När jag efter den egendomliga drömmen om "Oxford" senhösten 2005 började forska i den engelska greven av Oxford hittade jag snart litteraturvetaren Nina Greens sajt på nätet. Men jag skummade bara ytan här och var tills jag blivit övertygad att drömmen faktiskt med "retrokognitiv" klärvoajans tecknat några otrevliga karaktärsdrag hos en person som faktiskt existerat men jag aldrig hört talats om.
Jag ser vid återbesök att Nina Green översatt och moderniserat engelskan i relevanta texter från Tudor-England åtminstone sedan 2003. Efter en timmas småläsande här och där står det klart att resursen är en skattkista. En del känns igen som bärande delar i t.ex. Mark Andersons Oxford-biografi "Shakespeare by Another Name" som införskaffades sommaren 2008 när intresset ännu var nytt.
Olitterär sedan runt 12 hade jag bara sett en filmatiserad pjäs i tonåren (obligatoriskt i skolan) aldrig ens haft något intresse av England bortom en svår fixering vid riddare och kung Arthur som tioårigt barn. Hela ämnet är egentligen en anomali intill drömmen 2005. Något måste, mig ovetande, ha legat i luften. I efterhand visar sig inte mindre än tre böcker som alla kopplar Oxford till Shakespeare ha utkommit samma år!
Är det ett tecken på att något sådant som en "tidsanda" faktiskt existerar (till och med ämnesrelaterade tidsandor?) och att många människor faktiskt är inkopplade i en eller annan? (Bloggaren skulle astrologiskt kunna ha Tidens herre Saturnus/Kronos så inkopplad: i anknytande opposition till egna jaget/ascendenten med bara 1 grads avvikelse. Det är förstås bara en spekulativ fundering. Men ämnet Historia är distinkt kopplad till tidsherren Saturnus.)
Att Oxford-litteratur duggat tätt året för drömmen noterades 5 november 2011 klockan 11:26:
- Edward de Vere (1550-1604): The Crisis and Consequences of Wardship by Daphne Pearson
Hardcover: 276 pages, Publisher: Ashgate Publishing Limited; illustrated edition (18 Mar 2005) - The Monument: "Shake-Speares Sonnets" by Edward de Vere, 17th Earl of Oxford by Hank Whittemore
Hardcover: 918 pages, Publisher: Meadow Geese Press (April 12, 2005) - 'Shakespeare' by Another Name: The Life of Edward de Vere, Earl of Oxford, the Man Who Was Shakespeare by Mark Anderson
Hardcover: 640 pages, Publisher: Gotham; First Edition (August 8, 2005)
Nina Green går längre än biografen Anderson gjorde och finner på språkliga grunder det tydligt att greven dolde sig genom ett antal pseudonymer innan han slutligen lanserar den sista, under vilken han debuterar som en spränglärd diktare, hans två först publicerade dikter blir storsäljare under pseudonymen Shakespeare och vittnar om någon som måste ha skrivit i årtionden för att fullända sin stilistik.
Eftersom bloggen redan upprepat flera gånger en bokdedikation till Oxford som insmickrande säger att han var landets bästa astrolog, var det intressant att Nina Green finner att författaren till Planetomachia (Planeternas krig) skulle uppvisa ordval och en stil som för henne gör "Robert Greene" till en pseudonym som en yngre Oxford använde sig av. Efter att ha plöjt Wikipedias artikel är jag beredd att hålla med. Hela artikeln är bara ett skrangligt bygge av gissningar och förmodanden.
Inget om Robert Greens fysiska existens går att belägga, inte ens hans skolgång om man läser artikeln noga. Och att de litterära i England vid den här tiden älskade att gömma sig bakom pseudonymer gör det fiktiva författarödet Robert Green fascinerande. Wikipedia noterar att hans dekadenta leverne kan vara rent och skärt påhitt eftersom författaren bokdebuterar som en värdekonservativ röst med ambitionen om skola ett dekadent engelskt folk och gradvis skruvar till den fiktiga självbiografin allt mer. Efternamnet "Greene" påminner också om Oxfords närmast tröttsamma ordlekar med sitt familjenamn Vere (t.ex. "verdant", vårgrönskande) som också kunde kopplas till latinets "veritas"/sanning.
I datorn från de första årens informationsjakt hittar jag en textfil som jag slarvigt glömt notera källan till och bara ett efternamn. Boktiteln Planetomachia och namnet Greene var uppenbarligen noterat även om det inte blev någon fördjupad forskning åren närmast efter Oxford-drömmen, men att nu återvända till den korta noten säger mer nu än när bakgrundsförståelsen var knapp:
Planetomachia (dedicated to Robert Dudley, Earl of Leicester, June 1585)
Greene’s output dwindled in 1585, the year Oxford [at 35] spent working to get a military command in the lowlands, and it completely dried up the following year, the year we think he was most busy writing plays for the Queen’s Men and running a propaganda office for Walsingham at [Oxford's house] Fisher’s Folly.
/Hughes
(Hittar åter tillbaka till källan: https://politicworm.files.wordpress.com/2009/04/hughes-king-of-the-paper-stage.pdf)
Är Greene en pseudonym avvecklas den elegant i en sista publicering som samtidigt antyder ett nytt alias. Jag har sett tanken att "Graham Greene" här driver med William Shakespeare från Stratford som börjat ta sig ton och tar åt sig äran för saker Oxford skrivit. Skådespelaren Shakespeare kanske sviker det avtal han ingått med Oxford att tjäna enbart som mask som säkrar adelsmannens anonymitet för massorna.
Eller också är det som Nina Green tror, ett litterärt knep från Oxford att smyga in ett nytt alias genom hånet av en uppkomling som står på en "Shake-scene". Ett underligt ord som aldrig mer dyker upp någonstans men som förekommer författarnamnet "Shake-Speare" på debutdikten med bara något år. Debutpoemet är dedikerat till den 3e graven av Southampton, som kan vara Oxfords hemlighållna son med den betydligt äldre drottning Elisabet.
Sådan är åtminstone den oxfordianska litteraturvetenskapens förklaring till att Southampton skonades men inte greven av Essex efter att de båda utfört ett illa planerat "uppror" mot Elisabet. Det var kanske inte ens ett riktigt uppror men Elisabet kände sig tillräckligt hotad för att hugga huvudet av en adelsman. "Upproret" var ett dygnslångt drama som intressent nog inleddes med uppförandet av en historisk "Shakespeare"-pjäs där "någon" skrivit till en scen där kungen (= Elisabet) detroniseras!
Förstå varför officiella brittiska historiker vägrar röra vid det enorma material som entydigt pekar mot den 17e greven av Oxford som en förbittrad författare, en gång drottningens "adoptivbarn" men med åren bara besviken på sitt land och likväl i behov att tassa på tå för att inte själv bli avrättad. England historia vid den här tiden är så snuskig att den inte tål att skrivas om som den var. Den är lite som Sveriges göranden och låtanden i dessa Nato-dagar.
Se Nina Greens introduktionssida:
http://www.oxford-shakespeare.com/greene.html
Lika spännande är hennes korta introduktioner till några andra av grevens alias, inte minst det i egen rätt kända författarnamnet Thomas Nashe i vars långa litterära ordkrig med en uppblåst typ vid namn Gabriel Harvey greven av Oxford nämns så ofta att det snart står klart att det är Oxford som bakom Nashe försvarar sin heder mot Harveys angrepp.
Intressant finner jag frågan varför "Graham Greene"/Oxford skulle ha dedikerat Planetomachia, en bok om astrologi till drottning Elisabeths favorit, greven av Leicester till vilken hon överlåtit mycket av den då bara tolvåriga Oxfords försnillade arv till (land, fastigheter).
Givet de råsopar Oxford och andra i hans tid gav varandra via pamfletter och småskrifter, är det mycket möjligt att en lärd Tudor-historiker (en utan skygglappar) skulle kunna se tillvitelser från Oxford mot den skurk som manövrerat sig till hans rikedom (och som en tid aspirerade på kronan). Redan en text om planeters krig via deras position i opposition till varandra luktar lurt, gör det inte?
En nerladdning av boken i Nina Greens moderniserade översättning bjuder på en lätt överraskning ytterligare: den börjar nästan exakt likadant som den insmickrande bokdedikation Oxford fått:
For who marketh better than he [Oxford]
The seven turning flames of the sky?
Bl.a. citerat 2013 i Stenbockens hackordning i renässansmänniskans version.
Planetomachia börjar så här:
PLANETOMACHIA or The first part of the general opposition of the seven planets, wherein is astronomically described their essence, nature, and influence.
Diversly discovering in their pleasant and tragical histories the inward affections of the minds, and painting them out in such perfect colours as youth may perceive what fond fancies their flourishing years do foster, and age clearly see what doting desires their withered hairs do afford.
Containing also a brief apology of the sacred and mystical science of astronomy.
By Robert Greene
Master of Arts and Student in Physic.
1585.
"Den första delen" tyder på att en uppföljning var påtänkt om inte bara ett litterärt spratt i linje med tanken att den astrologiska introduktionsboken döljer ett annat ämne... (Flera numrerade Shakespeare-pjäser saknar också föregående delar.)
Nu har jag inte årtalet för boken dedikerad till Oxford till hands, men det spelar mindre roll.
Nina Green tycks också ha uppsnappat Oxford/Shakespeares speciella språkstil (eller en av dem) där han återkommer till astrologin dels i ett kort förord han skrivit till Philip Sidneys diktsamling Astrophil and Stella som piratkopierades med grova språkliga fel från originalmanuskriptet och där egennamnet "Astro-vännen" (Astro + Philos) felstavades Astrophel t.o.m. i andra rättade upplagan.
Oxford använder fritt och kunnigt Solen och Merkurius i förordet, och jag tror Nina Green har rätt: detta är Oxfords röst i sitt mest uppblåsta och överlastade. Han skapade den här språkstilen tillsammans med sin sekreterare och parlamentsledamoten John Lyly och andra författarkollegor i skrivarkvarten Fisher's Folly sedan han börjat retirera från det falska hovlivet i förakt.
https://en.wikipedia.org/wiki/Euphues
http://www.oxford-shakespeare.com/Nashe/Preface_Sidneys_Astrophel.pdf
Under Nashe placerar Nina Green också ännu en astrologiskt färgad text som hon på språklig grund kopplar till Oxford, en årsprognos för England 1591.
http://www.oxford-shakespeare.com/Nashe/Astrological_Prognostication.pdf
Introduktionen avslöjar återigen Oxfords/Shakespeares galghumor:
"Wherein if there be found one lie, the author will lose his credit forever"
"Hittas häri en enda osanning kommer att författaren att för evigt förlora sin trovärdighet."
Också här en pseudonym som lätt kan knytas till den kiss & bajs-nivå som det inte leder någon brist på i Shakespeare-pjäserna. Här kallar sig Oxford "Adam Foulweather", alltså Adam Brakfis! Adam syftar förstås på den första människan.
För att ingen ska missa den låga nivån tillägger han: "student in ass-tronomy".
Det där bindestrecket finns i hans sista pseudonym på flera av pjäserna i förstautgåvorna. Det förtydligar inte bara pseudonymen utan ger litteraturspanaren en bindning till stavningen "Shake-Speare" - någon helt annan än "uppkomlingen" ("upstart") William Shakespeare från Stratford.
Men det svartaste i humorn ligger i att Oxford vid 40 redan tappat sin trovärdighet i hovkretsarna. T.o.m. allmänheten höll honom för att vara en excentrisk figur. Mannen som redan i ett tonårspoem begrät "förlusten av sitt goda namn", har nu fastnat i ett livslångt hjulspår. Men här verkar han ändå skriva vid gott mod och med självdistans.
Balans var honom inte alltid given som född hetlevrad Vädur och med sinnets Måne upphettad av Mars i Vattenbäraren. Saturniska tecken kan hålla ett tonläge länge och en sådan Mars med Månen kan vara något i hästväg - exakt som jag mötte den unge Oxford i drömmen, teatraliskt talande som till hela omgivningen snarare än den äldre kvinna han spatserade jämsides med. Adeln hade en viss gångstil - t.o.m. det fångade drömmen upp utan att jag läst eller studerat ämnet. Den klentrogne kan alltid förklara med att något från någon historisk långfilm fångats upp för senare återanvändning i en dröm, men jag tror allt mindre på dessa förklaringar som bara söker vifta bort hur lite av psyket vi förstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar