Planetomachia - planeternas krig

När jag efter den egendomliga drömmen om "Oxford" senhösten 2005 började forska i den engelska greven av Oxford hittade jag snart litteraturvetaren Nina Greens sajt på nätet. Men jag skummade bara ytan här och var tills jag blivit övertygad att drömmen faktiskt med "retrokognitiv" klärvoajans tecknat några otrevliga karaktärsdrag hos en person som faktiskt existerat men jag aldrig hört talats om.

Jag ser vid återbesök att Nina Green översatt och moderniserat engelskan i relevanta texter från Tudor-England åtminstone sedan 2003. Efter en timmas småläsande här och där står det klart att resursen är en skattkista. En del känns igen som bärande delar i t.ex. Mark Andersons Oxford-biografi "Shakespeare by Another Name" som införskaffades sommaren 2008 när intresset ännu var nytt. 

Olitterär sedan runt 12 hade jag bara sett en filmatiserad pjäs i tonåren (obligatoriskt i skolan) aldrig ens haft något intresse av England bortom en svår fixering vid riddare och kung Arthur som tioårigt barn. Hela ämnet är egentligen en anomali intill drömmen 2005. Något måste, mig ovetande, ha legat i luften. I efterhand visar sig inte mindre än tre böcker som alla kopplar Oxford till Shakespeare ha utkommit samma år! 

Är det ett tecken på att något sådant som en "tidsanda" faktiskt existerar (till och med ämnesrelaterade tidsandor?) och att många människor faktiskt är inkopplade i en eller annan? (Bloggaren skulle astrologiskt kunna ha Tidens herre Saturnus/Kronos så inkopplad: i anknytande opposition till egna jaget/ascendenten med bara 1 grads avvikelse. Det är förstås bara en spekulativ fundering. Men ämnet Historia är distinkt kopplad till tidsherren Saturnus.) 

Att Oxford-litteratur duggat tätt året för drömmen noterades 5 november 2011 klockan 11:26:

• Edward de Vere (1550-1604): The Crisis and Consequences of Wardship  by Daphne Pearson
  Hardcover: 276 pages, Publisher: Ashgate Publishing Limited; illustrated edition (18 Mar 2005)
• The Monument: "Shake-Speares Sonnets" by Edward de Vere, 17th Earl of Oxford by Hank Whittemore
  Hardcover: 918 pages, Publisher: Meadow Geese Press (April 12, 2005)
• 'Shakespeare' by Another Name: The Life of Edward de Vere, Earl of Oxford, the Man Who Was Shakespeare by Mark Anderson
  Hardcover: 640 pages, Publisher: Gotham; First Edition (August 8, 2005)
  

Nina Green går längre än biografen Anderson gjorde och finner på språkliga grunder det tydligt att greven dolde sig genom ett antal pseudonymer innan han slutligen lanserar den sista, under vilken han debuterar som en spränglärd diktare, hans två först publicerade dikter blir storsäljare under pseudonymen Shakespeare och vittnar om någon som måste ha skrivit i årtionden för att fullända sin stilistik.

Eftersom bloggen redan upprepat flera gånger en bokdedikation till Oxford som insmickrande säger att han var landets bästa astrolog, var det intressant att Nina Green finner att författaren till Planetomachia (Planeternas krig) skulle uppvisa ordval och en stil som för henne gör "Robert Greene" till en pseudonym som en yngre Oxford använde sig av. Efter att ha plöjt Wikipedias artikel är jag beredd att hålla med. Hela artikeln är bara ett skrangligt bygge av gissningar och förmodanden.

Inget om Robert Greens fysiska existens går att belägga, inte ens hans skolgång om man läser artikeln noga. Och att de litterära i England vid den här tiden älskade att gömma sig bakom pseudonymer gör det fiktiva författarödet Robert Green fascinerande. Wikipedia noterar att hans dekadenta leverne kan vara rent och skärt påhitt eftersom författaren bokdebuterar som en värdekonservativ röst med ambitionen om skola ett dekadent engelskt folk och gradvis skruvar till den fiktiga självbiografin allt mer. Efternamnet "Greene" påminner också om Oxfords närmast tröttsamma ordlekar med sitt familjenamn Vere (t.ex. "verdant", vårgrönskande) som också kunde kopplas till latinets "veritas"/sanning.

I datorn från de första årens informationsjakt hittar jag en textfil som jag slarvigt glömt notera källan till och bara ett efternamn. Boktiteln Planetomachia och namnet Greene var uppenbarligen noterat även om det inte blev någon fördjupad forskning åren närmast efter Oxford-drömmen, men att nu återvända till den korta noten säger mer nu än när bakgrundsförståelsen var knapp:

Planetomachia (dedicated to Robert Dudley, Earl of Leicester, June 1585)

Greene’s output dwindled in 1585, the year Oxford [at 35] spent working to get a military command in the lowlands, and it completely dried up the following year, the year we think he was most busy writing plays for the Queen’s Men and running a propaganda office for Walsingham at [Oxford's house] Fisher’s Folly.

/Hughes

(Hittar åter tillbaka till källan: https://politicworm.files.wordpress.com/2009/04/hughes-king-of-the-paper-stage.pdf)

Är Greene en pseudonym avvecklas den elegant i en sista publicering som samtidigt antyder ett nytt alias. Jag har sett tanken att "Graham Greene" här driver med William Shakespeare från Stratford som börjat ta sig ton och tar åt sig äran för saker Oxford skrivit. Skådespelaren Shakespeare kanske sviker det avtal han ingått med Oxford att tjäna enbart som mask som säkrar adelsmannens anonymitet för massorna. 

Eller också är det som Nina Green tror, ett litterärt knep från Oxford att smyga in ett nytt alias genom hånet av en uppkomling som står på en "Shake-scene". Ett underligt ord som aldrig mer dyker upp någonstans men som förekommer författarnamnet "Shake-Speare" på debutdikten med bara något år. Debutpoemet är dedikerat till den 3e graven av Southampton, som kan vara Oxfords hemlighållna son med den betydligt äldre drottning Elisabet. 

Sådan är åtminstone den oxfordianska litteraturvetenskapens förklaring till att Southampton skonades men inte greven av Essex efter att de båda utfört ett illa planerat "uppror" mot Elisabet. Det var kanske inte ens ett riktigt uppror men Elisabet kände sig tillräckligt hotad för att hugga huvudet av en adelsman. "Upproret" var ett dygnslångt drama som intressent nog inleddes med uppförandet av en historisk "Shakespeare"-pjäs där "någon" skrivit till en scen där kungen (= Elisabet) detroniseras! 

Förstå varför officiella brittiska historiker vägrar röra vid det enorma material som entydigt pekar mot den 17e greven av Oxford som en förbittrad författare, en gång drottningens "adoptivbarn" men med åren bara besviken på sitt land och likväl i behov att tassa på tå för att inte själv bli avrättad. England historia vid den här tiden är så snuskig att den inte tål att skrivas om som den var. Den är lite som Sveriges göranden och låtanden i dessa Nato-dagar.

Se Nina Greens introduktionssida:
http://www.oxford-shakespeare.com/greene.html

Lika spännande är hennes korta introduktioner till några andra av grevens alias, inte minst det i egen rätt kända författarnamnet Thomas Nashe i vars långa litterära ordkrig med en uppblåst typ vid namn Gabriel Harvey greven av Oxford nämns så ofta att det snart står klart att det är Oxford som bakom Nashe försvarar sin heder mot Harveys angrepp.

Intressant finner jag frågan varför "Graham Greene"/Oxford skulle ha dedikerat Planetomachia, en bok om astrologi till drottning Elisabeths favorit, greven av Leicester till vilken hon överlåtit mycket av den då bara tolvåriga Oxfords försnillade arv  till (land, fastigheter). 

Givet de råsopar Oxford och andra i hans tid gav varandra via pamfletter och småskrifter, är det mycket möjligt att en lärd Tudor-historiker (en utan skygglappar) skulle kunna se tillvitelser från Oxford mot den skurk som manövrerat sig till hans rikedom (och som en tid aspirerade på kronan). Redan en text om planeters krig via deras position i opposition till varandra luktar lurt, gör det inte?

En nerladdning av boken i Nina Greens moderniserade översättning bjuder på en lätt överraskning ytterligare: den börjar nästan exakt likadant som den insmickrande bokdedikation Oxford fått:

For who marketh better than he [Oxford]
The seven turning flames of the sky?

Bl.a. citerat 2013 i Stenbockens hackordning i renässansmänniskans version.

Planetomachia börjar så här:

PLANETOMACHIA or The first part of the general opposition of the seven planets, wherein is astronomically described their essence, nature, and influence.

Diversly discovering in their pleasant and tragical histories the inward affections of the minds, and painting them out in such perfect colours as youth may perceive what fond fancies their flourishing years do foster, and age clearly see what doting desires their withered hairs do afford.

Containing also a brief apology of the sacred and mystical science of astronomy.

By Robert Greene
Master of Arts and Student in Physic.
1585.

"Den första delen" tyder på att en uppföljning var påtänkt om inte bara ett litterärt spratt i linje med tanken att den astrologiska introduktionsboken döljer ett annat ämne... (Flera numrerade Shakespeare-pjäser saknar också föregående delar.)

Nu har jag inte årtalet för boken dedikerad till Oxford till hands, men det spelar mindre roll.

Nina Green tycks också ha uppsnappat Oxford/Shakespeares speciella språkstil (eller en av dem) där han återkommer till astrologin dels i ett kort förord han skrivit till Philip Sidneys diktsamling Astrophil and Stella som piratkopierades med grova språkliga fel från originalmanuskriptet och där egennamnet "Astro-vännen" (Astro + Philos) felstavades Astrophel t.o.m. i andra rättade upplagan. 

Oxford använder fritt och kunnigt Solen och Merkurius i förordet, och jag tror Nina Green har rätt: detta är Oxfords röst i sitt mest uppblåsta och överlastade. Han skapade den här språkstilen tillsammans med sin sekreterare och parlamentsledamoten John Lyly och andra författarkollegor i skrivarkvarten Fisher's Folly sedan han börjat retirera från det falska hovlivet i förakt. 

https://en.wikipedia.org/wiki/Euphues

http://www.oxford-shakespeare.com/Nashe/Preface_Sidneys_Astrophel.pdf

Under Nashe placerar Nina Green också ännu en astrologiskt färgad text som hon på språklig grund kopplar till Oxford, en årsprognos för England 1591.

http://www.oxford-shakespeare.com/Nashe/Astrological_Prognostication.pdf

Introduktionen avslöjar återigen Oxfords/Shakespeares galghumor:

"Wherein if there be found one lie, the author will lose his credit forever"

"Hittas häri en enda osanning kommer att författaren att för evigt förlora sin trovärdighet." 

Också här en pseudonym som lätt kan knytas till den kiss & bajs-nivå som det inte leder någon brist på i Shakespeare-pjäserna. Här kallar sig Oxford "Adam Foulweather", alltså Adam Brakfis! Adam syftar förstås på den första människan.

För att ingen ska missa den låga nivån tillägger han: "student in ass-tronomy".

Det där bindestrecket finns i hans sista pseudonym på flera av pjäserna i förstautgåvorna. Det förtydligar inte bara pseudonymen utan ger litteraturspanaren en bindning till stavningen "Shake-Speare" - någon helt annan än "uppkomlingen" ("upstart") William Shakespeare från Stratford.

Men det svartaste i humorn ligger i att Oxford vid 40 redan tappat sin trovärdighet i hovkretsarna. T.o.m. allmänheten höll honom för att vara en excentrisk figur. Mannen som redan i ett tonårspoem begrät "förlusten av sitt goda namn", har nu fastnat i ett livslångt hjulspår. Men här verkar han ändå skriva vid gott mod och med självdistans. 

Balans var honom inte alltid given som född hetlevrad Vädur och med sinnets Måne upphettad av Mars i Vattenbäraren. Saturniska tecken kan hålla ett tonläge länge och en sådan Mars med Månen kan vara något i hästväg - exakt som jag mötte den unge Oxford i drömmen, teatraliskt talande som till hela omgivningen snarare än den äldre kvinna han spatserade jämsides med. Adeln hade en viss gångstil - t.o.m. det fångade drömmen upp utan att jag läst eller studerat ämnet. Den klentrogne kan alltid förklara med att något från någon historisk långfilm fångats upp för senare återanvändning i en dröm, men jag tror allt mindre på dessa förklaringar som bara söker vifta bort hur lite av psyket vi förstår.

Hamlet och den artificiella så kallade intelligensen

Skrivet 5 juni. Fragment smög sig in i senare Repetitionens makt. Hur förutsägbara en människas tankar är i en given kultur (en given "input") visar veckor senare DN:s Croneman som fångade bloggarens intresse genom  en rubrik med det osmidiga ordet "shakespearianska". Han förklarar nobelt sitt överseende med folk som ser på skräp-tv men ogillar recensenter som inte längre förstår sitt jobb. Följande gnälltext förekommer därmed närmast klärvoajant Cronemans "fejkavdelning" Störningsjouren. Bloggaren ser också på skval-tv men har inte samma överseende med "folksmaken"...

Jag följer reprisen av en 13 år gammal och underhållande serie "The Mentalist" som jag av en slump råkade haka på precis i början av säsong 3 och fattade tycke för. Det fanns en tid när jag nästan såg ner på folk som lät sig förslavas år efter år i halvdåliga tv-serier, nu förpassar Sverige alla sina fattigpensionär till en vegeterande tillvaro framför dumburken. Eftersom Staten så hatade att lidit nederlag i frågan om tv-licens på en dator och påtvingade ALLA en ny tv-skatt för att finansiera sin gayschlager och annat trams som anses binda samma det här landet till "ett folk", köpte bloggaren sent omsider en billig tv och tappar dagligen IQ-punkter!

I något av de sista 4-5 avsnitten av Mentalist/säsong 4 börjar en figur citera gammalmodig engelska och vid ett särskilt otympligt och uppenbart hemmagjort ord ringer det till i bakhuvudet: "detta är ju från Hamlet" (och Shakespeares omvittnade tendens att skapa egna ord av vilka en del hittat in i engelskan medan andra bara är obegripliga).

Problemet är bara att jag aldrig läst pjäsen eller sett den framförd på engelska, varken äldre engelska eller i modern form. Bara några replikskiften senare i Mentalist visar sig intuitionen stämma då Shakespeare förklaras vara citatets författare.

Tyvärr lät jag ämnet bero någon vecka - och trivialiteter försvinner fort och förnekas en plats i långtidsminnet. Sedan började funderingarna. Vilket ord var det? Googlade och såg direkt en resurs som innehöll hela 2500 ord ur Hamlet, men började snart undra snart vilken knäpp amerikansk nätresurs detta var som behövde förklara ord som "King" och "Queen" för att inte tala om att upplysa om att "Denmark" och "Norway" var länder! Jag tänkte att det kunde vara en lista som innehöll precis alla ord i pjäsen, självklara eller ej, men saknade riktigt knäppa och typiska neologismer. 

Det troligare är att det är denna nya nivå av idioti som artificiell intelligens sätter som mål för den kunskapssökande människan att uppnå: vettlöshet där maskin-fascismens löfte om rationell och billig materialproduktion bär skulden. Möjligen kommer mer "in-data" att en dag ha sorterat skräp som denna resurs, men att släppa ett kulturellt riktmärke i händerna på teknikfascister -- det är som att mänskligheten redan kastat in handduken och sakta glider tillbaka till någon tillstånd av halvdjur-halvmänniska.

*****

Alla litteraturforskare som lutar åt greven Edward de Vere som författaren bakom denna och andra pjäser märkta som "Shakespeare" är eniga om att Hamlet är mest självbiografisk av dem alla. Särskilt att figuren Polonius anses vara en elak nidbild av drottning Elisabets högra hand, Lord Burghley och tillika styvfar åt den då tolvårige greven efter att hans biologiska far dött under mystiska omständigheter. 

I Hamlet förgiftas hans far konungen - en av de detaljer som underbygger "Oxfordianernas" hypotes. Hamlet hamnar ju under giftmördaren, den nya kungen Claudius som tagit hans far av daga.

Hamlet, den längre listan (2012)
2500 ord:

https://www.vocabulary.com/lists/136791

Jag har läst mycket engelsk litteratur av olika forskningsslag genom årtionden och känner igen oväntat många ord ur ordlistan. Men det enda som ringer en liten klocka är en ordsammansättning man aldrig hör numera:

distemper
any of various infectious viral diseases of animals

Exit POLONIUS
He tells me, my dear Gertrude, he hath found
The head and source of all your son's distemper.

Ordlistan är hur som helst inte helt rätt. "Distemper" hos den giftmördade faderns son syftar på hans usla humör - och som bäst djurvirus i överförd, förpsykologisk mening. Men ordet är inte ett nyord från "Shakespeares" hand, utan använt redan på 1300-talet:

https://www.etymonline.com/search?q=distemper

crier
a person who weeps

Enter HAMLET and Players

HAMLET
Speak the speech, I pray you, as I pronounced it to you, trippingly on the tongue: but if you mouth it, as many of your players do, I had as lief the town-crier spoke my lines.

En mismatch mellan förklaring och textstället som dessutom inte har "crier" utan "town-crier". Dennes roll i staden är inte att "gråta" utan att ljudligt förkunna diverse budskap av intresse för invånarna.

Neptune
a giant planet with a ring of ice particles

In the most high and palmy state of Rome,
A little ere (before) the mightiest Julius fell,
The graves stood tenantless and the sheeted dead
Did squeak and gibber in the Roman streets:
As stars with trains of fire and dews of blood,
Disasters in the sun; and the moist star
Upon whose influence Neptune's empire stands
Was sick almost to doomsday with eclipse:
And even the like precurse of fierce events,
As harbingers preceding still the fates
And prologue ...

Pinsamt så det förslår när internetresursen föreslår Neptunus som planeten som inte inte ens var upptäckt då "Shakespeare" skrev Hamlet på 1500-talet! Det är förstås den romerska havsguden som åsyftas.

rub
move over something with pressure

To die, to sleep;
To sleep: perchance to dream: ay, there's the rub;
For in that sleep of death what dreams may come
When we have shuffled off this mortal coil,
Must give us pause: there's the respect
That makes calamity of so long life;
For who would bear the whips and scorns of time,
The oppressor's wrong, the proud man's contumely,
The pangs of despised love, the law's delay,
The insolence of office and the spurns
That patient merit of the unworthy ... (utdraget bryts av)

[Alt. källa, Shakespeare's words, anger [bowls] obstacle, impediment, hindrance]

Här betyder, som jag trodde mig ha lärt ordet "rub", bara "kontentan" eller "summan" av "det hela". Utdraget ur Hamlet tyder på att det är just så det används.

stocking
the activity of supplying a stock of something

OPHELIA
My lord, as I was sewing in my closet,
Lord Hamlet, with his doublet all unbraced;
No hat upon his head; his stockings foul'd,
Ungarter'd, and down-gyved to his ancle;
Pale as his shirt; his knees knocking each other;
And with a look so piteous in purport
As if he had been loosed out of hell
To speak of horrors,--he comes before me.

Smått pinsam miss eftersom "Shakespeare" här bara åsyftar långa herrstrumpor, nämnda tillsammans med andra klädesplagg!

synod
a council convened to discuss ecclesiastical business

All you gods,
In general synod 'take away her power;
Break all the spokes and fellies (trädelar som bildar fälgen) from her wheel,
And bowl the round nave down the hill of heaven,
As low as to the fiends!'

[Alt.källan anger: synod (n.)assembly, council, gathering]

Resursen tar ordet bokstavligt och missar att "Shakespeare" använder det figurativt och avslöjar sin astronomiska/astrologiska kunskap. Vad mer exakt texten beslöjat talar om, får den hågade avslöja. 

Men författaren - om det var de Vere - hyllades in av någon inställsam bekant som England bäste astrolog (nästefter drottningens hovastrolog John Dee förstås), och de här pjäserna döljer finurlig astronomi. Bloggen har avhandlat ämnet tidigare.

https://www.sumanasinc.com/webcontent/animations/content/sidereal.html

*****

Efter detta kom insikten att starta med en översyn av nätets resurser hade sparat minst en halvtimmas ordjakt. Google på nytt och genast en bättre sida, den alternativa källan i det föregående:

Alfabetisk ordlista:

https://www.shakespeareswords.com/Public/Play.aspx?Content=Definitions&WorkId=2

Hela pjäsen, scen för scen:

https://www.shakespeareswords.com/Public/Play.aspx?Content=Definitions&WorkId=2

Länkarna ser identiska ut - här finns uppenbarligen en dold mekanism som håller reda på besökarens navigation. Detta för att sajten kräver prenumeration när man bläddrat mer än en handfull gånger. Men helt klart är det en annan och mycket bättre ordlista, och dessutom hela pjäsen på Shakespeares mer svårlästa Middle English sida vid sida med den moderna, romaniserade varianten.

Eftersom jag inte kände igen något ord i den bättre resursen, misstänker jag att The Mentalists manusförfattare kan ha plockat citaten från olika pjäser, även om "något ruttet i staten Danmark" förekom i ett avsnitt och fick mig att tro att även det udda ordet var från samma pjäs. Att knäppa av hjärnan och bara låta historien glida förbi kan vara en källa till ånger. Bloggaren tittar åter alert på tv för att bespara bloggen fler inlägg av det här slaget.

 

Teknisk not som ger associationer...

Ställer man in webbläsaren att varje gång man stänger av den radera cookies (förutom de adresser vars kakor man vill bevara), tycks den bra sajten så gammalmodig att nedräkningen nollställs. Med lite möda kan man läsa hur mycket som helst. Dagens inkomstfixerade nätkällor är maniska i jakten på den senaste tekniklösningen som blockerar de fattiga och hungriga massorna för att få ta del av innehållet. 

Överallt i samhället pågår denna segregering vad saken än gäller och det är ett tecken på civilisationen är nära sin kollaps. Den astronomiskt korrekta Fiskarnas tidsålder tog över från Väduren någon gång på 200-talet och mänskligheten har nu genomlevt nästan hela DUALISMENS tidsålder. Mänsklighetens sämsta sidor har visat sig och i synnerhet Fiskarna "samhällets förlorare" (12e förlust/exilhuset) har firat triumfer. Miljön som börjar reagera och kippa efter andan i denna tid är just reaktionen från det Vatten-tecken som symboliserar Naturens självrenade fas.

Att teknikfascismen nu skapat precisionsinstrument att mäta och prissätta den minsta skruv utifrån uppskattningar av dess tillverkningskostnad och profiten profitörerna vill ha ut, ger en så uppskruvad och extrem variant av Fiskarnas tecken att Vattenbäraren måste ligga just runt hörnet. Jag har tidigare hånat Aftonbladet för dess trötta och okreativa journalistik där i varje produkttest ALLTID det billiga alternativa vinner jämförelsen. Detta är delvis ett skamligt hån mot den tänka fattigare delen av läsarna (arbetarklassen) som lurar dem att hålla sig passiva och nöjda trots att de inte ens får smulor från den rike mannens bord. 

Men... ur ett annat perspektiv kan vissa av testerna verkligen stämma. Ett antal år inom detaljhandeln lärde mig mycket om Tillverkarens ständigt bluffar. "Premium" är bara ett annat sätt att säga: "nu lurar vid de tekniskt okunniga köparna med feta plånböcker på dubbla priset". En tillverkare som normalt tillverkar instrument åt yrkesmän, designade ett helt nytt hölje och riktade om den här "premiumprodukten" mot de välmående 10 procenten av västerlandets befolkning --- och höjde priset till det dubbla! Ingenting i konstruktionen förbättrades. 

Företaget var amerikanskt och girigheten så anmärkningsvärd att jag nu skäms över att ha den billiga versionen hemmavid, ett varumärke att tidigare vara stolt över men som nu påminner om kapitalismens desperation när Fiskarnas tidsålder övergår i rent kaos, vilket är vad som händer nu och mycket för att människan inte ens kan hålla sina reguljära datasystem fungerande. Fatta vad AI kommer att innebära! Dumma människor efter år av Internet och allt smartare självlärande system. Vi kommer att behandlas som den klassiska scenen i Matrix del 1 där huvudpersonen fattar vad MASKINSTADEN gjort med människorna.

I några löskokta inlägg om hur Vattenbärarens era på allvar startar har bloggen spekulerat att USA inte kan låta blir att starta ett Tredje världskriget ("because that's what we are - war mongers") och så utarmar sina resurser att någon annan med bättre överblick över sin långsiktiga existens passar på att ta över den olympiska stafettpinnen. Alternativt återkommer Trump till makten och mot alla odds visar sig vara en världshjälpare genom sin föga imperialistiska läggning. Att en sådan defekt karaktär likväl kan vara en frälsare skulle säga något om den tid vi lever i !

Just början på USA:s politiska självmord verkar nu hända. USA öser in pengar på att bygga upp sin militära styrka och kommer att kräva MYCKET MER av dem som lurats in det NATO (ett projekt skapat för att gynna USA:s expansion). Bloggaren kommer vid 63 kanske inte hinna se sammanbrottet i Väst men de unga har all rätt att fråga sig vilka deras föräldrar var och hur förkrympt den världsbild var som lärdes ut i Sverige.

Jungs synkronicitetslära (Och: när samhällsklättring kan offras)

Ett rätt komplext exempel på Jungs synkronicitet, en term som kanske först måste repeteras. Här är några rader från en längre glosa i "Radical Nature" (2002) av Christian de Quincey, journalist som skolade om sig till filosof:

Carl Jung definierade synkroniciteten som en sammanträffande i tiden av två eller flera händelser utan orsakssammanhang, vilka har samma eller en liknande innebörd. Känslan som följer en synkronicitet är typiskt förnimmelsen av en dold ordning eller ett mönster, ackompanjerad av en lätt kuslig ton, en förundran...

*****

Onsdagen den 5 juli rafsas två inlägg ned under dagen, ”Du kan rösta som du vill…” schemaläggs till midnatt, bara några timmar senare, medan ”Repetitionens makt” förläggs till fredagen. 

Den senare texten innehåller några exempel på hur Shakespeare kodade Sonetterna och understryker (dunkelt) att hela diktsviten bara upprepar hemligheten att han och drottningen hade ett hemligt barn med anspråk på att vara tronarvinge om bara Elisabet haft civilkurage nog att krossa sin image av Jungfrudrottning och utnämna greven av Southampton, hennes bortadopterade son.

Under letandet i Sonetterna efter exempel där författaren förklarar att diktsamlingen döljer nyckelord, ser Bloggaren dagen därpå att en synkronicitet utspelat sig bortom hans medvetande.

I ”Du kan rösta…” är slutorden en kritik mot Magdalena Anderssons val att bli en simpel räknenisse och politiker, och falla kort om födelsehoroskopets  högsta budskap, det om "den irrationella själens rening" i ett nunnekloster, för att erodera hela den falska och förledande bilden av världslig makt (Stenbocken).

Onsdagens bläddrande i Shakespeare sätter uppenbarligen spår i själen och efter en natts sömn startar ett sökande efter andra av författarens formuleringar redan över morgonkaffet. Det är en litteraturkritiker i Expressen som citerar en replik ur Hamlet men skriver om och kortar den. Jag har varken läst eller sett pjäsen, men via kringlitteratur absorberat många fragment. Recensenten reaktiverar nu ämnet Shakespeare och en förhållandevis intressant artikel en googling leder rakt på galenskapens tema i Hamlet. 

Litteraturvetarstudenten som analyserar prins Hamlets och Ofelias galenskap har förstås ingen aning om kopplingen mellan aliaset "Shakespelare" och den spränglärde greven av Oxford, och i synnerhet grevens intresse för det övernaturliga, och förringar rollfiguren Hamlets förnimmelse av sin döda far. 

Detta ses som ett tungt vägande exempel på Hamlets ”galenskap” och litteraturstudenten visar sig därmed själv lida av den kollektiva dårskap i Väst där inte längre det övernaturliga anses existera. Bortsett från den missen är artikeln intressant och i synnerhet hur Oxford/Shakespeare förefaller psykologiskt känslig, han tycks teckna skilda bakgrunder till Hamlets och Ofelias galenskap.

https://owlcation.com/humanities/The-Madness-of-Hamlet-and-Ophelia-Mental-Illness-in-Shakespeare

Artikeln nämner inte prins Hamlets kända utbrott mot Ofelia som fått många att tro författaren var svårt misogyn. Den Oxfordianska skolan, som lokaliserat författaren bakom pjäserna har ett enkelt svar här. Ofelia, en vek och identitetssvag kvinna var i hög grad baserad på Oxfords första hustru Anne Cecil, ett av Staten beordrat tvångsäktenskap med William Cecils dotter. Denna viktiga högra hand till drottningen hade i princip tvingat på den unge Oxford sin dotter för att själv vinna fördelar på alliansen. Han, en vanlig "gentleman", hade varit fosterfar åt den högadlige sedan Oxford var tolv men nu kunde han köpa sig en plats i adeln.

Oxfordianerna menar att den uppblåste tönten Polonius i Hamlet är grevens bild av denna styvfar, som trixade sig in i adeln och som blandade sig i och förstörde mycket av Oxfords liv. Kronan beslagtog i princip den ännu omyndige grevens avsevärda arv och ingenstans kan Oxfords person skönjas som mycket som i figuren prins Hamlet, detta enligt denna litteraturvetenskapliga skola.

Kritiken om ”Shakespeare” som misogyn stämmer förstås inte, lorden roade sig furstligt i inte minst ett vänsterprassel med en av drottningens kammarfruar (Anne Vavasour) och båda straffades med några månaders husarrest i Towern för sin historia bakom drottningens rygg. Efter första hustruns död i unga år gifte han sedan om sig med, förmodar man, med en kvinna där känslorna var mer ömsesidiga.

Bortom artikeln om galenskap i pjäsen Hamlet googlar jag vidare och bara ett par klick senare ligger den där, den jungianska synkroniciteten. Det är till Ofelia prins Hamlet rutit: 

Skaffa dig iväg till ett nunnekloster! 

Kusligt likt blogginläggets slutord om var Magdalena Andersson skulle ha gjort om hon haft en högre och sannare ödesväg än den som var möjlig för henne i Sverige, landet utan filosofi och verkligt blick för vad livet handlar om.

Och det blir än mer remarkabelt. Bloggaren har en förfluten relation, från långt tillbaka, som självdog då kärleksobjektets mor underkände bloggaren, som vid den tiden trampade vatten som enkelt vårdbiträde medan arbetarklassmoden var besluten att dottern skulle hjälpa henna vidareutveckla sin samhällsklättrarfantasi. Bloggaren kunde inte annat än respektera en moders önskan i ett bisarrt samtal bortom dotterns öron. Han backade ur affären (vem vill ha statusfixerade svärtföräldrar i vilket fall?). 

Den ytterligt starka Saturnus i bloggarens horoskop ger respekt för auktoritetsfigurer – så länge de är värda respekt. Typiskt nog står den Store Sinkaren i 7e allianshuset och den har visat sin världsligt sega karaktär många gånger i livet, även i 7e som allianser med en arbetsgivare. Jag fattade sent i livet att Saturnus, som äger 9e huset för mänsklighetens högsta strävanden (samt 8e dödshuset), representerar allians med en typ av arbetsgivare som inte existerar i Sverige, landet utan filosofi. Så enkelt var det med den saken. 

Genom åren har jag förstått att ungdomskärleken påminde om Ofelia i pjäsen, och byggde upp sin självbild på relationer med mäktiga män (typiskt makttecknet Stenbocken). Likt Ofelia försökte hon men misslyckades med självmord senare i livet (2 gånger!). Hon utvecklade en synbarlig paranoia i formen av hysterisk misstro och ringde upp efter årtionden och KRÄVDE (Stenbockens maktvurpa igen) en returuppringning för att veta att det var rätt person hon ringt. Samtalet urartade snabbt och övergick i jämmer och berättelsen om de två självmordsförsöken.

Nu kommer den ömmande frågan: hur lika är egentligen själar födda under ”samma övergripande signaturer”? Astrologin lär att vi alla bara är ytliga variationer på Världssjälens inre transformation. Externa ser det ut som planeternas rörelser i sina banor men historien har en insida också. 

Att den gamla sommarförälskelsen borde ha ”skaffat sig iväg till ett kloster” för att rena sin själ och hitta en identitet bortom maktmän eller fadersgestalten (en tystlåten mellanchef på ett stort internationellt företag) var en sak, men det verkligt gåtfulla är hennes födelse ligger kusligt nära i tiden Magdalena Anderssons. Uppenbarligen drog den anonyma en nitlott det här livet medan Magda hade mer tur med sitt jordiska förhållande till de dominanta planeterna. I båda fallen handlar det alltså om Sol-Stenbockar som har den veka Saturnus-i-Fiskarna som bas. 

Den anonyma tillhörde en ”uppkomlingsfamilj” i en svensk stad som klassades som typisk ”arbetarstad” (vilket förklarar moderns Magda-liknande ambition om ”klassresa” för socialdemokratiska arbetarfamlijer vilket öppnar för rena helvetet eftersom Sverige då måste importera låglöneslavar från utlandet). Det här anonyma fallet har nämnts förr på bloggen som ett av de två kvinnliga fall av försök till självmord och där båda hade  ”halshuggningens” månnod Ketu mycket nära ascendenten. (Kan också läsas som Ofelias svaga självkänsla.) 

Vad man kan säga av detta är att Magda troligen hade ”den goda lyckan” att åtminstone slippa den sublunära demonen som verksam del i ego-konstruktionen (hus 1). Månnoderna kopplas som bekant till KARMA från tidigare liv enligt hinduerna och Anonym var ovanligt barnslig för sin ålder, och satt vid flera tillfällen och klottrade fiktiva sedlar med sig själv som drottning på sedeln! Var detta fantasier som motsvarade något tidigare liv i hybris, i norra månnodens våld? 

I det här livet gick det inget vidare, men via bloggarens eget rika drömliv som knutit samman tider och platser tycks de här själarna möts åtminstone två gånger tidigare, som enkla jordbrukare i Peru och långt senare i en förbluffande snarlik scen som den svenska: kvinnan dotter till bloggaren som var slav och trädgårdsmästare i North Carolina tidigt 1700-tal.

I det livet spejade den svarta slaven efter den vackra blonda dottern, men fick aldrig en blick tillbaka. I det svenska livet ”stämda” det inledningsvis innan den statussökande modern började styra och ställa. Jämfört med pjäsen Hamlet är det inte Ofelias skräp till far (en mördare!) som ätit sig in och utgjorde en dominant dela av jaget utan ”den förtärande modern”, typen som lever genom sina barn och tar över dem - ibland med katastrofalt resultat om barnet var ego-svagt – månnoden Ketu! – till att börja med!

*****

Wikipedia berättar om de tre och sinsemellan mycket olika versionerna av Hamlet, mest känd är den senast publicerade (1623), ett svindyrt och påkostat arbete av närstående till greven av Oxford som antas ha dött 1604, bara året efter drottning Elisabeth "Den Mörka Damen" som den åldrade "Shake-Speare" nu blickar tillbaka och befunnit henne ha varit. Tja, lite misogyni finns det definitivt i pjäserna, särskilt som de verkar ha redigerats och ändrats åtskilligt mot slutet av grevens liv. 

Inte minst notabelt är scenen där en kung avsätts, skriven som ett tillägg i en historisk pjäs som uppfördes som upptakt till det misslyckade Essexupproret. Drottningen ska senare ha sagt att alla fattade att det var henne författarens "sista-minuten-tillägg" syftade på. Elisabet visste förstås mer än väl vem som skrivit pjäsen och det säger något om vilket inflytande Edward de Vere ändå hade på henne, trots att han sedan länge backat ur det förställda hovlivet.

(The second printing) interjects "more than 800 lines of other dramatic matter" between the decision of the King and Polonius to spy on Hamlet and the "get thee to a nunnery" scene (exhortation to Ophelia)...

https://en.wikipedia.org/wiki/Hamlet_Q1

Det är för bloggaren helt klart att den första "dåliga versionen" (bara två trycka kopior existerar) ÄR en tidigare version från Oxfords penna, tydligen med udden riktad mot andra historiska personer. I den version som i dag "gäller" har författaren vävt in en annan kritik - mot sin styvfar och mot drottningen - i berättelsen. Men utan litteraturvetenskap eller ens ha läst alla tre versionerna ska man nog stanna där.

Den övergripande "synkroniciteten" kan dock summeras:

Inom ett dygn aktiveras ett förtätat komplex som idagenlägger Oxfords maktspråk till kvinnor (en typisk man av ett patriarkalt samhälle), gå i kloster och håll dig utanför politik, exakt vad bloggaren inspireras att säga utifrån en blick på "Magdas" horoskop, hon som krossade "glastaket" men till priset av sin själ.

Ingår i det "akausala men meningsbärande sammanträffandet" är den tematiskt snarlik episod från bloggarens ungdom med en typiskt blank Ofelia-typ som bihandling (i en mycket underlig start tog det veckor innan en gnista tändes, på ytan en slätstruken och lågmäld person). Det utlösande pjäscitatet visar sig dessutom "dubbelt synkronistiskt" eftersom Magda och moderna Ofelia är födda samma år och samma soltecken.

Det är kosmos som är den Stora Aktören och vi bara dansar med.

"Bilagor"

Edward de Veres historiska och politiska intressen framgår tydligt av den "naturliga zodiaken" där världslig makt inte kunde tecknas tydligare än via Saturnus hemma i egna Stenbocken (i naturliga 10e för världslig makt). Men som Sol-Vädur hade han ett slitigt förhållande till den sittande makten. Eld/Jord-kriget utspelar sig här i himmelen men får efterverkningar i det jordiska. Saturnus är Staten och Solen är Oxfords egen vilja. De båda väger lika tung i det naturliga horoskopet, Solen visserligen "upphöjd" i Väduren, men disponenten Saturnus hemma i realpolitikens Stenbocken går inte att resonera med. När Stenbocken inte uppvisar mer än bara maktfixering är de närmast obotliga eftersom de är sin egen lag.

Oxfords påfallande betoning på 2a huset för ägande framgick av en privatutgåva av Oxfords personliga brev jag lyckades jaga upp för länge sedan i USA - innan girig-Sverige slutade gynna litteratur som tidigare kunnat köpas tullfritt. Det ser nu ut som en tanke att den veka Löfven råkade förstöra möjligheterna att beskriva egenstudier i Sverige genom den här åtgärden. Det var de billiga Kinapaketen som var primär måltavla men protektionismen gjorde också Sverige till ett sämre land på flera sätt. 

Jag har fortfarande inte börjat läsa Oxfords brev efter att jag upptäckt hur förstörd mannen blivit av att Kronan stulit hans släkts alla egendomar. Men den sideriska zodiaken visar rätt: båda de finansrelaterade Jupiter och Venus och materiella Jord-tecknet Oxen ger en påfallande ägandeorienterad sida som distinkt kontrasterar till författarens "fria himmel", den intellektuella Vattenbäraren där så mycket ilska men också vital energi spiller in i Väduren, "aktivisten" som t.o.m. rafsar ner en extra scen som förordar att Elisabet ska detroniseras!

Hur frågan om världslig makt degraderar hans Vattenbärare är uppenbart: Lufttecknet "binds" till det 10 makthuset eftersom både 11an och 10an har Saturnus som härskare. Men Oxfords extrema sakkunskap är ett plus. Planeter i Jord gör att man som Stenbocken Jan Guillou kan skriva sönder geväret till minsta mojäng och lära sig namnet på alla delar. Oxfordianerna pekar på Shakespeare-verkens förunderliga ämnesdjup, juridik, marin terminologi, astrologi - författaren verkade väl insatt i allt - precis som någon i aristokratin ofta var. Oxford studerade latin redan som litet barn - vid samma tid var vanliga barn redan utkörda på åkerfälten för att "göra nytta" - som Sverige alltjämt gör med sin befolkning!

*****

Det skiljer några veckor mellan politikern och klassresenärens olyckliga dotter, men dubbelkartan visar hur mycket som förenar människor över en längre tidrymd trots att deras personligheter lurar den naiva att de är olika individer.

Magdalena Andersson hade förmodligen tur som slapp födas under den anonymas nymåne i Stenbocken, en placering som kan förklara hennes envetna klotter med sig själv som makthavare/drottning på sedlar. Flera Stenbocks-teman där - detta är ju också de materiella resursernas herre och i långt högre grad än Oxen som ännu bara drabbas av "äganderättens instinkt" och Jungfrun som flitigt jobbar eller trälar för de där smulorna som utlovas från den rike mannens bord. Jungfruns naturliga sektor 6 är till skillnad från Oxens sektor 2 en Olyckans region, vilket socialismens arkitekt Karl Marx så tydligt såg i den framväxande industrialismens England.

Magdalena Andersson har också ett "lindrigare" förhållande till Penningen än den anonyma eftersom Venus (småpengar) sägs väl placerat i Stenbocken. Det har nu inte hjälpt svenskar på sistone, trots att nationalhoroskopet har samma Venus. Men det beror på den verksamt onda eliten som i Sverige beter sig som vampyrer och suger blod ur alla ett hack under dem själva. Eliten utarmar hela landet och bäddar för nationens död (som inträffade redan 2022 enligt bloggen - Nato-ansökan verkar vara det som bäst förklarar denna självförvållande urspårning).

Anonyms/Ofelias mentala svaghet tycks beskrivas av flera himmelska budskap som tillsammans kan ge en människa mer än hon mäktar bära: Merkurius och Venus i Vattenbäraren borde vara en ljuvlig position, men åter tittar den mysteriösa klyvningen mellan den rationella själen (Luft) och den irrationella instinktsdelen (Vatten) fram. Vattenbärarens intellektuella stabilitet är inte i närheten av Magdalenas. Jämför med Oxfords visserligen korta stubin (Månen med Mars) men en Vattenbärare utmärkt stadgad av Saturnus i härskarläge i Jord.

Den svenska politikern har inte ett uns intellektualitet i kroppen och just vid denna tid av Världssjälens eviga omvandling är det kanske tur! Anonyms Ketu på ascendenten har nämnts och försvårar troligen för självständighetens Mars, också i första jag-huset. Kort sagt, Anonym har antydda problem på Luft-nivån på två ställen.

*****

Låt se om vilka andra Stenbockar årgång 67 har trillat in i kändissamlingen!

sa.pis & so.cap

Detta bör fånga in ev. Stenbockar födda de gånger deras bas (Saturnus) stått svag i Fiskarna och egentligen passat bäst för att "gå i kloster" eller ägna sig åt helt andra saker än makt och ägande! 

Det blir alldeles för många träffar, så för att närma träffbilden till "Magda och Anonym" adderar jag också kriteriet "Mars i Vågen". 27 stycken är gränsen men en kortkommentar till var och en ger kanske en antydan om vart vinden blåser.

1. Per Ahlmark;15.1.1939;12:00, nervös liberal
   
2. Kari Knudsen;17.1.1939;12:00, något så exotiskt som en norska som nakenposerar i Playboy (februari 1962 - bloggaren äger inte slika tidningar men hela listan finns på Wikipedia och användes i en tidig bloggundersökning)
   
3. Magdalena Andersson;23.01.1967;12:00, objekt 1
   
4. Christer Granath;28.1.1967;12:00, vd Guldcentralen, säljer och köper och tjänar på varje transaktion, låg variant av Stenbocken
   
5. Anonym1;1.2.1967;xxxx, kvinna av slackertypen som slutade som alkoholist, maken psykiskt störd och begick självmord
   
6. Nazar Akrami;2.02.1967;12:00, forskar i psykologi och är en av de som ligger bakom "terrorjägar"-verktyget. Samma Måne+Mars i Vågen som den alkoholiserade slackern, så det är lätt att förstå fascinationen för vad samhället klassar som terrorister. Hopplös luftskalle.
   
7. Christina Lampe-Önnerud;4.2.1967;12:00, skrytig sommarpratare 2012, vd? batteriföretag vid den tiden
   
8. Felix Herngren;4.2.1967;12:00, typiskt uttryck för den nyrika svenska eliten, komiker med figuren "elak polis" var väl hans karriärstart
   
9. Rickard Olsson;7.02.1967;12:00, tv-presentatör, skarpt kritisk till SVT för att ändra hans vanetittarprogram "Vem vet mest" (Stenbocken gillar inte att få sina fixerade former ändrade)
   
10. Anonym2/Ofelia-vibben, xxxxx, objekt 2
    
11. Laura Dern;10.2.1967; 7:48, aktris, frispråkig och stöttar många välgörande ändamål
    
12. Per Ohlin 'Dead';16.1.1969;12:00, norsk dödsmetallmusiker, begick självmord. Året 1969 har Saturnus sällskap av perversa överdriftens Rahu i Fiskarna vilket kan förklara fixeringen vid död: Fiskarna är ju den låga irrationella själens upplösning (för en större frihet). Men lågt utvecklade ser ingen fortsättning på kroppens upplösning varför hårdrock ofta med rätta kopplas till satanism
    
13. Peter Wilcke;17.1.1969;12:00, skandal, förlagsgruppchef på stort bokförlag skapade falskt debutantpris
    
14. Lukas Moodysson;17.1.1969;12:00,  filmregissör
    
15. Tulsa Jansson;22.1.1969;12:00, terapeut och praktisk filosof - ohyggligt nära en optimering av praktiska Stenbocken och Fiskarnas rentvagning från världens synder (gäller ej Sverige där terapi inte syftar till att befria själen utan att medborgarna snabbt ska kunna återgå i arbete)
    
16. Christina Leardini;22.1.1969;12:00, ännu en som vikt ut sig offentligt i Playboy
    
17. Ulrik Holmgren;23.1.1969;12:00, udda fysiologiskt fall, född med 2 livmödrar 3 urinledare och 3 njurar, delar likt föregående nakenmodell (100% fysikalitet är allt som krävs för det jobbet) Saturnus/Rahu och Månen i Fiskarna, ett smått suspekt "stellium"
    
18. Stephanie Romanov;24.1.1969;12:00, aktris, noterad i komedin Spy Hard
    
19. Michael Rosenberg;25.1.1969;12:00, kommunalråd (SD), ljög om grov stöld
    
20. Dov Charney;31.1.1969;12:00, skandal-CEO i klädföretaget American Apparel (har glömt vari skandalen bestod)
    
21. Beau Biden;2.02.1969;12:00, tidig död i hjärntumör, hade redan 1972 förlorat både fru och barn i bilolycka (som i alla dessa fall Mars-attack mot Solen i Stenbocken men här också fullmåne Solen/Mån-Krabban)
    
22. Roger Mogert;3.2.1969;12:00, lokalpolitiker i Stockholm (högervriden "s") som skapade flera suspekta rubriker innan han kastade in handsken
    
23. Paolo Roberto;3.2.1969;12:00, mer suspekta rubriker men nu från en utkastare!
    
24. Tone Oppenstam;6.2.1969;12:00, kriminell Östermalmsfru, avtjänade fängelsestraff för grovt skattebrott
    
25. Anonym 3, xxxx, ännu en skrivbordsarbetare men trevlig, hade dock problem med "psykopatisk" överordnad och ett barn med ADHD-liknande oro i kroppen
    
26. Mary McCormack;8.2.1969;12:00, aktris
    
27. Shannon Long;11.2.1969;12:00, en sista utvikningsbrud från stora testet av vilka tecken som sökt bli någon genom Playboy
    

Att skandalfolk dominerar har blivit allt tydligare vartefter åren gått och datumen mestadels kommer från rubriker i medierna. Notabelt här är att inte en enda Nobelpristagare kommit med som "motvikt", vilket normalt brukar ske när antalet träffar börjar nå tjugo eller så. 

Uppenbarligen är Magdalena Andersson inte född under en värst vässad himmel, utan delar en "signatur" som både blir lyckade och misslyckade självmordsförsök, penningkåta fifflare och annat som är otypiskt för Stenbocken som "makthavaren". 

Resultatet tyder på att Saturnus position drar ner intrycket för vissa årgångar av Stenbocken - särskilt som Mars inte är bästa läge för "frid-och-fröjd"-tecknet Vågen.

Repetitionens makt

 

Regelbundet återanvänder svenska medieskribenter det slitna "upprepa en lögn tillräckligt många gånger och den blir till sist sanning". Att ens tänka i den riktningen visar vilket läger man själv tillhör!

Vad om den här bloggens återkommande och ärligt talat en smula repetitiva inlägg om Sverigehoroskopets flera extremt veka punkter? "En rikemansklubb som förvandlat Sverige till en självgående korruptionsprocess..."

Är det då också bara negativ propaganda? Jag tycker nog landets händelseutveckling visar att så inte är fallet. Men bloggen diskuterar utifrån en så hopplös position att antalet följare är lätt räknade. Därför måste visst upprepas för den första och kanske enda gång en förbipasserande får en möjlighet att lära sig något om landets dolda maktstruktur. Därför har bloggen aldrig fullt ut tagit steget till en hopplöst intern specialblogg för den knappt handfull personer i Sverige som har intresse av den hinduiska astrologin.

Det goda bruket av upprepningar har en betydligt mer ärofull bakgrund än de lögnare och intriganta krafter medierna dagligen tvingas dela säng med för sitt eget uppehälles skull. Det omtalas i "Shakespeares" mest obegripliga verk, diktsamlingen Sonetterna. 

Där förklarar han i kryptiska ordalag varför hela detta verk måste läsas som en nyckelroman: kodad i texten ligger den sanna berättelsen om varför drottningen var så obenägen att utse en arvtagare till tronen. (Ingen vet om hon verkligen utsåg kungen av Skottland på sin dödsbädd.)

Medan brittiska litteraturvetare surar över att amerikanerna leder Shakespeare-forskningen i helt ny och för den brittiska självbilden mycket ofördelaktig riktning, har den s.k. Oxfordianska skolan tagit väldiga steg framåt för att knyta aristokraten Edward de Vere till författaraliaset. Och det ger problem eftersom hans Sonetter avslöjar de verkliga turerna till att Jakob I följde på Tudordynastin. 

Ämnet har skissats väldigt löst på bloggen tidigare, men där dålig litteraturforskning (brittisk) har sett Sonetterna som av en man till en annan i ett homosexuellt drama, där krönte förmodligen amerikanska Shakespeare-forskaren Hank Whittemore sin karriär år 2005 med en 1000-sidig tegelsten i storformat - en forskarutgåva av Sonetterna där varje ord synats i jakten på hemliga budskap (Den imposanta inbundna pappersutgåvan, en första och andra tryckning, är sedan länge slutsåld och gangsters begär nu 5000 kr för ett exemplar.)

Den som förargade Kronan miste huvudet, om man så var av adelssläkt. Det mest uppenbara kodordet är väl "rosen" som pekare mot Tudordynastin, och Edward de Veres kärleksbarn med den dubbelt så gamla drottningen är förklaringen till arvtagarproblematiken. Inte minst som det bortadopterade och hemliga barnet (ofta kodad som "solen" - sun/son) med åren blev den stilige ynglingen Lord Southampton som vred och trött på Kronans hattande ställde till det rejält för sig när han konspirerade med greven av Essex i ett lika misslyckat dygnslångt upprorsförsök som det Wagnerstyrkan prövade mot Putin nyligen.

Essex halshöggs inom några dagar med Elisabet skonade obegripligt nog Southampton, som satt i fängelse flera år innan hans hemliga mor slutligen avled och England importerade en ny kung från Skottland. En kung som skulle ha varit Southampton, enligt vad hans hemlige far Edward de Vere säger i de kodade Sonetterna - själva verket hans privata kommunikation till sin fängslade son.

Hela diktverket är egentligen inte mer än en REPETITIV SLINGA som deklarerar att där fanns en fortsättning på Tudorätten om det inte varit för ett fanskap till drottning ("Den Mörka Damen" i Sonetterna) som de Vere sent i sitt liv kommit att avsky för alla sina brutna löften till honom. 

Detta ÄR sensationalistisk omskrivning av Englands kanske mest kända period och det är inte konstigt att Edward de Vere, 17e greven av Oxford, saknas nästan helt i den officiella historieskrivningen. 

"Inför hela världen måste jag nu dö" säger författaren till Sonetterna efter att han räddat Southampton från avrättning mot löftet att inte göra ett nummer av att det fanns en tronarvinge! (Han hade haft en hand med i det korta Essexupproret.) 

Men den sluge rackaren hade en räv bakom örat och det var Sonetterna. De förvarades i privat ägo av efterlevande och utkom först 1609, flera år efter drottningens död och när landet stabiliserats under den importerade Stuart-kungen.

"Klär på nytt upp samma gamla ord"

Det bästa jag kan göra i denna politiskt omöjliga situation är att på nytt klä upp gamla ord,
Och åter spendera vad redan spenderat är.
-Sonett 76, linje 11-12

Whittemore förekommer och summerar i inledningen sina insikter i verkets natur. "Sanningen och skönheten", är, respektive kodorden för deVere och Elisabet ("Sanning" är enkelt med tanke på grevens efternamn som associerar till latinets veritas/sanning)

Han ser också författaren ge andra tips om hur han kodat sin text, den här är svårfångad Oxford:

One thing expressing leaves out difference
-Sonett 105, linje 8

Han skriver i ett flytande presens: "Uttryckande ett ting (och) utelämnar skillnaden/skillnaderna"

Han använder uppenbarligen hela sin språkliga fyndighet för att klämma in ledtrådar och detta vid en tid i England då grammatiken var lite hipp som happ. Har noterat att Oxford/Shakespeare har en rasande ojämn engelska och det verkar tydligt att han var närmast bipolär - ibland bara rasade text ur honom och det fick bli som det blev. Ibland var han petig och ytterst noggrann. Detta stämmer väl med en Vädurs-Sol med härskaren Mars med Månen i litterära och omfångsrika Vattenbäraren.

Ett sista citat från samma introduktion. Whittemore väljer ett annat exempel på hur greven använder "upprepningen" som metod:

Fair, kind, and true, is all my argument.
Fair, kind, and true, varying to other words,
And in this change (i ordval) is my invention spent (är mitt uppsåt till fullo inarbetat),
Three themes in one, which wondrous scope affords.
-Sonett 105, linjerna 9-12

Den Sköna ("fair", Elisabet), Den Sanna (de Vere), och den med båda Besläktade ("kind", barnet). Oxford leker med kristendomens Treenighet här. "Det är allt jag har att säga" - detta är sonetternas dolda "argument".

"Den förunderliga synbredd" som döljer sig mellan raderna kan ses för den som knäckt författarens kod, vilket Hank Whittemore tycks ha gjort. Horoskopet för hans födelsedygn har kommenterats en enda gång, men är värt en andra anblick, inte minst för att den så perfekt konfronterar Oxfords Sol-i-Väduren med sin Sol-i-Vågen och via oppositionen är i bra position att se den andra i vitögat och den vägen förstå.

Whittemore var i många år själv Shakespeareskådespelare och det är typiskt hans "maniska" fullmåne mellan Våg och Vädur. Fullmåne i en Passionerad axel och dessutom den med Eld/Luft-vitaliteten. När den fungerar blir det högklassig skärpa som inte minst John Cleese-karta visar. 

Whittemore, "naturlig zodiak" (den himmelska förlagan som det jordiska på lägre nivå / "husen" sedan förmår uttrycka mer eller mindre väl):

Cleese med känd födelsetid, individualistiska Lejonet som hans personliga rollspel:

Notera överdriften i brittens rollspel: går på som ett rytande lejon men har en Sol som vill Vågens harmoni (och det intill absurdum - en lismande typ av Våg). Den här teckenkombinationen och inte minst nodens närvaro säger mycket alla tokgalna figurer han spelat!

Komikern visar också Jag-Du-axelns problem: att få äktenskap att fungera. Se bara hens sorgliga krypande för bedragerskan i "En fisk som heter Wanda", där på pricken Solen-i-Vågen som en vindflöjel förstärkt av norra månnoden och på andra egosidan en hämning via Saturnus-i-Väduren och dessutom en Saturnus som fungerar illa via närheten till södra månnoden. En mäktigt överkänsliga balansen gjorde han också till fulländning i "Fawlty Towers" - mot sin hustru i verkliga livet. Där visade sig NOD-Vågens lismande och krypande inför den dominanta hustrun.

Whittemore påminner en del om Cleese och kanske är Fiskarnas tecken en tillgång för folk på scenen. Det mest ego-lösa tecknet är öppet att kanalisera mängder av stämningar och rollfigurer!

Men Shakespeare-forskaren har en intressant detalj. Både Solen och Månen har sina respektive fundament (Venus och Mars) vilka i sig baserar sig på samma planet: Jupiter i Oxen. Denna jordnära Oxe avslöjar ett konservativt eller traditionalistiskt drag flera nivåer ner i psyket. Sol och Måne är bara ytan, den vakne ser nyanserna i respektive planets modifikation av sina dolda härskare, men djupast är i detta fall båda materialister. Jupiter i Oxen betecknar traditionella eller nedärvda klassiker som Shakespeare-pjäserna. Alla Jord-tecken har en realism som bottnar i ett erkännande av historien eller traditionen. Jupiter i lättviktig position hade kanske fnyst åt det förflutna och skrivit nytt istället. 

Den här stabila placeringen på tredje nivån passar märkligt väl för en som undersöker greven av Oxford på djupet, för denne anonyma rebell och pjäsförfattare var inget om inte en konservativ bakåtsträvare han också! Älskade det historiska och deltog som stridbar Vädur med lust i överklassens riddarspel där de drömde sig tillbaka till en svunnen tid. 

På sin folkliga sida kämpar Sverigehoroskopets Överhet MOT svenska folket som har en liknande beskrivning: Månen i Väduren grundad i Mars-i-Oxen. Detta är en indikation om ett folk som inte alls är så progressivt som en normal Vädur är - förutom i fråga om konsumtion av senaste modellen av smartphone. I fråga om små och portabla tillgångar (Oxen) uppstår tvärtom ett Eld/Jord-krig som driver upp den destruktiva konsumismen på topp. 

Detta är småsvensken som shoppar för egen del men inte kan organisera sig i frågor om den värld han/hon finner sig i. Alltför många sitter fast i Mån/Mars och den "jag och min konsumtion" som nu visat en allvarligare sida när Kapitalismen börjat röva från de små (matpriserna!). 

Fransmännen är ute och härjar på gatorna över den usla samhällskonstruktionen, svenskarna tycker sig ha för mycket att förlora. Den Rike Mannen har ju lovat att ett par brödsmulor ska nå även dem. Jämför politikern Bushs löften i regeringsställning: den klassiska kapitalistlögnen att de rikas berikande till sist resulterar i brödsmulor som faller nedåt också till småfolket.

Inte ett ämne greven av Oxford ägnade många tankar, så bloggaren gör det åt honom! Kalla det botgöring eller att ta ansvar för tankeklimatet inom själsgruppen. 

Människosjälarna tycks indelade i grupper på en högre existensnivå och helt ovetande kan man är bekant med både kreti och pleti och det över ofattbara tidsrymder - fast de orden ekar rätt tomt eftersom tid tycks specifikt för bara vissa verkligheter. En parafras på romerske filosofen Plotinos är bättre: "allt existerar i alla tider och överallt, men inte i samma omfattning". Var individ finns speglad i var annans öde. Mänskligheten är ett enda megaväsen, precis som också andra djurarter är "svärmar" eller kollektivmedvetanden. ("UFO-folket" ytterligare ett exempel.) Bara människan på Jorden har utvecklats så snett att arten förlorat sitt inre sammanhang.

Shakespeares tennisbollar och racketar - igen

"...Även om Shakespeare skrev historiska pjäser, med historiska figurer och händelser, sysselsatte han sig egentligen med sin egen tids politik, nöjesliv och sociala situationer. En stor del av Shakespeares dragningskraft på sin egen generation låg i igenkänningsfaktorn, något Shakespeare utnyttjade till fullo."

https://nosweatshakespeare.com/plays/types/history/

Det säger något om den här bloggarens okunskap om författarskapet Shakespeare att t.o.m. en sajt för grundskolan informerade honom att den visserligen kända figuren prins Hal (senare kung Henrik V) figurerat i hela tre av Shakespeares pjäser. Så kan det gå när man kastar sig in i fördjupningslitteratur utan att först ha sett eller läst pjäserna...

Men nu händer det igen, och inte första gången heller: historiska synkroniseringar. Det startade hösten 2005 med drömmen om en viss "Oxford", vilken googling avslöjade som den historiska 17e greven av Oxford (Edward de Vere). 

Hans kvinnliga kompanjon i drömmen var antingen en antydan om hans mor - en osedd kör som i en grekisk tragedi mässade för första och enda gången någonsin i en dröm jag haft på engelska. Två ord upprepades om och om: Queen / Mother. 

Ovissheten om drömmens innebörd gör att drottning Elisabet I är en möjlig följeslagare. (Edward tycks ha haft en kortare affär med henne runt tjugo - drottningen var då dubbelt så gammal - och den mest dramatiska teorin bland "oxfordianernas" flera konstruktioner är han var hennes son (via våldtäkt) och att drottningen själv blev en förövare till följd av traumat och fick ett barn när hon förförde sin styvson (Oxford faderlös vid 12 blev Kronans myndling och drottningen formellt hans styvmor).

Min dröm inträffade före jag ens kände till någon "Oxford" och kan således ha berättat att drottningen åtminstone var modern till dröm-jagets, mot slutet av drömmen identifierad som "Oxford", aldrig erkända barn). Åtminstone för dem som sett igenom vår tids praktlögn, att kroppens fem yttre sinnen är enda sättet för en levande varelse att inhämta data.

Oxford visade sig 2005 men redan på 1980-talet hade jag drömt en kuriös dröm som reaktiverades när jag, det sista jag gjorde innan jag lämnade datorn före lunch på midsommarafton 2022, sökte upp horoskopen för de flera engelska kungar som "Shakespeare" utgick från i sina sina så kallade historiska pjäser. Det är inte så många och Oxford/Shakespeare verkar mest intresserad av århundradena som föregick hans eget liv, mitt i Englands elit (Vere var en av Englands äldsta, från Frankrike invandrade familjer).

Exakt 10.59 (enligt webbläsaren) ramlar jag in på en sida (samma sajt som ovan) med en minimal synopsis till Henrik V. Den börjar:

Henrik V:s far Bolingbroke (Henrik IV) var aldrig bekväm i rollen som hräskare eftersom han tagit tronen från Rikard II. Vid sitt tillträde är Henrik V besluten att demonstrera sin rätt att regera, inklusive herravälde över Frankrike. Ett sändebud anländer från den franske tronarvingen med den provocerande gåvan tennisbollar. Henrik svarar på utmaningen genom att börja förbereda en invasion av Frankrike. 

Historiskt (bortom pjäsen) blev britten kär i franske kungens yngsta dotter Catherine (bloggaren har smålustigt varit kär i tre stycken Katarina vid olika tidpunkter i detta liv - sådan namnbrist är det ändå inte i Sverige att något sådant ska hända, för så vitt man inte är storförbrukare av partners vilket bloggaren inte varit.)

Säg att klockan efter det inledande stycket är prick 11.00 och en av de mer kuriösa "drömuppfyllelser" jag varit med om är ett faktum. 

För vad handlade slottsdrömmen från 1980-talet om? Den har föredragits tidigare på bloggen. Här är minnesanteckningar nedklottrade efter att jag glömt hur gammal den var. Men den drömdes flera år innan Oxford-drömmen 2005. Det finns nämligen ett psykologiserande tillägg daterat 2010 och som nämner Oxford. Här i något förtydligad form:

Dröm. Jag har ett uppdrag i slottet och går med riktade steg in i en mörk korridor. Jag är i källarvåning under slottets markplan. Korridoren är eventuellt upplyst med svaga facklor, för jag kan se att jag bär på en liten sidenkudde på vilken två bordtennisracketar ligger.

Jag har ett viktigt uppdrag, att leverera dessa två racketar till kungen och drottningen, så att de kan spela ett parti pingpong med varandra.

Från korridoren kommer jag in i ett sovrum. Det vilar ett dämpat milt ljus över rummet. Några meter bort ser jag en gammaldags fyrkantig himmelssäng och på denna vilar, sida vid sida, kungen och drottningen. Båda har sina armar korslagda över bröstet - som egyptiska mumier.

Slut på drömmen.

I samband med Oxford-drömmen har sängen identifierats som typisk för bl.a. 1500-talets England. Se också den unge Oxfords dikt om kärleken som "ett parti tennis" - identiskt till mitt uppdrag att väcka kung och drottning för ett parti till.

[2022: Oxfords tonårsdikter finns i bilagan till Joseph Sobrans "Alias Shakespeare" som var den första Oxford-historik jag läste sommaren 2006, efterdrömmen i november 2005. Racketdikten granskad 2020. Lika fascinerande som detta stycke för mig okända engelska historia var, lika missnöjd var jag över att Sobran menade att Oxford varit homosexuell.

Jag köpte ytterligare och bättre biografier och slutligen Hank Whittemores analys av Sonetterna som visade att Oxford/Shakespeare var en tjatig far som skriver i kärleksfulla ordalag till sin son att denne måste gifta sig för att säkra Tudorätten. Det var alls ingen homokärlek utan en politiserad far som söker blanda sig i rikets angelägenheter genom att påverka sin avkomma - frukten av en indiskretion i unga år med drottningen och ett kärleksbarn som effektivt utelämnats från landets officiella historia.]

Vid läsning 16 nov 2008 av Herzogs "Psyche & Death" s. 214 hittar jag kuben i en rapporterad dröm där den symboliserar "den jordiska ordningen" (självklart - egyptierna sägs ha avbildad jorden som en kub!). Samtidigt knyter drömmen kuben (en fyrkantig sten) an till thalamos, brudkammaren, och det mystiska samgåendet mellan brudgrum och brud, anden och människans själ.

Tolkning: Drömmarens "uppdrag" kan således vara att dels VÄCKA kungen och drottningen ur deras sömn/död, dvs förmå dem att kärleksfullt interagera i ett racketspel och därigenom gå samman som en högre enhet: drömmen handlar om andemänniskans födelse inom drömmaren själv.

Association: vid tidpunkten för drömmen (när den än är), har jag definitivt beräknat mina kinesiska födelseomen och sett att det ena (hexagram P'I, nur 12 i en serie av 64 "situationsbilder") illustrerar Stilleståndet mellan Himmel och Jord, en korrupt tid på Jorden eller avsaknaden av förening mellan det manliga och det kvinnliga. "Himmel och Jord" kan också stå för "härskare och allmänheten" - dessa de mest generella kinesiska symbolerna täcker många specifika relationer.

Men ominat indikerar också via tonvikt på baslinjen (en bruten YIN som transformeras till YANG) förmågan att receptivt ta emot andegnistan (Himmelens direktiv) från korrelerande bottenlinjen i övre trigrammet, och därmed bli en av de "felfria", en WU WANG (symbol nr 25).

(Kort om kosmologin/orakelsystemet: De tre stationerna i vart trigram kan lägga tonvikten vid Jorden, Människan i centrum, eller Himmelen. Den lägre treenigheten ger i allmänhet inre medan de övre tre linjerna yttre förhållanden. Som orakelsystem tecknas ibland stabila scener, men ibland omen som tecknar en pågående transformation till en ny situation. I en del fall extrema labila situationer där "marken rör sig" på flera sätt samtidigt.)

Bloggarens ena födelsesymbol (en del föds med två) tycks handla om att inte ta parti för människor eller omständigheter som bidrar till att skapa dikotomier eller motsättningar (vilka sedan kommer till uttryck som "stillastånd" eller oförståelse mellan parterna). Redan den konfucianska klassikerns grundtext till symbol nr 12 underkänner tidens ledarskap som inhumant och odugligt och mottagaren av oraklet rekommenderas att inte ens ge sig in i smeten.

[2022: Jämför denna kinesiska astrologi med bloggarens Draksvans i 10e makthuset - med lite god vilja kan man se samma omen om att praktisera likgiltighet inför 10e husets makthavare eller ev. egen maktsträvan - allt för att rentvå sig från gammal dålig karma från ett eller annat tidigare liv  och återfå WU WANG, den renade själ som återvunnit lyhördhet inför Himmelens lagar. Bloggaren föddes syndare men förutspås jobba på problemet - kanske via en obskyr blogg!]

Tillägg: 100710. Apropå Branaghs "Othello" [en långfilm] kollar jag Martin Lings bok och hittar ord jag tidigare inte reagerat på: "The Devil/Iago imbues Othello with the suspicion Desdemona is unfaithful to him so that the two lovers are never really in peace together until at the end they are lying dead by side upon the marriage bed." (s.58, min kursivering)

Exakt den scen där drömmens jag kommer in med bordtennisracketar för att, som i en fri fortsättning på Shakespeare, be "Himmel och Jord" leva upp igen...

FILEN MODIFIERAD:
100710

 

Så Oxford/Shakespeare skriver redan i tonåren om racketar som skickar en boll fram och tillbaka och jämför det med kärlekens spel. Bara den man som mött en snabbkäftad och intelligent kvinna (och vice versa) kan förstå en sådan simil. I vuxen ålder återkommer han till samma symbol men skriver i "Henrik V" istället om bollarna och den match fransosen triggar honom till.

Naturligtvis är den historiskt påläste Oxford medveten om kärlekssagan mellan Henrik och den franska prinsessan Catherine. Det är fortfarande den unge Oxfords förälskelse i sin gudmor drottning Elisabet som ligger under ytan, som en analogi till den verkliga historiens äktenskap mellan Henrik och Catherine. Alliansen förenade ytligt länderna och Edward känner förstås sin ätts franska påbrå som en extra identifikationspunkt.

Jag tror sannolikheten är liten att någon drömmer en "slottsdröm" som involverar ett racketsport-budskap att överlämna till en sovande (död?) kung och ttyp tjugo år senare bara råkar fylla på med en drömskiss av en Oxford som visar sig ha skrivit om tennis som yngling.

Tyvärr har forskningen övertygat mig om att Oxford var mannen bakom de orimligt inflytelserika pjäserna. Att ha haft ett tidigare liv som greve sticker tillräckligt i ögonen på "jämlika" svenskar där alla är lika fattiga och utplånade tack vare dåliga val genom historien (många säkert profitjägande vikingar som förfallit till den nivå att de sålde och tog slavar - sånt skapar karma för många liv). Men att via nätet upptäcka att denne Oxford sammanhänger med den mest hållbara av teorierna om Shakespeare, var lite "rik föda" även för bloggaren!

Många Oxford-inlägg har därför försetts med resonemang om hur varje tidigare liv blir "allmänning" när egot dött och "likasinnade" kan plocka stoff ur denna mänskliga reservoar. Frågan är när informationen blir lite väl exakt.. Är det synskhet då? Eller är det så att det som var Oxford nu spritts som agnar för vinden och kan dyka upp som faktiskt grundstoff i ett eller kanske flera senare människoöden?)

*****

Jag vänder mig till astrologin som tungt vägande röst. Vad säger fredagens stjärnhimmel 12.00 när jag ser denna förbålta racketspelsymbolik dyka upp ännu en gång för att reaktivera en slottsdröm som nu kan vara uppåt 40 år gammal...

Grötigt som det blir när ett event (nätupptäckten) trycks ihop med upptäckaren, ska jag lista några iögonenfallande sammanträffanden (otåliga läsare kan hoppa över de indragna tekniska styckena):

Mest uppenbart är den lokala tiden i Stockholm. 11.00 stiger det konungsliga tecknet Lejonet i öster och hittar omedelbar harmoni från bloggarens Venus i Lejonet.

Denna Venus är viktig eftersom den är fundamentet till bloggarens Sol i venusianska Vågen, och de två bildar en ömsesidig reception mellan tredje huset för sång och dans och det femte för lek och kreativitet ur perspektiv av bloggarens Tvillingascendent.

Eftersom femte hus indikerar god karma som rullats över från tidigare liv blir ett tidigare liv i närheten av "sång och dans" närmast ofrånkomlig och en hav de schismer mellan Oxford och drottningen jag läst om är när han på drottningens uppmaning vägrade dansa för en av drottningens senare friare!

För ovanlighets skull är de exakta sideriska positionerna inskriva i dubbelkartan: Bloggaren föddes när Venus stod i 20 grader 27 bågminuter av Lejonet. Över Stockholm höjer sig detta ögonblick Lejonet i 20 grader 27 bågminuter och 52 bågsekunder, en precision som inte fanns före modern tid.

I relativa termer är ÄMNETS Sol (själen, identiteten) lika fascinerande. Denna midsommar passerar Solen i Tvillingarna 8 grader 41 bågsekunder. Solen stressar inte förbi som en ascendent som i praktiken är detta ännu en fullträff, nu med bloggarens fysiska existens som svenskfödd kropp: Solen närmar sig ascendenten i 9:12 Tvillingarna och denna ögonblick var så nära det går att komma.

Midsommardagen, samma tid, ser en transiterande Sol som redan passerat bloggarens ascendent, så det som skulle ske i Identitetsfrågan var tvunget att ske före lunch midsommarafton.

En tredje faktor av mer diffus betydelse är den månnodsaxeln som tycks indikera värmebölja och överhettade hjärnor (särskilt bland USA:s krigshungriga men dubbelspelande politiker). Den ständigt retrograda nodaxeln befinner sig i 26:04 Väduren/Vågen och den av karmiska skäl huvudlösa Draksvansen kontaktar bloggarens vetgiriga Merkurius i 27:17, eller har i själva verket gjort det något tidigare, kroniskt retrograda som noderna är.

Detta kan man tolka som att viktiga milstolpar inte kräver att varje planet är under "ingång" utan att det som ska hända inträffar när viktiga planeter står så gott de kan göra. Nodaxeln har gott om tid kvar att ställa till det för alla dem med Vädur/Våg i horoskopet men för bloggaren ingick den specifikt i ett komplext omen som också tryckte på en "huvudlös" man som förlorats för omvärlden, den Shakespeare som brittiska politiska intressen anonymiserade för omvärlden genom att introducera en son till en spannmålshandlare.

Mycket tyder på att Oxfords efterlevande själva bidrog med mörkläggningen av honom eftersom drottningens illegitima avkomma kunde ha skapat oro för den skotske kung Jakob som tog vid där Tudordynastin (officiellt) dog ut.

Om detta nu är Oxfords ande som påverkar mig att skriva ännu ett inlägg i frågan må det vara hänt. Man påminns om hur genuint korrupta människor med makt blir närmast omgående. Å andra sidan kan det tycks futtigt att någon ur andevärlden grämer sig fortfarande efter 400 år... Uppenbarligen fungerar inte tiden som jordmänniskor föreställer sig. Och psykologiska "hang-ups" tycks vara tydligt knutna till Kronor/Saturnus - "kroniska krämpor" (eller, som britterna säger, "the far memory").

Det finns ytterligare minst en detalj i horoskopet för upptäckten av racketsportmetaforen i Shakespearepjäsen. Det är "ödets sekundvisare" Månen (bland planeterna vill säga, ascendenten rör sig snabbast av alla faktorer och indikerar den mest intima sammanlänkningen mellan person och himmelska omen). 

Klockan 11.00 midsommarafton befinner sig Månen i Vädurens 29e grad (nära det förstärkande Drakhuvudet). Detta är Oxfords soltecken och inte första gången bloggaren oavsiktligt (som på räls) råkat ägna sig åt Oxford eller Shakespeare när Solen i transit passerat Väduren. 

Kanske bygger medvetandet självgående beteendemönster som matchar kosmos rytmik, kanske är jordborna bara fjärrkontrollerade robotar som i sin inbilskhet tror sig vara fristående individer som inte har något med kosmos att göra. 

Nu blev det istället för Oxfords soltecken en extremt överladdad Rahu-Måne som drog mot en stunds Shakespeare-googlande (se kommentar till årets "värmebölja"). 

*****

Och jo, bloggaren hittade före kuriositeten om tennisbollarna en lustig koppling mellan sitt horoskop och både Henrik V och Rikard III. Frågan är bara hur signifikanta beröringspunkterna är. Givet en packe historiska kartor kommer garanterat några att uppvisa en eller annan parallell som fantasin kan spinna på. 

Eller vad sägs om Henrik V, vars öde tycks ha legat Oxford varmt om hjärtat, så ofta som (han som) prins Hal förekommer i pjäserna. Troligen identifierade han sig djupt med konungaskapet och Henriks kärlek till den franska prinsessan.

Och vad hittar man i Henriks karta om inte kärlekens Venus i härskarläge i Vågen och bara en grad från den här bloggarens identitets- eller identifikations-Sol i Vågen. Det är andra gången med samma kung Venus träder fram. Tidigare sågs bloggarens ömsesidiga reception mellan Venus-Lejonet och Sol-Lejonet akut aktiverat när blicken föll på texten om pjäsen "Henry V". 

Planeten (och Vågens tecken) är naturligtvis fundamental för tennis eller bordtennis: det krävs en allians av två för en racketsport. (Henriks Venus Vågens sjunde grad fångas exakt in mellan bloggarens Sol konjunkt Mars i sjätte till åttonde graden.)

Den första av Shakespeares kungar jag tittade på (någon vecka innan den här spaningen), var Rikard III. Med maximal tur hittades hans grav i Leicester, trots att senare bebyggelse delvis uppförts ovanpå ruinerna av klostret där han begravdes. Men som ödet ville ha det låg den del av klostret som innehöll graven under en tomtlott som inte var bebyggd utan tjänade som parkeringsplats. 

Utgrävningen annonserades lustigt nog för exakt tio år sedan, 24 juni 2012 [denna text skrevs den 25 juni, men blev liggande]. Kungens skelett hittades senare under det året. Den 24 juni 2022 befann sig Solen i Tvillingarnas 9e grad, en zon i zodiaken som figurerade här ovan.

Eftervärlden har Oxford att tacka för en negativ bild av en usel kung med puckelrygg, och ta mig tusen om inte också denna förklenande bild speglas när Rikard III dubbelexponeras på bloggarens nuvarande identitets-Sol. 

Utvikning. Sent i detta inlägg måste sägas att allt rörande tidigare liv-förnimmelser på bloggen ytterst är spekulativt även för bloggaren. Jag skulle aldrig gå i döden för att något av dessa "liv" verkligen var "mitt" tidigare.

Men det är intressant att studera hur långt astrologiska omen bekräftar händelser i verkliga livet. Eller hur "drömvarsel" visar sig innehålla viktiga moment i egna livet vilka också förekom i den person drömman handlade om.

Racketsport t.ex. Den var viktig för den tonåriga poeten Edward de Vere och introducerades i bloggarens liv redan vid fem års ålder, när fadern anställdes på STIGA, känt för pingisracketar och bordtennisbord  (loggan alltid synlig vid internationella stortävlingar). Fadern arbetade dock med en nystartad vitvarudivision (kyl, frys) inom företaget.

Snart var det fullt av STIGA-produkter i hemmet, jag hade säkert ett halvdussin pingisracketar farsgubben tagit hem, bortsorterade pga. mindre defekter. Racketsporter - även tennis som kom in senare - var således en stark ljuspunkt i detta livsöde och eventuellt ett "omen" i sig. Världen är just bara bara referenser till andra tider, platser och händelser. Alla dessa korshänvisningar genom evigheten kallas karma.) 

Den som kan astrologins språk måste hålla med om att Oxfords älskade figur Henry V passar matchningen med Venus, medan hans förklenande skildring av Rikard III korresponderar perfekt med bloggarens Stora Illgörare, Saturnus - återigen i gradexakt. Rikards III:s födelsetid är okänd, men som kung får det bli en karta med solascendent:

Oxford/Shakespeare kan ha haft fog för sin nedsättande karaktärisering. Det sideriska horoskopet visar en typisk härskartyp, dvs Solen med sin fiende Saturnus där definitivt Saturnus är starkare än Solen i Vågen (döden dominerar livet) alltmedan kungen led av en Venus som i Skorpionen inte förmår göra Vågens bästa sidor full rättvisa (vilket också hämmar samtliga tre planeter i Vågen som Venus disponerar).

Dessutom anfäktas Vågen av oppositionen från krigiska Mars i starkt härskarläge i Väduren. Med ett symboliskt soluppgångshoroskop är emellertid Mars döende i väster och Richard III mötte också döden i slaget vid Bosworth. (Den kortlivade Tudordynastin som Oxford var trogen, tar vid.) 

Dock hade Rikard III en förträfflig Jupiter (i Luft) som förstärkte hans intellektuella natur. Han bör ha varit snabb i tanken och extremt rapp och vass i replikerna... (Jämför den ormspotska Jonas Gardell, Sol-Våg med destabiliserande Venus i Skorpion-Vatten.)

Den här spekulativa avrundningen kan summeras som: skulle Oxford återkomma och tillfälligtvis få låna bloggarens horoskop som sina glasögon, skulle han definitivt (fortfarande) favorisera Henrik V framför Rikard III.

PS. För många år sedan såg jag första gången aktrisen Kate Bosworth (född i Los Angeles) i någon långfilm. Jag hade ingen djupare kännedom om brittiska platsnamn då eller nu, och Bosworth hade jag inte hört talas om. Men som ofta händer med engelska språket reagerade jag starkt redan på hennes namn - som om ordbilder äger kraft och ibland t.o.m. triggar glömda minnen. 

Den här gången var det blandade känslor. Aktrisen i filmen (typ: "söt blondin") tjusade ytligt men lämnade mig kall. Lustigt nog visar hon sig vid kontroll ha "avtändaren" Saturnus-i-Vågen i 10e graden, mycket nära Rikard III:s Saturnus och därmed också en utsläckare av bloggarens livs-Sol.

Astrologins symbolmagi slår sällan fel. Sol och Saturnus (liv och död) är ömsesidiga fiender även om de är omistliga inom sina respektive områden. Noll attraktion om bloggaren mött Boswoth i verkliga livet.