I Expressen skriver kolumnisten Ann-Charlotte Marteus den roligaste krönika jag upplevt på år och dag.
Lustmordet på borgerliga tidskriften Neo måste läsas, och dess perfekt exekverade försåtlighet avnjutas!
Genast blir man nyfiken på vilka himmelska omen som förklarar hur Marteus fått till det så här? Kan det vara Skorpionens beryktade gift i förening med någon ytterligare faktor? Är det Kräftan som (oaktat de inlägg som fokuserat dess närighet) har en klart humoristisk sida? Är det den frihetliga och respektlösa Skytten som alltid bryter ny mark i sökandet efter ett större perspektiv?
Det här visar sig vara en mäktigare och mer komplex himmel än nybörjargissningar på tecken förmår ringa in. Det är mycket möjligt att bloggen här hittat det perfekta horoskopet! I brist på födelsetimma och för att kartans IDÈER ska synas tydligt tar vi en solär karta, som helt enkelt låter vart zodiaktecken vistas i sitt eget naturliga hus.
Här visar sig Marteus vara Solens eget barn. I härskarläge i Lejonet äger hon det obeskurna och förutsättningslösa synfält som i teorin bara kungar har. Zodiakens egen konstruktion låter Lejonet vara älsklig och lekfull - men en så extrem klarsyn in i tingens väsen måste tempereras av lekfullhet.
Att Lejonet står för kärlek (och Skorpionen för hat) fast man kunde tro att något av de två Venusbehärskade tecknen skulle råda över kärleken beror på att det finns (åtminstone) två sorters kärlek. Lejonets och Solens är den givande kärleken, den som inte kräver något åter. Den Ene spiller över i sin fullhet och dess gåva är våra liv. Venus kärlek är på ett helt annat plan, den söker jämka och relatera på ett stadium efter den Stora Kärleken.
Faktum är att indisk astrologi håller den stora och den lilla kärleken som antagonister till varandra. Det kan undertecknad skriva under på som föddes med Solen i Luft och Venus i (Lejonets) Eld i ömsesidig reception, och där något annat, något större, snart nog känt sig extremt hämmat i varje fast relation.
Solen är obegränsad i sitt synfält och hur många dagar tar det egentligen (när förälskelsens hormonrus bedarrat) att se vilket livsmönster som kommer att resultera ur blandningen av jaget med den nyfunna kärleken. Kalla mig gärna sjuk i huvudet, men jag har ofta sett en fasaväckande slentrianmässig och förutsägbar framtid redan i första mötet. Jag misstänker att det är Lejonets eller Solens räckvida Öga som ser vilken ANDLIG FRIHET just den här kombinationen av två personer kommer att resultera i.
Lejonet (Solen) är således kung och kan inte ha någon jämbördig vid sin sida, för den representerar i sig Totaliteten.
Däremot har Lejonet i Marteus den perfekta bisittaren. Gudarnas skrivare Merkurius sitter jordad i det begränsade och begränsande Jungfruns tecken vars Jordelement står för maximal negativitet. Här hittar Marteus sina precisa ordval. Någon minns kanske att Jungfrun som soltecken kammat hem flest Nobelpriser i litteratur. Marteus krönika antyder varför, men går bortom fisförnäma eller överseriösa kulturprissar kopplade till Jordelementet, för Lejon-Solen leker bara, och använder den exakta skrivpennan enbart som sitt uttryck. Orden har inget egenvärde, förtjänar inte att vårdas som vid avgudadyrkan.
Författarskap och konstnärlighet faller i indisk astrologi under tredje huset (Lejonets femte hus är kreativitet i största allmänhet), så Marteus plockar dubbla poäng när det kommer till en vass tunga. För krigaren Mars svärd ÄR pennan enligt indisk tanke och den är tredje Tvillingshusets hussignifikator eller bhava karaka.
Mars anses alltså ha så mycket gemensamt med Tvillingarna att den tilldelas ett andra kompetensområde, motsvarande allt vad tredje huset innefattar. En släkting, långt mer slängd i käften än mig (faktiskt den elakaste jag mött, när hon sätter den sidan till) är likt Marteus dubbel merkurier: Mars i Tvillingarna och en ascendent i Jungfrun. Ett av hennes tidigaste jobb var texttvättning (förbättring av textens kommunikationskraft) - något hon dock snabbt tröttnade på.
Och Marteus himmel fortsätter ladda upp fullträffar. Tendensen att såra skulle kunna gå för långt, Merkurius i Jungfrun och Mars i Tvillingarna skulle teoretiskt kunna slänga väl mycket, om Solen i Lejonet stod alltför svagt i sin verkliga husplacering för att kunna hålla i alla sina underlydande. Men här finns också Venus för att gjuta olja på vågorna, hemma i sitt "himmelska" härskarläge i Vågen. Den som är född Våg överreagerar säkert när en Venus-Våg kommer inom syn- eller hörhåll och överdriver denna Venus egenskaper, men det är ett faktum att det här är mer än bara partnerskap eller kärlek mellan två.
Venus i Vågen återklingar av ett högre ideal om rättvisa och jämlikhet mellan människor. Det var detta som så tydligt hördes från Håkan Juholt, även om han blev helt tagen på sängen av den hatiska borgerligheten och högersosseriets vägran att minnas och erkänna sina forna ideal om den goda människan i social samverkan. Vågen och övriga två Lufttecken kretsar i indisk astrologi om kama - social instinkt (vilket i sinom tid leder till social kompetens).
Det var Venus i idealistiska Vågen som talade genom Juholt, och faktiskt, han är född bara fyra dygn efter Marteus! En fenomenal agitator kallades han på sina håll, och det slår mig ju nu att det är SAMMA RÖST som hörs i Marteus lustmord på töntblaskan Neo! Fast utan Juholts sluggerstil, utan hans forcerade Måne i ettriga Väduren.
Och det för oss till Marteus sinnelag. Månens placering är inte självklar, men det finns flera tecken som tyder på en födelse efter halvtio på förmiddagen, då sinnelaget lämnar sin identifikation med makten och härligheten - Saturnus i ännu ett härskarläge, i världsliga Stenbocken - och når in i Vattumannen, ett av de intellektuella Lufttecknen.
Det fungerar så här: Jorden är praktiskt tänkande, och det Jungfrun, det merkuriska av Jordtecknen kallar intellektualitet är i själva verket bara instrumentalism, intellektet satt i rörelse med vissa konkreta slutmål för det inre ögat. Luftelementet beskriver istället tänkande för tänkandets egen skull - glädjen i att kunna designa ett blueprint i himmelen - en levande Tankeform som sedan tar kropp och kanske blir till en lyckad produkt eller klassisk litteratur. Eftersom Luft redan deltar i oändligheten behöver ingen försöka vinna i Luften, det är bara i det fysiska som "min bil är större än din" kan betyda något. I andens värld är sådana utsagor som små smutspartiklar i ett i övrigt obrutet flöde av verklighet.
Låt oss titta än en gång på en obskyr brittisk adelsman som mäktiga tänkare som Mark Twain och Orson Welles hävdat är den uppenbara favoriten i den alls inte självklara frågan om vem som egentligen skrev pjäserna som bär det märkliga namnet Shake-Speare (i den tidens utgåvor så pass ofta stavat med bindestreck att man kan misstänka ett fabricerat alias).
Mainstream-akademin i England vill ha någon liten rufflare i Stratford-upon-Avon, en viss William Shakesper (notera stavningen) till författare, och detta trots att en småstadsbo som aldrig lämnat ett privat ord på papper som jämförelse med ordvalen i pjäserna, trots att en sådan knappast kan ha haft den extrema inblick i hovliga förhållanden som pjäserna antyder. (Jämförelser av fraser, vokabulär och ordval mellan adelsmannens privata korrespondens och Shakespeare-pjäserna ger mycket intressanta resultat!)
Argumenten för och mot den 17e greven av Oxford som Shakespeare böljar fram och åter, men han finns dokumenterad som pjäsförfattare i egen rätt och då som en av Englands bästa när det kommer till "lättare komedier". Det visar sig nu att Marteus har ett horoskop som i princip är skuret ur samma tygstycke som den förmente verklige författaren till "Shakespeare", men allra minst den uppskattade författaren av "lättare komedi".
Där Marteus har kungligt roligt åt Neo via sin Sol i härskarläge i Lejonet, där uppvisar
Oxfords horoskop "den kungliga avkomman", den upphöjda Solen i Väduren i utmärkt kombination med en Måne i vittomspännande och konceptuella Vattumannen. Greven hade också krigaren Mars i Vattumannen (Luft) vilket ytterligare fördjupar den andliga släktskapen med Marteus.
(Eftersom själen inte upptar någon plats i det fysiska rummet - denna falska kulissvägg! - likt otympliga fysiska kroppar gör, är "andlig släktskap" helt en fråga om vilka själar som "ser" varandra. Själar med andlig släktskap kan göra den kuriösa upplevelsen av att kroppsligen förefalla befinna inuti varandra och det är säkert härifrån vulgära idéer om "tvillingsjälar" kommer.)
Jag var 16 år gammal när skotske Al Stewart fick en välförtjänt världshit med sin episka poplåt "The Year of the Cat", och fast djupet i vissa av hans texter ännu undslapp mig var det uppenbart själens existens han skrev om albumspåret "One Stage Before" - en typiskt brittisk dubbelmening där texten samtidigt talar om en teatergrupp på en scen i Madrid för tusen år sedan och stadiet före (det här livet):
And some of you are harmonies to all the notes I play
Although we may not meet still you know me well
While others talk in secret keys and transpose all I say
And nothing I do or try can get through the spell
Faktiskt, det finns en sådan lätthet i Marteus anslag - i hennes "lättare komedi" - att det är nästan omöjligt att föreställa sig en Måne i socialrealistiska Stenbocken, hämmad eller formaliserad av Saturnus. Jo, de här typerna kan efter trägen träning bli formens mästare och det är inte helt omöjligt att Månen ligger i Jord eftersom det alltjämt finns en enormt stark, kreativ och lekfull Sol i Lejonet som tar udden av Stenbockens värsta dysterhet och solärt driver mot glädjen.
Men den som börjat känna av karaktären i de fyra elementen kan inte annat än välja Månen med frihetliga Jupiter i det sociala ansvarets tecken Vattumannen - soltecken i Sveriges nationalhoroskop för övrigt, eller det som var Sverige före det rabiata vargpacket vällde in i Rosenbod för sex år sedan och började riva ner ett fantastiskt samhällsbygge.
Månen i idéstarka Vattumannen skulle ge långtgående paralleller till den brittiske författaren, vars Mån-Vattuman med vitaliserande krigaren Mars liknar en Måne med Jupiter. Före den indiska astrologin trodde jag alltid att Jupiter var en Eldplanet, så att för den perfekta symmetrin Mars, Solen och Jupiter vardera härskade över ett Eldtecken (Väduren, Lejonet, Skytten). Men Jupiter har en särställning i indisk astrologi och betecknar det femte elementet Eter, den underliggande rumsliga spelplanen till hela detta kosmiska äventyr.
Från samma år känner jag en stundtals svårt dyslektisk man med våldsamma problem i logisk bearbetning. Men, när det kommer till dräpande one-liners, succinta sammanfattningar av en situation, då häpnar man efter att ha hört hans ologiska framställningar där väsentliga berättelseled helt tappats bort. Det här påminner om att stora delar av året 1962 hade triangeln i Luft eftersom Jupiter låg i Vattumannen och de två andra hörnen från tid till annan fylldes i av andra planeter.
Marteus och Juholt tycks ha fötts med den kanske bästa möjliga triangeln för effektiv kommunikation och ingen då bättre än Marteus, vars hela sinne är en delmängd av denna mäktiga platonska Form som säger: Lycka (Jupiter) åt Folket (Vattumannen) i kombination med en mogen och idealistisk kärlek (Venus i Vågen) samt energin att kämpa för och förespråka (Mars-Tvillingarna) en bättre mänsklighet (Vattumannen).
Någon gång efter 1962 svartnade kosmos helt och vi fick de högerpolitiker som JUST NU föröder det goda samhällsbygge som Marteus uppenbarligen förstår, eftersom hon delar den ursprungliga svenska samhällsvisionens högre kosmiska tonhöjd.
Ja, det är ett rasernas krig - skilda släkten av andar ur universums djup som turas om att knåda den lera som är planeten Jorden; kullar av barn där vissa generationer bara famlar i blindo och förstör vad föregående byggde upp. Reinfeldt, Borg och anhang går till historien som ett gäng blinda klåpare fyllda av hat till ett system som var större och bättre än något de själva någonsin skulle kunna formulera. De föddes några år för sent, åren efter Juholt och Marteus och kunde inte annat eftersom de är det de är i den här föreställningen.
Låt svenskarna i nästa val med besked eliminera den här regeringen - innan de hunnit sälja ut allt till den kräftgång (Reinfeldt: Solen i Kräftan) som varenda privatiserad verksamhet nu utför. Apotek, skolor, äldrevård. Allt fungerar sämre där små människors vision sätter sin signatur vid samhällsbygget.
*****
Det vore ett svek mot min tonårsidol Al Stewart att utelämna hans horoskop från det här inlägget. Det ligger nog så nära Marteus (och grevens):
Ännu en stark Lejon-Sol för den lekfulla typen av kreativitet, dignifierad utan att anstränga sig (se bara Robert DeNiros skådespelarinsatser!) Den skotske musikerns födelsetid saknas men jag skulle sätta en peng på att det var när dygnets nymåne i Lejonet såg Månen/sinnet stryka ytterst nära kungavärdighetens stjärna Regulus.
På skivan "Last Days of the Century" från 1988 - när Al Stewart var gårdagens rubriker - återvänder han till reinkarnationstemat (och nu är jag förstås helt medveten om vilka idéer han arbetar med). Nu kretsar hans tankar plötsligt kring ett potentiellt tidigare liv som kungen av Portugal och frågar föremålet för sin åstundan om det är vad som krävs för att hon ska bevärdiga honom en blick.
Det här hörde jag från första stund när Kaj Kindwall spelade låten "Sirans of Titan" på radio 1975, här var en popmusikens kung, så annorlunda i förmågan att skapa melodier från allt jag hittills hört i mitt fjortonåriga liv.
Så intelligent var Stewarts musik genom hela hans långa karriär, att massorna helt enkelt inte kunde tillgodogöra sig det han producerade i vad romerske filosofen Plotinus kallade Den Enes slösande generösa utflöde av... givande kärlek.
Al Stewart prickade in en hitlåt, men det räckte för att han skulle kunna köpa sig sin franska vingård. "För det är jag värd." För en gångs skull är man beredd att hålla med de usla spinndoktorerna i reklambranschen.
*****
Varför får inte DN:s Björn Wiman plats i det här lilla sällskapet av celebra kulturpersonligheter? Han har ju också en försvarlig dos av Eld och Luft och mycket möjligt även han Marteus och grevens Måne i Vattumannen.
Ett svar är att han väl är en typisk Neo-typ fast tonar ner sin antiintellektualitet snäppet bättre, men astrologiskt har vi åter att göra med den avmattning som kosmos ser efter några starka år. Wimans 1969 är som ett annat universum jämfört med Marteus 1962.
Skulle födelsetimman vara före 14.00 är det här en helt annan Måne i Vattumannen än Marteus, och det helt enkelt därför att tidens herre Saturnus nu fallit från sin perfekta placering i Stenbocken till den plats där den har svårast att se på fakta med ett nyktert och objektiva öga: i egocentrismens princip Väduren. Här har vi konstnärerna som säger, "Och så här ser JAG på saken" - impressionisterna men också inom nästan alla andra områden, snäva och oupplysta partsinlagor.
Se även horoskopet för Andra världskrigets utbrott under just den fallna Saturnus i Väduren.
Att svenska skolan skapat en generation av ärthjärnor kanske har med kosmos att göra snarare än de senaste årens politik? Naturligtvis har en född 1969 väldigt svårt att se något gott i det som Saturnus i Stenbocken hyllade några år tidigare, Saturnus i Väduren är som om en helt nyfödd generation själar släpptes in på spelplanen, just de där jag nämnde, som nu kommer att riva ner allt det goda i sin enfald och okunskap.
Då hjälper det inte mycket att de drivs av Eld och Luft, tankehorisonten hos Björn Wiman, Neos Paulina Neuding m.fl. kulturarbetare just nu i sin krafts dagar är så mycket lägre än bara för ett årtionde sedan!
En Måne i Stenbocken med avsevärda maktambitioner. Tyvärr är Saturnus ännu kvar i zodiakens första akt, steget innan själen blivit, som judarna säger (vilket Neuding borde veta) en riktig Mensch. Detta sker först när själen verkligen öppnar upp Vågens tecken till sann jämlik relation.
Neuding har faktiskt Jupiter i Vågen, vilket är ödets sätt att be henne sluta vara så egoistiskt tillknäppt och fixerad vid etnicitet. Men hon kan inte expandera till genuint partnerskap med sin omvärld eftersom ödesplaneten Saturnus och impulsgivare Mars tvärtom söker bygga in ännu högre borgerliga skrankor i tillvaron. Jungfrun är i dåliga stunder ryslig på att bara intressera sig för sitt eget, och Saturnus väger tveklöst tyngre än Jupiter i Vågen. (Jupiter expanderar intill den gräns Saturnus satt.)
Neos redaktör Neuding synes alltså vara en av de fördömda själarna som tvingas vandra jordens yta utan att fatta vare sig ut eller in. Man kan också kalla det sekularismens pris eller t.o.m. kostnaden med att födas svensk. Det här landets hat mot sann högkultur är extremt. Det är den nytto- och profitinriktade ingenjörs- eller planläggarmentaliteten mot "der Mensch".
Sveriges drama i dessa tider är inte så lite tragiskt eftersom nationalhoroskopet faktiskt hade Vattumannen som soltecken: Människan då hon organiserar sig som ett kollektiv av Vågar, av individer som känner till hemligheten att alla själar är jämlika. Goethe sägs ha suckat över andens (Luftelementet) impotens, och något ligger det i saken.
Ju mer jag tittat på nationalhoroskopet ju sämre tycks Solen i Vattumannen kunna stå pall mot den lägre och mer instinktiva lunära sidan i nationalkynnet. Jordens söner och döttrar har betydligt mer gemensamt med nazism och andra inskränkande ideologier - för att inte tala om den ringa människans allmänna ofördragsamhet - än "der Mensch".
*****
Man kan notera vägen mot verklig social kompetens i samspelet mellan Vågens och Vattumannens härskare: Vågen (venusiansk) tar emot Vattumannens härskare Saturnus och "upphöjer" i kärlekens och jämlikhetens namn den barska gränsdragaren. Saturnus (som förvisso inte tolererar motsägelser eftersom den ÄR Gränsen) finner i den kooperativa Venus sin planetära vän, dock utan att Venus upphöjs i de saturniska tecknen.
Venus gör så att säga ingen nytta. Upphöjs i saturniska Stenbocken gör istället krigaren Mars, medan Vattumannen är ett av de få zodiaktecken som inte upphöjer någon. En ingång till Vattuman-Sveriges jantementalitet??? Idealt sett är detta begripligt: Vattumannen behöver inte upphöja någon planet eftersom den har förverkligat det perfekt jämlika samhället. Dess motsats är Lejonet, där man tyvärr hör Lejonets hybris i min tonårsidol Al Stewart:
And some of you are harmonies to all the notes I play...
Här är Sol-Lejonets livsupplevelse vilket kan göra tecknet helt odrägligt för en omgivning som mognat längre än till femte stationen: Lejonet upplever så starkt den individuella själens centralitet att hela omgivningen reduceras till hans eller hennes bitoner!
Jag fick nyligen själv uppleva den här till sinnessjukdom gränsande arrogansen. En släkting beställde flygbiljett för att semestra tre dagar och övernatta hos mig utan att ens fråga mig om dagarna passade, om jag ens var hemma den veckan!
Det som på pappret är en perfekt placering, en central och all-givande kärleksfull Lejon-Sol tycks i praktiken leda till en hel del komplikationer... Lejon tror medmänniskorna finns där bara som möblemang och statister i deras egen Show! Lejonet ligger dock fortfarande ganska tidigt i den fortlöpande uppenbarelse som zodiaken är. Kosmologiskt eller metafysiskt är det en annan sak, men då talar vi om ting utanför Tid och Process.
PS. I bloggverktyget ser jag att detta blev Sideriska Siktets tretusende inlägg! (211 ligger dock opublicerade.) Jag såg att det tjusiga talet närma sig för en tid sedan och lekte med tanken att skriva något speciellt. Sen glömde jag bort det. Hur passande att det var Solens eget tecken som spontant roffade åt sig jubileumsinlägget!
