DN:s chefredaktör Wollo och kulturpretendenten Wiman representerar en sekulär humanism som sparkat ut religionen och nu försöker simulera någon form av etisk linje utan att längre ha fundamentet kvar. Inte ens religiösa "kraftord" avhåller sig folk utan fotfäste från att använda.
Senast förklarar den gudlösa Wiman (för vilken således det varken finns en himmel eller ett helvete av metafysisk art) att Putin "förtjänar en plats i helvetets nedersta krets". Det är sådana som han som faktiskt utgör helvetets nedersta krets men det kommer att visa sig först senare...
För att återföra diskussionen till någon form av realism måste jag än en gång citera den gamla kinesiska visheten. Den är fri från vår tids tragiska fixering vid mänskliga åsikter och känslor och betraktar svalt livet som det faktiskt ser ut. Kinesisk vishet fann den Naturliga Ordningen uttrycka den högsta vishet människan kan eftersträva, lågt över humanismens inskränkta individfixering:
Himmelen och Jorden är obarmhärtiga;
För dem är de otaliga tingen blott halmdockor.
Sålunda är också den vise obarmhärtig -
För honom är människor blott lika halmdockor.
Och dock är Himmelen och Jorden och allting däremellan lik en blåsbälg
På det att den är tom men fyller på utan att svika.
Arbeta med den och mer kommer ur den.
Medan ordets makt snart är uttömd
Är det långt bättre att bevara vad i hjärtat bor.
Daodejing kapitel 5.
Not. "Halmdockor" är här synonymt med förbrukningsmaterial. I det gamla Kina kastades halmdockor i elden som symboliska offer. Till skillnad från dagens kapitalistiska Europa hade kineserna redan för mer än 2000 år sedan övervunnit det primitiva stadiet där man utför människooffer. I Europa gav industrialismen och dödande fabriksarbeten en ny och oerhört stark impuls till denna grymma och oupplysta tendens hos människan.
Not 2. "Vad i hjärtat bor" = tomheten i centrum, en parallell metafor till den om blåsbälgen. Bara den med tomt hjärta, den som står fri från sådan upprördhet Wiman ger exempel på, kan komma till förstånd.
För en sekulär humanist som Wiman uppenbart är slutar omdömet att fungera i samband med krig och naturkatastrofer och han börjar rabbla fördömanden som han inte ens själv tror på. T.o.m. sådana fjanterier noteras av den anonyma kines som en gång skrev ner kapitel 5. Flera gånger i boken upprepas daoismens låga värdering av ordet.
För att inte häda, en verklig dödssynd i många kulturer, bör icke-troende hålla sig borta från att yttra religiösa begrepp, även om de, som i Wimans fall, antas komma från skönlitteraturen. Men Dante var i sina Inferno-skildringar naturligtvis en ytterst religiös författare och helvetets våningar existerade för honom då, precis som de alltjämt gör. De är olika mått på det egna psykets tillstånd och med psyket menar den här bloggen dels astrologins måne, men också ascendenten i de horoskop som har en känd födelsetid. Dessa två tillsammans ringar rätt väl in psykets kondition.
Men ju sjukare samhället självt är, desto mer passerar som "normalt" eftersom hemmablindheten innebär att samhället avskurit sig i förhållande till den stora bild som kanske bara ett fåtal samhällsmedlemmar vårdar och söker bevara till en mer gynnsam tid. Ryske vetenskapsmannen och science fiction-författaren Isaac Asimov byggde sin legendariska Stiftelse-trilogi just på tanken om att fåtalet räddar mänskligheten från dess egen böljegång i den materiella världen. Jämför här hinduisk astrologi som definierar människan som uttryck för Passionens kvalitet (Rajas guna), än attitydslåst som ett spån och plötsligt benägen att ta till sig ny sanning.)
Ett slött eller förvridet psyke har t.ex. en obefintlig eller opålitlig kontakt med horoskopets 9e eller "högsta hus" som indikerar kontakten med de verkligheter som döljer sig bortom religiöst språk. Ja, ett friskt psyke är t.o.m. nödvändigt för ett genuint samvete, som är något helt annat (och mer utvecklat) än djurets basala förmåga till empati. Sedan finns förstås de planetära cyklerna (dasha|s) som enligt hinduerna t.o.m. kan göra länder eller individer galna under perioder, när den delen av varelsens karma aktiveras.
Den mäktige brittiske filosofen Whitehead konstaterade att människan visserligen stod långt över djuren men tycks som helhet ge den gamla platonismen rätt i att vår art ännu lever på den Irrationella Själens nivå - som även den kinesiska författaren syftade på med "blåsbälgen" av lätt förbrända halmdockor, dvs materialistens syn på tillvaron.
Daoismen lutar påfallande mot en syn på det gudomliga som inbyggt i de otaliga tingen, så att Dao eller Vägen är som en självreglerande helhet där det inte desto mindre finns "vägar" eller platoniska Former för skilda företeelser eller snarare processer. En viss typ av hantverksskicklighet och hur universum internt organiserar sig är båda två vägar eller skilda uttryck för samma intelligens som definitivt sträcker sig bortom den sekulära humanistens föreställningar om hjärnor i fysiska kroppar.
Kineserna, slår det mig ibland, verkar ha saknat grekernas och hinduernas intresse för en eventuell fortsättning bortom "den mörka dalen" som Daodejing kallar vad som i hinduismens benämns Prakriti eller Naturen.
En av många sammanfattningar på nätet om den ursprungliga dualismen, den mellan Naturens herre Purusha och den "lägre energin" eller Prakriti:
https://www.indianetzone.com/28/metaphysics_samkhya_philosophy.htm
Kanske kineserna var så kloka att de inte ens spillde ord i försök att formulera en i vilket fall inadekvat metafysik. Lite som romaren Plotinus inte kunde mer än ge Den Ena helt negativa egenskaper, den är inte det eller det...
Whitehead är enig med Platon: den Rationella Själen (daimonen), det som verkligen adlar en människa, har inte aktiverats hos en bestört gråterska som t.ex. Wiman. Djur saknar rationellt tänkande (en förutsättning för vetenskapliga framsteg) och är ytterst sett inte ens realistiska i sina beteenden - ur den filosofiska realismens perspektiv, naturligtvis. Djuren är bara de otaliga ting som träder in i existensen och sedan lämnar den, likt sovande människor uttryck för en slags allmän själslig energi som tillhör Världssjälens lägre aspekt.
I en bemärkelse är vetenskap och filosofi blott olika aspekter av det mänskliga medvetandets stora företag. Vi ska [i det här kapitlet] uppehålla oss vid deras samarbete i arbetet på att höja mänskligheten över djurens generella nivå.
På denna låga djurnivå kan skönjas glimtar av estetisk insikt, teknologiska påhitt, social organisation, känslor av tillgivenhet. Näktergalen, bävern, myran vårdar sig alla om sina unga och bär vittne om existensen på denna nivå av djuriskt liv. Alla dessa funktionssätt har förstås en oerhört mycket högre nivå hos mänskligheten...
Alfred North Whitehead - Adventures of Ideas, 1933, s. 140
Nytt omdöme om Whiteheads bok.
Den innehåller engelska ordvändningar som fallit ur bruk och är inte minst av den anledningen svår och kräver uppmärksam läsning. Han lindar ofta in det han vill säga i omskrivningar och svårtillgängliga resonemang - en sport som de verkligt begåvade ibland roar sig med och då talar jag inte den metaforsjuka som drabbat stora delar av svenska journalistkåren efter att Cervenka började skriva om ekonomiska frågor med liknelser hämtade från barnens McDonalds-nivå.
Likväl är Whiteheads en fantastisk idéhistoria som, tyvärr, får grundläggande svensk kurslitteratur i samma ämne att framstå som förenklade redogörelser för unga läsare Britten var exempellöst mångkunnig och jag tar tillbaka det jag tidigare sagt, utifrån bara kapitel 1, där jag tyckte han var för vänligt inställd till förvisso ett brittiskt favoritämne: handel och marknad (brittiska kolonialväldet...). Där hyllade han förbehållslöst marknadssamhället men det var bara ett kapitel. I nästa visar han sig perfekt se grunddragen i skilda typer av kosmologi, och kapitlet om syskonskapet mellan vetenskap och filosofi, är hans geni i fullt sving.
Till skillnad från så många andra om relationen mellan Platon och hans elev Aristoteles, ser Whitehead sann storhet i den väg Aristoteles valde, men säger några sidor senare mot sig själva och hävdar att båda tänkarna givit likvärdiga och omistliga bidrag till västerlandets tankeförmåga.
Enda tydliga minuset är att han lider av det tidiga 1900-talets västerländska hybris och snackar ner den nyplatonism som efter Whiteheads era återvunnit forskarnas respekt. Det är också om inte annat intressant att höra en begåvning tala inifrån sin brittiska smårasistiska tidsanda, enligt vilken grekerna lyckades med allt tidigare kulturer inte klarat: klart och logiskt tänkande. På den punkten är Whitehead lika patetisk som någonsin den västerländska senkomlingen till festen.
