Påven har oväntat utsett en svensk till kardinal (DN). För den här bloggen, som ofta förklarat det sekulära för att vara ett av Satans nyttigaste verktyg på jorden just nu (se bara Löfven, den svenska grenen av det amerikanska militärindustriella komplexet, samt våra korrumperade och mutbenägna makthavare), kommer utnämningen också som en skräll.
Har landet verkligen lyckats kvarhålla flera sidor - och noblare sådana - än den grismentalitet "marknaden" mer eller mindre tvingat på medborgarna att anamma?
Jag har inte kardinal Arborelius födelseklockslag och jag tror knappast en kyrkans man skulle lämna ut det heller vid förfrågan. Astrologin är bara en av många ting den bannlyst under sina många mörka århundraden. Men om man åter använder sinnelagets Måne som en ascendent, noterar jag genast något oroväckande och som jag sett förr hos överhettade och instabila människor: den fallna Mars i protektionismens Kräftan i attack mot psyket. Jag har mött komplexet hos människor som varit vanvettigt rädda för att vistas bland främlingar ("torgskräck" och även "hisskräck").
Att Fredrik Reinfeldt kände sig manad att i riksdagen göra en poäng av att han faktiskt åkt tunnelbana och sett "verkligheten" var så parodiskt att jag drog slutsatsen att t.o.m. milda kombinationer av fruktans och revirets princip Kräftan och den sociala balansens Vågen inte är helt lyckad (Reinfeldt hade Solen i Kräftan och Månen i Vågen).
Och här har vi således en människa med uppgiften att möta "främlingen" som lider av en skarp attack från Mars mot sin venusianska balansakt. Ibland förklarar sådana här orosmoment i SJÄLEN människor som odlar stora skägg som skydd om en opålitlig omvärld eller väljer yrken med iögonenfallande yrkesplagg som på liknande sätt fungerar som ett skyddande alter ego. Man neutraliserar den inre oron genom att som en elektron gå ut i en yttre och mer laddad bana - man blir sin yttre roll...
Vore det så, var det förfärande illa för en "man of the cloth" (!!!), och mycket riktigt innehåller horoskopet en viktigare och därtill stabiliserande egenskap. Det är Saturnus - den principfasta och spartanska - som ju är "upphöjd" i den sociala balansens (rättvisans) tecken Vågen och som här visserligen står i den för Saturnus suboptimala Lejonets tecken, men samtidigt i idealhuset (11), varifrån den kastar sin sextil och bringar lugn i sinnelaget och de mellanmänskliga relationerna! Saturnus i Lejonet är som en formaliserad Sol, inte den äkta varan men gester och, ja, attiraljerna som signalerar en Papa, en trygg faders eller ledargestalt (Lejonet). Detta är vad Arborelius sinne ha attraherats av och strävat mot, Saturnus som Fadern eller den auktoritativa ordningshållaren. Det är uppenbart att denna Saturnus har förmågan att desarmera vilka irrationella känslorusningar som än utgår från den Vegetativa Själen (Mars-Kräftan)!
Att Solen står i 12e huset för världsliga förluster passar här perfekt eftersom en andlig livsbana i sig beskriver ett genomskådande av Djävulens tomma glitter. Att kardinalens ledarskapsideal (Saturnus) baseras just på en Sol som osjälviskt offrar sina anspråk på individualism är imponerande. Bloggaren har en bit kvar till den mognaden - se föregående inlägg om bloggarens fokus på femte huset (den goda lyckan som ligger i att bottna i det man är, i kraft av gamla lagrar eller "god karma"). Bloggarens karta är på många sätt ömklig i jämförelse med Arborelius, som naturligtvis inte heller den är perfekt. Det finns inget sådant som ett perfekt horoskop, bara otaliga kombinationer av mer eller mindre komplexa motiv och livsuppdrag...
Arborelius sinnelag i Vågen strävar efter ataraxia, sinnets fullständiga jämvikt, och med Venus hemma i positivt härskarläge har vi här en gynnsam bild av Plotinus föreställning om att Venus är själens sinnebild, en hora när den blickar ner mot det materiella men en gudinna när den låter sig informeras av idéerna som alltid kommer från högre höjd.
Eftersom stabilisatorn Saturnus aspekterar sin planetära vän från högre höjd i kartan måste dessa budskap väga tyngre än att Saturnus disponeras av sin fiende Solen. Men Solen har ju abdikerat i 12e huset och därmed är individualistisk hybris undanröjd! På sitt underfundiga sätt är det en höggradigt intressant historia som himlarna tecknar detta dygn, som om en serie mer utvecklade själar bereddes möjlighet att återvända till tid och rum.
En lustig sak är förstås att religionens planet Jupiter för Vågen är en verksam illgörare, dvs. Jupiters eller andens oavlåtligt expanderande natur rubbar kontinuerligt det ekvilibrium Vågen representerar och tvingar själen in i dess passioner (Rajas guna) där den söker kompensera och återställa balansen. Som vi sett har den fantastisk hjälp av formalisten och paragrafryttaren Saturnus som naturligtvis representerar den kodifierade religionen, kristendom, islam eller vad du vill.
Men precis som med 12e husbetoningen som faktiskt är god för en som avsagt sig världen, bör kanske den essentiellt goda Jupiter i dessa dåliga "världsliga" effekter fattas som att andens utspridande över världen inte gör någon demon eller rovkapitalist något gott! Dessutom står Jupiter detta år hemma i sitt positiva härskarläge Skytten, vilket gagnar ämnen som filosofi och religion. I det tredje huset för logik och intellekt anas en risk för uppsvullet blomsterspråk och kanske en estetisk (Vågen!) svaghet för kyrkans pompa och ståt, men det perfekta horoskopet finns som sagt inte. Kyrkan kommer nu med denna historiska barlast (även om vissa reformerta och ytterligt "saturniska" trosriktningar dumpade bling-blinget på sin tid).
Jag skulle vilja hävda att den joviala Jupiter i intellektets hus gör ändå är av godo, särskilt som den ingjuter frimodighet via 240-gradersaspekten i den rätt karga och legalistiska Saturnus.
