Den andlige Birro

Bra krönika av Marcus Birro i Expressen. Liknar mycket den här bloggen i dess predikantläge: Sönderfallet drabbar strax det samhälle och den individ som följer den löjeväckande greken Protagoras tes, att "människan är alltings mått". Det vill säga, degraderar sig själv till en sekulär humanist. Alla vet att det inte går att bedöma något från där man står. Man måste hitta en punkt utanför egot som objektiv referens. Allt annat är bara ointressant tyckande. 

Det intressanta och paradoxala är dock att religion pekar just mot denna punkt utanför den relativa världen, och denna absoluta punkt undandrar sig objektiva mätmetoder! Därför måste man återigen in i det subjektiva, men nu ta sig djupare in i psyket än det löjeväckande egot med dess lösa tyckanden. Religion handlar om att öppna dörren och bli medveten - via sitt subjektiva perspektiv i världen - om det gudomliga "fågelperspektiv" som ser alla ting i deras verkliga relationer. Först då fattar man hur oändligt pinsamma egoister som ränner runt i sitt tunnelseende är.

Marcus Birros karta är häpnadsväckande enkel om man påminner sig hans livs vägskäl: den gamle spritpimplande Birro och den omvände kristne Birro med förnyat hopp om att människan ska kunna förverkliga sin inneboende värdighet:

Birro blir extra intressant efter att just ha skrivit om en högerman som poserar som sosse också var född 1972. Där noterade jag att Mars i Väduren sökte underminera stabiliteten i den egna inre partikretsen (Kräftan) medan stabilitetsskapande Saturnus i kontakt med samma innerlighetens tecken (Kräftan) var en hycklare.

Men de skiljer sig åt! För när Birro föds har Mars vandrat vidare på himmelen och även Saturnus har distanserat sig från Satans illgrin i Oxens tredje grad. Möjligen hänger något av Oxens orala okynneskonsumtion kvar och blandar sig med det sinnelag Birro har: Mån-Kräftan har en känd svaghet för droger och alkohol.

Men det intressanta är den enormt starka positiva axeln mellan Eld och Luft som lyfter Birro ur skiten på ett sätt som inte kan ses i den högerorienterade sossens horoskop. Jupiter, religionens och det sanna samvetets röst är hemma i härskarläge detta år, men bara Birro får maximal utdelning genom att födas med en Sol i opposition till den nobla Jupiter. För fejksossen stimulerar Jupiter bara egotrippade Mars i Väduren - en helt annan art!

Eftersom Birros födelsetid är okänd skulle Månen kunna vara atma-karaka, dvs kartans mer specifika själsuppdrag. Det är den planet som hunnit längst av alla inom sitt tecken som blir denna signifikator, och när dygnet är slut har Birros Måne hunnit till Kräftans 30e och sista grad och därmed passerat Mars i Tvillingarna, som står i 28e graden. 

(Detta är förvirrade! Två indiska traditioner har rört ihop sig eftersom även Solen är själens signifikator. De som söker rationalisera dubbleringen menar att det är den längst framskridna planeten som indikerar det specifika uppdrag själen vill ta sig an i detta liv. Men det är ju precis det man måste anta om Solen som andesjälens "mission statement" för detta liv!)

Men chansen är större att Birros Mars i slutet av Tvillingarna är hans sanna själsindikator, och det stämmer bra eftersom Mars är en bråkmakare och Tvillingarna en skrivare! Att han rör upp folkets känslor med sin kommunikation är givet eftersom han har folkmassans Måne hemma i härskarläge. Kräftan, sinnesmissbrukaren och den sensationshungriga passar mycket väl med hans idrottsintressen. 

Jag tror det sitter väldigt många Mån-Kräftor på världens idrottsläktare där denna oceaniska vågrörelse (vågen!) känner sig hemma. Publikhav. Lyssna på ordbilderna! Dessa idrottssupporters tillhör Vattenelementet, det mest förgängliga av dem alla: känslor för stunden eller som Platon sade, en ständig ström av tillblivelsen som ändå aldrig mynnar ut i någon verklig existens. Fångar i illusionens värld. 

Men bortom detta alltså en annan, mer verklig värld. Och den signalerar sin närvaro genom Birros positivt polariserade axeln där Livsuppdrag nummer två (så att säga), Solen, kopplar an till religionens och filosofins sublima perspektiv som bara Jupiter/Guru kan skänka.

Kritikern Sommardal röjer sin natur

Filmkritikern på P1, Göran Sommardal, sågade rejält Clint Eastwoods senaste film med översinnligt tema. När han två gånger upprepat samma tekniska argument om att filmens sekvenser alla var uppenbart tillrättalagda för att mynna ut en lovsång till ESP, då förstod jag att det här bara var skitprat.

Sommardal tillhör inte de "troende", saknar all form av utvecklat sjätte sinne, och är gissningsvis själv den typiska materialist han tyckte sig se filmen ta ställning mot. Jag beslutar mig att söka verifikation på min misstanke via astrologin. Återkommande läsare vet redan hur den grova skiljelinjen mellan fallna och levande själar går vid Månen och hur den supralunära världen kan tecknas som Eld och Luft och den sublunära slaven under de yttre sinnena i 9 av 10 fall (?) verkar kunna korreleras med Jord och Vatten.

Till mild sorg upptäcker jag att detta är en bildad sinolog, men en som uppenbarligen uppehållit sig vid naturlyrik eller liknande i hela sitt liv, och inte de gamla kinesiska filosoferna. Jag kom delvis att acceptera översinnlig varseblivning i ungdomen, inte bara genom egna (om än anspråkslösa) upplevelser utan framför allt via några viktiga strofer om Konfucius egna telepatiska upplevelser och så förstås taoismen med dess djupa insikter om allt och allas endräkt bakom den illusoriska mångfalden.

Och sannerligen! Den här stjärnhimlen uppvisar en rik provkarta på bottennapp som tynger en själ, skapar identifikation med fantasin om materien som verklighetens yttersta gräns.

En poet - 6 av 9 placeringar i zodiakens "personliga" tredjedel,
3 i den "individuella" tredjedelen.

Att vi har att göra med en poet och begåvad ordsmed är tämligen uppenbart från födelsen med Solen i det tecken som behärskas av skrivarnas gud Nebu och fastmer välsignas Solen av intelligenshöjande Marduk. Ja, så kanske babylonierna uttryckte saken, vi känner Nebu som Merkurius och Marduk som Jupiter. (Här är min fascinerande påhälsning av Nebu-nånting i en dröm för många år sedan.)

Intelligens är det oavsett språklig dräkt och Jupiter i Vågen indikerar framgångar inom konstnärliga, artistiska eller kanske bara estetiska områden. (Med "bara" estetisk menar jag att en dekoratör av skyltfönster så att säga är en da Vinci in spe, men ännu på lärlingsstadiet. I nästa liv kanske...)

För den som studerade det fenomenala "look-alike"-paret Assange och Tolgfors funderar kanske varför jag inte där eller här bluddrar hop Tvillingarnas blå Luft med Kräftans medelhavsgröna Vatten för att markera att Sommardals Merkurius här tagit sig ett plums ner i den omedvetna instinktens element för att sedan komma upp till ytan och andas ut i kommunikation sina upplevelser. 

Svaret är att jag ibland glömmer dessa dekorativa indikationer, men nu är det nämnt. Samma paranoia som Assange tycks lida av och en försvarsminister måste leva med (och ständigt utvärdera) tycks också ha gripit Sommardal inför en biofilm med ett andligt budskap. 

Han kände sig skyldig för att vara blind men skyllde istället ifrån sig, precis som Assanges maktdrömmar - att tillhöra de stora spelarna - förverkligades genom att förråda världens politiker i läckandet av statshemligheter. Kräftans tecken är nu inte mycket till krigare, så det blir mest tjuvnyp och här klandras Clint Eastwood för filmatiseringen av ett sorgfälligt hoprafsat manus. 

Icke-mixen av Luft och Vatten har jag kallat "förluster vid översättningen", Vattnets omedvetna impressioner kan vara svåra att bärga upp till ytan och kläda i rätt ord, men det är inte det som är Sommardals problem här, formplaneten Saturnus, klent placerad i Vatten, visar att han faktiskt kan iaktta på djupa vatten och åtminstone urskilja FORMERNAS grunddrag. Han kan dunkelt KÄNNA känslans kroppsliga form, förutan vilket man inte blir mycket till poet... 

(Jag behövde väl inte säga att hans inkomstkälla som åsiktsmaskin/kritiker passar perfekt med Tvillingarna, det merkuriska, analytiska och kritiska intellektet?)

Nej, problemet är som sagt att Sommardal tyckts ha blivit trampad på en öm tå av den här filmen med dess bortomvärldsliga budskap, och den ömma tån är det sjukliga INOMVÄRLDSLIGHET som tecknas av den sataniska axeln mellan Oxen och Skorpionen.

Identifikationen med råmaterial, prylar och pengar är abnorm - att döma av den förhöjda libido som redan kombinationen av Mars och Venus tecknar men som här tappar alla proportioner på grund av hungerdemonen Rahu. Så total är bindningen till allt som skapar ett liv som behagar de fem yttre sinnena att bara omnämnandet av ett sjätte inre sinne tycks ha vållat en snedtändning.

Låt oss då se på det sjätte sinnet eller manas som den indiska filosofin säger (vi känner svagt igen den indoeuropeiska ordroten i "maniska sinnestillstånd"). I antiken kunde mani tyda på att en människa var inspirerad av en gud och så att säga talade med en högre auktoritet än den ynkliga människan av stoft, men se var vi hittar Månen i det här horoskopet !!!

I Jungfrun, den klassiska positionen för människor som är livrädda för att "släppa taget" och släppa in större krafter på sina gårdar än de med sina kritiska millimeterperspektiv kan hantera. Detta är psykplaceringen för de totalt ateistiska och världsliga språkrören i Humanisterna (Sturmark, Ulvaeus, Demirbag-Sten) - människor som går i spinn om man nämner ett fungerande sjätte sinne.

Varför Månen, vårt sjätte sinne, är en suboptimal symbol för mottagande av budskap från högre verkligheter i Jungfrun, har diskuterats tillräckligt på bloggen. Trots enstaka undantag bland synska människor, där andra astrologiska faktorer uppenbarligen dominerar horoskopet, förklaras den här antimetafysiska hållningen av Jungfrun som sattviskt eller rörligt tecken men bara inom Jordelementet. 

Jungfruns flinka händer kultiverar Jorden och tillverkar redskapen som förlänger hennes räckvidd (plogen, symaskinen), men rörligheten är begränsad till det vågräta, världsliga planet. Hon vill inte ens fundera över den axel som skär rakt igenom tid och rum och som den andliga människan känner som den femte dimensionen - "platsen" där Platons idéer huserar. Samma idéer för övrigt som Sommardal faktiskt djupdyker i sitt personliga känslohav för att skönja, men tydligen utan att vilja se kopplingen till den andliga världen. (Mer om hur den individuella lägre själen är en med Jordens själ, i vilken människosläktets Själ är en delmängd lite senare.)

Begränsningen i hans horoskop, som så tydligt gjorde sig påmind i filmrecensionen, kan ganska säkert placeras i den genuint inomvärldsliga kombination som Jungfrun och Kräftan utgör. Dessa är sympatiska människor, men det är lönlöst att bjuda in dem för en diskussion om högre ting. Denna insikt om att inte tillhöra "de utvalda" drabbade Sommardal medan han tittade på filmen, men om det kunde han inte berätta, så det fick bli något om ett simplistiskt manus istället.

*****

Marcus Birro är också poet. Före detta alkoholist men numera vad Sommardal kanske aldrig kommer att bli - religiös. Jag har i många år varit medveten om att det är de första "personliga" tecknen i zodiaken som brukar kunna landa som poeter. Jag menar, när vi är framme i Stenbocken så är det system och organisation som lockar. Vad individen ser och hör med sina sinnen är bara barnmat, de liven är redan levda. 

Birro är ett perfekt exempel på det Sommardal saknar. Eld inte minst, elementet som anknyter just till syn eller synskhet. (Klärvoajans är förvisso inte bara sjätte utan kanske ett sjunde sinnet! Det står var och en fritt fram att rita upp sin egen metafysiska karta. Var och en ser bara det han/hon faktiskt ser.)

En annan poet - 7 av 9 placeringar i zodiakens "personliga" tredjedel,
2 i den "universella" tredjedelen.

Bloggen har noterat att eldiga Skyttens tecken långtifrån alltid är någon helig människa, de verkar mer bete sig som frihetsälskande röjare! Kanske beror det på vår sekulära tid som inte ens erkänner det högre medvetandet! Kvar blir bara för jiva-atman (den dansande, rörliga själen) att flänga runt på jorden i spastiska åtbörder som ett krumt substitut till vad som egentligen är andesjälens fullständiga mobilitet i alla dimensioner!

Men se hur väl symboliken stämmer in på Birro. Inte bara fick han bukt med sin svampiga och substansmissbrukande Mån-Kräfta (Ja, den igen!) genom religionen (och han valde förstås katolicismen, italienare som han i grunden är - notera hur stark Mån-Kräftan är för en emotionell bindning till "det egna") - den starka Jupiter i härskarläge i Skytten uttrycker sig även som ett enormt fotbollsintresse hos Marcus Birro.

I det uttrycket har vi Skytten som "röjaren" den som älskar att leva rullan och känna att den lever, att den är en jiva-atman. Nu tycks Birro mer vara den där sorten som hejar på laget från tv-soffan, men ändå... 

Jag har sagt mig att samla ett tillräckligt stort underlag för att se om Skytten är överrepresenterad bland elitidrottare, men problemet är mitt kapitala ointresse för idrott. Uppgiften flyttas hela tiden på framtiden...

Också Marcus Birro har en förhöjd libido, men nu inte kanaliserad mot materiell sinnesnjutnng utan mot idéer och tankar (Tvillingarna) och därtill frågor om människans högre destination (oppositionen mot Jupiter-Skytten), om vad godhet är och på vad eller Vem den kvaliteten grundar sig. Det skulle ha varit intressant att höra hur han hade recenserat Clintans "paranormala" film, som inte lider av samma materialistiska varböld på sin himmel.

Birros horoskop har flyktigt granskats tidigare, men ett ord om den uppenbara mobbning han utsatts för som offentlig person av mänskligt vrakgods ur folkdjupets värsta pöbelfickor och inte minst hans stingsliga reaktioner (nu senast skulle han utvandra till Italien, inte olikt Ulf Lundells överreaktioner förr då han "skulle dra till Norge" varenda gång det var rubriker).

Birros Måne i överkänsliga och protektionistiska Kräftan står faktiskt kombinerad med den "straffade" eller avhuggna Draksvansen, dvs. punkten där Månen skär solekliptikan och så att säga "går ner för räkning". 

Det här är då en ömsesidig affär mellan hans eget inre känslotillstånd och pöbeln - för Månen står ju för bådadera, för det egna inre sinnet och för "folk" som en instinktiv kollektiv massrörelse - just sådant som diktatorer och politiker fruktar mest. 

Ytterst sett är de två en och samma sak. 

Några kanske är medvetna om saker redan innan de händer. De lever inte som Sommardal, med negativa gränser dragna mot djup sammanblandning med kreti och pleti, utan i ett hav av känslomässig samfälldhet. I drömmar kan morgondagen visa sig redan idag! 

Min gissning är att Birro, just genom att hans Måne är så mottaglig för det omedvetnas tillflöden har många fler beundrare av sin skickliga och nyanserade prosa än vad Sommardal har för vad han nu skrivit. Vad Marcus Birro kanske inte som nybliven katolik hunnit uppsnappa än är den religionens ofattbart intellektuella och klartänkta teologi, ett arv från antikens stora filosofer till oss.

Hans uppbragdhet inför näthatet har att göra med att han filosofiskt ännu inte hunnit smälta att hans inre sinnesstämningar inte är hans egna utan tillhör den här planetens Själ. Kineserna kallade den lägre, irrationella själen för PO. (Den högre individuella själen, den som överlever döden, kallades HUN.)

Av samma anledning är svenskarna ett patetiskt folkslag som upphöjer sina egon och deras integritet till pseudoreligion. Västerlänningens kroppsfixering och kroppsvårdande är samma egodyrkan, fast nu somatiserad. De kinesiska taoisterna, en antik filosofisk rörelse, kan berätta att det är när egofixeringen tilltar som människan börjar få problem: "Förutan ett jag, vilket är problemet?"

En bra Birro! (Pöbel & Andlighet)

Birros senaste krönika funkade för mig. Han summerar situationen dagarna före valet perfekt. I fråga om folkvulgariteten - när folk slutar anstränga sina små grå - upprepar han nästan perfekt den avslutande drapan i min granskning av f.d. värstingen Liam Norberg och hittar ett kul sätt att pika svensken för hans oambitiösa litteraturval!

Sentimentalisten Birro bryr jag mig, som sagt, inte mycket om, men just hans klara grepp om vad Sverige måste bestämma sig för nu, är informatörens, kommunikatörens, förmedlarens tecken Tvillingarna när det är som bäst.

En snabb rekapitulation av det merkuriala tecknet som är helt för tänkandet för dess egen skull, utan den orientering den "upphöjda" Merkurius i Jordtecknet Jungfrun har på att tänkandet ska vara "nyttigt". (Ja, Tvillingarna är ett typiskt poettecken i kombinationer där dess syrligt kritiska natur mildras!)

I tur och ordning Solen, Venus, Merkurius och Mars i Tvillingarna skapar en närmast fånigt tydlig "typ". Ord ord ord. Tvillingarna är ett rörligt tecken så det är ord avlossade ur ständigt skiftande perspektiv, det är Birro på väg någonstans i landet och vad han tänker just i den stunden.

Filosofiska och utforskande Jupiter är hemma i positivt härskarläge i Skytten året 1972 och här har vi förstås den planet som till sist samlade upp spillran och drinkaren - Birro valde att fokusera sitt liv genom religionens lins och fick därmed skärpan åter.

Det här är första inlägget, tror jag, där jag funnit anledning att grönfärga hela två oppositioner. Månen (psyket) är en variabel planet. Indisk astrologi klassificerar den som en god kraft i dess tilltagande fas, efter nymånen och fram till den exakta fullmånen. Här är Månen också hemma i sitt enda härskarläge i sentimentala men empatiska Kräftan.

Fastän den här hamnar i spänningen mellan hungerns Rahu och avmättnadens Ketu, väljer jag att se de två nämnda faktorerna som tillräckliga för att betrakta det här triangeldramat som en "grön" eller framgångsskapande faktor. Här är emellertid den sentimentalitet och det "patologiserande" som vissa uppskattar, andra finner "för mycket".

(Måne i Kräftan = själens naturliga droppande av fukt och själslig sårbarhet, en "svamp" och ibland både känslo- och substansmissbrukare, en mentalitet som ofta sjunker ner i den sublunära sfärens obeständighet och obsessar över tingens förgänglighet.)

Nu är Birro inte fullt så bred som tänkare som man kunde tro. Hans psyke i Kräftan är tvärtom rätt snävt. Begränsaren Saturnus i den enkla materialismens Oxe håller Månen i sina tyglar. Jag vill faktiskt påstå att det här den här begränsningen i Jord och Vatten som var hans alkoholism och som nu fortfarande binder hans psyke i snävt och ofritt tänkande.

Jag ser en poäng i att hungerns Rahu i Stenbocken lockar Birros vattniga och febrigt fantiserande psyke. Bara i den senaste krönikan är han inne två gånger på alkoholruset - fast talar han om "de andra", de som fortfarande sitter fast i den här sortens sinnesstimulans. Gudarna som formade oss ger sig inte så lätt! Vi här på jorden för att hantera och i grunden bekanta oss med vissa motiv!

Birro har nu gjort alkoholismen kroppsligen och nu fortsätter ämnet i stället på en högre manifestationsnivå: hans medvetande innehåller fortfarande en mind-map där ämnet lyser i eldskrift. (Det var från den här högre nivån påbudet att sprita till att börja med utgick.) Den som övervunnit tvånget att rent bokstavligt gestalta sin själsliga "defekt" kallar sig mycket riktigt "nykter alkoholist" och skälet är alltså att "defekten" alltjämt står skrivet i planritningen för det här livet. Själen är en oceanångare som det tar tid att vända. Ibland sitter vissa böjelser i under flera liv.

Kontrollen i Oxen som binder Kräftan till sig ger således ett mycket smalt intresseområde, pengar, tomten och kärnfamiljen skulle kan kunna säga. En statisk och enkel värld att leva i. Han är själv bärare av den "påfrestande och vulgära folkligheten" - bara det att han undantar sig själv genom att likt den fritt flygande Luft-Tvillingen observera och kommentera den prosaiska vardagen, men ibland "knuffas ut ur sitt...elfenbenstorn". Notera sinnebilden. Birro beskriver inte den bevingade Merkurius (Tvillingarna) rörelse utan han sitter still, lite von Oben, i ett materiellt torn.

Det här är von Oben Saturnus i den satta (immobila) och fixerade Oxen som talar genom sinnet (Månen)! Elfenbenstornet kommer troligen från psykets kontakt med Rahu i Stenbocken - hungern efter att äga den högsta positionen på världsberget transformeras i Birros själsliv och blir poetens elfenbenstorn varifrån han ser och förstår folket bättre än de förstår sig själva (det är tur att han själv har Månen i Kräftan, utan den motvikten skulle von Oben-skapet inte vinna honom en enda lyssnare i folkdjupet!).

Men det är en statisk härskarposition eller utblick han tecknar. Tvillingarnas kända rörlighet utspelar sig i tornet.

Själv född under en Saturnus i opposition med Månen, fastän i rörliga tecken (Skytten, Tvillingarna) vet jag precis vad det här är. Saturnus MÅSTE vara i stillhet för att kunna fixera sin omvärld. Ja, den representerar orörligheten eller är åtminstone så långsam (shani, Den Långsamme på sanskrit) att den i praktiken blir den stillastående referenspunkten för allt annat. Saturnus symboliserar tingens och händelsernas essentiella FORM för att tala gammalt filosofiskt språk.

Springer du runt ett föremål tillräckligt många gånger kommer du att registrera dess stillastående och stabila form som en 3D-representation. Men slarvar du bara förbi en sak en gång är allt du får med dig en ögonblicksbild ur ett visst perspektiv. Bloggen är ett bra exempel på Saturnus träiga långsamhet: i inlägg efter inlägg växer sakta bilden av de astrologiska grundprinciperna genom skilda ögonblicksbilder (kändisar, händelser). Den underliggande form som alla dessa instantieringar pekar mot, klarnar sakta.

Det är upptäckten av de eviga ("stillastående") formerna Platon menade människan kunde lära sig om genom studiet av stjärnhimmelen (och här menar han uppenbarligen astrologi - det kan anas av många andra textställen i hans skrifter). Och genom att se igenom tingens ytor och nå deras essens, steg samtidigt människans egen själ uppåt och blev ett med den eviga himmelen. I modernt språk skulle vi kunna säga att människan lär sig att hålla sig till sakfrågan istället för att trilla dig på smådetaljer och i debatter t.ex. övergå i personangrepp.

Att döma av kommentarspalter i svenska medier befinner sig folk djupt nere i den irrationella själens förvirringstillstånd. Sakfrågor skiter den vulgära pöbeln i - de lever inte med universums rationalitet inom sig. De är bara biokemiska pratande djur den undermänniska som alla tänkaren sedan människan alls började tänka har beklagat och sökt hitta vägen bort från.

Birro har knappt ens börjat välja sida i det här livet. Kristendomen kan ha varit en räddningsplanka för övervinna suget från sin djurkropp, det nödvändiga perspektivskiftet eftersom dess centrala tes är att "dö bort från sitt ego". Når bara en fraktion av det centrala kristna budskapet fram, ger det åtminstone lite andrum för en själ som helt håller på att drunkna i den irrationella själens paniska behov av sinnesstimuli.

Som synes vilar Birro tydligt i den första tredjedelen av zodiaken där man sysslar med sin person, dvs, med den engångsförpackning som själen tar sig varje gång den kommer till jorden. "Religionen till min undsättning." Religionen som en hävstång till något bättre. Och sådan är ju faktiskt dess tanke. Religionen behövs i zodiakens primitiva inledningsfas när perspektivet är personligt, dvs inskränkt.

Jupiter i Skytten (sista tredjedelen, den universalistiska) är en fenomenal indikation i sig. Men den är inte Birros yttersta öde utan verkar bara för hans världsliga framgång som författare förutom nämnda stöd till perspektivskiftet från ren och skär fallen personalism. Ödesindikatorn är alltid Saturnus, den formen är människans potential som ska aktualiseras (förverkligas) i detta liv.

Bristen på klockslag gör att Saturnus husplacering förblir okänd, men det är huset i kombination med det enkla och folkliga livet i Oxen, sinneskonsumtionens tecken, som är den form han är på jorden för att förverkliga.

Ta ett exempel: Oxen i 11e huset för ideal skulle ge Birro Månen i första huset (en typisk subjektivistisk och impressionabel placering som kan funka för författare). Detta skulle betyda att Birro idealiserar (11e) Oxen och den enkla folkligheten och deras naiva och direkta konsumtion av sinnesintryck, men också att han som person med sin vattniga svampighet i egot, måste lära sig lägga band så Kräftans ändlösa "blödande"!

Ett av mina favoritcitat: "Den bästa själen är den torrlagda (eller kontinenta)". Antike Herakleitos talar förstås utifrån en sinnebild liknande Månen i Kräftan och där Vatten representerar begär. Birros Månen i Kräftan opposit giriga Rahu är faktiskt besynnerligt lika Annika "Fallskärm" Falkengrens Månen konjunkt Rahu i Kräftan.

Skillnaden är att Birros opposition till honom att ta strid mot hungern. Vid konjunktionen har så att säga hungern redan krupit under skinnet och verkar inifrån individens egen själ. De som står i opposition till ett ting ser nyktrare än de som redan "svalt" saken.

Jag kan inte se någon annan förklaring till varför min släkts mest framgångsrika karriärist har Månen tillsammans med Saturnus (världen har ätit sig in i själen), medan undertecknad är en hopplöst utanförstående betraktare av andras klättring uppför prestationens världsberg (Månen opposit Saturnus, inte helt olik Birros sextiogradersvinkel).

Inte för inte saknar sagda karriärist helt filosofi i djupare mening medan jag redan i unga år råkade möta en text som verkligen talade till mig med båda humor och djup. Det var en antik taoistisk text om nyttan för själen av att göra sig värdelös för världen! En tidig hyllning till slackern som den enda som inte regredierar mentalt / andligt av ett jordeliv.

Man ska minnas att taoismen kan ses som en reaktion på det centralstyrda och byråkratiska Kina. Taoisterna som stugsittare ute i obygden som spann en antifilosofi till Kinas dåvarande och nutida Sveriges imbecilla påstående att bara "arbetslinjen" ger människan ett värde.

Sådana påståenden är ren hädelse mot människans innersta väsen. Därför förtjänar inte borgarna fyra ytterligare år med sin människoföraktande världsbild i vilken bara Penningens tillväxt är helig och människan bara en träl under det monetära Systemet. T.o.m. ett barn kan se vilken bisarr världsbild svenska folket till stor del dukat under för.

Marcus Birro & ordvändningarna

Krönikören och poeten Marcus Birro är en person vars vardagliga betraktelser lämnar mig helt oberörd. Fast jag har Tvillingarna stigande i öster och härbärgerande Månen (mottagligheten) - och därmed borde vara den perfekta mottagaren till Birros Sol-Tvilling och vad än den kastar sitt ljus över. Men det fungerar inte.

I hans senaste krönika stannar jag vid slutknorren och bara undrar...

Döden är bara en lismande halt hyena. Kärleken är alltid starkare.
Expressen

Vad? Säger inte den indiska visheten att "den som på 'här' och 'där' gör en åtskillnad, går från död till död"? Kärleken är ju döden och vice versa.

Jag ser en möjlig ingång till beskaffenheten i detta psyke i den starka dikotomisering som det här merkuriala Lufttecknet drar över allt den nuddar vid (Merkurius andra tecken, Jungfrun, har också samma teendens).

Det tillhör medvetandets logiska nivå att inte kunna se helheten utan befinna sig i en liknande position som de tre blinda människorna som fingrade på en elefant utan att få rätsida på vad de hade stött på eftersom de beskrev sina intryck på så skilda sätt (snabel, svans, buk).

De tre männen hade problem eftersom det var tre upplevande subjekt. Vi har mer tur eftersom vi är ett subjekt som relaterar till sändebudet Merkurius. Likväl kan bara förstå genom att Merkurius rör sig från en position till en annan och vår förståelse växer successivt fram genom Merkurius otaliga ögonblicksbilder. (Men de här leveranserna fordrar förstås att vår Måne fungerar som inre spelplats, så att förståelsen tar form i ett och samma kärril, på en och samma scen.)

Här gör Birro ett dubbelfel. Först genom att likställa kärleken vid fysiskt liv, något som bara en ateist skulle göra. Det säger sig självt att det ateistiska perspektiv skapar problem där inga egentligen finns.

Fascinerande nog tycks inte Jupiter hemma i härskarläge kunna avhjälpa den här tendensen till hårklyveri och split på zodiakens motsatta sida. Vad Jupiters eldar här gör är att elda upp psyket till utmattningens gräns, så att tankarna springer som skottspolar hit och dit och söker efterlikna det som för en genuin jupiterian är en enda intuitiv kognitiv akt som omedelbart fångar in och totalt förstår helheten. Jämför med andeskådaren Swedenborg som bebodde Skytten!

Det andra problemet på himmelen är det samma som gör Birros ömhudade natur till en av hans mest frekventa ämnen, vare sig han lägger ner sin blogg efter personangrepp eller liknande. Månen i Kräftan är ett "rent" budskap som säger: här är jag, måltavlan, skjut på mig, jag kommer garanterat att blöda. Kräftan är naturens sårbarhet precis som motsatta Stenbocken är fullständigt ogenomtränglig (och opsykologisk!).

Med ett sinne av typen lidelsefyllt Vatten (Rajas guna - där lidelsen också är det som ger upphov till lidandet) och såväl Sol som Merkurius i Luft, har vi uppenbart en variant på det sociala utstötningssyndromet fast dissociation eller slirandet mellan känslor och ord verkar vara den bästa beskrivningen, poet som han är. Månen i härskarläge i Kräftan är det naturligt patologiserande sinnets placering och därför måhända väl lämpat för diktare.

I just den här krönikan ser man dock bristen på kraft i ett språk som saknar verklighetskontakt: efter att ha blivit nykterist tar (sic) Birro ett återfall som varar i "sju hemska dagar". Verklighetsförankringen och känslan för uttrycket i temporala beskrivningar är inte stark för den som är alko en ynka vecka! Carl-Gustav Jung (Sol-Kräfta) odlade villigt ett psykotiskt gränslandstillstånd i SJU ÅR för att djupna som psykolog!

Birro föddes under den ljumma placeringen för Saturnus i materialistiska Oxen, vilket gör att vardagsrealisten binder det inre sinnet och känslorna till föremål och vardagliga företeelser - vilket kanske är vad som får mig att gå vidare när jag ser en Birro-krönika. Jag behöver inte både leva det trista socialrealistiska livet och sedan sitta ner och läsa om det! Alex Schulmans landning i "verkligheten" som bloggande snällpappa, är också ett vittnesbörd om hur Jord/Vatten faktiskt bildar tvättäkta vardagsrealism.

Undertecknad, med 5 planeter i Luft och bara 1 i Jord, upptäcker att Birros markant kommunikationsbegivna natur (4 viktiga planeter i Luft) pratar om något helt annat, om det som Mån/Saturnus-bindningen representerar. Alltså skiter det sig fast vi ser ut att vara barn av Luft båda två.

Astrologin visar att vi bildar små läger, där lika barn leka bäst. Det finns givetvis mängder av horoskop som har antenner som bättre plockar upp Birros skirt pastellfärgade vardagsbeskrivningar. Månen i Kräftan är en romantiker, och Saturnus i Oxen garanterar att den här själen inte naturligen kommer att lyfta bortom de små vardagsdikotomierna. Tvillingarna - springpojken och informatören - har tagit sig en menial uppgift här.

I dialogen Gorgias återberättar Platons en berättelse som han genom sitt språkrör Sokrates intygar att han uppfattat som en berättelse om verkliga ting, om hur saker förhåller sig. Mot Birros surrande över den nedriga döden och naiva försök att hålla kärleken obesudlad från verklighetens förhållanden, kan vi ställa orden från västerlandets store skriftställare:

Döden, det är min tro, är i själva verket inget annat än åtskiljandet av två ting från varandra, själen och kroppen. Och efter att de har separerat förblir var och en i ett skick inte mycket värre än medan person var levande. ... Om människan t.ex. hade en storvuxen kropp (medfött eller genom näringsintaget, eller bådadera) under sitt liv, kommer liket efter dödens inträde att alltjämt vara storvuxet. ... Med ett ord, hur än människan behandlade sin kropp medan hon var i livet kommer alla märken efter denna behandling, eller de flesta av dem, att vara synliga även en tid efter dödens inträde.

Och jag tror att samma sak, Kallikles, gäller också för själen. Allt som ryms i själen kommer att vara uppenbart efter att den har klätts av naken från sin kropp, både de ting som är naturliga för den och de ting som har hänt den, ting som personen kommit att härbärgera i sin själ som en följd av sin strävan efter sina olika målsättningar.

Så när de [själarna] anländer inför deras domare ... bringar denne dem till ett stopp och skärskådar var människas själ utan kännedom om vem den människan är. Mången gång har han "greppat" den store konungen, någon småkung eller potentat, och noterat att det inte funnits någon som helst sundhet i själen hos någon av dessa, utan att den hade blivit grundligt piskad och täckt av ärrvävnad, resultaten av mened och orättfärdighet, ting som inpräglats i själen som en direkt följd av den människans handlingar.

Allt var förvrängt som ett resultat av bedräglighet och tomma åtbörder, och inget var upprätt, helt och hållet för att själen hade närts utan Sanning. Och domaren såg att själen var fylld av distorsion och fulhet på grund av överdrifter och lyx, arrogans och bristande återhållsamhet i alla dess handlingar. Och när han sett det, avfärdade han den här själen i vanära och sände den till övervakningshuset, där den hade att invänta genomlidandet av sitt lämpliga öde.

Gorgias 524b-525a (min snabbövers.)

Det ska bara tilläggas att Platon såg berättelsen om själens irrfärder i grunda människors psyken och kroppar inom ramen för reinkarnationsläran.