"...Även om Shakespeare skrev historiska pjäser, med historiska figurer och händelser, sysselsatte han sig egentligen med sin egen tids politik, nöjesliv och sociala situationer. En stor del av Shakespeares dragningskraft på sin egen generation låg i igenkänningsfaktorn, något Shakespeare utnyttjade till fullo."
https://nosweatshakespeare.com/plays/types/history/
Det säger något om den här bloggarens okunskap om författarskapet Shakespeare att t.o.m. en sajt för grundskolan informerade honom att den visserligen kända figuren prins Hal (senare kung Henrik V) figurerat i hela tre av Shakespeares pjäser. Så kan det gå när man kastar sig in i fördjupningslitteratur utan att först ha sett eller läst pjäserna...
Men nu händer det igen, och inte första gången heller: historiska synkroniseringar. Det startade hösten 2005 med drömmen om en viss "Oxford", vilken googling avslöjade som den historiska 17e greven av Oxford (Edward de Vere).
Hans kvinnliga kompanjon i drömmen var antingen en antydan om hans mor - en osedd kör som i en grekisk tragedi mässade för första och enda gången någonsin i en dröm jag haft på engelska. Två ord upprepades om och om: Queen / Mother.
Ovissheten om drömmens innebörd gör att drottning Elisabet I är en möjlig följeslagare. (Edward tycks ha haft en kortare affär med henne runt tjugo - drottningen var då dubbelt så gammal - och den mest dramatiska teorin bland "oxfordianernas" flera konstruktioner är han var hennes son (via våldtäkt) och att drottningen själv blev en förövare till följd av traumat och fick ett barn när hon förförde sin styvson (Oxford faderlös vid 12 blev Kronans myndling och drottningen formellt hans styvmor).
Min dröm inträffade före jag ens kände till någon "Oxford" och kan således ha berättat att drottningen åtminstone var modern till dröm-jagets, mot slutet av drömmen identifierad som "Oxford", aldrig erkända barn). Åtminstone för dem som sett igenom vår tids praktlögn, att kroppens fem yttre sinnen är enda sättet för en levande varelse att inhämta data.
Oxford visade sig 2005 men redan på 1980-talet hade jag drömt en kuriös dröm som reaktiverades när jag, det sista jag gjorde innan jag lämnade datorn före lunch på midsommarafton 2022, sökte upp horoskopen för de flera engelska kungar som "Shakespeare" utgick från i sina sina så kallade historiska pjäser. Det är inte så många och Oxford/Shakespeare verkar mest intresserad av århundradena som föregick hans eget liv, mitt i Englands elit (Vere var en av Englands äldsta, från Frankrike invandrade familjer).
Exakt 10.59 (enligt webbläsaren) ramlar jag in på en sida (samma sajt som ovan) med en minimal synopsis till Henrik V. Den börjar:
Henrik V:s far Bolingbroke (Henrik IV) var aldrig bekväm i rollen som hräskare eftersom han tagit tronen från Rikard II. Vid sitt tillträde är Henrik V besluten att demonstrera sin rätt att regera, inklusive herravälde över Frankrike. Ett sändebud anländer från den franske tronarvingen med den provocerande gåvan tennisbollar. Henrik svarar på utmaningen genom att börja förbereda en invasion av Frankrike.
Historiskt (bortom pjäsen) blev britten kär i franske kungens yngsta dotter Catherine (bloggaren har smålustigt varit kär i tre stycken Katarina vid olika tidpunkter i detta liv - sådan namnbrist är det ändå inte i Sverige att något sådant ska hända, för så vitt man inte är storförbrukare av partners vilket bloggaren inte varit.)
Säg att klockan efter det inledande stycket är prick 11.00 och en av de mer kuriösa "drömuppfyllelser" jag varit med om är ett faktum.
För vad handlade slottsdrömmen från 1980-talet om? Den har föredragits tidigare på bloggen. Här är minnesanteckningar nedklottrade efter att jag glömt hur gammal den var. Men den drömdes flera år innan Oxford-drömmen 2005. Det finns nämligen ett psykologiserande tillägg daterat 2010 och som nämner Oxford. Här i något förtydligad form:
Dröm. Jag har ett uppdrag i slottet och går med riktade steg in i en mörk korridor. Jag är i källarvåning under slottets markplan. Korridoren är eventuellt upplyst med svaga facklor, för jag kan se att jag bär på en liten sidenkudde på vilken två bordtennisracketar ligger.
Jag har ett viktigt uppdrag, att leverera dessa två racketar till kungen och drottningen, så att de kan spela ett parti pingpong med varandra.
Från korridoren kommer jag in i ett sovrum. Det vilar ett dämpat milt ljus över rummet. Några meter bort ser jag en gammaldags fyrkantig himmelssäng och på denna vilar, sida vid sida, kungen och drottningen. Båda har sina armar korslagda över bröstet - som egyptiska mumier.
Slut på drömmen.
I samband med Oxford-drömmen har sängen identifierats som typisk för bl.a. 1500-talets England. Se också den unge Oxfords dikt om kärleken som "ett parti tennis" - identiskt till mitt uppdrag att väcka kung och drottning för ett parti till.
[2022: Oxfords tonårsdikter finns i bilagan till Joseph Sobrans "Alias Shakespeare" som var den första Oxford-historik jag läste sommaren 2006, efterdrömmen i november 2005. Racketdikten granskad 2020. Lika fascinerande som detta stycke för mig okända engelska historia var, lika missnöjd var jag över att Sobran menade att Oxford varit homosexuell.
Jag köpte ytterligare och bättre biografier och slutligen Hank Whittemores analys av Sonetterna som visade att Oxford/Shakespeare var en tjatig far som skriver i kärleksfulla ordalag till sin son att denne måste gifta sig för att säkra Tudorätten. Det var alls ingen homokärlek utan en politiserad far som söker blanda sig i rikets angelägenheter genom att påverka sin avkomma - frukten av en indiskretion i unga år med drottningen och ett kärleksbarn som effektivt utelämnats från landets officiella historia.]
Vid läsning 16 nov 2008 av Herzogs "Psyche & Death" s. 214 hittar jag kuben i en rapporterad dröm där den symboliserar "den jordiska ordningen" (självklart - egyptierna sägs ha avbildad jorden som en kub!). Samtidigt knyter drömmen kuben (en fyrkantig sten) an till thalamos, brudkammaren, och det mystiska samgåendet mellan brudgrum och brud, anden och människans själ.
Tolkning: Drömmarens "uppdrag" kan således vara att dels VÄCKA kungen och drottningen ur deras sömn/död, dvs förmå dem att kärleksfullt interagera i ett racketspel och därigenom gå samman som en högre enhet: drömmen handlar om andemänniskans födelse inom drömmaren själv.
Association: vid tidpunkten för drömmen (när den än är), har jag definitivt beräknat mina kinesiska födelseomen och sett att det ena (hexagram P'I, nur 12 i en serie av 64 "situationsbilder") illustrerar Stilleståndet mellan Himmel och Jord, en korrupt tid på Jorden eller avsaknaden av förening mellan det manliga och det kvinnliga. "Himmel och Jord" kan också stå för "härskare och allmänheten" - dessa de mest generella kinesiska symbolerna täcker många specifika relationer.
Men ominat indikerar också via tonvikt på baslinjen (en bruten YIN som transformeras till YANG) förmågan att receptivt ta emot andegnistan (Himmelens direktiv) från korrelerande bottenlinjen i övre trigrammet, och därmed bli en av de "felfria", en WU WANG (symbol nr 25).
(Kort om kosmologin/orakelsystemet: De tre stationerna i vart trigram kan lägga tonvikten vid Jorden, Människan i centrum, eller Himmelen. Den lägre treenigheten ger i allmänhet inre medan de övre tre linjerna yttre förhållanden. Som orakelsystem tecknas ibland stabila scener, men ibland omen som tecknar en pågående transformation till en ny situation. I en del fall extrema labila situationer där "marken rör sig" på flera sätt samtidigt.)
Bloggarens ena födelsesymbol (en del föds med två) tycks handla om att inte ta parti för människor eller omständigheter som bidrar till att skapa dikotomier eller motsättningar (vilka sedan kommer till uttryck som "stillastånd" eller oförståelse mellan parterna). Redan den konfucianska klassikerns grundtext till symbol nr 12 underkänner tidens ledarskap som inhumant och odugligt och mottagaren av oraklet rekommenderas att inte ens ge sig in i smeten.
[2022: Jämför denna kinesiska astrologi med bloggarens Draksvans i 10e makthuset - med lite god vilja kan man se samma omen om att praktisera likgiltighet inför 10e husets makthavare eller ev. egen maktsträvan - allt för att rentvå sig från gammal dålig karma från ett eller annat tidigare liv och återfå WU WANG, den renade själ som återvunnit lyhördhet inför Himmelens lagar. Bloggaren föddes syndare men förutspås jobba på problemet - kanske via en obskyr blogg!]
Tillägg: 100710. Apropå Branaghs "Othello" [en långfilm] kollar jag Martin Lings bok och hittar ord jag tidigare inte reagerat på: "The Devil/Iago imbues Othello with the suspicion Desdemona is unfaithful to him so that the two lovers are never really in peace together until at the end they are lying dead by side upon the marriage bed." (s.58, min kursivering)
Exakt den scen där drömmens jag kommer in med bordtennisracketar för att, som i en fri fortsättning på Shakespeare, be "Himmel och Jord" leva upp igen...
FILEN MODIFIERAD:
100710
Så Oxford/Shakespeare skriver redan i tonåren om racketar som skickar en boll fram och tillbaka och jämför det med kärlekens spel. Bara den man som mött en snabbkäftad och intelligent kvinna (och vice versa) kan förstå en sådan simil. I vuxen ålder återkommer han till samma symbol men skriver i "Henrik V" istället om bollarna och den match fransosen triggar honom till.
Naturligtvis är den historiskt påläste Oxford medveten om kärlekssagan mellan Henrik och den franska prinsessan Catherine. Det är fortfarande den unge Oxfords förälskelse i sin gudmor drottning Elisabet som ligger under ytan, som en analogi till den verkliga historiens äktenskap mellan Henrik och Catherine. Alliansen förenade ytligt länderna och Edward känner förstås sin ätts franska påbrå som en extra identifikationspunkt.
Jag tror sannolikheten är liten att någon drömmer en "slottsdröm" som involverar ett racketsport-budskap att överlämna till en sovande (död?) kung och ttyp tjugo år senare bara råkar fylla på med en drömskiss av en Oxford som visar sig ha skrivit om tennis som yngling.
Tyvärr har forskningen övertygat mig om att Oxford var mannen bakom de orimligt inflytelserika pjäserna. Att ha haft ett tidigare liv som greve sticker tillräckligt i ögonen på "jämlika" svenskar där alla är lika fattiga och utplånade tack vare dåliga val genom historien (många säkert profitjägande vikingar som förfallit till den nivå att de sålde och tog slavar - sånt skapar karma för många liv). Men att via nätet upptäcka att denne Oxford sammanhänger med den mest hållbara av teorierna om Shakespeare, var lite "rik föda" även för bloggaren!
Många Oxford-inlägg har därför försetts med resonemang om hur varje tidigare liv blir "allmänning" när egot dött och "likasinnade" kan plocka stoff ur denna mänskliga reservoar. Frågan är när informationen blir lite väl exakt.. Är det synskhet då? Eller är det så att det som var Oxford nu spritts som agnar för vinden och kan dyka upp som faktiskt grundstoff i ett eller kanske flera senare människoöden?)
*****
Jag vänder mig till astrologin som tungt vägande röst. Vad säger fredagens stjärnhimmel 12.00 när jag ser denna förbålta racketspelsymbolik dyka upp ännu en gång för att reaktivera en slottsdröm som nu kan vara uppåt 40 år gammal...
Grötigt som det blir när ett event (nätupptäckten) trycks ihop med upptäckaren, ska jag lista några iögonenfallande sammanträffanden (otåliga läsare kan hoppa över de indragna tekniska styckena):
Mest uppenbart är den lokala tiden i Stockholm. 11.00 stiger det konungsliga tecknet Lejonet i öster och hittar omedelbar harmoni från bloggarens Venus i Lejonet.
Denna Venus är viktig eftersom den är fundamentet till bloggarens Sol i venusianska Vågen, och de två bildar en ömsesidig reception mellan tredje huset för sång och dans och det femte för lek och kreativitet ur perspektiv av bloggarens Tvillingascendent.
Eftersom femte hus indikerar god karma som rullats över från tidigare liv blir ett tidigare liv i närheten av "sång och dans" närmast ofrånkomlig och en hav de schismer mellan Oxford och drottningen jag läst om är när han på drottningens uppmaning vägrade dansa för en av drottningens senare friare!
För ovanlighets skull är de exakta sideriska positionerna inskriva i dubbelkartan: Bloggaren föddes när Venus stod i 20 grader 27 bågminuter av Lejonet. Över Stockholm höjer sig detta ögonblick Lejonet i 20 grader 27 bågminuter och 52 bågsekunder, en precision som inte fanns före modern tid.
I relativa termer är ÄMNETS Sol (själen, identiteten) lika fascinerande. Denna midsommar passerar Solen i Tvillingarna 8 grader 41 bågsekunder. Solen stressar inte förbi som en ascendent som i praktiken är detta ännu en fullträff, nu med bloggarens fysiska existens som svenskfödd kropp: Solen närmar sig ascendenten i 9:12 Tvillingarna och denna ögonblick var så nära det går att komma.
Midsommardagen, samma tid, ser en transiterande Sol som redan passerat bloggarens ascendent, så det som skulle ske i Identitetsfrågan var tvunget att ske före lunch midsommarafton.
En tredje faktor av mer diffus betydelse är den månnodsaxeln som tycks indikera värmebölja och överhettade hjärnor (särskilt bland USA:s krigshungriga men dubbelspelande politiker). Den ständigt retrograda nodaxeln befinner sig i 26:04 Väduren/Vågen och den av karmiska skäl huvudlösa Draksvansen kontaktar bloggarens vetgiriga Merkurius i 27:17, eller har i själva verket gjort det något tidigare, kroniskt retrograda som noderna är.
Detta kan man tolka som att viktiga milstolpar inte kräver att varje planet är under "ingång" utan att det som ska hända inträffar när viktiga planeter står så gott de kan göra. Nodaxeln har gott om tid kvar att ställa till det för alla dem med Vädur/Våg i horoskopet men för bloggaren ingick den specifikt i ett komplext omen som också tryckte på en "huvudlös" man som förlorats för omvärlden, den Shakespeare som brittiska politiska intressen anonymiserade för omvärlden genom att introducera en son till en spannmålshandlare.
Mycket tyder på att Oxfords efterlevande själva bidrog med mörkläggningen av honom eftersom drottningens illegitima avkomma kunde ha skapat oro för den skotske kung Jakob som tog vid där Tudordynastin (officiellt) dog ut.
Om detta nu är Oxfords ande som påverkar mig att skriva ännu ett inlägg i frågan må det vara hänt. Man påminns om hur genuint korrupta människor med makt blir närmast omgående. Å andra sidan kan det tycks futtigt att någon ur andevärlden grämer sig fortfarande efter 400 år... Uppenbarligen fungerar inte tiden som jordmänniskor föreställer sig. Och psykologiska "hang-ups" tycks vara tydligt knutna till Kronor/Saturnus - "kroniska krämpor" (eller, som britterna säger, "the far memory").
Det finns ytterligare minst en detalj i horoskopet för upptäckten av racketsportmetaforen i Shakespearepjäsen. Det är "ödets sekundvisare" Månen (bland planeterna vill säga, ascendenten rör sig snabbast av alla faktorer och indikerar den mest intima sammanlänkningen mellan person och himmelska omen).
Klockan 11.00 midsommarafton befinner sig Månen i Vädurens 29e grad (nära det förstärkande Drakhuvudet). Detta är Oxfords soltecken och inte första gången bloggaren oavsiktligt (som på räls) råkat ägna sig åt Oxford eller Shakespeare när Solen i transit passerat Väduren.
Kanske bygger medvetandet självgående beteendemönster som matchar kosmos rytmik, kanske är jordborna bara fjärrkontrollerade robotar som i sin inbilskhet tror sig vara fristående individer som inte har något med kosmos att göra.
Nu blev det istället för Oxfords soltecken en extremt överladdad Rahu-Måne som drog mot en stunds Shakespeare-googlande (se kommentar till årets "värmebölja").
*****
Och jo, bloggaren hittade före kuriositeten om tennisbollarna en lustig koppling mellan sitt horoskop och både Henrik V och Rikard III. Frågan är bara hur signifikanta beröringspunkterna är. Givet en packe historiska kartor kommer garanterat några att uppvisa en eller annan parallell som fantasin kan spinna på.
Eller vad sägs om Henrik V, vars öde tycks ha legat Oxford varmt om hjärtat, så ofta som (han som) prins Hal förekommer i pjäserna. Troligen identifierade han sig djupt med konungaskapet och Henriks kärlek till den franska prinsessan.
Och vad hittar man i Henriks karta om inte kärlekens Venus i härskarläge i Vågen och bara en grad från den här bloggarens identitets- eller identifikations-Sol i Vågen. Det är andra gången med samma kung Venus träder fram. Tidigare sågs bloggarens ömsesidiga reception mellan Venus-Lejonet och Sol-Lejonet akut aktiverat när blicken föll på texten om pjäsen "Henry V".
Planeten (och Vågens tecken) är naturligtvis fundamental för tennis eller bordtennis: det krävs en allians av två för en racketsport. (Henriks Venus Vågens sjunde grad fångas exakt in mellan bloggarens Sol konjunkt Mars i sjätte till åttonde graden.)
Den första av Shakespeares kungar jag tittade på (någon vecka innan den här spaningen), var Rikard III. Med maximal tur hittades hans grav i Leicester, trots att senare bebyggelse delvis uppförts ovanpå ruinerna av klostret där han begravdes. Men som ödet ville ha det låg den del av klostret som innehöll graven under en tomtlott som inte var bebyggd utan tjänade som parkeringsplats.
Utgrävningen annonserades lustigt nog för exakt tio år sedan, 24 juni 2012 [denna text skrevs den 25 juni, men blev liggande]. Kungens skelett hittades senare under det året. Den 24 juni 2022 befann sig Solen i Tvillingarnas 9e grad, en zon i zodiaken som figurerade här ovan.
Eftervärlden har Oxford att tacka för en negativ bild av en usel kung med puckelrygg, och ta mig tusen om inte också denna förklenande bild speglas när Rikard III dubbelexponeras på bloggarens nuvarande identitets-Sol.
Utvikning. Sent i detta inlägg måste sägas att allt rörande tidigare liv-förnimmelser på bloggen ytterst är spekulativt även för bloggaren. Jag skulle aldrig gå i döden för att något av dessa "liv" verkligen var "mitt" tidigare.
Men det är intressant att studera hur långt astrologiska omen bekräftar händelser i verkliga livet. Eller hur "drömvarsel" visar sig innehålla viktiga moment i egna livet vilka också förekom i den person drömman handlade om.
Racketsport t.ex. Den var viktig för den tonåriga poeten Edward de Vere och introducerades i bloggarens liv redan vid fem års ålder, när fadern anställdes på STIGA, känt för pingisracketar och bordtennisbord (loggan alltid synlig vid internationella stortävlingar). Fadern arbetade dock med en nystartad vitvarudivision (kyl, frys) inom företaget.
Snart var det fullt av STIGA-produkter i hemmet, jag hade säkert ett halvdussin pingisracketar farsgubben tagit hem, bortsorterade pga. mindre defekter. Racketsporter - även tennis som kom in senare - var således en stark ljuspunkt i detta livsöde och eventuellt ett "omen" i sig. Världen är just bara bara referenser till andra tider, platser och händelser. Alla dessa korshänvisningar genom evigheten kallas karma.)
Den som kan astrologins språk måste hålla med om att Oxfords älskade figur Henry V passar matchningen med Venus, medan hans förklenande skildring av Rikard III korresponderar perfekt med bloggarens Stora Illgörare, Saturnus - återigen i gradexakt. Rikards III:s födelsetid är okänd, men som kung får det bli en karta med solascendent:
Oxford/Shakespeare
kan ha haft fog för sin nedsättande karaktärisering. Det sideriska
horoskopet visar en typisk härskartyp, dvs Solen med sin fiende
Saturnus där definitivt Saturnus är starkare än Solen i Vågen (döden dominerar livet) alltmedan kungen led av en Venus som i Skorpionen inte förmår göra Vågens
bästa sidor full rättvisa (vilket också hämmar samtliga tre planeter i Vågen som Venus disponerar).
Dessutom anfäktas Vågen av oppositionen från krigiska Mars i starkt härskarläge i Väduren. Med ett symboliskt soluppgångshoroskop är emellertid Mars döende i väster och Richard III mötte också döden i slaget vid Bosworth. (Den kortlivade Tudordynastin som Oxford var trogen, tar vid.)
Dock hade Rikard III en förträfflig Jupiter (i Luft) som förstärkte hans intellektuella natur. Han bör ha varit snabb i tanken och extremt rapp och vass i replikerna... (Jämför den ormspotska Jonas Gardell, Sol-Våg med destabiliserande Venus i Skorpion-Vatten.)
Den här spekulativa avrundningen kan summeras som: skulle Oxford återkomma och tillfälligtvis få låna bloggarens horoskop som sina glasögon, skulle han definitivt (fortfarande) favorisera Henrik V framför Rikard III.
PS. För många år sedan såg jag första gången aktrisen Kate Bosworth (född i Los Angeles) i någon långfilm. Jag hade ingen djupare kännedom om brittiska platsnamn då eller nu, och Bosworth hade jag inte hört talas om. Men som ofta händer med engelska språket reagerade jag starkt redan på hennes namn - som om ordbilder äger kraft och ibland t.o.m. triggar glömda minnen.
Den här gången var det blandade känslor. Aktrisen i filmen (typ: "söt blondin") tjusade ytligt men lämnade mig kall. Lustigt nog visar hon sig vid kontroll ha "avtändaren" Saturnus-i-Vågen i 10e graden, mycket nära Rikard III:s Saturnus och därmed också en utsläckare av bloggarens livs-Sol.
Astrologins symbolmagi slår sällan fel. Sol och Saturnus (liv och död) är ömsesidiga fiender även om de är omistliga inom sina respektive områden. Noll attraktion om bloggaren mött Boswoth i verkliga livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar