Merkurius - ung kommunikation

70-talsbandet Wizzards album -
svårsmält krångelprogg för den som
hört deras utstuderat konstruerade listpop!

Då är man gammal - när man relaterar, inte till Kaj Kindvalls långkörare Tracks, utan till Tio i Topp som han hade dessförinnan! 

DN har en lång artikel om hur Tracks nu går i graven och nog känner jag igen mig - satt också pinsamt länge och skrev en petnoga lista och analyserade låtarnas rörelser upp och ner för listan. Utvecklade en egen serie symboler som beskrev hur bra låtarna var på en skala som bara fanns i mitt huvud. 

Av någon anledning märkte jag att de låtar jag tyckte var allra bäst bland bubblarna Kindvall sökte introducera för svenska öron vanligen inte gick hem i stugorna. Jag lyssnade bestämt på ett annat sätt...

På den tiden var inte allt lika fascistiskt nischat som nu. Runt 13-14 hade jag inte lärt mig snobbfaktorn och jag gillade Deep Purples "Hush" sida vid sida med ren tuggummipop. Mycket från den tiden går inte att lyssna på längre, men ibland förundras jag hur man tidigt snappar saker som visar sig ha bestående kvalitet. Uppenbarligen fanns mer kvaliteter i musiken som man senare vaknade upp inför.

Om det bestående värdet hos sminkpopparna Wizzard är jag osäker. När Kindvall spelade deras "See My Baby Jive" associerade jag inte som nu till Phil Spectors överlastade produktioner, men jag tyckte då att programledaren servat rent popgeni till svenska folket. Jag skrev in min allra mäktigaste symbol för superhit i anteckningsblocket (dubbel blixt och dunder-symbol, ungefär). 

Sedan märkte jag besviket att svenska folket inte fattade vad bra musik var. Efter en extremt lovande fjärdeplats droppade låten från listan på bara tre veckor, nåt. (Singeln var f.ö. fem minuter lång - oerhört långt för den tiden - och så överlastad med arrangemang och "sub plots" att uppslagen hade räckt till tre låtar!)

Jag har inte haft anledning att revidera den låga åsikten om "folk" sedan dess. Att inte svenskarna hörde att Salem al Fakir var LÅTEN att skicka till eurovisionen visar bara att inget händer med begreppet "folk" - per definition besitter massan blott mediokra förmågor, det är just därför den kallas "massa".

*****

DN frågar varifrån den kommer, Kindvalls oförtrutna glädje i musikförmedlandet till en ung publik. Programledaren pekar på sitt eget radiolyssnande i unga år, på en okänd och spännande värld som kom ut ur högtalaren.

Kindvall börjar skriva sin historia på tok för sent. Astrologiskt ser man vad det handlar om redan med födelsedagen. Likt undertecknad föddes han med det absorberande sinnet (Månen) i radiobranschens, kommunikationens (och numera dataindustrins) tecken Tvillingarna. (Jag jobbade händelsevis i radio- och tv-butik under tonåren i "merkuriusprylarnas" omedelbara närhet.)

Budbäraren och förmedlaren Merkurius härskar således både över kommunikationsapparater och över etervågorna. Merkurius är också den eviga ynglingen och utvecklingspsykologiskt representerar Merkurius ofta spannet 5-12 år, det enkla intellektets framväxt, åren för elementär analys och rak faktaförmedling. Operativt intellekt, tror jag han kallade det, barnpsykologen Piaget.

Och det är också en förklaring till att Kindvall härdat ut med barnmusik i ett helt liv! Och varför undertecknad sitter här och ritar horoskop på mellanstadienivån! Det finns något befriande att, som Klippan-bandet Thorson sade, "kunna men inte vilja"!

Ett annat skäl till Kindvalls enastående uthållighet inom ett smalt fack ligger föstås i låsningen mellan de fixerade tecknen Lejonet och Skorpionen. Däri bor också "dramadrottningen", som innebär ett bra öga (eller öra) för klatschig och kontrastrik musik. Bland blahajet har Kindvall alltid nosat upp musikaliska pärlor. Jag vill tro att jag hörde dem i kraft av samma Måne som han. Många av de där låtarna folket vände dövörat till, fast Kindvall lät dem få flera chanser, kom från artister jag idag respekterar allra mest. 

Tack Kindvall, för att du spelade skotske Al Stewarts "Sirens of Titan". Det var ett år innan han fick in världshiten "Year of the Cat". Och vilken exempellöst begåvad singer-songwriter Stewart var och är! (Paul Simon och han blev polare medan amerikanen hämtade in folkvibbar i England 1965! Det var mellan Simon & Garfunkels första och andra platta.)

Al Stewarts pop är tidlöst perfekt och utstrålar intelligens. Han fortsatte Beatles tradition av välgjord pop med bravur, fast som ensam soloartist.

Al Stewart med hyperladdad Tvilling i horoskopet
(se motivets koppling till det skrivna ordet/kommunikation),
spelad av en radioman med hörsamma Mån-Tvillingen
och uppsnappad av en bloggare med samma Måne.
T.o.m. viss "look-alike"-faktor med DN:s Kindvall-foto!

Jag har inget minne av att Kindvall sa något om saken under Wizzards korta besök på Tio i Topp, men låten blev en megahit i England och tillhör idag 70-talets popklassiker. Bandets hjärna skapade sedan den outhärdliga julplågan "I Wish It Could Be Christmas Every Day" som sipprar ur högtalarna i butiker i Europa vareviga jul. 

Den hjärnan, Roy Wood, uppfann också ett annat band, Electric Light Orchestra, som Jeff Lynne sedan gjorde pretentiös smetpop av (förvisso, låtarna satte sig!). Men ELO:s debutplatta är det enda ställe där man kan höra Roy Woods exempellösa excentricitet och den ursprungliga visionen med det bandet.

Och visst, Roy Wood matchade undertecknads öppna fönster lika bra som Al Stewart: nu var det en Sol i Vågen som "fattade" vad en annan Sol - med Jupiter - i Vågen hade för musikalisk vision.

Alla dessa snåriga släktskapsband mellan artister och grupper upptäckte jag först lite senare. Det är lite som astrologin, där planetära kopplingar över skilda tider och himlar förklarar att det inte är en slump att man upplever som man upplever om folk. Det pågår något skumt bakom den här ytan vi kallar "värld"!

______

Teknikalia. 

Merkurius i utforskande Skytten kräver en födelse 4 på morgonen eller senare på dagen. Jag tror så är fallet, för det ger en intressant opposition mellan psyket/Månen och den gränsöverskridande resenären och handelsmannen som kommer hem och berättar historierna från sällsamma länder eller presenterar sällsynta fåglar - här i formen av den musik Kindvall spelade upp.

Notera storkorset i Sattva guna och hur den genommusikaliska Venus/Jupiter ligger som fundament för många goda ting i det här horoskopet. Jag medger att planeterna är formalistiska och han lät inte särskilt animerad i radio, men Stenbocken har en oöverträffad förmåga att lokalisera kvalitet. 

Att de två goda (Venus och Jupiter) grupperat sig mot de två onda (Mars och Saturnus) och hur båda påverkar den publicitetsskapande månnodsaxeln är särskilt intressant. Är det här topplistans väsen vi ser: "inne eller ute"?