Fuglesang, den nyttige idioten

Det går inte nog att understryka hur viktigt det är med praktiskt lagda män som Christer Fuglesang. Såväl på landbacken som ute i rymden finns en förskräcklig massa apparater som kan behöva en spark i sidan eller en liten omlödning för att fungera ännu ett år.

Den här handfasta typen, som människan sedan antiken astrologiskt kunnat identifiera genom överbetoningen av gyttjigt Jord och Vatten, är i nio fall av tio anti-metafysiker. De bör alltså hållas kort i många forum. De skulle blockera mänsklighetens utveckling om man började ta deras skepsis på alltför stort allvar. 

Innan Svenskt Näringslivs överkucku trädde fram och försökte pudla hade två väldigt jordbruna ekonomer ställt till med ramaskri bland Sveriges alla tänkare genom att försvara idén att bestraffa elever som valde ämnet filosofi här i landet. Den var ju så olönsam. Därefter skulle ingen finnas kvar att vetenskapsfilosofera och varna teknokraterna när de hotade att styra civilisationen över ända, vilket sker dagligen... 

I en del fall nöjer sig inte de jordnära praktikerna med att sitta inlåsta i sin egen materialistiska världsbild. Då kan det bli som när rymdflanören och mobbingsekten VoF:s affischpojke Christer Fuglesang låtsas riskera livet genom att överdosera ett naturläkemedel (SvD). Ond tro. Vet han ens vad det begreppet står för?

Vi minns honom kanske främst för att han tappade skiftnyckeln ute i rymden eller hur det nu var, men nu har han väl alldeles valt bort sin trovärdighet. Gycklarens väg, det är väl för sådana bloggar som hävdar att antikens sanningar ännu fungerar, är det inte?

När jag tittar åter på hans horoskop inser jag plötsligt att han lider av samma milda förståndsskada som i princip alla de skeptiker bloggen har frossat i under de gångna två åren. Likt statsminister Reinfeldt leder Solen (intelligensens planet) i inbilskt Vatten och Månen (inbilskhetens planet) i rationell Luft till en kuriös felkoppling. Individen lever ut en dröm och lyckas under hela drömmens förlopp intala sig att han/hon är epitomet av rationalitet.

Jag kan bara önska Fuglesang bättre lycka till i nästa inkarnation. Kanhända vrider ödeshjulet till en mer balanserad himmel då, vilket kommer att möjliggöra tankens högre strövtåg. Han behöver verkligen lite av andens Eld i sin komposition.

Hur lite han egentligen förstår av sin egen skepticism framgick under en kort och kalkonartad tv-serie i en obskyr kanal för några år sedan, "ateist-tv", där han och Humanisterans ordförande satt och hånlog i kapp över böcker som "Fysikens tao" som enligt deras mogna förståelse skulle ha varit helt ute och cyklat i försöken att se paralleller mellan kvantfyisken och antika religiösa utsagor. 

Strax därpå log de lika mycket i kapp när boken Gödel, Escher, Bach kom på tal. Ingen av de här ateistiska rationalisterna verkade ha en susning om att det daimoniska geniet Gödel ("ofullständighetsteoremet") var en djupt troende teist och tillika platonist. Så kan de gå när ovetskapen poserar som förnuftspoliser...

_____

Anm. Korrigerad text, läste ursprungligen "Humanisternas affischpojke".

Fuglesang - pojkbokshjälten (Dold Gud)

Synbarligen väl medietränad, säger Sveriges mesta astronaut Christer Fuglesang inför sin andra rymdfärd:

– Men den här gången är jag inte lika otålig eftersom jag vet vad jag kan förvänta mig. På det viset känns det mer säkert. Jag vet vad jag behöver veta.

SvD

Samtidigt, i DN, spelar vårt nästintill enda exempel på gamla dagars hjälte schack med svenska folket. Kunnighet i det spelet säger om inte annat att ovanstående, hårresande omskrivning knappast beror på flummigt tänkande. All vettig satsbyggnad antyder att det Fuglesang här inte säger vara att han var orolig - inte otålig! - inför sin första rymdfärd. Orolig korrelerar med att "känna sig säker" i uppgiften och "veta vad man behöver veta". Att bli otålig (stressad) inför en uppgift är naturligtvis bara en följd av osäkerhet.

Nå! Det egentliga syftet med den här korta astro-blänkaren var bara att kontrastera Fuglesangs extremt harmoniska horoskop med de två juristerna (nytt fönster) Hillegren och Leijonhufvud jag nyligen tittade på. Båda med ett liv mitt i skiten, ständigt upptagna av rättsfall som exemplifierar anarki, personlig röta, jävelskap och idioti. Och det syntes på deras födelsehimlar - två av de värst skadade jag slumpat mig på i mitt dagliga scannande av tidningsrubrikerna.

Hos Christer Fuglesang finns ingenting av detta. Och varför? Helt enkelt för att astronautens värld måste hållas hermetiskt tillsluten från kaosmakterna! Jag tror läsaren förstår exakt vad jag är ute efter. I annat fall rekommenderas mer träning i konsten att klassificera fenomen.

I ett försök att illustrera astrologins ofta ambivalenta budskap har jag färgat som röd-grön det enda potentiellt disharmoniska inslaget på den här himmelen, oppositionen mellan Oxen och Skorpionen där de två "naturligt onda" Mars resp. Saturnus befinner sig.

Mars kallas ond för att den drar in krig och olyckor i människans erfarenhet, och Saturnus för att den fjättrar och begränsar oss. Men det går att argumentera för att "ond med ont måste fördrivas" och att det knappast går att tänka sig ett bättre motgift till Mars impulsiva och obetänksamma utbrott än den censur- och kontrollmyndighet vi kallar Saturnus! Fuglesang är sitt eget freudianska Överjag, sin egen inspektör som "utifrån" håller koll på sina impulser.

I den här överspända axeln mellan Oxen/munnen och Skorpionen/analöppningen ser vi också den tidlösa tematiska förklaringen till varför Fuglesang i intervjuer uppehållit sig så vid toalettbesöken i rymden! Jag tänker inte gå in på den saken ytterligare. En vis människa ser snuskigt mycket av ett livsöde bara genom födelsekartan. Vi är nämligen inte i första hand individuella människor utan tillfälliga manifestationer av Världssjälen.

Detta visste alla på den tiden astrologin var som mest populär. Trehundra år efter den s.k. Upplysningen är äntligen den insikten på väg tillbaka via nya generationer av filosofer (Ken Wilber, Christian de Quincey), vilka fortsatt den filosofiska idealismens ädla tradition. Före 1800-talets materialistiska monism fanns läran om att allt ytterst är medvetande, och efter kvantfysikens demolering av den nativa realismen har mänsklighetens (främsta tänkare) åter gått varvet fullt ut.

Empiri som vetenskaplig metod är applicerbar på materia, och fascinerande nog har materian själv sänt människan signaler om att det inte är den, utan medvetandet (hos människan) som styr experimentens utfall! Det är lite av ett mysterium hur Humanisterna 150-år för sent trätt fram på arenan med ett budskap som enbart utgår från Newtons numera otillräckliga mekanistiska världsbild.

Vetenskapen har i denna tidens ände slutligen hamnat i en position som är precis motsatt dess ursprungliga föresats då den sökte objektifiera materian och hålla den mänskliga närvaron utanför ekvationen! Livet är remarkabelt!

Fastän inte Humanisterna berättar den här historien har den gått att läsa i vetenskapslitteraturen åtminstone sedan 1930-talet då kärnfysikerna Niels Bohr (han som ville ha det österländska yin/yang-märket på sin vapensköld) och Werner Heisenberg satt i djupa diskussioner om det skämt som de reduktionistiska positivisterna i England - språkpoliser som den unge Wittgenstein - som sökte påstå att bara för att en utsaga inte direkt hänför sig till något direkt påvisbart i naturen, är den ett meningslöst yttrande.

(Med den inställningen hade för övrigt vetenskapen aldrig kunnat komma så långt som den gjort, ända ut i rymden...)

Tillbaka till Fuglesangs horoskop. Förutom Saturnus arbete på att från anus position (Skorpionen) kontrollera Mars i formen av "häftiga tarmrörelser", en aspekt som inte bara har detta somatiska utan också en generell applikation, så besparas astronautens himmel alla andra angrepp från de två onda.

Jämför detta med de båda brottmålsjuristerna, där inte minst deras sinnelag (Månen) formligen dignar under all disharmoni de dagligen mött i sin praktik. Fuglesangs horoskop indikerar i jämförelsen någon som åker i gräddfilen. Andra har redan slätat ut det knaggliga underlaget.

Merkurius, logiskt eller seriellt tänkande, anses visserligen svag i "kaostecknet" Fiskarna, och därtill hävdar astrologisk tradition i både Indien och i väst att Solen bränner Merkurius när den är så nära systemets centrala ljuskälla. Dvs, Merkurius är inte synlig för blotta ögat i Solens närhet, vilket tycks vara grunden för detta "onda omen". Men tesen är helt enkelt inte korrekt, eftersom många skickliga tänkare har sin Merkurius bränd.

Betänk en sekund samma fenomen vid nymånen, då Månen en kort tid är osynliggjord eller "bränd" i det astrologiska språkbruket. Mellan astrologins två viktigaste himlakroppar leder detta till två distinkta tolkningar: i "denna värld" antyds en handlingsmänniska.

Som Wanja Lundby-Wedins horoskop visar (ej publicerat på denna blogg), med dess Sol och Måne nära varandra i komfortens tecken Vågen, kan en bränd Måne, ett krossat sinnelag (Månen som reflektor av solljuset), ha väldigt svårt att se objektivt på sin egen position. Det föreföll inte gå upp för Lundby-Wedin hur otaliga styrelseuppdrag och rekompensationen för dessa stack LO-medlemmarna i ögonen.

I ett annat fall (icke-celebritet) hotade hustrun till mannen med en sådan här nymåne (i Väduren) med skilsmässa om han inte började ägna sin familj lite kvalitetstid. Detta var en arbetsnarkoman, gift med ett jobb som på Vädurens typiska sätt handlade om honom själv i olika representativa situationer. Familj och barn hade helt upphört existera i den runtflackande mannens medvetande!

Men ur ett metafysiskt perspektiv är Solen istället emblem för andesjälen, jiva eller jiva-atman som den kallas i indisk (idealistisk) filosofi, medan Månen indikerar dess lägre bihang, allt det där som gör att vi upplever oss själva och andra som personligheter.

Det fullbordade månvarvet skänker ett 360-gradigt perspektiv på vårt solära livsuppdrag. En aktivitetscykel. En assimilation. Därför sägs Månen represtenera "livets ingång och utgång" (födelse och död). Som vardagslivets och veckans indikator skänker Månen variation och föränderlighet ut det som ur jiva-atmans perspektiv är odödlighet, evighet!

Metafysiskt är en nymåne symbolen för något mycket gott: ögonblicket där i det "heliga bröllopet" mellan brudgum (andevarelsen) och bruden (själen/psyket) det lägre själsstoffet "bränns bort" och den renade andevarelsen lyser fram distinkt utan psykets alla slaggprodukter och halvassimilerade intryck!

Men åter: detta är en läsart som knappast fungerar så bra här nere på jorden, där nymåneindividerna sällan utmärker sig för någon helgonlikhet utan snarare för den självcentrering som Solen indikerar. Individerna känner sig helt säkra på det de gör (likt Lundby-Wedin som bara inte fattade varför alla skrek och protesterade), just för att de helt saknar förmåga att med sin själiska/psykiska månsida inspektera sina egna handlingar (Solen = handlings- och viljemänniskan)!

Vad säger denna utvikning om Christer Fuglesangs Merkurius, "bränd" av Solen? Och i synnerhet som den befinner sig som en del i ett betydligt större astrologiskt komplex eller motiv: inbäddad i den fenomenala axeln som Solen och Jupiter i opposition bildar?

Soli-jupiteriska aspekter har jag pekat ut som den primära intelligensbringaren bland astrologiska indikationer (britten Charles Carter fäste min uppmärksamhet på detta). Det faller sig därför naturligt att hitta en stark Jupiter i horoskopet hos en astronaut (med högre matematik och mycket annat i ryggmärgen). Jupiter representerar den "högre utbildning" som vidtar efter Merkurius "elementära utbildning" (grundskolan).

Ur detta perspektiv kan man säga att det är egalt om Solen "bränner" Merkurius och renderar den osynlig, för det är synergin mellan Solen och Jupiter (i opposition) som är det högintressanta här. Jupiter, härskare över Skytten, och "de långa forskningsresornas" symbol - kan symboliken för Fuglesangs aktiva karriärväg (Solen) bli mer talande? Av denna enda anledning "clearade" eller grönfärgade jag kombinationen av Sol och Merkurius på kartan, fast det tekniskt sätt var en negativ kombination. Solens och Jupiters mellanhavande - två "eldiga" planeter för övrigt - får allt annat att förblekna.

Jämför gärna horoskopet för Jacques Vallee, fransk astronom, datorspecialist och en av männen bakom ArpaNet - som blev till Internet. Här är Fuglesang men spegelvänd! Svenskens Sol-Fisk/Jupiter-Jungfru har blivit en Sol-Jungfru/Jupiter-Fisk. De här båda männen jobbar båda med uppdrag som kräver ett MINIMUM av den fattiga logiska mentaliteten. Stora uppdrag kräver lateralt tänkande som förmår hoppa över många logiska led.

I vissa yrken, astrologin bland annat, är det viktigt att kunna se Gestalten och därefter, via deduktion eller interpolation, i logiskt reda termer redogöra för vad man förnummit. Exakt detta beskrivs av Fuglesangs och Vallees soli-jupiteriska aspekt. I ett nödläge i rymden måste Fuglesang ha kontakt med sitt högre "intuitiva jag" (överguden Jupiter/Zeus) i första rummet.

Merkurius, matematikerns och bokhållarens stolthet är distinkt underordnad här. De rent logiska operationerna är Fuglesang kanske inte ens medveten om medan han utför dem, för hans medvetande befinner sig på ett metalogiskt plan, eller på en nivå där enskilda logiska operationer sker rent instinktivt. I fokus: Jupiter/"the big picture", "the mission"!

Den enda anledningen, som jag ser det, till att Fuglesang är medlem i Humanisterna är att han som vetenskapsorienterad troligen inte haft tid att läsa in sig på filosofihistorien. Hade han haft kunskapsunderlaget hade han kanske inte valt att bli språkrör för en scientistisk förening som hyllar ett jordbundet kombinat av Saturnus (bly) och Merkurius (kvicksilver) i dess mindre skepnad av förnuftet i dess enbart logiska utförande.

Men Fuglesang har förmodligen inte själv filosoferat över eller kartlagt vilka medvetandefakulteter han själv förfogar över, och som i vissa sammanhang tar kvantsprång och framverkar mirakler - just den typ av fenomen som Humanister och rationalisten söker förneka eftersom empirisk vetenskap bygger på fel värdegrund. Livet började inte i kaos, utan i en jupiterisk Heureka-upplevelse i ett medvetande vi i brist på bättre ord kan kalla Guds.

Av denna anledning några avslutande ord om Jupiters "takhöjd". Att Fuglesang nu är vetenskapsman som också ger sken av att bekänna sig till scientism, dvs har upphöjt den vetenskapliga metoden till en halvgud, kan fattas som smarta människans dyrkan av sin egen kapacitet att förstå tillvaron. Dvs, exakt den avknoppade och begränsade människa som uppstod i och med Upplysningen och som med sofisten Protagoras utropade sig själv som "alltings mått".

I mitt bakhuvud växer en ännu ej verifierad upplevelse att Jupiter i Jordtecken (Oxen, Jungfrun, Stenbocken) producerar sämre filosofi än i andra tecken, men i gengäld ligger bakom de stora framstegen inom naturvetenskapen. Tanken är inte svår att greppa: Expansions och utforskningsfaktorn finner sig här fjättrad i det minst nobla av de fyra elementen, och i Jord framträder MEDVETANDET (det gudomliga) i sin mest förklädda, mest fördunklade form.

Tanken ansluter till den indiska filosofin - en kultur som redan löst alla de stora frågorna en gång, även om det tillhör själarnas predikament att var och en tvingas uppfinna hjulet för sin egen del, och för en del även gång på gång. Detta skulle vara förklaringen till att Jacques Vallee och Christer Fuglesang, fast de båda har med rymden att göra, står på diametralt motsatta sidor.

Som framgår av mina små inlägg om Vallee var han medvetandeidealist i den platoniska traditionen och hade inarbetat en perfekt förståelse för parapsykologiska fenomen i sin världsbild. Och hans Jupiter befann sig i härskartecken i Fiskarna samtidigt som hans "logiska" Merkurius var maximalt vass i sitt hemmaläger i Jungfuns tecken.

Notera skillnaden i prioritering: Jupiter vetter mot gränslösheten i "icke-lokaliserade" Fiskarna och hans Merkurius gjorde ett extremt arbete (som matematiker och dataforskare) på att precisera flytande visioner i det konkreta och fysiska.

Fuglesang befinner sig istället uppe i den viktlösa "spejsiga" rymden (pojkdrömmen om att bli astronaut) och hans framgång (Jupiter som inomvärldslig lyckobringare) lät honom precisera och materialisera denna dröm i via "verkliga" Jungfrun, i sig inte annat än en underordnad servicetekniker, vilket är exakt vad Fuglesang däruppe är, om man skrapar bort den hjältegloria vi försett vår egen astronaut med.

Lite reflektion visar hur begripligt det är att det var Vallee som talade om att universum är Intelligens (snarare än död materia) och inte Fuglesang. Man kan inte vara nog uppmärksam när man noterar ytliga likheter mellan två horoskop som mellan dessa två, för astrologins symboluppsättning har en förödande förmåga att leda det forskande sinnet vidare i reflektion och upptäckter!


Några ord om Jacques Vallee även på min andra blogg:

Sekulär humanism...

Att leva som man lär