Bloggen startade i mars 2009 med försök att få astrologin att svara på kvantitativa studier. Det närmandet byggde på felaktiga antaganden om vad ämnet handlar om och gradvis har kopplingarna till klassisk väst- och östfilosofi smugit sig in. Samlingssida från tidiga bloggens horisont:
T E M A S T U D I E R - svarar astrologin på kvantitativa tester?

Herakleitos (c 500 fvt): "De som talar med förstånd förlitar sig på det universella, som en stad måste lita till sin lag, och med än mer tillit. Ty alla mänskliga lagar närs av en gudomlig lag, och den har så mycket kraft som den önskar och är tillräcklig för alla och fler därutöver."

Chu Hsi (Zhu Xi), idealistisk filosof, 1100-talet: "Ödet, det är vad som återstår sedan människan gjort sitt yttersta."

Konfucius, kinesisk samhällsfilosof, 500-talet fvt: "Den ädla människan sysselsätter sig med tankar om dygd, den ringa människan sysselsätter sig med tankar om sin egen vinning."
Västerlandets store logiker & mystiker Platon ventilerade ofta orfisk-indiska tankegångar om reinkarnationen och själens rörelse mellan världarna... "Sokrates: Vem än som anländer oinvigd och ofullbordad i Helvetet kommer att ligga i leran. Men de renade och fullbordade kommer att vistas med gudarna." (Faidon, 69c)

JORDELEMENTETS VÄG (karma yoga):
"Eftersom vår identitet med den gudomliga kraften ytterst är obestridlig, (låt oss ha) en fast tro att vi genom att framhärda i vårt utmönstrande oss efter gudens form, tal och stämning, våra handlingar i tiden blir signifikanta och gudens essens slutligen förverkligas av oss."
(Günther - Buddhist Philosophy in Theory and Practice)

Fr.om. nyår 2023 separerades "Sveriges transiter" som ny tagg från den äldre "transiter" som vid 400+ blivit ett oöverskådligt myller.


Visar inlägg med etikett Edward de Vere. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Edward de Vere. Visa alla inlägg

onsdag 18 september 2024

Preppern Bohlin och alla svenskar som eliten offrar i krig

Moderata preppern Bohlin påminner oavsikligt om någon som blivit krigsskadad efter att ha läst för mycket om Andra världskriget i sin barndom. Anders Lindberg avslöjar - egentligen förutsägbart att Sverige kommer att låta medborgare dö vid kriget fångna själar tjafsar om. Det beror på akut brist på underhållna skyddsrum i det här landet och regeringen Kristersson som den korrupta skit han är hellre satsar hellre på mer skattelättnader för de rika än på civilförsvaret.

Bohlin har en kombination av Stenbocken och Skorpionen (Piska och Död) som perfekt stämmer med den skräckinjagande stereotyp han söker frammana. En liten spaning på andra med samma signatur kan vara lagom här. Landet har ju knäckt sig självt bortom räddning och 2036 för Saturnus "stora död" gäller tillsvidare som slutdatum för det här territoriets plats i historien.

Den perfekta sökningen är Sol och Måne med sina respektive fundament, men inte en enda karta utöver Bohlin hittas. Dör de unga eller saknar de alla talanger? 

Att bara Bohlin har Sol har Solen i expansiva Jupiter medan härskaren står i Saturnus Åtstramarens Stenbocken visar att han är en anomali och att han korrekt beter sig mer som en tokig rollspelare än en politiker. 

Kravet på Solens fundament dumpas eftersom minst lika udda är den fallna Månen i Skorpionen konjunkt den rasande fixerade och oböjliga Saturnus i samma tecken (tänk Ebba Busch). Nu resulterar åtta offentligheter under 500 år och det beror på Saturnus långsamma cykel men troligen också på att kombinationerna inte tillhör astrologins gynnsamma. 

Faktiskt, redan den framåtsträvande Sol-Skytten är en dålig kombination eftersom Månen/Saturnus inte alls har samma tendens som den frimodiga Skytten och här dominerar månsidan med dess ankare Saturnus.

Namnen som samlats är rätt intressanta:

  • Sir Thomas Smith;23.12.1513;12:00
  • Humphry Davy;17.12.1778; 5:00
  • Lars Forseth;28.12.1956;12:00
  • Stephen Lussier;18.12.1957;12:00
  • Liz Glazowski;19.12.1957;12:00
  • Anonym, anställd på känd stockholmsbar;20.12.1957XXXX
  • Stephen "Billy" Bragg;20.12.1957;12:00
  • Carl-Oskar Bohlin;8.01.1986;12:00

Thomas Smith hade en ojämn politisk karriär före och under drottning Elisabets I styre och genomled flera motgångar. Han var en av Englands mest bildade och ägde landets största privata astrologibibliotek (större än drottningens hovastrolog John Dee!). För den som sett den här bloggens flera poster och brottningsmatch med "drömmen om Oxford" nämner Wikipedia bara i förbigående att Smith var blivande greven av Oxfords personliga lärare mellan 4 och 12 år. 

Vid 12 förgiftades troligen den unge adelsmannens far och Edward de Vere blev Kronans adoptivbarn. Drottningens skatt- och tortyrmästare William Cecil tog över vårdnaden av denna yngling som senare skrev Shakespeare-pjäserna och hängde ut kända personer sedan han tröttnat på det svindleri han utsatts för av staten (allt hans arvegods snappades upp av den giriga drottningen och de favoriter hon höll sig med). Drottningen visste om högädlingens trick och kommenterade att "alla väl visste" att hon var var måltavlan i ett mindre smickrande kungadrama...

Att den ännu inte skapade "Shakespeares" växte upp nära till Englands största astrologiska boksamling är intressant med tanke på det var mellan 4-12 hans stora bildning grundlades, astrologi och latin - de födda till börd var verkligen bildade på den tiden - titta på regeringen Kristersson och fattad hur "demokratin" nu nästan knäckt Sverige - folket har det lika illa som britter förr och nu.

(Klicka upp en läsbar storlek på texten invid Zodiakmänniskan och se hur "Shakespeare" gycklar med självklara astrologiska grundregler så att den (inledningsvis) adliga publiken kunde skratta och känna sig bildad över så uppenbara astrologiska grundfel. Londons pöbel fick se Shakespeare uppföras långt senare senare och förmodligen var många insidesdetaljer från hov och adel redan okända.) 

Att Thomas Smith var en uttalad kritiker av Kronans tortyrmetoder är en intressant paradox eftersom Cecils stadsresidens blev den unge grevens tredje boplats i livet (född i Essex-slottet Hedingham, sedan inneboende hos mentor Smith, också Essex, och från 12 i London hos paret Cecil). 

Den makthungrige skattmästaren som i princip styrde drottningen tvingade sedan den unge greven att äkta sin egen dotter i äktenskap för att gagna det egna avancemanget i societeten - köpte sig den vägen en adelstitel och byggde sig det makalösa slottet Nonsuch Palace. (Se äcklet de nyrika i allmänhet sprider). 

Den här bloggen är i delar skriven av själsliga fragment som härrör från grevens misslyckade och inte särskilt lyckliga liv.Frågan är hur många själar som återvinner gamla själar... I andevärlden handlar det inte längre om "individer" eller andra falska föreställningar - den verkliga verkligheten tycks långt mer komplex och gåtfull. 

Efter att ha läst om greven av Oxford tror jag han skadades som barn att han alltjämt "hänger kvar" i universum och vill att alla ska höra hans historia, men primärt språkrör är tveklöst amerikanske specialisten Hank Whittemore: https://shakespeareoxfordfellowship.org/hank-whittemore-how-i-became-an-oxfordian/.) Det akademiska England hatar honom för sin hyllade analys av Shakespeares Sonetterna, ännu en av de bra Väduren/Vågen i opposition, Whittemore tillhör de verkligt begåvade.

Tortyr- och skattmästarens  påtvingade konvensansäktenskap var olyckligt och dessutom dog flickan ung. Det skulle kunna förklara insiktslösa brittiska litteraturvetares fantasi att Shakespeares Sonetter skildrar manlig homosexualitet, medan sanningen var att Edward Vere var en flörtig typ i ungdomen och t.o.m. sattes i Towern för en affär med en av drottningens hovdamer. Sent i livet gifte han om sig med en Elizabeth Trentham.

Mentorn Smith skriv en del själv vilket måste ha givit greven tidiga barnbilder av författande. Jag skrattade glatt av Wikipedias uppgift om en känd bok. Så typiskt engelskt 1500-tal med dessa överlastade titlar:

De Repvblica Anglorvm: The Maner of Gouernement or Policie of the Realme of England, Compiled by the Honorable Man Thomas Smyth, Doctor of the Ciuil Lawes, Knight, and Principall Secretarie vnto the Two Most Worthie Princes, King Edward the Sixt, and Queene Elizabeth. Seene and Allowed,

Granskad och godkänd! Ljuvlig påminnelse om den tidens diktaturiska censur.

Ovanstående blev en lång utvikning men halvvägs stod det klart varför: halvtolv står Månen i 21a grader Vattenbäraren och Saturnus i 22a. Från idén att granska preppern Bolin visade Smith var utgången. Edward Vere föddes troligen (William Cecils anteckning av senare datum) med ett rödglödgat sinnelag - Månen och krigaren Mars i Vattenbäraren och en utmärks koppling till Solen i marsianska Väduren. 


I Essex ligger MARS i slutet av Vattenbäraren och Månen 17e-29 graden och förmiddagens placering här i Stockholm kan mycket väl vara en transit mot grevens psyke! Antika platonister argumenterade huruvida den irrationella eller sublunära delen av själen överlevde döden som därmed för evigt ingår i som material "vissa" själar kan stimuleras av. Allt som någonsin hänt i universum "arkiveras".

Prepper- och krigsskadade Bohlin man mycket väl ha genomlidit krig och problem i tidigare liv, snarlika Smiths och Veres prövningar. "Arkivmaterial" stör honom och ett avslut krävs innan tankarna åter blir normala.

*****

Humprhy Davy från 1700-talet var en kemist och uppfinnare sin beskrivits som sangvin och "aningen irritabel", vilket sannerligen påminner om hur Anders Lindberg beskrivit Prepper-Bohlin när han stirrar ut folk och hotar dem med krig!

Lars Forssell, tidigare Almegas styrelse och ingen vän till människan. (Har noterat "tågstrejken 2014" men glömt alla människobarnens trätor.)

Stephen Lussier - fd CEO - stormrik diamanthandlare

Liz Glazowski - sålde sig för pengar genom nakenutvik i Playboy på "den gamla onda tiden"

Anonym/barservitris - dålig dejt från bloggarens yngre år, vacker men fantasilös. Levde ensam med katter är allt jag minns... Misstänker idag hon var en inflyttad lantlolla som trodde den då 25-åriga bloggaren var en överklasslyngel som (egentligen i studiesyfte) satt ner på både överklassens och underklassens uteställen.

Billy Bragg - vänsterorienterad rocksångare från punkeran och tidigt 80-tal

Prepper-Bohlin. våta drömmar om kriget som närmast är en arketyp för vissa.


onsdag 30 augusti 2023

Hur Elisabet I bestal adelssläkten Vere och råkade skapa "Shakespeare"

Ett antal Oxford-texter som skrevs nära varandra i tiden hamnade i långförvaring. Den här skrevs vid glömt tillfälle, fylldes på den 8 juni (men delar läckte in i senare inlägg).

Mot slutet grenar den långa texten ut sig i ännu en reflektion över Sveriges "konstruktionsfel" och varför 9/11-attentatet skadade landets omdöme. Både äldre och kanske senare inlägg har säkert berört symboliken.


Rekapitulation av tidigare inlägg och ny upptäckt om socialklass och klädsel: 

Rubriken är dramatisk och hoppar över några logiska tankeled. Men kanske klarnar det vartefter. Bloggaren mystiska dröm hösten 2005 om en figur vid namn Oxford, ledde efter en halvtimmas googling till insikten att det var en historisk gestalt som stått i fokus i en dröm med både verifierbara historiska detaljer och ren symbolik. 

Drömmens öppning är fascinerande: en ung man går invid en mäktig modersgestalt som han skäller på för att hon anskaffat honom kostsamma klädesplagg, men i fel färg! Scenen skiftar och drömjaget befinner sig i ynglingens kropp - nu en äldre man som tittar tittar ner och ser sin mage i en fluffigt stoppad kavaj (dubblett), typisk Tudoreran. Inget märkligt så långt, plagget har förstås registretats omedvetet via perioddramer även hos en som inte har något klädintresse alls.

I Shakespeares sonetter. som jag aldrig läst ett ord ur vid tiden för drömmen, finner jag några år senare - och likt drömscen 2 är författaren en gammal man som vunnit perspektiv:

 ....Youth's proud livery, so gazed on now... (sonett 2, linje 3)

Till ungdomen hör imposanta kläder - "livery" kan också syfta på heraldiska emblem, något som en adelsman lätt kunde omvandla till en språklig figur, likt ovanstående. En snabb googling understryker vad jag på annat håll inhämtat om den unge Oxfords fixering vid kläder och klasstillhörighet:

Faktum är, klädsel under Tudoreran var så viktig att vad som kunde eller inte kunde bäras var inskrivet i lagen. En serie av lagar togs angående överdådighet vilka begränsade vad du, beroende av din sociala position, kunde bära för slags kläder i termer av material.

https://www.historic-uk.com/CultureUK/Tudor-Guide-To-Getting-Dressed/

Historiska fakta tyder på att drömmen illustrerar drottning Elisabet I i rollen som styvmoder till den unge 17e greven av Oxford, som blivit faderlös vid 12 och nu "ägs" av Kronan som nu rättsligt kan norpa åt sig släkten Veres rikedomar (Vere var en av Englands äldsta adelssläkter).

I bloggarens drömmen upphäver en kanske ännu tonårig Edward de Vere, teatraliskt så att ingen i omgivningen ska missa det:  "Alla vet väl att min färg är smaragden!" Det mest bisarra är att drömmen verkar hämta stoff från bloggarens yngsta år - en halv mansålder senare!

Han älskade sin biologiska mors val av företrädesvis gröna tröjor åt honom, men invände sig runt sex mot en ogift och barnlös äldre släkting som sökte "köpa pojken" genom ett överflöd av gåvor, inte minst blå tröjor som han inte alls gillade. Här är ett mönster grundlagt redan i barndomen som årtionden senare återanvänds i en dröm som visar sig kusligt "välkomponerad": Oxford hade just den smaragdgröna månadsstenen enligt västerlandets astrologi. Smaragden tillhör Oxen, men historien visar att Oxfords unga och "besvärliga" natur passar mycket bättre med den österländska zodiaken som istället placerar födelsedagen inom den martiala Väduren.)

Att upptäcka att drottningens högra hand Lord Burghley fungerade som fosterfar under Edwards tid som myndling var intressant nog och än mer så att det i hans kvarvarande dokument hittats en liten notering om fostersonens födelsedag den 12 maj 1550 i tropiska zodiakens Oxe. (Edward var bara en av flera adelsbarn - att sno andras gods och barn var tydligen praxis för Englands yttersta Överhet vid denna tid av rövare i dyra kläder). 

Att Edward de Vere skulle komma att bli en av Englands bästa astrologer påstod i vilket fall en insmickrande dedikation. Självklart kunde han så elementära saker som vilka tecken hade vilka månadsstenar. Om inte annan har det franska släktnamnet Vere en klar koppling till våren (maj) och den nya grönskan, så det finns all anledning att redan den unga grabben, offer för statens girighet och intrigerande skulle ha skapat sig hållpunkter och att fixera sig vid. Den gröna färgen tycks ha varit en hårt innött fixpunkt.

Vissa historiker spekulerar t.o.m. i att fadern John kan ha mördats och modern Marjorie Golding röjdes snabbt ur bilden (sättes väl i någon änkestuga) och den nya, sjuttonde, greven flyttar till London och Lord Burghley - då ännu bara är känd som William Cecil (har ännu inte berikat sig på adoptivsonens ärvda rikedomar och skaffat sig adlig profil).

Not. Marjorie hade en nära släkting som utbildade en ung Oxford några år, Arthur Golding. Han brukade skriva stela och kärva kristna moralskrifter men i hans utgivning finns också en hysteriskt okynnig översättning av romerska poeten Ovidius. Många smarta forskare pekar på att morbrodern vänligt lät unge Edward träna sig på latin med denna översättning och sedan ger ut den i eget namn eftersom hög adel inte förväntas vara simpla författare!

För Shakespeare-teoretikerna är tydligt "Goldings" Metamorfoser ytterst tacksam att peka mot - det kryllar av Ovidius i Shakespeares pjäser och då särskilt ordvändningar som pekar mot denna översättning men även det latinska originalet. Ergo: en ung Oxfords första stora skrivuppgift banar väg för det långt senare aliaset "Shake-speare" (greven har använt flera andra alias dessförinnan).

I ett par omgångar googlar jag vidare runt 2008-10 och hittar mer historiskt material. Hade i princip ingen kunskap alls om England, förutom självklarheter ingen kan missa: Henrik VIII:s alla fruar och barnet Elisabet som ärver tronen. Extremt magert med brittiska historiekunskaper vilken kanske är begripligt för någon som genom livet inte ens varit intresserad av Sveriges historia (förrän flera år in på den här bloggen 2009).

*****

Halvnya och nya fynd:

Skrivande morgon, den 8 juni 2023 återvänder bloggaren till Nina Greens dokumentsamling som noterats förr men aldrig blivit läst. Av någon anledning har vissa av hennes essäer samlats i ett arkiv hos de historiker och intresserade som driver tesen att 17e greven var författaren till "Shakespeare":

https://shakespeareoxfordfellowship.org/tag/nina-green/

Vid tiden åren efter den märkliga drömmen gällde bara den här, ännu existerande sajten som förestods av Green och tydligen alltjämt gör så:

http://www.oxford-shakespeare.com/

Trots okändheten presenterade hon skarp och noggrann historieforskning av bästa märke. Från arkivet läste jag en specialstudie av ett av Oxfords tänkbara alias före "Shakespeare". Trots att samma period beskrivits i flera biografier gick detta fokus på bara ett par initialer djupare även i kontexten än något jag läst.

https://shakespeareoxfordfellowship.org/who-was-spencers-ek/

I ett oansenligt pdf-dokument berättar hon koncist den förödande historien om hur Oxfords familjeförmögenhet förskingrades av en ohederlig adel som hade tumme med Kronan, redan innan Edward de Vere var född. 

 


Trots att födelsetimman är okänd är en solär karta häpnadsväckande tydlig! Som om hans liv var påfallande predestinerat. Oxfords själ (Solen) intar det starkaste läge astrologin känner: exakt i mitten av Väduren där Solen i mannamodets och pionjärens tecken har  sin "upphöjelse" (i Lejonet "bara" härskar Solen).

I princip dör ätten här, han får i ett andra äktenskap en son som dör ung. Saturnus symboliserar ätten men också restriktioner (och mest materiellt, Liemannen). Här antyds en mäktig ätt men Saturnus korta aspekt pekar direkt mot "halshuggningens" södra månnod Ketu i 12e huset för världsliga förluster. Både planet och tecken indikerar alltså förluster. Dessa var avsevärda om man ser hur Fiskarna i 12e har Stor Förmögenhets Jupiter i andra huset för egna, disponibla tillgångar. Också dessa försvinner genom 12e förlusthuset.

Det är inte konstigt att bevarade brev från den 17e greven av Oxford innehåller tjafs om pengar hela tiden! Men tack vare satens girighet kom han att med åren distansera sig allt mer från hovet, trots att han tillhörde den allra "högsta kasten", och blev alltmer känd som en avvikande kuf i dessa stela och manierade kretsar. 

Han minglade hellre med författarbohemer och för de som nu återstod av familjeförmögenheten finansierade han under flera år inte mindre än två teatersällskap samtidigt. Kronan gav tillbaka en del av vad de beslagtagit från hans far, men likväl slutar konstälskaren Oxford sina dagar fattig men förblir i London i elegant villa eftersom ett andra äktenskap med en affärsmässigt slug kvinna vid namn Elizabeth Trentham. 

Jag har noterat hur nätet är fyllt av smutskastning av Oxfords karaktär och det har mycket att göra med att Oxford måste demoniseras så att kopplingarna mellan honom och Englands nationalskald inte tas på allvar. I Nina Green-arkivet noteras speciellt en bok av en litteraturprofessor som 2003 demoniserade skiten ur Oxford. Hon anför några recensioner av mer kapabla bedömare:

https://shakespeareoxfordfellowship.org/4-reviews-of-monstrous-adversary-by-alan-nelson/

Snabbläst och övertygande (men klicka på rubrikerna så dyker långa och djupt insatta texter upp!) 

Recensenterna är inte språkspecialister (likt den smutskastande professorn), utan främst historiker med en mer allsidig bedömning. 

Den som ev. smittats av demoniseringen (som uppenbarligen utgår från England - amerikanska litteraturforskare har fattat Englands panik mot att deras historia revideras), ta gärna några minuter och läs länken härovan. Litteraturprofessorns fulspel blir riktigt underhållande i sin usla genomgång av Oxfords "dåliga stavning". 

*****

Här ett litet stycke av Green i översättning - det rör tredje dråpslaget mot släkten Vere och detta är nu under Edwards egen levnad:

...Som nämnt tillskansade sig drottning Elisabet I mer än en tredjedel i ränta av den årliga nettovinst släkten Veres landägor producerade, i linje med arvsstatuten. Drottningen skänkte så (sin älskade) Lord (Robert) Dudley i ett kontrakt undertecknat den 22 oktober 1563, vilket formaliserade den de facto kontroll Dudley redan utövade över Veres huvudsakliga landägor.

Robert Dudleys magra tillgångar förbättrades därmed för all framtid tack vare den 16e grevens av Oxford död (när sonen och blivande poeten Edward bara var tolv). Detta blev starten på Dudleys kometkarriär i den högsta eliten. N
är han väl fått kontroll över Veres marker efter 16e grevens död den 3 augusti 1562, upplevde sig drottningen fri att överösa Dudley med ytterligare mark och förnäma titlar. (Han är nu känd som förste greven av Leicester - att hålla isär från hans oäkta son Robert Dudley, upptäcktsresande som flyttade till Italien.)

https://shakespeareoxfordfellowship.org/wp-content/uploads/Green.Fall_.of_.House_.Oxford.pdf

Vid ett tidigare tillfälle på Sideriska lektes med alternativa horoskop för Oxford, föranlett av någon nutida biograf som ställde sig frågan hur pålitlig anteckningen bland Cecils papper. Jag ångrar den spekulationen - nätet är redan fullt av HELT grundlösa idéer och det behövs inte mer. 

Men jag kan villigt medge det här inlägget kom till genom upptäckten, 17 år efter den suggestiva drömmen, att grevens onda öde slog till 22 oktober 1563 och resulterade i den nu trettonårige Oxford ett livslångt hatobjekt i Robert Dudley. 

Detta extremt viktiga datum i grabbens liv är händelsevis bloggarens födelsedag (396 år senare) om man tillåter sig nyttja C.G. Jungs variant på den antika korrespondensläran, "synkronicitet" (meningsfulla inträffanden utan orsakssamband). Definitivt finns "brusten god karma" hos bloggaren antydd i 5e hus i formen av Sol/Mars-konjunktionen där BÅDA är "verksamt illgörande" och varnar för att söka makt (inte minst krigarmakt) eftersom här ligger dold karma begraven. 

I alla år före upptäckten av den hinduiska astrologin har jag faktiskt undvikit karriärism, som om själen redan kände till det horoskopet via hinduisk tradition nu tydligt varnar för. Antikarriärism kan kopplas till en utopisk ny värld som tekniken nu börjar möjliggöra men vid födelsen betyder bara Ketu i 10e karriär- eller makthuset att området lider av akut dålig karma. Undviker individen själv karriärklättring till 10e kommer personen istället att få bevittna vidunderligt dåligt maktutövande i sitt liv och troligtvis makthavare som halshuggs (symboliskt eller bokstavligen avrättas).

Inte heller månnodernas symbolik kände jag till då Sideriska startade mot slutet av den fiaskobetonade personliga karriären som byggdes på en religionsforskarutbildning som visade sig vara rena dödsdomen på svensk arbetsmarknad - det rankades lägre än en obildad! Bloggarens Sol som verksam illgörare i normalt lyckosamma 5e huset för ledarskap eller kreativa personligheter tecknar enligt hinduerna "brusten god karma", en gräddfil som kommit av sig redan vid födelseögonblicket. Inte konstigt att Oxford utövat en märklig dragningskraft sedan nattdrömmen 2005, här fanns en historia att upptäcka och genom den tydligare självinsikt...

I England kämpade Oxford om drottningens gunst, men hon föredrog Dudley. En reservation för att det kan ha funnits en kort romans mellan den intriganta och närmast pedofila drottningen och en ung Oxford. Dels finns en kodad berättelse i Shakespeares Sonetter, men också ett poem som misstänks vara ett ungdomsverk av Oxford. Där beskriver han en rödhårig kvinna och, om jag minns rätt, ekivoka rader som både kan tolkas som att poeten haft en dröm och/eller en herdestund med den rödhåriga uppenbarelsen! (Dikten innehåller symboler som tyder på att det är just en drottning.) Bara en tonårig fader- och moderlös grevens rika fantasiliv? 

Hittar den dikt jag tror jag hade i åtanke, och en del lyder:

Fair Cynthia's silver light,
That beats on running streams,
Compares not with her white,
Whose hairs are all sunbeams;
Her virtues so do shine
As day unto mine eyne.

With this there is a red
Exceeds the damask rose,
Which in her cheeks is spread,
Whence every favour grows;
In sky there is no star
That she surmounts not far.

When Phoebus from the bed
Of Thetis doth arise,
The morning, blushing red,
In fair carnation wise,
He shows it in her face
As queen of every grace.

http://www.oxford-shakespeare.com/oxfordspoems.html

*****

Wikipedia: Leicesters privatliv störde hans karriär vid hovet och vice versa. När hans första hustru, Amy Robsarts föll från en trappa och dog 1560, var han fri att gifta sig med drottningen. Men trappskandalen minskade hans chanser. Utbredda rykten att han arrangerat för sin hustrus död fortsatte florera genom hela hans liv...


Nackning eller halshuggning (Ketu) inom Månen/hemmet - är detta hustruns TIDIGA frånfälle? Månascendenten är en fattig ersättning men som tjuvtitt in i hans sinnelag ser man Venus/kvinnor i Olycks- eller Fiendehuset i kombination med ambitiösa Rahu. Ser man Krabban som bild för hemmet eller en skyddad zon och fristad är inte ens denna plats säker om man är tillsammans med Leicester: Mars/Olyckan i tecknet.

De flera orena mixarna av slugt planläggande Luft och instinktivt Vatten har ett spektrum av uttryck men en rövare i eliten var han så tolkningar som duplicitet och lögnaktighet kan misstänkas och missa inte Solen/Saturnus - två planetära fiender som drar ner kvaliteten på varandra och typiskt kan ge en ränksmidande krämare eller penninghungrig (särskilt som aktivt Vatten också stimulerar ha-begäret). Jo, det är ser ut som en lömsk figur som lyckades ta sig nära drottningen som källan till rikedom och framgångar.

Och så 22 oktober 1563, hans livs "turdag" eller snarare raka motsatsen! Elisabet rövar från sitt första adoptivbarn för att överösa sin 31-årige och ännu gifta älskare (?) med rikedomar. Dygnet startar i London med kungavärdighetens stjärna Regulus bara trekvartsgrad från ascendenten. 

Här inser förstås bloggaren att man måste skilja "jungianska synkroniciteter" från inbillningssjuka, särskilt med egna födelsedagen 22 oktober och Solen och Venus i ömsesidig reception som inbegriper det "rojalistiska 5e huset". Detta är verkligt ockulta marker utan vägledning från det förgångna. Romaren Plotinos diskuterar bara i ytterst allmänna ordalag att kosmos är sådant att liknande planetställningar ger liknande skeenden, men det låter mest som torrt, sunt förnuft utifrån den tidens tankar om cykler och mikro-/makrokosmiska analogier... 

Dessutom liknar bloggarens horoskop inte alls Oxfords, till skillnad från några bestickande överlappningar mellan hon och en annan historisk gestalt som också poppat in medvetandet utan någon föregående vetskap om människans historiska existens (hertig Albrecht av Bayern-München i århundradet före Oxford - och även här gäller förstås Solen/Venus/rojalistiska femte generellt.)

Därav en vägran genom flera års inlägg i ämnet Oxford att okritiskt applicera själavandringsteorin, även om privatspanandet uppdagat flera besynnerliga sammanträffanden (flera noterade i äldre inlägg). Tagna individuellt är de inte alls övertygande men som grupp är de smått förvånande, men inte mer än att att börja med drömma om en "Oxford" som så väl motsvarar en historisk figur... 

Många "synkroniciteter" bygger på barndomens förälskelser i föremål, och det sägs att en del synska människor behöver hålla i objekt för att få psykiska impressioner om klienten. Kanske kan blotta synintryck aktivera "sympatisvängningar" - som att 12-årige Oxford flyttar in i styvfaderns stora etage i London med dess tintade gröna fönsterrutor ut mot yttergatan (The Strand). 

Bloggaren upplever en "koppling" i kringläsningen om unge Oxfords hus som hade gröna fönsterrutor ut mot gatan. Bloggaren vid sex upplevde sin far designa sin första egna villa (lätt idiosynkratiskt) och valde en lång rad gröna fönster ut mot gatan vilka gjorde intryck på bloggaren som barn. 

För dem som vägrar tro inre bilder kan komma till en människa annat än genom sinnesintryck i detta liv, skulle detta vara en perfekt förklaring till 2005 års Oxford-dröm årtionden senare och där en förmodligen tonårig greve uppmärksamhetssökande: "Alla vet väl att min färg är "smaragden". Barndomshemmet hade någon slags smaragdgrön nyans på glaset.

*****

Ett annat exempel på överlappningar är Oxfords innehav av en större skuta som kan ha figurerat i en dröm som visserligen föregick Oxford-drömmen med ett eller två år men där samma kvinna ingick, som triggade den senare!

Drömmens skepp kopplar tillbaka till bloggaren som 11-12-åring som har sin första förälskelse i en Elisabet och kryptiskt placerar hennes initialer framtill på sitt favoritbygge, en plastmodell av en bil. Kanske den sista byggsatsen han byggde, just som tonåren låg för dörren.

Detta påminner om bruket att döpa en skuta - men knappast en bil. (Detta var en tid i Sverige när barnen tilläts leka av sig innan de upptogs i gäng som skjuter på varandra eller trakasserar invandrarna en bit bort.) I släkthistorien förekommer inga båtar eller dop av fordon så det var en typisk idé som dök upp ur det omedvetna. 

En själ som ofta frekventerar Jorden har säkert levt nära vatten och båtar flera gånger, men drömmen som föregick den om Oxford var just en sådan skuta som ännu var dominant på 1500-talet, en bullig och välvd form. Rätt stor. (Oxford slösade bort en större summa på ett projekt att finna en ny båtrutt till kryddorna i Indien - Nordostpassagen - men projektet blev aldrig av. Shakespeare-pjäserna dignar dock av djup kunskap om skeppstermer enligt den Oxfordianska skolan.)


Googling tyder på att det var Tudor-Englands minsta skeppstyp, Caravellen som figurerar i drömmen (ett inlägg 2016 nämnde skeppsdrömmen). Men det är svårt att avgöra om det var den större typen Carrack, drömmaren står i den upphöjda aktern likt en kapten eller befälhavare och tittar ner i innanmätet som verkar vara mer än en våning ned. Dit "förvisar" han en kvinna som några år senare blir bärare av Elisabet-konnotationer (pga ett relationsstrul som hade påfallande likheter med drottningens lättsinne vad gällde att växla män in och ut ur sitt liv - i rask takt!) 

Det är omöjligt att säga hur mycket i en dröm som är en korrekt gestaltning av ett skepp och vad som är symbolik. Skeppets svällande form och flera däck påminner om den 4-elementsastrologi som Sideriska mindre än ett årtionde senare går ut med (elementen som våningar eller medvetandetillstånd), Skeppet som livets seglats.

Ska dock nämna att drömmen hade en sanndrömskomponent och kanske en premonitiv komponent också (kvinnans skörlevnad var ännu inte ett avslutat kapital då kontakten återupptogs). Drömmen avslöjar också att kvinnan som förpassas till "bottenvåningen" släpar på ett dött barn (i denna sekvens som tik med en död valp i käftarna). Kvinnan fick drömmen återberättad och reagerade spontant på hundsekvensen med medgivandet att hon gjort en abort några år tidigare under en period då vår bekantskap legat på is... Det var som bloggaren "läst" kvinnans hemlighet i en dröm och gav henne att chans att tala ut och lätta en smula på bördan.

Nu är bloggaren en dålig drömtydare men det verkar som om kvinnan i drömmen rör kaptenen till medlidande som sorgsen hund med döda valp och bestämmer att släppa den/henne ombord. Men degraderad till ett lägre däck på båten (mindre viktig position). Här anas en ålderdomlig syn på abort som bloggaren inte ens visste att han härbärgerade.

Attityder från ett annat liv som lever vidare djupt under ytan och visar sig i drömmen? En drottning (en gång älskad) som sakta tas till nåder men ändå inte meriterar mer än en koj på lägsta däck? Gammal dålig karma som sakta utarbetar sig via bloggarens privatliv? 

Och som vanligt vet delar av mänskligheten inte att den består av återvända brottstycken. Personer undrar varför "detta skulle hända mig"! Varje individ är hela mänskligheten men med olika emfas på vad som nu ses som arketypiska inflytanden ("kung", "kapten", "drottning"). 

*****

Psykologen C.G. Jung ville till varje pris slippa tala själens reinkarnation och valde en maskerad blandform av (sydlig, själsbefriad) buddhism och nyplatonism för sin europeiska publik."Analytisk psykologi" kallade han det. För bloggaren får det gärna vara "överlappningar" i det kollektiva omedvetna som förklarar drömmen, för Oxfords livsöde var synbarligen rätt olyckligt och källa till djup bitterhet i materiella frågor. 

Tyvärr är horoskop för individerna som haft brottstycken av tidigare liv-minnen sällsynta, men finns det någon merit i den hinduiska metoden borde Solen i 5e vara en sådan antydan. Solen som "atman" och 5e som ett "upplyst hus" och tillika "goda meriter som karma aktiverad i detta liv".

Nobelpristagaren i biologi, framlidne Kary Mulllis, lovordades nyligen av programledarna i UFO-podden Weaponized för att ha varit ett exceptionellt geni som tydligen hade haft upplevelser utöver det normala (Wiki-länken ovan ägnar bara några meningar åt saken). Mer blev inte sagt i Weaponized, men jag ryckte till och spolade tillbaka 5 sekunder för att höra att jag hört rätt. 

Mullis var ett av fallen i företagsläkaren Walter Semkiws studie i reinkarnation, med vissa analyser utförda eller bekräftade av Shirley MacLaines personliga medium. Mullis hade i ett tidigare liv varit ingen mindre än reformatorn Martin Luther. Av min eget magra skörd drömmar av "tidigare liv-typ" har det slagit mig att ett liv som jude ("fruktodlaren som väntade på messias") alls inte vaccinerar mot antisemitism i ett annat liv (tysken Albrecht på 1400-talet). 

Ta spekulationen lite längre: att bloggaren blev pro-judisk (och pro-muslimsk) i detta liv kan därför ha varit något så enkelt att en judisk familj tog emot honom som nyinflyttad i en ny stad och det tände en sympati som måhända aktiverade "fruktodlaren" som verkar vara ett av de bra liven, fattigt men bra. Själavandring i all ära, men mycket av vad en människa blir är miljöfaktorer, vilka kan trigga både bra och dåliga saker ur själens minne (eller det kollektiva omedvetna/Världssjälen).

En sista av alla de detaljer som dykt upp efter Oxford-drömmen 2005: Svärdet. Det har många bruk förutom att strida med. Ceremoniella bruk inte minst, som när någon dubbas till riddare genom att ceremonimästaren sänker spetsen mot den adlades båda axlar. Från kringlitteraturen om Oxford hade han som enda egentligen förtroendeuppdrag från Kronan uppgiften att frambära "Rikets svärd" vid Tudor-Englands motsvarighet till riksdagens högtidliga öppnande. 

Men vid genomgången av forskaren Hank Whittemores studie av Shakespeares Sonetter fanns mer. Tio år senare ser jag på 5 fullklottrade sidor med reaktioner på första läsningen flera kommentarer till svärdets betydelse för Oxford/Shakespeare (som naturligtvis var nostalgisk över medeltiden och dess ridderliga adel).

Utgångspunkten är att drömmen oväntat organiserat ger nämnda två drömscener. Först "den unge Oxford", en bråkig och självupptagen typ men med drottningen vid sin sida som ett stöd. I scen två "den gamla Oxford", nu bitter över livet  efter drottningens död. Han praktiserar någon slags svart magi över hennes grav på det att hon aldrig måtte uppstå igen! Oxford, precis som Jesus lärde Simon Petrus, verkar praktisera den svarta magi varmed man kan "binda och lösa" själar. "Det som är "bundet i himlen blir bundet på jorden" och samma sak med att lösa förbannelsen. Den verksamma nivån, "där det händer", är "himmelen" men det är i det fysiska ("på jorden") effekten blir synlig.

I drömmen utför Oxford ett "magiskt mönster" med ett svärd så tungt att drömmaren förvånas. Drömmaren - i Oxfords kläder - tvingas skrapa tecknet mot stenplattan på marken flera gånger innan han får till det. (Här fabulerar uppenbarligen drömmen eftersom Elisabet begravdes i Westminster Abbey och inte utomhus under en stenplatta.)

I en fotnot till sonett 39 ser sig Whittemore föranledd att fästa uppmärksamheten på några rader ur Richard II (4.1,204-210, min fetmarkering):

I give this heavy weight from off my head,
And this unwieldly (ohanterliga) scepter from my hand,
The pride of kingly sway from out my heart...

Konungens spira ersätter här svärdet, men påminner likväl om hur svårt det är att svinga maktens svärd eller spira. I drömmen har den gamle Oxford svårt att uppbåda den finess han kanske haft som ung och framgångsrik i adelns nostalgiska iscensättande av äldre tiders riddarspel. 

Så långt inget specifikt samband med drömmen, det är en kreativ läsning och sidoinformation som binder till Oxfords skrivna ord. Men Elisabets hovastrolog John Dee föll i vanära efter att hans svarta magi blivit känd och det är uppenbart att varken Oxford eller hans pennamn skyltar med att ha studerat under Dee och lärt sig något om de mörka konstarterna. Det är först i bloggarens dröm som denna koppling antyds - om en historisk gestalt drömmaren vid tiden inte ens känner till.

Men strax innan, i Whittemores kommentarer till sonett 31, finns något mer suggestivt som direkt återkallar drömsekvensen med graven och svärdet. Forskaren noterar att ordet "trophy" vid denna tid betydde minnesföremål som man hängde på gravstenar för för att hedra den dödes minne. Ordbruket i sonetten påminner Whittemore om ett parti ur Hamlet:

His means of death, his obscure funeral:
No trophy, sword, nor hatchment over his bones,
No noble rite, nor formal ostentation...
-Hamlet, 4.5.210-212

Här tecknas motsatsen, den ärelösa begravningen, utan vare sig "troféer" eller "svärd över hans benknotor" och ingen begravningsrit eller formell åthäva. Detta är exakt Oxford i drömmen i hans sista formella "åthäva" där drottningens benknotor emellertid rituellt förbannas på det att hon "aldrig måtte uppstå" på den Yttersta Dagen som kristendomen vid denna tid trodde starkt på. Det blir inte närmare än så här, dröm och gången verklighet! Inte ens uppstående till dom unnar Oxford sin just avlidna drottning! 

Här försvinner all möjlighet att tala om fåfäng egocentrism och ogrundade fantasier om att ha levt ett liv som någon berömd. Detta är ett så nattsvart mörker - att vilja binda någon annan i det eviga och yttre mörkret att ingen vettig människa skulle vilja berömma sig av att ha varit "Shakespeare"! Åtminstone inte med Oxford bakom aliaset.

Googlar "hatchment" och upptäcker att drömmen hade än mer att ge. Den plant liggande gravstenen har likheter med dessa diamant-rutiga "dödssköldar" som följde den avlidna för en tid. Om så, har drömmen åter tagit sig kreativ frihet och förenklat till en slät grå stenskiva! Tarot-motivet härunder kände jag förstås väl till, men just där drömmen tar slut lyckas Oxford/drömmaren teckna figuren perfekt med sitt tunga slagsvärd. Genast tänds hela stenen magiskt upp och ett extremt komplicerat mönster börjar lysa i honungsgult genom den. 

Just i uppvaknandet hinner drömmaren både fråga (mellan världarna) vad det varit och höra "Oxford" (och inget annat) till svar och samtidigt förstå att den lysande stadsplanen för "det Nya Jerusalem" - den har "sovit i stenen", men tycks bli synlig först när riten som förnekar drottningen tillträde till himmelen. 

(Nya Jerusalem existerar utanför tiden och är en möjlighet så fort själen lämnar kroppen.) 

Kolsvart, även det, att med svart magi söka låsa en själ till underjorden och blockera "vägen upp"! 

Tarotkort 20. De dödas
uppståndelse på Domedagen


Så hemskt ser den väl ändå inte ut, drottningens karta? Men Oxford såg alla kriminella lismare i drottningens närhet som delar av hennes falskhet. En människas synd smittar hela Huset. 


Kartan har kommenterats på annat ställe. Båda Sol och Måne har den rena spiritualiteten uppblandad med materiella (Jord) hänsyn vilket förstås passar en världslig härskare. Men det sätt varpå friktionen mellan Eld och Jord verkar är inte den bästa. 

Ta t.ex. den rena och goda symbolen för en andlig och generös ledare - Jupiter i Skytten i 1a. Den stämmer illa med den världsliga maktens Sol-i-Jord-i-10e. Här är Jupiter den verksamt goda medan Solen är "verksamt ond". Säger en del om i vilken rävsax drottningen befann sig och vilken beslutsångest hon hade - inte minst i avrättningen av nära släktingen Maria Stuart som från Skottland konspirerat mot henne.

*****
*****

[Fortsatt skrivande den 8 juni 2023 och åter lagt åt sidan.]

Under tiden trängde sig det omedvetna på igen och en ny och aningen överlappande text skrivs om litteraturvetaren Nina Greens forskning! Betitlad "Planetomachia - planeternas krig", har det inlägget flyttats framåt till någon dag med sommarstiltje bland tidningsrubrikerna. [Publicerat.]

Bloggaren har, inne på 14e året för Sideriska aldrig sökt lägga pussel om drömmarna och meditationssynerna som antytt eller kan fattas som andra existenser. Men Eftersom Syndätaren hälsade på nyligen - och korrekt visade sig ha varit tankestoff hos hertigen av Bayern-München - kan noteras dennes död några årtionden innan Edward de Veres födelse i en annan adlig släkt. Kan själar färdas en tid i "gräddfilen" innan de gjort bort sig (överklassliv är en test av själen) och återvänder till den lidande mänskligheten, fattig och förslavad i låga klasser eller primitiva kulturer (kanske inom Europa)?

Och detta är vad som resulterade av hundra år speltid i eliten: ett liv i makt följdes av ett visserligen adligt liv men på många sätt ett haveri som inte lät Oxford sätta några som helst avtryck i politiken. Han måste ha varit väldigt frustrerad och de historiska pjäserna var hans sätt att sublimera frustrationen över den korrupta, opålitliga och omedgörliga drottningen/styvmodern!

Oxford distanserade sig från Kronan och vistades med intellektuella "bohemer" och teaterfolk, för att helt dra sig tillbaka från 50-årsåldern. Jag minns när jag läste Sonetterna i början av 2010-talet att Oxford troligen dog i pesten vid samma ålder, snart efter att han skapat / arrangerat Sonetterna ur brev skickade till en fängslad son (greven av Southampton) som drottning Elisabet vägrade erkänna som sin.

Hemligt barn mellan Jesus och Maria Magdalena - i detta ögonblick nämns Dan Browns  genombrott Da Vinci-koden på morgonradion (230710 07.51). Vad sägs om den "jungianska sykroniciteten"? Värt ett horoskop för "sammanträffandet":


Att denna fungerande ELD dyker upp så snart efter den svenska muslimens karta (som illustrerade en fungerande niondehus-andlighet) är bara förvånande för en skeptiker. Trots att det var ett horoskop för en födelse 1967 upprepas den Goda Elden (och här helt ren) även nu.

Just som Morgonradion P1 för Da Vinci-idens tes på tal, formellt identisk med Oxford/Elizabeths kärleksbarn och rättmätiga fortsättning på Tudorväldet, så bekräftas ett speciellt barns födelse ovanstående MINUT.

Det blir inte tydligare än att FÖRSTA GRADEN av Lejonet stiger över Radiohusets Stockholm. Lejonet och Solen är båda symboler för Sonen (barnet) och hinduisk astrologi väljer Jupiter som Faderns symbol, här "korrekt" placerad i den högre kunskapens 9e hus och därtill i Väduren. Vad vill Fadern hellre än "förhärliga sig i Sonen". Solen är astrologiskt "upphöjd" i Väduren och här bygger Mars i 1a och Jupiter i 9e en oslagbar ömsesidig reception. Inne på 14e året behöver Sideriska inte längre upprepa dessa förklaringar men det är ju vad bloggen handlar om, så kör i vind.

Detta betyder i andra ord att "ordet blev köttslig kropp och vistades bland människor". Det nionde metafysiska huset är här intimt (INTIMT) förbunden med det kroppsliga 1a huset så visst beskrivs en gudomlig avkomma! Jesus och Maria Magdalena hade ett barn, vilket i sin tur synkronistiskt bekräftar att drottning Elisabet inte bara plundrade sin unge älskare utan berövade honom hans sista förhoppning: att påverka historiens gång genom att förmå bastardsonen att gifta sig smart för att kunna göra anspråk på tronen (Sonetternas explicita vädjan). Men allt sket sig.

En annan sak på morgonhimlen dagen då det här inlägget finputsades och byggde ut: kartan beskriver DE DÖDAS UPPSTÅNDELSE. Tarot-kortet Domedagen passar perfekt (man kartan var inte uträknad då). Månen i 8e dödshuset bereds nytt liv - en återfödelse - eftersom åttondeägaren är hoppets stjärna Jupiter INTE instängd i dödsskuggans dal utan lysande över Väduren/sonen. Och denna minut öppnas första graden av Sonens Lejon vilket gör att idealet (hus 11) om en frisjäl (merkuriska Tvillingarna) besannas rent förstahus-fysiskt. Budskap från högre ort för den som följer den himmelska koden.

Med bara tvåtusen horoskop med födelsetid kan följande mönster löst indikera en snarlikt fördelaktig tid, samma soltecken "idealt" kopplat till Lejon-ascendenten och Jupiter i sina fördelaktiga Eld-lägen:

asc.leo & so.gem & ju.ari,leo,sag

  • Gary Busey;29.6.1944;11:50
  • Tom Hanks;9.7.1956;11:17
  • Anonym;xxxx
  • Eva Green;5.07.1980;10:05

Skådisar verkar lättast att klämma på födelsetid och här är tre av fyra i den branschen. Anonyma var en tidig historia av intresse som skar ihop redan vid första dejten. Kvinnan tuggade tuggummi som ren underklass fast född i övre medelklassen och hade inga som helst intressen förutom kroppsvård och fitness. 

Gary Busey var också vanartig bad boy i Hollywood, men rejält märklig. Kallade sig pånyttfödd kristen, var med om en otäck bilolycka och ansåg sig "mer verklig än Hollywood kunde hantera! Men ser man hela kartan förstår man lätt vilken röra det är, inte i närheten av Morgonradions fokuserade omen! 

Den fitnessfixerade kvinnan förklaras också av Mars i Eldiga Väduren men Månen i Mars negativa tecken Skorpionen (i 4e tillslutna huset). Detta är som att klämma in nytt ungt liv och död i samma karta och man kan misstänka att fitness lika mycket är resultatet av den filosofibefriade Sverige med den dödsskräck vita fläckar på kartan ger, som en önskan om att hålla sig i ungdomligt toppskick.

Tom Hanks är en lustig träff eftersom han gjorde huvudrollen i Da Vinci-koden! Månen i Krabban visar att han bortom Lejonet tar alla roller, även som mjukis.

Karismatiska Eva Green noterade jag först i rollfiguren Vesper ("bön" i katolska kyrkan) som tar sitt liv i skammen att ha svikit James Bond (Daniel Craig) i fartfyllda Casino Royal. Hon föddes med Månen i Fiskarna i 8e dödshuset men i 1a huset i Lejonet står Jupiter fenomenalt stark och ger just Eld/Vatten som ofta resulterar i stark utstrålning, särskilt om 1a kroppshuset inbegrips.

Kantiga och stökiga Busey hade Månen i Jungfrun men de andra Månen i Vatten. För skådespelare kan en Eld-ascendent och Månen i sensitiva Vatten vara perfekt! Särskilt dramatikern Lejonet som förstärkare av sinnets inre stämningar. Är det samma "princip" som förklarar hur Jesus  affär med Maria Magdalena dyker upp under samma kombination just som inlägget om Oxford och Elisabet finputsats? 

Här finns okända processer människan inte känner till. För vad förklarar ett gammalt begrepp som "sympatisvängning" egentligen? Det är ju knappast så att en bloggares petande i en text ingriper i Morgonradions innehåll. Men det är vad psykologen Jung kallade en synkronicitet, ett sammanträffande som upplevs meningsfullt utan att det finns något orsakssammanhang.

Problemet är att ouppmärksamma människor knappt någonsin uppmärksammar något av intresse. De går i de hjulspår deras uppfostran förberett åt dem. Den extremt uppmärksamma människan är å andra sidan i riskzonen för övertolkningar. 

Var Oxford-historiens vinkling på Sideriska hör hemma, är förstås i först och främst en fråga om hur väl Sverige lyckats socialisera sina medborgare. Ju bättre social drillen varit, desto mindre blir förmågan att avgöra något efter den högsta mänskliga kompetensen (utläses ur 9e huset).

I den meningen är det ett misstag att ens starta en blogg som Sideriska i Sverige. Samtidigt hade Jungs psykologi och inte minst synkronicitetsläran ett visst intresse i det här landet, även om det är årtionden sedan. Minns artiklar i både DN och SvD - mer än tio år innan 9/11 efter vilken en korkad anti-religiositet spreds i väst och den tunna medvetenhet om de Stora Frågorna slocknade och förbyttes i ren materialism.

 

Bonusspaning

Ja, vilken var Sveriges planetära cykel 11 september 2001? Rimligen ännu en av landets oupphörliga serie stor- och småcykler som bit för bit avslöjat det fuskbygge landet är...

Våldets, krigets, olyckan Mars gällde (och den står inte bra i inflexibla 8e huset). Men viktigare är den mer precisa sub-cykeln:

Vimsottari Dasa:

 Mars MD:  1995-10-05  -  2002-10-05

  Antardasas in this MD:

  Mar:  1995-10-05  -  1996-02-28
  Rah:  1996-02-28  -  1997-03-17
  Jup:  1997-03-17  -  1998-02-21
  Sat:  1998-02-21  -  1999-04-02
  Mer:  1999-04-02  -  2000-03-29
  Ket:  2000-03-29  -  2000-08-29
  Ven:  2000-08-29  -  2001-10-29
  Sun:  2001-10-29  -  2002-03-02
  Moo:  2002-03-02  -  2002-10-05


Två månader behärskas av Venus, en av de få planeter som gör nytta i Sverigehoroskopet. Den Lilla Välgöraren gör gott för den venusianska Vågascendenten. 

Det finns bara ett problem: dess roll är så liten i 4e inrikespolitiska huset eller huset för landets alla hushåll. Och harmonin och balansen är beroende av fundamentet eller disponenten Saturnus. Just den planet som är utslagen i det 9e huset för "högre vetande"!

Det är ett remarkabelt lågt betyg för ett land vars alla hushåll därmed bara sysslar med Venus-Stenbockens ytskikt: simpel materialism - och gör så utan att ha någon vidare kontroll på grundvalarna (överbelånade svenskar låsta i konsumismens falska religion i stället för en äkta 9e-husfilosofi).

Det är en betydande skillnad jämfört med den karta som Morgonradion gav anledning att se lite extra på. De rasande tornen i New York illustrerade vid den här tiden hur pass stadig grund Sveriges alla hushåll stod på i frågor om att hantera tidens händelser utifrån människans högsta intellektuella gåvor (t.o.m. para-intellektuella, ren intuitiv förståelse eller klärvoajans sortera under 9e huset).

Det är uppenbart att 11/9-dramat drabbar Sverige exakt där landet ingenting har att sätta emot, inga tankar, ingen förståelse. Vi får över en natt ett land av islamofobisk okunskap utan en anstymmelse till urskillning. Och ingenting har hänt på alla dessa år, att döma över statens vinglande om Koranbränningar och nationens inbyggda hatiskhet (som också visar sig i ett starkt intresse att bygga och exportera vapen och nya villighet att bekriga Ryssen). 

Att värdemätaren Saturnus (utslagen i nationalkartan) 2023 och en tid framåt rör sig genom Sveriges soltecken visar redan hur lite landet är värt i omvärldens ögon. Fundamentala misstag har begåtts vid bygget av detta land.

I Guy Ritchies utmärkta filmatisering av Kung Arthur-sagan (2017) får Mikael Persbrandt föra de svenska vikingarnas talan. En obetydlig roll med få repliker men likväl föga smickrande! Persbrandt/Rövar-Sverige viker ned sig mot slutet och bugar inför kung Arthur och hans riddare runt Runda Bordet. 

Svenskarnas krav på att få ta tusentals slavar från britterna underkänns av filmens Arthur. Persbrandts figur inser att det förtrollade Svärdets innehavare inte är någon att jiddra med. (Filmen fick i repris kvällen innan det här inlägget putsades till, kanske inte så mycket till synkronicitet eftersom redan skrivits och filmen blev en liten påminnelse.)

Eftersom Guy Ritchie kommer från ett Underdog-England och är specialist på att skildra skiten med sympati, blir förstås också hans kung Arthur omplanterad i gamla Londons underklass och växer upp bland krogar och bordeller. Men för att hålla sig något så när till historien måste han dumpa socialdemokratins frånkännande av individens ansvar för sin moral och låta den blivande kungen bära noblessen inom sig - det kungliga blodet. 

Men med underklassens enfaldiga stirrande utåt, på den yttre kulissvärlden, menar sig Ritchies kung Arthur ändå ha slipats i sitt kommande uppdrag av underklassens hårda liv. Fan tror't när han ser det. Det är var "ekonomins fader" Adam Smiths katastrofala bidrag till västerlandet: att moral bara uppstår genom individens möte med yttre händelser - ännu en ateistisk variant på tabula rasa-fantasin, att vi skulle födas som oskrivna pappersark. 

Säg det till min ena lillebror som hade våldsamma mardrömmar redan i unga år och där jag på underliga, introspektiva vägar fick en aning om att han var en störtad amerikansk stridspilot i USA:s orättfärdiga Vietnamkrig. På obegripliga vägar tyckts han rapidsnabbt ha återvänt - ännu i dödsångest - i en svensk familj utan andra USA-kopplingar än några Amerikafarare i början av 1900-talet. 

Detta liknar barnläkaren Ian Stevensons fynd, som såg "minnen" eller åtminstone anfäktelser i drömmen som resultatet av ond bråd död i en föregående kropp. Men föregående död kan också ha varit så hemsk att nästa engångspsyke helt stänger av och blockerar sig. Här kommer en del av HBTQ-problematiken in, men det är för en mer avancerad, framtida mänsklighet att upptäcka.

Astrologin går inte på lätta förklaringar som 100% miljöpåverkan. Såväl den som bor i ett slott som i ett getto kan födas med kungavärdighetens signaturer. Problemet är bara att gettot inte ger några chanser. 

Därför överflödar eliten av horoskop som indikerar måttliga personliga kvaliteter. Men spelat är riggat så att de får allt serverat ändå, inte minst genom "glädjebetyg" och dubbla standarder i särskilt förfallna länder... Så miljön är inte orsak men väl en bidragande faktor. Helt passiva horoskop lär inte höja sig långt om innehavaren dessutom haft otur med sin världsliga lott.


torsdag 27 juli 2023

Planetomachia - planeternas krig

När jag efter den egendomliga drömmen om "Oxford" senhösten 2005 började forska i den engelska greven av Oxford hittade jag snart litteraturvetaren Nina Greens sajt på nätet. Men jag skummade bara ytan här och var tills jag blivit övertygad att drömmen faktiskt med "retrokognitiv" klärvoajans tecknat några otrevliga karaktärsdrag hos en person som faktiskt existerat men jag aldrig hört talats om.

Jag ser vid återbesök att Nina Green översatt och moderniserat engelskan i relevanta texter från Tudor-England åtminstone sedan 2003. Efter en timmas småläsande här och där står det klart att resursen är en skattkista. En del känns igen som bärande delar i t.ex. Mark Andersons Oxford-biografi "Shakespeare by Another Name" som införskaffades sommaren 2008 när intresset ännu var nytt. 

Olitterär sedan runt 12 hade jag bara sett en filmatiserad pjäs i tonåren (obligatoriskt i skolan) aldrig ens haft något intresse av England bortom en svår fixering vid riddare och kung Arthur som tioårigt barn. Hela ämnet är egentligen en anomali intill drömmen 2005. Något måste, mig ovetande, ha legat i luften. I efterhand visar sig inte mindre än tre böcker som alla kopplar Oxford till Shakespeare ha utkommit samma år! 

Är det ett tecken på att något sådant som en "tidsanda" faktiskt existerar (till och med ämnesrelaterade tidsandor?) och att många människor faktiskt är inkopplade i en eller annan? (Bloggaren skulle astrologiskt kunna ha Tidens herre Saturnus/Kronos så inkopplad: i anknytande opposition till egna jaget/ascendenten med bara 1 grads avvikelse. Det är förstås bara en spekulativ fundering. Men ämnet Historia är distinkt kopplad till tidsherren Saturnus.) 

Att Oxford-litteratur duggat tätt året för drömmen noterades 5 november 2011 klockan 11:26:

  • Edward de Vere (1550-1604): The Crisis and Consequences of Wardship  by Daphne Pearson
    Hardcover: 276 pages, Publisher: Ashgate Publishing Limited; illustrated edition (18 Mar 2005)
  • The Monument: "Shake-Speares Sonnets" by Edward de Vere, 17th Earl of Oxford by Hank Whittemore
    Hardcover: 918 pages, Publisher: Meadow Geese Press (April 12, 2005)
  • 'Shakespeare' by Another Name: The Life of Edward de Vere, Earl of Oxford, the Man Who Was Shakespeare by Mark Anderson
    Hardcover: 640 pages, Publisher: Gotham; First Edition (August 8, 2005)

Nina Green går längre än biografen Anderson gjorde och finner på språkliga grunder det tydligt att greven dolde sig genom ett antal pseudonymer innan han slutligen lanserar den sista, under vilken han debuterar som en spränglärd diktare, hans två först publicerade dikter blir storsäljare under pseudonymen Shakespeare och vittnar om någon som måste ha skrivit i årtionden för att fullända sin stilistik.

Eftersom bloggen redan upprepat flera gånger en bokdedikation till Oxford som insmickrande säger att han var landets bästa astrolog, var det intressant att Nina Green finner att författaren till Planetomachia (Planeternas krig) skulle uppvisa ordval och en stil som för henne gör "Robert Greene" till en pseudonym som en yngre Oxford använde sig av. Efter att ha plöjt Wikipedias artikel är jag beredd att hålla med. Hela artikeln är bara ett skrangligt bygge av gissningar och förmodanden.

Inget om Robert Greens fysiska existens går att belägga, inte ens hans skolgång om man läser artikeln noga. Och att de litterära i England vid den här tiden älskade att gömma sig bakom pseudonymer gör det fiktiva författarödet Robert Green fascinerande. Wikipedia noterar att hans dekadenta leverne kan vara rent och skärt påhitt eftersom författaren bokdebuterar som en värdekonservativ röst med ambitionen om skola ett dekadent engelskt folk och gradvis skruvar till den fiktiga självbiografin allt mer. Efternamnet "Greene" påminner också om Oxfords närmast tröttsamma ordlekar med sitt familjenamn Vere (t.ex. "verdant", vårgrönskande) som också kunde kopplas till latinets "veritas"/sanning.

I datorn från de första årens informationsjakt hittar jag en textfil som jag slarvigt glömt notera källan till och bara ett efternamn. Boktiteln Planetomachia och namnet Greene var uppenbarligen noterat även om det inte blev någon fördjupad forskning åren närmast efter Oxford-drömmen, men att nu återvända till den korta noten säger mer nu än när bakgrundsförståelsen var knapp:

Planetomachia (dedicated to Robert Dudley, Earl of Leicester, June 1585)

Greene’s output dwindled in 1585, the year Oxford [at 35] spent working to get a military command in the lowlands, and it completely dried up the following year, the year we think he was most busy writing plays for the Queen’s Men and running a propaganda office for Walsingham at [Oxford's house] Fisher’s Folly.

/Hughes

(Hittar åter tillbaka till källan: https://politicworm.files.wordpress.com/2009/04/hughes-king-of-the-paper-stage.pdf)

Är Greene en pseudonym avvecklas den elegant i en sista publicering som samtidigt antyder ett nytt alias. Jag har sett tanken att "Graham Greene" här driver med William Shakespeare från Stratford som börjat ta sig ton och tar åt sig äran för saker Oxford skrivit. Skådespelaren Shakespeare kanske sviker det avtal han ingått med Oxford att tjäna enbart som mask som säkrar adelsmannens anonymitet för massorna. 

Eller också är det som Nina Green tror, ett litterärt knep från Oxford att smyga in ett nytt alias genom hånet av en uppkomling som står på en "Shake-scene". Ett underligt ord som aldrig mer dyker upp någonstans men som förekommer författarnamnet "Shake-Speare" på debutdikten med bara något år. Debutpoemet är dedikerat till den 3e graven av Southampton, som kan vara Oxfords hemlighållna son med den betydligt äldre drottning Elisabet. 

Sådan är åtminstone den oxfordianska litteraturvetenskapens förklaring till att Southampton skonades men inte greven av Essex efter att de båda utfört ett illa planerat "uppror" mot Elisabet. Det var kanske inte ens ett riktigt uppror men Elisabet kände sig tillräckligt hotad för att hugga huvudet av en adelsman. "Upproret" var ett dygnslångt drama som intressent nog inleddes med uppförandet av en historisk "Shakespeare"-pjäs där "någon" skrivit till en scen där kungen (= Elisabet) detroniseras! 

Förstå varför officiella brittiska historiker vägrar röra vid det enorma material som entydigt pekar mot den 17e greven av Oxford som en förbittrad författare, en gång drottningens "adoptivbarn" men med åren bara besviken på sitt land och likväl i behov att tassa på tå för att inte själv bli avrättad. England historia vid den här tiden är så snuskig att den inte tål att skrivas om som den var. Den är lite som Sveriges göranden och låtanden i dessa Nato-dagar.

Se Nina Greens introduktionssida:
http://www.oxford-shakespeare.com/greene.html

Lika spännande är hennes korta introduktioner till några andra av grevens alias, inte minst det i egen rätt kända författarnamnet Thomas Nashe i vars långa litterära ordkrig med en uppblåst typ vid namn Gabriel Harvey greven av Oxford nämns så ofta att det snart står klart att det är Oxford som bakom Nashe försvarar sin heder mot Harveys angrepp.

Intressant finner jag frågan varför "Graham Greene"/Oxford skulle ha dedikerat Planetomachia, en bok om astrologi till drottning Elisabeths favorit, greven av Leicester till vilken hon överlåtit mycket av den då bara tolvåriga Oxfords försnillade arv  till (land, fastigheter). 

Givet de råsopar Oxford och andra i hans tid gav varandra via pamfletter och småskrifter, är det mycket möjligt att en lärd Tudor-historiker (en utan skygglappar) skulle kunna se tillvitelser från Oxford mot den skurk som manövrerat sig till hans rikedom (och som en tid aspirerade på kronan). Redan en text om planeters krig via deras position i opposition till varandra luktar lurt, gör det inte?

En nerladdning av boken i Nina Greens moderniserade översättning bjuder på en lätt överraskning ytterligare: den börjar nästan exakt likadant som den insmickrande bokdedikation Oxford fått:

For who marketh better than he [Oxford]
The seven turning flames of the sky?

Bl.a. citerat 2013 i Stenbockens hackordning i renässansmänniskans version.

Planetomachia börjar så här:

PLANETOMACHIA or The first part of the general opposition of the seven planets, wherein is astronomically described their essence, nature, and influence.

Diversly discovering in their pleasant and tragical histories the inward affections of the minds, and painting them out in such perfect colours as youth may perceive what fond fancies their flourishing years do foster, and age clearly see what doting desires their withered hairs do afford.

Containing also a brief apology of the sacred and mystical science of astronomy.

By Robert Greene
Master of Arts and Student in Physic.
1585.

"Den första delen" tyder på att en uppföljning var påtänkt om inte bara ett litterärt spratt i linje med tanken att den astrologiska introduktionsboken döljer ett annat ämne... (Flera numrerade Shakespeare-pjäser saknar också föregående delar.)

Nu har jag inte årtalet för boken dedikerad till Oxford till hands, men det spelar mindre roll.

Nina Green tycks också ha uppsnappat Oxford/Shakespeares speciella språkstil (eller en av dem) där han återkommer till astrologin dels i ett kort förord han skrivit till Philip Sidneys diktsamling Astrophil and Stella som piratkopierades med grova språkliga fel från originalmanuskriptet och där egennamnet "Astro-vännen" (Astro + Philos) felstavades Astrophel t.o.m. i andra rättade upplagan. 

Oxford använder fritt och kunnigt Solen och Merkurius i förordet, och jag tror Nina Green har rätt: detta är Oxfords röst i sitt mest uppblåsta och överlastade. Han skapade den här språkstilen tillsammans med sin sekreterare och parlamentsledamoten John Lyly och andra författarkollegor i skrivarkvarten Fisher's Folly sedan han börjat retirera från det falska hovlivet i förakt. 

https://en.wikipedia.org/wiki/Euphues

http://www.oxford-shakespeare.com/Nashe/Preface_Sidneys_Astrophel.pdf

Under Nashe placerar Nina Green också ännu en astrologiskt färgad text som hon på språklig grund kopplar till Oxford, en årsprognos för England 1591.

http://www.oxford-shakespeare.com/Nashe/Astrological_Prognostication.pdf

Introduktionen avslöjar återigen Oxfords/Shakespeares galghumor:

"Wherein if there be found one lie, the author will lose his credit forever"

"Hittas häri en enda osanning kommer att författaren att för evigt förlora sin trovärdighet." 

Också här en pseudonym som lätt kan knytas till den kiss & bajs-nivå som det inte leder någon brist på i Shakespeare-pjäserna. Här kallar sig Oxford "Adam Foulweather", alltså Adam Brakfis! Adam syftar förstås på den första människan.

För att ingen ska missa den låga nivån tillägger han: "student in ass-tronomy".

Det där bindestrecket finns i hans sista pseudonym på flera av pjäserna i förstautgåvorna. Det förtydligar inte bara pseudonymen utan ger litteraturspanaren en bindning till stavningen "Shake-Speare" - någon helt annan än "uppkomlingen" ("upstart") William Shakespeare från Stratford.

Men det svartaste i humorn ligger i att Oxford vid 40 redan tappat sin trovärdighet i hovkretsarna. T.o.m. allmänheten höll honom för att vara en excentrisk figur. Mannen som redan i ett tonårspoem begrät "förlusten av sitt goda namn", har nu fastnat i ett livslångt hjulspår. Men här verkar han ändå skriva vid gott mod och med självdistans. 

Balans var honom inte alltid given som född hetlevrad Vädur och med sinnets Måne upphettad av Mars i Vattenbäraren. Saturniska tecken kan hålla ett tonläge länge och en sådan Mars med Månen kan vara något i hästväg - exakt som jag mötte den unge Oxford i drömmen, teatraliskt talande som till hela omgivningen snarare än den äldre kvinna han spatserade jämsides med. Adeln hade en viss gångstil - t.o.m. det fångade drömmen upp utan att jag läst eller studerat ämnet. Den klentrogne kan alltid förklara med att något från någon historisk långfilm fångats upp för senare återanvändning i en dröm, men jag tror allt mindre på dessa förklaringar som bara söker vifta bort hur lite av psyket vi förstår.



fredag 7 juli 2023

Repetitionens makt

 

Regelbundet återanvänder svenska medieskribenter det slitna "upprepa en lögn tillräckligt många gånger och den blir till sist sanning". Att ens tänka i den riktningen visar vilket läger man själv tillhör!

Vad om den här bloggens återkommande och ärligt talat en smula repetitiva inlägg om Sverigehoroskopets flera extremt veka punkter? "En rikemansklubb som förvandlat Sverige till en självgående korruptionsprocess..."

Är det då också bara negativ propaganda? Jag tycker nog landets händelseutveckling visar att så inte är fallet. Men bloggen diskuterar utifrån en så hopplös position att antalet följare är lätt räknade. Därför måste visst upprepas för den första och kanske enda gång en förbipasserande får en möjlighet att lära sig något om landets dolda maktstruktur. Därför har bloggen aldrig fullt ut tagit steget till en hopplöst intern specialblogg för den knappt handfull personer i Sverige som har intresse av den hinduiska astrologin.

Det goda bruket av upprepningar har en betydligt mer ärofull bakgrund än de lögnare och intriganta krafter medierna dagligen tvingas dela säng med för sitt eget uppehälles skull. Det omtalas i "Shakespeares" mest obegripliga verk, diktsamlingen Sonetterna. 

Där förklarar han i kryptiska ordalag varför hela detta verk måste läsas som en nyckelroman: kodad i texten ligger den sanna berättelsen om varför drottningen var så obenägen att utse en arvtagare till tronen. (Ingen vet om hon verkligen utsåg kungen av Skottland på sin dödsbädd.)

Medan brittiska litteraturvetare surar över att amerikanerna leder Shakespeare-forskningen i helt ny och för den brittiska självbilden mycket ofördelaktig riktning, har den s.k. Oxfordianska skolan tagit väldiga steg framåt för att knyta aristokraten Edward de Vere till författaraliaset. Och det ger problem eftersom hans Sonetter avslöjar de verkliga turerna till att Jakob I följde på Tudordynastin. 

Ämnet har skissats väldigt löst på bloggen tidigare, men där dålig litteraturforskning (brittisk) har sett Sonetterna som av en man till en annan i ett homosexuellt drama, där krönte förmodligen amerikanska Shakespeare-forskaren Hank Whittemore sin karriär år 2005 med en 1000-sidig tegelsten i storformat - en forskarutgåva av Sonetterna där varje ord synats i jakten på hemliga budskap (Den imposanta inbundna pappersutgåvan, en första och andra tryckning, är sedan länge slutsåld och gangsters begär nu 5000 kr för ett exemplar.)

Den som förargade Kronan miste huvudet, om man så var av adelssläkt. Det mest uppenbara kodordet är väl "rosen" som pekare mot Tudordynastin, och Edward de Veres kärleksbarn med den dubbelt så gamla drottningen är förklaringen till arvtagarproblematiken. Inte minst som det bortadopterade och hemliga barnet (ofta kodad som "solen" - sun/son) med åren blev den stilige ynglingen Lord Southampton som vred och trött på Kronans hattande ställde till det rejält för sig när han konspirerade med greven av Essex i ett lika misslyckat dygnslångt upprorsförsök som det Wagnerstyrkan prövade mot Putin nyligen.

Essex halshöggs inom några dagar med Elisabet skonade obegripligt nog Southampton, som satt i fängelse flera år innan hans hemliga mor slutligen avled och England importerade en ny kung från Skottland. En kung som skulle ha varit Southampton, enligt vad hans hemlige far Edward de Vere säger i de kodade Sonetterna - själva verket hans privata kommunikation till sin fängslade son.

Hela diktverket är egentligen inte mer än en REPETITIV SLINGA som deklarerar att där fanns en fortsättning på Tudorätten om det inte varit för ett fanskap till drottning ("Den Mörka Damen" i Sonetterna) som de Vere sent i sitt liv kommit att avsky för alla sina brutna löften till honom. 

Detta ÄR sensationalistisk omskrivning av Englands kanske mest kända period och det är inte konstigt att Edward de Vere, 17e greven av Oxford, saknas nästan helt i den officiella historieskrivningen. 

"Inför hela världen måste jag nu dö" säger författaren till Sonetterna efter att han räddat Southampton från avrättning mot löftet att inte göra ett nummer av att det fanns en tronarvinge! (Han hade haft en hand med i det korta Essexupproret.) 

Men den sluge rackaren hade en räv bakom örat och det var Sonetterna. De förvarades i privat ägo av efterlevande och utkom först 1609, flera år efter drottningens död och när landet stabiliserats under den importerade Stuart-kungen.

"Klär på nytt upp samma gamla ord"

Det bästa jag kan göra i denna politiskt omöjliga situation är att på nytt klä upp gamla ord,
Och åter spendera vad redan spenderat är.
-Sonett 76, linje 11-12

Whittemore förekommer och summerar i inledningen sina insikter i verkets natur. "Sanningen och skönheten", är, respektive kodorden för deVere och Elisabet ("Sanning" är enkelt med tanke på grevens efternamn som associerar till latinets veritas/sanning)

Han ser också författaren ge andra tips om hur han kodat sin text, den här är svårfångad Oxford:

One thing expressing leaves out difference
-Sonett 105, linje 8

Han skriver i ett flytande presens: "Uttryckande ett ting (och) utelämnar skillnaden/skillnaderna"

Han använder uppenbarligen hela sin språkliga fyndighet för att klämma in ledtrådar och detta vid en tid i England då grammatiken var lite hipp som happ. Har noterat att Oxford/Shakespeare har en rasande ojämn engelska och det verkar tydligt att han var närmast bipolär - ibland bara rasade text ur honom och det fick bli som det blev. Ibland var han petig och ytterst noggrann. Detta stämmer väl med en Vädurs-Sol med härskaren Mars med Månen i litterära och omfångsrika Vattenbäraren.

Ett sista citat från samma introduktion. Whittemore väljer ett annat exempel på hur greven använder "upprepningen" som metod:

Fair, kind, and true, is all my argument.
Fair, kind, and true, varying to other words,
And in this change (i ordval) is my invention spent (är mitt uppsåt till fullo inarbetat),
Three themes in one, which wondrous scope affords.
-Sonett 105, linjerna 9-12

Den Sköna ("fair", Elisabet), Den Sanna (de Vere), och den med båda Besläktade ("kind", barnet). Oxford leker med kristendomens Treenighet här. "Det är allt jag har att säga" - detta är sonetternas dolda "argument".

"Den förunderliga synbredd" som döljer sig mellan raderna kan ses för den som knäckt författarens kod, vilket Hank Whittemore tycks ha gjort. Horoskopet för hans födelsedygn har kommenterats en enda gång, men är värt en andra anblick, inte minst för att den så perfekt konfronterar Oxfords Sol-i-Väduren med sin Sol-i-Vågen och via oppositionen är i bra position att se den andra i vitögat och den vägen förstå.

Whittemore var i många år själv Shakespeareskådespelare och det är typiskt hans "maniska" fullmåne mellan Våg och Vädur. Fullmåne i en Passionerad axel och dessutom den med Eld/Luft-vitaliteten. När den fungerar blir det högklassig skärpa som inte minst John Cleese-karta visar. 

Whittemore, "naturlig zodiak" (den himmelska förlagan som det jordiska på lägre nivå / "husen" sedan förmår uttrycka mer eller mindre väl):


Cleese med känd födelsetid, individualistiska Lejonet som hans personliga rollspel:

Notera överdriften i brittens rollspel: går på som ett rytande lejon men har en Sol som vill Vågens harmoni (och det intill absurdum - en lismande typ av Våg). Den här teckenkombinationen och inte minst nodens närvaro säger mycket alla tokgalna figurer han spelat!

Komikern visar också Jag-Du-axelns problem: att få äktenskap att fungera. Se bara hens sorgliga krypande för bedragerskan i "En fisk som heter Wanda", där på pricken Solen-i-Vågen som en vindflöjel förstärkt av norra månnoden och på andra egosidan en hämning via Saturnus-i-Väduren och dessutom en Saturnus som fungerar illa via närheten till södra månnoden. En mäktigt överkänsliga balansen gjorde han också till fulländning i "Fawlty Towers" - mot sin hustru i verkliga livet. Där visade sig NOD-Vågens lismande och krypande inför den dominanta hustrun.

Whittemore påminner en del om Cleese och kanske är Fiskarnas tecken en tillgång för folk på scenen. Det mest ego-lösa tecknet är öppet att kanalisera mängder av stämningar och rollfigurer!

Men Shakespeare-forskaren har en intressant detalj. Både Solen och Månen har sina respektive fundament (Venus och Mars) vilka i sig baserar sig på samma planet: Jupiter i Oxen. Denna jordnära Oxe avslöjar ett konservativt eller traditionalistiskt drag flera nivåer ner i psyket. Sol och Måne är bara ytan, den vakne ser nyanserna i respektive planets modifikation av sina dolda härskare, men djupast är i detta fall båda materialister. Jupiter i Oxen betecknar traditionella eller nedärvda klassiker som Shakespeare-pjäserna. Alla Jord-tecken har en realism som bottnar i ett erkännande av historien eller traditionen. Jupiter i lättviktig position hade kanske fnyst åt det förflutna och skrivit nytt istället. 

Den här stabila placeringen på tredje nivån passar märkligt väl för en som undersöker greven av Oxford på djupet, för denne anonyma rebell och pjäsförfattare var inget om inte en konservativ bakåtsträvare han också! Älskade det historiska och deltog som stridbar Vädur med lust i överklassens riddarspel där de drömde sig tillbaka till en svunnen tid. 

På sin folkliga sida kämpar Sverigehoroskopets Överhet MOT svenska folket som har en liknande beskrivning: Månen i Väduren grundad i Mars-i-Oxen. Detta är en indikation om ett folk som inte alls är så progressivt som en normal Vädur är - förutom i fråga om konsumtion av senaste modellen av smartphone. I fråga om små och portabla tillgångar (Oxen) uppstår tvärtom ett Eld/Jord-krig som driver upp den destruktiva konsumismen på topp. 

Detta är småsvensken som shoppar för egen del men inte kan organisera sig i frågor om den värld han/hon finner sig i. Alltför många sitter fast i Mån/Mars och den "jag och min konsumtion" som nu visat en allvarligare sida när Kapitalismen börjat röva från de små (matpriserna!). 

Fransmännen är ute och härjar på gatorna över den usla samhällskonstruktionen, svenskarna tycker sig ha för mycket att förlora. Den Rike Mannen har ju lovat att ett par brödsmulor ska nå även dem. Jämför politikern Bushs löften i regeringsställning: den klassiska kapitalistlögnen att de rikas berikande till sist resulterar i brödsmulor som faller nedåt också till småfolket.

Inte ett ämne greven av Oxford ägnade många tankar, så bloggaren gör det åt honom! Kalla det botgöring eller att ta ansvar för tankeklimatet inom själsgruppen. 

Människosjälarna tycks indelade i grupper på en högre existensnivå och helt ovetande kan man är bekant med både kreti och pleti och det över ofattbara tidsrymder - fast de orden ekar rätt tomt eftersom tid tycks specifikt för bara vissa verkligheter. En parafras på romerske filosofen Plotinos är bättre: "allt existerar i alla tider och överallt, men inte i samma omfattning". Var individ finns speglad i var annans öde. Mänskligheten är ett enda megaväsen, precis som också andra djurarter är "svärmar" eller kollektivmedvetanden. ("UFO-folket" ytterligare ett exempel.) Bara människan på Jorden har utvecklats så snett att arten förlorat sitt inre sammanhang.