren medger att han kan sin astrologi ("Astronomy") men här talar han utan spådomskonster och direkt från de signaler han ser i sonens kungliga ögon, vilka han poetiskt ser som de eviga kungliga fixstjärnorna. Kodorden för fadern och modern - Sanningen och Skönheten - skulle kunna frodas tillsammans om bara den motspänstiga ynglingen hörde upp med att "snålt bunkra upp sitt kungliga blod" och ingick det äkta ståndet. (Den ungdomen! Den vill inte binda sig utan vill fortsätta så sin vildhavre ännu några år.) I annat fall ser författaren Oxford att Southamptons slut också blir faderns och drottningens död.

Whittemore övergår därefter till en rad-för-rad-analys av sonetten med rikliga referenser till hela Shakespeare-litteraturen. Det astrologiska temat, "Icke från stjärnorna hämtar jag mitt omdöme...", skönjs t.ex. i "Hamlet": "Lord Hamlet är en prins som stammar från din stjärna" (2.2.141). Eller i "Två gentlemän från Verona": "Men sannare stjärnor var vad som styrde Proteus födelse" (2.7.74).


Anm. Ärendemeningen, som håller ren Shakespeare-nivå, "kom till mig" obehindrat i samma sekund jag efter läsning av The Guardian övervägde inlägget (trots att jag nyligen kommenterat Shakespere-jubileet och är rätt trött på ämnet). Det är igår och idag fullmåne och Solen passerar Oxfords eget sideriska födelsetecken Väduren. Det ante mig att hans ande skulle vara lite extra på hugget, för att inte tala om Hank Whittemores, född med fullmånen i omvänd variant, Solen i Vågen och Månen i Väduren! 

Så, då har båda fått sitt omnämnande på denna obskyra blogg, som någon svensk låtskrivaren en gång uttryckte det, "Bara himlen ser på."

Kritikern Sommardal röjer sin natur

Filmkritikern på P1, Göran Sommardal, sågade rejält Clint Eastwoods senaste film med översinnligt tema. När han två gånger upprepat samma tekniska argument om att filmens sekvenser alla var uppenbart tillrättalagda för att mynna ut en lovsång till ESP, då förstod jag att det här bara var skitprat.

Sommardal tillhör inte de "troende", saknar all form av utvecklat sjätte sinne, och är gissningsvis själv den typiska materialist han tyckte sig se filmen ta ställning mot. Jag beslutar mig att söka verifikation på min misstanke via astrologin. Återkommande läsare vet redan hur den grova skiljelinjen mellan fallna och levande själar går vid Månen och hur den supralunära världen kan tecknas som Eld och Luft och den sublunära slaven under de yttre sinnena i 9 av 10 fall (?) verkar kunna korreleras med Jord och Vatten.

Till mild sorg upptäcker jag att detta är en bildad sinolog, men en som uppenbarligen uppehållit sig vid naturlyrik eller liknande i hela sitt liv, och inte de gamla kinesiska filosoferna. Jag kom delvis att acceptera översinnlig varseblivning i ungdomen, inte bara genom egna (om än anspråkslösa) upplevelser utan framför allt via några viktiga strofer om Konfucius egna telepatiska upplevelser och så förstås taoismen med dess djupa insikter om allt och allas endräkt bakom den illusoriska mångfalden.

Och sannerligen! Den här stjärnhimlen uppvisar en rik provkarta på bottennapp som tynger en själ, skapar identifikation med fantasin om materien som verklighetens yttersta gräns.

En poet - 6 av 9 placeringar i zodiakens "personliga" tredjedel,
3 i den "individuella" tredjedelen.

Att vi har att göra med en poet och begåvad ordsmed är tämligen uppenbart från födelsen med Solen i det tecken som behärskas av skrivarnas gud Nebu och fastmer välsignas Solen av intelligenshöjande Marduk. Ja, så kanske babylonierna uttryckte saken, vi känner Nebu som Merkurius och Marduk som Jupiter. (Här är min fascinerande påhälsning av Nebu-nånting i en dröm för många år sedan.)

Intelligens är det oavsett språklig dräkt och Jupiter i Vågen indikerar framgångar inom konstnärliga, artistiska eller kanske bara estetiska områden. (Med "bara" estetisk menar jag att en dekoratör av skyltfönster så att säga är en da Vinci in spe, men ännu på lärlingsstadiet. I nästa liv kanske...)

För den som studerade det fenomenala "look-alike"-paret Assange och Tolgfors funderar kanske varför jag inte där eller här bluddrar hop Tvillingarnas blå Luft med Kräftans medelhavsgröna Vatten för att markera att Sommardals Merkurius här tagit sig ett plums ner i den omedvetna instinktens element för att sedan komma upp till ytan och andas ut i kommunikation sina upplevelser. 

Svaret är att jag ibland glömmer dessa dekorativa indikationer, men nu är det nämnt. Samma paranoia som Assange tycks lida av och en försvarsminister måste leva med (och ständigt utvärdera) tycks också ha gripit Sommardal inför en biofilm med ett andligt budskap. 

Han kände sig skyldig för att vara blind men skyllde istället ifrån sig, precis som Assanges maktdrömmar - att tillhöra de stora spelarna - förverkligades genom att förråda världens politiker i läckandet av statshemligheter. Kräftans tecken är nu inte mycket till krigare, så det blir mest tjuvnyp och här klandras Clint Eastwood för filmatiseringen av ett sorgfälligt hoprafsat manus. 

Icke-mixen av Luft och Vatten har jag kallat "förluster vid översättningen", Vattnets omedvetna impressioner kan vara svåra att bärga upp till ytan och kläda i rätt ord, men det är inte det som är Sommardals problem här, formplaneten Saturnus, klent placerad i Vatten, visar att han faktiskt kan iaktta på djupa vatten och åtminstone urskilja FORMERNAS grunddrag. Han kan dunkelt KÄNNA känslans kroppsliga form, förutan vilket man inte blir mycket till poet... 

(Jag behövde väl inte säga att hans inkomstkälla som åsiktsmaskin/kritiker passar perfekt med Tvillingarna, det merkuriska, analytiska och kritiska intellektet?)

Nej, problemet är som sagt att Sommardal tyckts ha blivit trampad på en öm tå av den här filmen med dess bortomvärldsliga budskap, och den ömma tån är det sjukliga INOMVÄRLDSLIGHET som tecknas av den sataniska axeln mellan Oxen och Skorpionen.

Identifikationen med råmaterial, prylar och pengar är abnorm - att döma av den förhöjda libido som redan kombinationen av Mars och Venus tecknar men som här tappar alla proportioner på grund av hungerdemonen Rahu. Så total är bindningen till allt som skapar ett liv som behagar de fem yttre sinnena att bara omnämnandet av ett sjätte inre sinne tycks ha vållat en snedtändning.

Låt oss då se på det sjätte sinnet eller manas som den indiska filosofin säger (vi känner svagt igen den indoeuropeiska ordroten i "maniska sinnestillstånd"). I antiken kunde mani tyda på att en människa var inspirerad av en gud och så att säga talade med en högre auktoritet än den ynkliga människan av stoft, men se var vi hittar Månen i det här horoskopet !!!

I Jungfrun, den klassiska positionen för människor som är livrädda för att "släppa taget" och släppa in större krafter på sina gårdar än de med sina kritiska millimeterperspektiv kan hantera. Detta är psykplaceringen för de totalt ateistiska och världsliga språkrören i Humanisterna (Sturmark, Ulvaeus, Demirbag-Sten) - människor som går i spinn om man nämner ett fungerande sjätte sinne.

Varför Månen, vårt sjätte sinne, är en suboptimal symbol för mottagande av budskap från högre verkligheter i Jungfrun, har diskuterats tillräckligt på bloggen. Trots enstaka undantag bland synska människor, där andra astrologiska faktorer uppenbarligen dominerar horoskopet, förklaras den här antimetafysiska hållningen av Jungfrun som sattviskt eller rörligt tecken men bara inom Jordelementet. 

Jungfruns flinka händer kultiverar Jorden och tillverkar redskapen som förlänger hennes räckvidd (plogen, symaskinen), men rörligheten är begränsad till det vågräta, världsliga planet. Hon vill inte ens fundera över den axel som skär rakt igenom tid och rum och som den andliga människan känner som den femte dimensionen - "platsen" där Platons idéer huserar. Samma idéer för övrigt som Sommardal faktiskt djupdyker i sitt personliga känslohav för att skönja, men tydligen utan att vilja se kopplingen till den andliga världen. (Mer om hur den individuella lägre själen är en med Jordens själ, i vilken människosläktets Själ är en delmängd lite senare.)

Begränsningen i hans horoskop, som så tydligt gjorde sig påmind i filmrecensionen, kan ganska säkert placeras i den genuint inomvärldsliga kombination som Jungfrun och Kräftan utgör. Dessa är sympatiska människor, men det är lönlöst att bjuda in dem för en diskussion om högre ting. Denna insikt om att inte tillhöra "de utvalda" drabbade Sommardal medan han tittade på filmen, men om det kunde han inte berätta, så det fick bli något om ett simplistiskt manus istället.

*****

Marcus Birro är också poet. Före detta alkoholist men numera vad Sommardal kanske aldrig kommer att bli - religiös. Jag har i många år varit medveten om att det är de första "personliga" tecknen i zodiaken som brukar kunna landa som poeter. Jag menar, när vi är framme i Stenbocken så är det system och organisation som lockar. Vad individen ser och hör med sina sinnen är bara barnmat, de liven är redan levda. 

Birro är ett perfekt exempel på det Sommardal saknar. Eld inte minst, elementet som anknyter just till syn eller synskhet. (Klärvoajans är förvisso inte bara sjätte utan kanske ett sjunde sinnet! Det står var och en fritt fram att rita upp sin egen metafysiska karta. Var och en ser bara det han/hon faktiskt ser.)

En annan poet - 7 av 9 placeringar i zodiakens "personliga" tredjedel,
2 i den "universella" tredjedelen.

Bloggen har noterat att eldiga Skyttens tecken långtifrån alltid är någon helig människa, de verkar mer bete sig som frihetsälskande röjare! Kanske beror det på vår sekulära tid som inte ens erkänner det högre medvetandet! Kvar blir bara för jiva-atman (den dansande, rörliga själen) att flänga runt på jorden i spastiska åtbörder som ett krumt substitut till vad som egentligen är andesjälens fullständiga mobilitet i alla dimensioner!

Men se hur väl symboliken stämmer in på Birro. Inte bara fick han bukt med sin svampiga och substansmissbrukande Mån-Kräfta (Ja, den igen!) genom religionen (och han valde förstås katolicismen, italienare som han i grunden är - notera hur stark Mån-Kräftan är för en emotionell bindning till "det egna") - den starka Jupiter i härskarläge i Skytten uttrycker sig även som ett enormt fotbollsintresse hos Marcus Birro.

I det uttrycket har vi Skytten som "röjaren" den som älskar att leva rullan och känna att den lever, att den är en jiva-atman. Nu tycks Birro mer vara den där sorten som hejar på laget från tv-soffan, men ändå... 

Jag har sagt mig att samla ett tillräckligt stort underlag för att se om Skytten är överrepresenterad bland elitidrottare, men problemet är mitt kapitala ointresse för idrott. Uppgiften flyttas hela tiden på framtiden...

Också Marcus Birro har en förhöjd libido, men nu inte kanaliserad mot materiell sinnesnjutnng utan mot idéer och tankar (Tvillingarna) och därtill frågor om människans högre destination (oppositionen mot Jupiter-Skytten), om vad godhet är och på vad eller Vem den kvaliteten grundar sig. Det skulle ha varit intressant att höra hur han hade recenserat Clintans "paranormala" film, som inte lider av samma materialistiska varböld på sin himmel.

Birros horoskop har flyktigt granskats tidigare, men ett ord om den uppenbara mobbning han utsatts för som offentlig person av mänskligt vrakgods ur folkdjupets värsta pöbelfickor och inte minst hans stingsliga reaktioner (nu senast skulle han utvandra till Italien, inte olikt Ulf Lundells överreaktioner förr då han "skulle dra till Norge" varenda gång det var rubriker).

Birros Måne i överkänsliga och protektionistiska Kräftan står faktiskt kombinerad med den "straffade" eller avhuggna Draksvansen, dvs. punkten där Månen skär solekliptikan och så att säga "går ner för räkning". 

Det här är då en ömsesidig affär mellan hans eget inre känslotillstånd och pöbeln - för Månen står ju för bådadera, för det egna inre sinnet och för "folk" som en instinktiv kollektiv massrörelse - just sådant som diktatorer och politiker fruktar mest. 

Ytterst sett är de två en och samma sak. 

Några kanske är medvetna om saker redan innan de händer. De lever inte som Sommardal, med negativa gränser dragna mot djup sammanblandning med kreti och pleti, utan i ett hav av känslomässig samfälldhet. I drömmar kan morgondagen visa sig redan idag! 

Min gissning är att Birro, just genom att hans Måne är så mottaglig för det omedvetnas tillflöden har många fler beundrare av sin skickliga och nyanserade prosa än vad Sommardal har för vad han nu skrivit. Vad Marcus Birro kanske inte som nybliven katolik hunnit uppsnappa än är den religionens ofattbart intellektuella och klartänkta teologi, ett arv från antikens stora filosofer till oss.

Hans uppbragdhet inför näthatet har att göra med att han filosofiskt ännu inte hunnit smälta att hans inre sinnesstämningar inte är hans egna utan tillhör den här planetens Själ. Kineserna kallade den lägre, irrationella själen för PO. (Den högre individuella själen, den som överlever döden, kallades HUN.)

Av samma anledning är svenskarna ett patetiskt folkslag som upphöjer sina egon och deras integritet till pseudoreligion. Västerlänningens kroppsfixering och kroppsvårdande är samma egodyrkan, fast nu somatiserad. De kinesiska taoisterna, en antik filosofisk rörelse, kan berätta att det är när egofixeringen tilltar som människan börjar få problem: "Förutan ett jag, vilket är problemet?"