 |
| Astronomen Percival Lowell förutspådde Pluto |
Frågan om planeten Pluto flimrade förbi i annat sammanhang och med den idéhistorikern Richard Tarnas skarpa kritik av den västerländska vetenskapen som tycks ha tappat den fingertoppskänsla antikens astrologer hade. De tre "transsaturnierna" (Neptunus, Uranus, Pluto), hävdade han i sin uppskattade småskrift "Prometheus, the Awakener", verkar i praktisk astrologi inte som de gudar deras namn låter antyda att de skulle göra.
Den brittiska intelligentia (nåja) som bevistar Skyscript.co.uk har i ett försök att rehabilitera den allt mer korrupta västastrologin valt att gå halva vägen - med utgångspunkt i Englands mest vördade astrologiikon William Lilly har man helt sonika dumpat de tre yttre (och för ögat osynliga) planeterna, men har idiotiskt nog behållit den tropiska zodiak som var den enda man kände till i England på Lillys tid (1600-talet).
Även indisk astrologi - Joyotish ("vetenskapen om himlaljusen") antyder i sitt själva namn att bara är de för människan iakttagbara ljuspunkterna som är av intresse och förväntas varsla om skilda ting. Men ingen regel utan undantag: norra och södra månnoden är osynliga och kallas lämpligt nog "skuggplaneter". En skeptiker skulle naturligtvis krasst konstatera en ohelig blandning av oförenliga storheter eller slag. Planeter är planeter medan "skuggplaneterna" i själva verket är två matematiska punkter i ett system som synliggör människans föreställning om himlakropparnas (skenbara) rörelse runt en stillastående jord.
Jag blev hursomhelst nyfiken på Plutos upptäckare Percival Lowell eftersom han också var mannen bakom teorin om "liv på Mars" (förevigad, fast med ett frågetecken, genom David Bowies sublima låt). Faktum är att Bowies horoskop kanske hjälper oss att placera astronomens ytterst osäkra månposition. (Jag ignorerar helt AstroDatabanks C-rankade födelsetid för Lowell som mycket väl kan vara ett "heligt bedrägeri" av någon västastrolog som gärna ville se Pluto stiga i öster när planetens upptäckare föddes. Visst blir man modstulen när man ser människans ofattbara förmåga att välja Lögn framför Sanning, bara för att "det ser bättre ut".)
Eftersom den sideriska Månen står i Skyttens 29 grad vid lunch i Boston, MA, är sannolikheten hög att den i själva verket befann sig i tråkiga stenbumlingars tecken Stenbocken - ytterst passande för en människa som tittade på död materia genom ett teleskop och kompensatoriskt fantiserade om liv mitt i denna döda öken till svart universum... Men eftersom David Bowies kanske mest inspirerade melodi och låt bygger på Lowells kända spekulation och Bowie var född sent i Skytten, kan man ta detta som en fingervisning om var astronomen hade sitt fantasilivs Måne: i Skytten. Sol och Måne brukar ofta koppla samman så här snyggt över tid och rum och finna samma frågor angelägna.
Och sanningen är att det inte spelar någon roll var Lowells Måne befinner sig, för psykets disponent är i första fallet Jupiter och i andra Saturnus. Men eftersom Jupiter befinner sig i Stenbocken, skulle psyket dras mot "materiens organisation" vare sig Månen stod i Skytten eller Stenbocken!
 |
| Percival "Life on Mars" Lowell |
 |
| David "Is There Life on Mars?" Bowie |
Jag kommenterade David Bowies kreativa bipolaritet i detta inlägg, men det är slående hur den depressiva pendelsvängningen syns i det "låga" Vattenelementet där Månen hemma i sitt eget variabla (månfaserna) tecken Kräftan har besök av tungsinnets Saturnus. Hade detta varit allt att säga, hade en kronisk introvert resulterat.
Men nu finns också en närmast hypoman kombination av eldplaneterna Solen och Mars i eldiga, rastlösa och framåtsträvande Skytten och den här visuellt (Eld) orienterade människan som började sitt liv med teater men snart drev mot musiken, är en helt konceptdriven varelse. Skyttens härskare Jupiter står i Lufttecknet Vågen, vilket å sin sida tenderar mot det obalanserade eftersom Venus i sin tur befinner sig i Skorpionens mörka och kalla Vatten som dock här beter sig väldigt udda eftersom dess härskare Mars är bränd av Solen. Vilka komplexa turer! Men för mig känns "bipolaritet" helt naturlig när man ser den så extremt anspänd mån-sol-polaritet.
Den enda kända bipolära kulturmänniska jag kommer på rakt ur huvudet är brittiskan Gemma Arterton, känd från många framgångsrika filmer i Hollywood, inte minst äventyrsfilmen The Prince of Persia för några år sedan som smått underfundigt lekte med tidsresor och manipulation av historien. (Trend f.n. att skapa filmer i filmer à la Shakespeares Hamlet...).
Jag satt nyligen och funderade över hur många felkopplingar i genetiken ytterligare som behövts för att skapa Downs syndrom som jag tycker se halvt utvecklat i detta ansikte. Där många säkert enbart upplever en sval skönhet ser jag förstadiet till en Sömngångare. (Jag kommunicerar ibland Downs-människor där jag bor och använder inte epitetet nedsättande, inte på samma sätt som Fredrik Reinfeldt kallade svenskarna "det sovande folket".)
En snabb koll visar att Artertons horoskop (utan känd födelsetid) är häpnadsväckande lik Bowies! Två fall har naturligtvis inte givit den kreativa biopolariteten en signatur men det är åtminstone en tendens att hålla ögonen på ett tag till. (Jag vill hålla kreativ bipolaritet skild från en mest problematisk och destruktiv bipolaritet som jag sett i mötet mellan Vatten och Luft men där Elden saknats.)
Den kvinnliga aktrisen jobbar hårdare mot det depressiva nedåtsuget i "upplösningens Vattenelement" eftersom Solen i Skytten inte som hos Bowie är orienterad mot konstnärlighetens luftiga rymder i Vågen utan dras mot den negativa materien (Jordelementet/Stenbocken). Där har kvinnan också sitt lunära psyke och att Jupiter söker expandera det mest hopplöst kontraktiva och objektiva och omutliga elementet, det är som att stå och stånga huvudet mot en vägg. Solens disponent har åt henne valt ett svårt liv: den här själen valde en biokemiskt felkopplad kropp.
Samtidigt ser man Bowies kreativa kombination av Skytten och Vågen i den friare, positiva polariteten (den supralunära sfären). Venus i Skytten är visserligen bränd av Solen, men detta är exakt vad den insiktsfulle poeten/sångaren Leonard Cohen antyder med baksideillustrationen till sitt debutalbum från 1967. Själens oroliga passioner förbränns i mötet med sin sanna Älskare, sitt eget individuella väsen. Till skillnad från David Bowie är det Gemma Artertons Våg som reagerar när dess disponent i Skytten faller in med Solen som i sin tur kidknappas av Jupiter som hålls fånge i den iskalla och depressiva Stenbocken.
I fall som Artertons kan man antingen tänka sig en krampaktig religiositet som utan att komma ett steg närmare en andlig fläkt av nåd söker intala sig att det finns något mer än den kvävande materien, men mer troligt är bakom det biokemiska korrektivet "bipolaritet" står att finna en svår Syndare, en vansinnigt inpiskad materialist som genom mentalsjukdom nu får känna hur kul det är att också leva som man lär: som en gudlös mörkermänniska som inget ljus har i slutet av tunneln! En sådan själ kommer att vara botad från sin ateistiska sinnessjukdom i nästa jordeliv.
(Solen som själens unika individualitet, helt okunniga människor tror de ser Jesus i slutet av tunneln när de dör, men det är sig själva de återvänder till. Deras sanna Jag tar schizofrent emot den spillra av ljus som just efter döden är fullständigt knockad av självbedrägeriet nere på Jorden. Det är fortfarande egots efterverkningar som påverkar den splittrade själen och som får den att tro dess eget väsen är någon annan som tar emot med kärlek.)
För att fortsätta avvikelsen från ämnet, Plutos upptäckare, slår det mig hur väl David Bowies Jungfruascendent illustreras av hans besatthet av sig själv. Jungfrun representerar ju särintresset, dvs mänsklighetens värsta olycka och fiende. Han är tydligen flera resor värre däran än Björn Ulvaeus som byggt ett ABBA-museum till sin egen ära. Bowie-utställningen i England förra året avslöjade en just så extremegocentrisk natur som sparat på vartenda eget hårstrå och scenplagg genom hela sin karriär.
Varför Bowies Jungfruascendenten är ovanligt om-sig-och-kring-sig beror förstås på att dess härskare Merkurius befinner sig i fjärde huset, Samlarens sektorn. (För att förstå den kopplingen måste man minnas att fjärde huset korrelerar med Månen och att Månen är retentiv.
Ja, i själva verket ska psyket samsvänga med månfaserna, konsumera, assimilera och evakuera det otjänliga, men vi har redan sett att Bowes Måne antingen disponeras av Jupiter i anala och återhållsamma Stenbocken eller också befinner sig där. Stenbocken är raka motsatsen till den böljande Kräftan - i Stenbocken bygger man tusenårsriken eller mausoleer till sin egen ära.
Exkurs. Varför krämaren ABBA-Björn (se horoskop här) har byggt sig ett påvert museum, kan också ledas tillbaka till den analt retentiva Saturnus. Här disponeras kronikören av en fallen Merkurius i förlåtelsens och förglömmelsens tecken Fiskarna. Ulvaeus har talat om sitt dåliga minne och det är kanske djupast sett hans rädsla för att glömma och bli glömd som driver hans Saturnus att söka permanenta det flyktiga ögonblick i historien då han var "någon". Mannen är en gudlös ateist och därför med rätta paniskt rädd för Saturnus i dess befriande roll som Döden.
På grund av Merkurius position i Fiskarna underminerar den låtskrivarens Saturnus i Lufttecknet Tvillingarna och skapar en sjuklig Rahu-förstärkt drift att vilja saturnuspermanenta sig via de kreativa årens frukter. Därför hans fixering vid de "goda åren" med ABBA. Jag har vissa tecken som tyder på att just de rörliga Fiskarna och rörliga Tvillingarna är den kombination av Vatten/Luft som skapar ångest och neurotiskt och illa överlagt beteende.
Så äntligen ett par ord om Percival Lowell. Jord och Vatten dominerar starkt och detta är ett tecken på en materialistisk böjelse. Den perfekta naturvetenskapsmannens signum, en naturalist som är så hemma i den lägre naturen att redan frågan om en osynlig bakomliggande Natur tycks onödig eller svår att greppa. Den bakomliggande Naturen har här offrat sina fruktsamma vatten, ingjutit dem i den döda materien och det som nu Vattenelementet i sin återspegling av den himmelska världen därovan nu lyckats bevara är de formativa krafter som dagens omedvetna forskare studerar under beteckningen "biologi". DNA kommer en dag att fattas på ett djupare sätt, som en billig och halvdålig imitation av Platons eviga Former i den högre världen, möjliga att betrakta i Naturens supralunära hälft via t.ex. planeternas formationer.
Astrologin är mindre exakt än vad genmanipulationen kommer att vara inom några hundra år, men den bevarar åtminstone genom sin kosmologi minnet av att ingen är sin egen skapare, att svaret alltid måste sökas på en högre nivå. Det är därför västerlänningen kommer att utrotas, civilisationen som gjorde sig själv till alltings mått. När en värld skär av sig så från öppningen uppåt, är det bara en tidsfråga innan den olympiska elden tas över av någon annan.
Mitt i Percival Lowells rymdöken med döda planeter börjar han så drömma om liv på Mars. Det är förstås den högre Naturen - Vattenelementet - som inte står ut med att se så mycket död sten genom astronomens horoskop utan att fyllas av moderns begär att väcka sin stenstod till make till liv. (I Egyptisk mytologi är Jorden manlig och det regnande himlavalvet kvinnligt - en perfekt återkoppling till det jag här säger om Jord och Vatten. En mer tragisk variant är den eviga modersfiguren som tar sig an livlösa värstingar till män och varje gång inbillar sig att de ska få öknen att börja blomma.)
Astronomen Lowells drömmerier om liv på Mars har ingenting med den astrologiska Mars att göra, det vore att fullständigt missförstå och brutalisera astrologin som inte är ett förskolemässigt parande av gröna klossar med varandra utan ett logiskt tankearbete utifrån vissa givna axiom eller principer. Ett sådant axiom är att hans förmodade måntecken Skytten söker expansion (via dess härskare Jupiters inre natur).
Skytten är egentligen inte den borna vetenskapsmannen, tecknet saknar Jordelementets förnöjsamhet med att varje dag upprepa samma rörelseschema eller tålmodigt bygga upp en stor datamängd. Skytten är en utomhusvarelse, en frisksportare och en äventyrare. Upptäcktsresande upprepar inget, de går bortom den kända världens gränser, de som naturvetaren Saturnus långsamt och med mycket möda definierat. De är visionärer, de första att rikta ljuset bortom de gamla inkörda hjulspåren.
Men eftersom Lowells Måne disponeras av en Jupiter i Stenbocken och Saturnus stor i det totalt inomvärldsliga Oxen, blir det egentligen inte så mycket av det här skyttiga gränsöverträdandet. Vad han gör är att stirra på den röda planeten i sitt teleskop och fantisera om att det kanske finns liv där (baserat på de tidiga intrycken av att det fanns kanaler på Mars och kanske vatten). Det är med andra ord inget visionärt i rörelse alls här, utan bara en ovederhäftig spekulation i Fiskarnas drömska Vatten där Mars (faktiskt!) och Venus tillsammans skapar en het drivkraft. Men ack, så prosaiska den mannens fantasier tycks ha varit.
För om jag nyss sade att Fiskarnas tecken effektuerar förlåtelse och förglömmelse, lyckas inte Lowell komma ur den materialistiska människans tvångströja - även Fiskarna har ju Jupiter som sin härskare. T.o.m. när Lowell drömde fritt var det Jupiter i Stenbocken ÄGD av stenbumlingen Saturnus i übermaterialistiska Oxen som begränsade hans förmåga att drömma. Dessa är själarna som gått ner sig längst i det system vi kallar vårt solsystem. Kanske de alltid har tillhört det? Dvs., vissa horoskop avslöjar att dessa människor inte har någon egen själ utan är enskilda uttryck för en kollektivsjäl.
Ja, det skulle i så fall lika väl kunna sägas om de två supralunära elementen, rymden (Luft) och ljuset (Eld). Men allt har ett centrum så att t.o.m. en människa med både ascendenten, Solen och Månen kortslutna av Jordelementet dock är individuella jiva-atmans (Solen) - distinkta principer fast med en ovanligt stark böjelse mot den del av världen där man räknar ting och får sin verklighetsupplevelse av det som går att ta på (snarare än det som går att tänka).
