Skaloberoende = när vi är i himmelen!

Vi vet att mutation, selektion och ärftlighet...styr livets utveckling, men det West pekar på är att biologin existerar i ett newtonskt universum.

Så här märkligt uttalar sig vad man kunde tro är en biologist i SvD, dvs. en modern materialist som i förväg uteslutit den antika filosofins ståndpunkt, att det är intelligens som ger upphov till eller är identiskt med livet självt. Det visar sig i själva verket vara en informatiker, en som studerar informationsflöden, en apart grupp som har sitt sätt att tala om de gudomliga naturlagarna  fast låtsas som de inte gör det.

Det säger sig självt att biologins eventuella egna lagar inte, som informatikern säger, kan sträcka sig upp i världsrymdens livlösa domän. Det handlar istället om att - precis som tänkarna i Platons tradition hävdade - högre verklighetsplan fortplantar sig ner i lägre och skänker dessa något av sin form. Artikelförfattaren rehabiliterar sig en aning lite längre ner i texten där han i tron att vi alltjämt lever i ett newtonskt universum frågar sig hur makrokosmos påverkar biologins värld men sedan övergår till att tala om "skaloberoende regelbundenheter" - ett hopplöst märkvärdigt sätt att tala om Platons Former eller reglerande grundlagar, vilka bloggen krafsade ytligt på i inlägget om Gränsen och Det Obegränsade. 

Gränsen bestämmer skalan (jordisk manifestation eller himmelsk, personlig, individuell eller universell dvs. änglalik). Det innebär att Gränsen själv måste befinna sig bortom det uppmätta, dvs. den är en metafysisk grundprincip. Bloggen har ofta diskuterat vårt kosmos oansenliga återsken av Gränsen genom planeten Saturnus, känd som gränsdragare för allt som tar form i naturen men en planet som också symboliserar både Gränsen själv och hela den Intellektuella dimensionen, i icke-spatial mening. I nyplatonismen är det först materien som resulterar i spatialitet. Därför avhandlar astrologin egentligen två helt olika saker, när den nämner Saturnus, härskare över Jordelementet (Stenbocken) resp. Saturnus, härskare över Luftelementet (Den Väldige alias Vattumannen).

Det som existerar som ren förlaga och utan magnitud "därovan" - en andevarelse, ängel eller naturlag om man så vill - blir "härnedan" en mindre perfekt kopia. Varje levande människa på jorden lever ett dubbelliv, dels här i kontakt med sin materiella kropp och dels som en odödlig varelse eftersom själen visserligen fallit i synd och beblandat sig med materien (i Sverige är det officiell religion att bara bejaka människans fallna halva), men själen har också sin "rot" i Världssjälen och, än bättre, kopplingar högre upp i hierarkin. Allt levande (och dött) är en återspegling av de eviga Formera i Intellektets domän.

Det är i själva verket Naturens dåliga återspegling av det gudomliga Intellektet som gör att människan i sin fåfänga tror sig ha en fri vilja. Den fria viljan är en anomali som bottnar i den materiella tillvarons inherenta defektivitet. Levande varelser på  högre verklighetsnivå har ingen fri vilja i vår mening (jfr. Bibeln om änglarna), men det betyder inte att de är robotar eller zombies. De är bara fria från materiens ideliga kollapser (materia är 100% negativitet och vägran att hörsamma verklighetens tilltal). Dessa höga andar äger därmed en konstans i sin medvetenhet som människobarnen sällan uppnår annat än glimtvis, under riktigt bra dagar. Se den suggestiva antydan i föregående inlägg om Albert Einsteins fascinerande balanserande mellan Natur och Övernatur eller Intellekt.

Väldigt långt ner i skapelseordningen, magnituder under Einsteins ande, hittar man till slut dessa myror till biologer och evolutionsanhängare som kryper runt enbart i Naturen, en verklighetsnivå som ytterst ofullständigt, men dock, pekar tillbaka mot sin högre bestämmelse.

Men sen handlar det förstås om att vilja se och förstå, och det kan man inte beskylla den kapitalistiska och förhärskande grenen av materialismen för... Därför läser man vetenskapliga texter i SvD och än mer i DN på egen risk. Chansen att bli desinformerad är överhängande. Den aktuella SvD-artikeln är dock intressant, om man bortser från hela resonemangets grundföreställning, uttryckt i meningar som: "vi bör förvänta oss att fysiken [gr: physis, Naturen] också skapar mönster och samband i ekonomi och sociologi". 

Det här är särskilt suggestivt ur astrologisk synvinkel: "West kallar dessa modeller [underlag för teoretiserande] ”grovkorniga” och betonar att det finns betydande värde i att studera problem som inte leder till precisa svar, utan i stället ger en uppfattning om stora samband." Nog låter det i mina öron som astrologi, i dess fullt utvecklade form. Men nej, det är en teknokrat vi hör, en som ännu inte vuxit sig större än mätbarhetens domän.

*****

Jämför Einstein-horoskopets häpnadsväckande relation mellan Saturnus, skalans herre och Jupiter, uppfyllelsen därav med nedanstående horoskop för en småföretagare som stretat på år efter år utan att lyckats expandera. Det senaste jag hörde var att människan överväger att lägga ner småföretagandet och söka anställning hos en större aktör i samma bransch. Detta apropå SvD-artikelns påpekande att stora företag i genomsnitt överlever 150 år, längre än det lilla företaget, och frågan om det finns något mer att finna ut om stabiliteten och varaktigheten i större system vilket skulle gagna strävan hos dem som söker skapa mer "hållbara" samhällen.

(Detta buzzword - "hållbar" - irriterar mig redan. Det är mycket lätt att vända västerlandets självmordskurs: en nyinrättad världsregering utfärdar globalt undantagstillstånd, beslagtar via kontroll över banksfären den rikaste procentens alla tillgångar, kriminaliserar vinst på människor, produkter från människohand eller maskin och inte minst profittagande på naturen själv! Bygger sedan upp en fantastisk ny småskalig värld med byar i ett globalt nätverk och som använder åtminstone delar av vår fenomenala moderna teknologi. Det är den giriga Naturen i människan vi måste utrota för att rädda den externa Naturen. Människan måste bli mer lik änglarna eller sin egen högre själsliga nivå, den som inte vetter mot materien utan mot Intellektet!)

Studerar man horoskopet för småföretagaren som så gärna ville men inte hade talang eller medel ("började med två tomma händer") att bli en av de stora aktörerna, ser man genast problemen med horoskopets skalbarhet. Saturnus är bara skit, ursäkta franskan! Och då kan det kvitta att expansionsförmågans Jupiter också står illa till, för har man ingen kontakt med Intellektets domän (här tydligt representerat som Luftplaneten Saturnus hemma i sitt positiva tecken Den Väldige men hämmad genom att pressas ner i den blinda biologiska driftens 8e hus), då kan det kvitta om Jupiter har någon kraft att expandera. 

Det är faktiskt bra att Jupiter står i försakelsens eller uppoffringens 12e hus eftersom den formfixerande Saturnus skulle kunna ha givit en sexualneurotiker av Guds nåde, särskilt som man anar problem med kvinnor - Mars och Venus i femte "framåt" och lyckliga huset, men en varnande koppling till "halshuggningen" (det blev skilsmässa eftersom arbetsnarkomani ledde till en understimulerad hustru som körde mannen på dörren. Han hade dessutom lyckas skuldsätta sig till hustrun i sin fixering vid företaget framför allt.)

Jämför dessa generande klena indikationer för Saturnus/Gränsen och Jupiter/Det Obegränsade med Einsteins par som istället ockuperar extremt gynnsamma hus (9e/10e).

Dessutom ägde inte företagaren det intellekt man skulle önska, Kräftascendenten är inställd på instinktsnivån och att läsa av faror mot den biologiska kroppens stabilitet. Den enkla och djurliknande mentaliteten förstärks ytterligare då ascendenthärskaren Månen står i grundtrygghetens tecken Oxen. Med grundtrygghet menar jag här föda för att hålla organismen vid liv (och Kräftan och Månen står naturligtvis för tak över huvudet).

Men Kräftan i 1a, med fokus på självbevarelsedriften som måste vara instinktiv för att reaktionerna inte ska komma för sent, innebär att "tänkaren" Merkurius är en "verksam illgörare". Folk som går på "maggropskänsla" brukar beskriva det som att de helt kopplar förbi Merkurius tidskrävande överläggningar och litar på känslan. 

Problemet i det här horoskopet är att Solen står i Jungfrun så att den dagaktiva åkerfältsarbetaren är beroende av sin härskare Merkurius, sitt merkuriska verktyg (händerna som håller i plogen och sedan kastar utsädet). Det är med andra ord en suboptimal kombination att ständigt vaka över sin trygghet när man dagaktivt borde lägga fokus på att arbeta med siktet ställt mot ett större koncept: jag sår här och nu för att skörda i morgon. Kräftan har inte ens den framförhållning som varande ren biologisk skyddsinstinkt. 

Eftersom jag känner till fallet kan jag säga att det är här den kanske sämsta planerare jag någonsin mött. Krånglig och bakvänd, negativ och misstänksam mot allt nytt, tänker fel och ljuger sig ur situationer. En ganska misslyckad företagartyp och betydligt bättre i en position med minimalt eget ansvar. Problemen beror inte enbart på ascendentens mismatch med soltecknet utan på att dissociationen mellan en Vattenascendent och soltecknets disponent i Luft ger just problem att avstämma i en större skala. Och makroskalan - Saturnus/Jupiter - har vi redan sett vara i princip utslagen på denna karta.

En trevlig människa när det inte finns någon press, men ack så närig som affärsman. Han valde helt fel väg i livet och det kom att förstärka alla de dåliga drag som just den här himlen tecknar i övermått.

Albert Einstein hade också sliriga kontakter mellan Luft och Vatten, även han relationsproblem och såg en son gå åt helvete. Men hans två tunga planeter Saturnus och Jupiter har en helt fenomenal funktion i horoskopet och hans Merkurius lyckades kugga i (trots Luft och Vattnets väsensfrämmande disposition). Men han slet med relativitetsteorin i hela tio år, vilket påminner mig om den mediokre företagarens enorma arbetsinsats utan att ens på 20 år få ut någon lönsamhet ur sin verksamhet. Om Einstein kallas geni, har den synliga himlen ännu mer högpotenta kartor i beredskap - när mänskligheten är redo och behöver någon som ger dem ett helt nytt Paradigm som räddar dem ur darwinismens och materialismens återvändsgränd.


PS. Jag lägger till taggen "skala" till ett av inläggen om helikopteruppfinnaren Arthur M. Young (tillika astrolog) eftersom han begrundade Saturnus i just funktionen som skalangivaren. Jag minns inte längre vad jag skrev 2009 om hans karta, men eftersom både Saturnus och Jupiter står i hörnhus tycks horoskopet erbjuda ett bidrag till funderingar över Platons metafysiska duala princip Gränsen/Det Obegränsade i dess vagaste uttryck här nere i "Naturen"!

Arthur M. Young: geniet (1)

Ett inlägg för de som i vårt aningen antingen/eller-orienterade land uppskattar både vetenskap och visionärt tänkande. Här följer en knivsudd av skarpsinnet hos uppfinnaren av Bell-helikoptern, Arthur M. Young. Låt mig direkt säga att jag inte är fysiker eller matematiker. Jag trodde aldrig att jag skulle läsa böcker som ens nuddade vid dessa ämnen.

Men det var före The Reflexive Universe och The Geometry of Meaning (båda från 1976). Läsning av den förra pågår och konsekvenserna av dem båda har inte riktigt sjunkit in ännu. Men böckerna, som rör sig över samma område, är en fullständig uppenbarelse för den astrologiintresserade. Den förra därför att den bjuder på en kosmologi som stimulerar tänkandet kring vad zodiaken egentligen berättar för slags historia.

Är det Young demonstrerar i den senare boken verkligen möjligt? Kan antikens folk som utvecklade zodiaken verkligen ha känt till den klassiska fysikens rörelselagar? Döljer zodiakens geometri vetenskaplig insikt? Var Isaac Newton inte först på plan?

Mina tankar går till de gamla indiska skrifter (Mahabharata, bl.a.) som berättar om krig i historiens gryning, där vimanas, beväpnade flygande farkoster, användes. Det ska tydligen också finnas matematisk-tekniska beskrivningar för hur man bygger dem, men dessa är inte längre helt tydbara.

Eller är Young bara så übersmart att han lyckats dubbelexponera den klassiska fysikens 11 lagar (och en 12e - "kontroll" - vilken åtminstone 1976, då Young skrev, inte lärdes ut i skolorna men används inom flygindustrin) på den antika zodiakens nyckelteman så att de senare förefaller ha förebådat de förra?

Jag är i vilket fall stum över det sätt på vilket han bygger och argumenterar för sin "Rosettasten" (nytt fönster) i "Geometry", och förklarar hela evolutionen ur ett teleologiskt perspektiv i "Reflexive".

Den här mannen såg mer än de flesta, och redan innan jag upptäckte hans namn förra året hade jag många gånger tänkt på astrologins utsatta läge efter "upplysningen" och Franska revolutionen. Problemet är människors bildning. Så länge de inte är alltför besmittade av populärvetenskapen svarar många personer intuitivt positivt på astrologin. Den känns rimlig för dem.

Efter den här gruppen, vars storlek jag inte törs sia om, kommer så den moderna västerländska människan, så oerhört upplyst och "förnuftig" i sina egna ögon. Nu går astrologin in i väggen direkt.

Fastän det här segmentet inte har en aning om den store astronomen Johannes Keplers brottningsmatch med frågan vad som fick astrologin att "ticka" (för att det låg något i dess satser, betvivlade inte denne store astronom mer än sin läromästare Tycho Brahe), utgjuter de pseudo-förnuftiga sig över astrologin och pratar om att bara månens dragningskraft är tillräcklig för att ha någon fysisk påverkan på jorden, men alls inte de avlägsna planeterna.

Vem har sagt att astrologins förklaring överhuvudtaget ligger på den enkla fysikens nivå? (Se filosofiska grundantaganden för en möjlig om än lite diffust skissad plats för astrologin inom den filosofiska riktning som kallas idealism.)

Efter den stora massan följer det tredje segmentet västerlänningar. Här kan man dessvärre tala om att det rör sig om enbart promille av populationen. Här är intelligensen så hög och insikterna i framför allt vad den moderna fysiken lärt oss om materiens illusoriska beskaffenhet så djupa, att astrologin förstås för vad den är: bara ännu ett försök av människan att formulera sina iakttagelser i ett system. Slumpen har lett mig till några goda författaren som visar att det ännu finns hopp för västerlandet och Young var en av dem.

Det har sagts att Arthur M. Young var kusligt skicklig på att, utan någon som helst förkunskap om en människas färd genom livet, rita upp en livslinje vars berg och dalar väl stämde med de öden och äventyr individen varit med om. Jag kan förstå det av en man med universalgeniets bredd i sin vision.

Hos de verkligt intelligenta har den dryga överlägsenheten hos Franska revolutionens och upplysningens barn ersatts av en oändlig ödmjukhet inför livets tilltal. Ja, livet talar med oss, men få som abonnerat på den reduktiva materialismens evangelium hör eller ser längre till följd av sin begränsade världsbild. Utom kanske då de semestrar i naturen.

Men inte heller då vågar den genomsnittlige kanske öppna sig för naturens fulla tilltal, för det tilltalet går bortom strålande solsken och tallbarrsdoft. Den upplevelsen finns beskriven här och var i världslitteraturen och är inget annat än en omskakande uppenbarelse av kosmos djupa medvetenhet! Senast något i den vägen var i tryck i Sverige var väl på 1970-talet då Ruth Dahléns berättelse Visionär i tjugonde århundradet postumt utgavs. Dahlén hade flera "kosmiska insikter" på 1940- och 50-talet av den typ som möter i den mystika världslitteraturen.

Men de verkligt intelligenta från de indiska filosoferna, fram genom Platon och till biskop Berkeley och Immanuel Kant och modern idealistisk filosofi och många matematiker, har aldrig missat att livet signalerar ofattbar intelligens i sin konstruktion och sätt att vara.

*****

Young lyfter i en diskussion om "spöket i maskineriet" fram Newton och hans resonemang kring POSITION och dess två derivata, velocitet eller hastighet, samt acceleration.

Young noterar att Newton aldrig sade värst mycket om den tredje derivatan. Det används av begripliga skäl inte inom den klassiska fysiken, tillägger han, för att det inte går att förutsäga något med dess hjälp. "Men det förnekar inte dess existens som en faktor i evolutionen." Den tredje derivatan är derivatan av derivatans derivata, nämligen förändringen av accelerationen - "spöket i maskineriet", chauffören i fordonet.

Säger Young (och räkna inte med att få någon hel bild av Youngs filosofi ur dessa korta citat - jag återger texten bara för att kunna knyta an till inläggets huvudpoäng):

Perhaps the greatest contribution of the theory of relativity is that is adds a new dimension to the known physical universe. This dimension is not time, despite the impression we may have received from popular accounts of time as the fourth dimension. Rather, it is what Eddington calls phase. Eddington goes on to show that, beginning with the ordinary physical universe represented as a sphere, when we include phase we widen the universe in another dimension perpendicular to space-time.

An additional factor of 3/4 must be introduced to stabilize the scale. To get the higher dimensional universe (the Einstein hypersphere), we multiply the volume of the three-dimensional sphere by two factors, 2PI and 3/4:

2PI x 3/4 x (4/3)PI R^3 = 2PI^2R^3

The phase dimension, an uncertainty of 2PI, describes the maximum possible range of angle, 360°. It is a circle. And I would add it is also a cycle, the cycle of action, and stands in place of time.

We might have expected the formula for the universe to express the time dimension as well as the three spatial dimensions, but instead it describes time in much the way that we do when we speak of a person's lifetime, not in years but in terms of birth, youth, maturity, middle age, etc.

Här bryter jag Youngs fascinerande redogörelse för vad Eddington lyckades med där Einstein fastnat ("Gud spelar väl ändå inte tärning..."), och tar upp tråden en sida längre fram, men inte utan att först ha noterat att namnet på formeln här ovan utvidgats till "den einstein-eddingtonska hypersfären" på sajten tillägnad Youngs minne.

...But we should not neglect the other factor of 3/4. This factor is what Eddington calls "stabilization of scale." From our point of view, this stabilization is "self-limitation" or control, the same control we referred to [se här ovan], which arises in the cycle of action at the point 3/4 of the way around the circle or cycle of action.

To assist in understanding of this crucial point - that control is 3/4 of a circle - we can invoke what is known in psychology as the learning cycle. The learning cycle refers to the trial-and-error process by which a child learns to avoid a hot stove, a rat leans to tread a maze, or even a flatworm to avoid an electric light.

This cycle begins at (1), when random action (equivalent to acceleration) encounters some painful experience, say a hot stove; it then reacts by withdrawal at (2); and at (3) associates the pain with the stove (conscious reaction). After this sequence, it can, at (4), consciously avoid the hot stove, This is control, but it is activated by a different route from that of the derivatives: it moves counterclockwise from (1), whereas the derivatives proceeded clockwise from (3). The derivatives are the basis for sophisticated or informed action, whereas the learning curve is the reverse of this, the process by which control is learned in the first place.

Arthur M. Young - The Reflexive Universe (1976, 1999 s. 49-52)

Vad har nu denna i och för sig högintressanta koppling mellan klassisk, newtonsk fysik och vår tids kvantfysiska bild av universum för anknytning till den antika astrologin? Det ska vi titta på i del II.