[Vid skrivandet mindes jag inte att min blick redan fallit på ett annat av journalistens alster, vilket föranledde ett salt inlägg! Föreliggande text kan fungera som ett korrektiv - här hittar jag nämligen förlösande drag, även om det inte rör det journalistiska hantverket i sig. De båda inläggen sammantagna ger en mer komplett bild.]
 |
| Månen i Kräftan: "Livet är fyllt av hot" Stenbocken: "Lugn, Rambo sätter dem på plats" |
Jag måste bara citera "undersökande journalisten" Mattias Sandbergs, Aftonbladet, hela öppningsanförande i frågan om drottningens släktforskning.
Silvia avråddes från att utreda sin fars nazistkopplingar.
Men drottningen vägrade. För henne räckte det inte med att vända blad.
Först och främst: drottning Silvia kan självklart inte bära ansvar för vad hennes far Walther Sommerlath gjorde för drygt 70 år sedan.
Att barn, barnbarn och barnbarnsbarn till nazistsympatisörer ska ställas till svars för sina förfäders handlingar är givetvis absurt.
Så enkelt är det.
Det här är en prisvinnande kalkon i genren pseudoanalys. Journalisten frikopplar barnet från föräldrarnas eventuella åsikter eller gärningar, men där man i steg två förväntade sig ett argument ges bara ytterligare en åsikt, nämligen att en sådan bindning mellan två individer är absurd. Och för att ingen ska tro att journalisten otänkande har slarvat iväg, avrundar han med att myndigt ge sig själv sista ordet: "Så enkelt är det". ("Säg inte emot pappa!")
Nej, så enkelt är det inte alls. I princip i alla kulturer - förutom den ny ymnigt blödande och redan från början missriktade sekulära egodyrkarvärld journalisten tillhör - finns faktiskt ett sammanhang mellan generationerna.
Vi kallar det nedsättande hederskulturer för att dölja vår skam över att ingen längre tar ansvar för någonting förutom vår rätt att prata skit i kommentarspalter och konsumera oss själva till döds.
Man skulle kunna tro att socialdemokratins största tidning krävde viss kvalitet av sina skribenter... För om ingen generation har någon koppling till den föregående, varför är då Sandberg med i det antirojalistiska drevet? Varför lastar han dagens kungahus för den tradition som tidigare bars av helt andra individer? Varför ska dagens folkliga och pr-dugliga kungahus klä skott för en mytisk bild av gamla översittande kungar och folkets plågoandar? Ska han vara hyperindividualist ena sekunden får han tamejfan vara det i nästa sekund också.
Men den socialdemokratiska ideologin har inte kommit så långt ännu i intellektuell mognad, vilket stickprovet på närapå tre tjog (s)-märkta politiker nyligen visade.
I termer av zodiakala idéer dominerades de av tre tecken, alla av typen lidande, kretsloppssnurrande Rajas guna: Väduren, Kräftan och Stenbocken. De två första kombineras lätt egoprincipens Vädur och trygghetsprincipens Kräfta: "jag är sosse för att jag vill ha trygghet för mig själv och de jag känner står mig närmast". En perfekt bild av den naturliga människan, men knappast på en idealistisk människa, knappast en som osjälviskt arbetar för andra, för det gemensamma bästa. Det är egenintresset som styr vänstern i lika grad som högern.
Det intressanta var dock att (s) hade en ett överskott på politiker i Stenbockens tecken där (m) uppvisade en total brist i samma tecken. Nyckeln till detta ligger förstås i att Stenbocken är det universalistiska Jordtecknet, dvs. materialismen upphöjd till allmän princip.
Stenbocken tar ansvar för all materia, för alla enskilda individer som formats av stoftet och som lever på denna jord. Moderater är helt enkelt inte intresserade av något annat än egot och vad egot kan mjölka Moder Jord på.
Studien av (m)-politiker visade just en överbetoning av Oxen eller Moder Jord och hennes naturresurser samt Jungfrun som är den som kultiverar Modern för att själv skörda sin mödas frukt. Först i ett större perspektiv än det Jungfrun anlägger tillkommer det ultimata Jordtecknet Stenbocken som tar ansvar för helheten, Stenbocken är arbetsledaren som tvingar Jungfrun att inordna sig i ett större sammanhang och här uppstår Jungfruns kända attribut "tjänaren" eller "arbetaren".
Det är därför Jungfruascendenten Fredrik Reinfeldt kan ljuga friskt och säga att (m) är det nya arbetarpartiet. Han går till sitt Jungfru-ego och hör sina "lätta pengarnas" Jupiter i Oxen. Men han är inte intresserad av den universalistiska principen Stenbocken.
Han vill inte att någon stat går emellan honom och hans vilja att mjölka Moder Jord/kossan på maximal vinst. Reinfeldt vill dessutom att alla kvinnor ska arbeta 100% - han vill mjölka alla kossor maximalt! Reinfeldt är en otäck politiker vars falska tal måste analyseras noga så att man hör vilken mörk kraft som radiostyr honom. Han står för kallhamrad egoism, det som får samhällen att gå sönder.
*****
Vår undersökande reporter, kungen av pseudoargument, är nu född i Stenbockens tecken. Han gillar att ta ansvar och ha sista ordet: "Så enkelt är det." Men varför är han bara en ekokammare till sina egna käpphästar? Varför bara låtsas han analysera?
Och varför kan han inte sluta förolämpa hovet ens när han gör avbön från den antirojalistiska svada i AB han tidigare fallit in med, och finner drottningens släktforskning lovvärd?
Jag menar, nu söker han billigt splittra bandet mellan drottningen och kungen genom att upprepa sitt tjat från förr om kungens "vända blad". Kungen avbildas t.o.m. i artikeln som en "som vände blad" ("fel") medan drottningen inte gjorde det ("rätt").
Det finns ett enkelt astrologiskt svar på allt detta: det är fullmåne mellan Solen i Stenbocken och Månen i Kräftan, förutsatt en födelse före halvfyra på eftermiddagen (då Månen når Lejonet). Jag tror på Mån-Kräftan här, eftersom den instinktivt underordnar sig Sol-Stenbocken som är auktoriteten i detta par.
Månen blir därför just inte mer än en ekokammare som tomt och tanklöst återspeglar exakt vad den dirigerande och autokrata Stenbocken säger. En verklig reflektion eller analys från Månens sida uteblir. Stenbocken är själv väldigt traditionalistisk och respekterar lag och ordning. Därför blir det pekpinne- och åsiktspolitik när bara Solen driver på och inte Månen lyckas fördjupa käpphästarna nämnvärt.
Antirojalismen kan inte förklaras av Stenbocken i sig, men det är naturligtvis talande att det fanns påfallande många Stenbocks-Solar bland (s)-politikerna. Denna typ av politiker vill ha kontroll över hela samhällsstrukturen ur det gripbara materiella perspektivet. I inlägget om Kinas horoskop argumenterade jag för att landets Stenbock stigande i öster (bärande på folkmassans Måne) faktiskt uttrycker en stark och ansvarstagande övermakt som vill folkets väl.
Och detta skulle vara det som friköper den här journalisten, trots hans obefintliga förmåga till argumentation. Jag har t.ex. fallet med den latinska kvinnan under exakt samma fullmåne bröt upp med sitt fattiga hemland, bosatte sig i Sverige och fortsatte att sända sin familj pengar som hon tjänade här. Ett värmande exempel på hur Månen i Kräftan beskriver lojalitet inom den lilla gruppen, medan Solen i Stenbocken är den ambitiösa strebern som vidtar mått för att kunna säkra just Kräftan, sårbarhetens och utsatthetens princip.
I så måtto kan man inte lasta helhetsbilden som gavs av de 58 (s)-politikerna för hårt. För även om den en helhetsbild, Vädur + Kräfta - indikerar egocentriskt sökande efter välfärd, och en annan, Vädur + Stenbock, kan läsas som diktatorisk egenmäktighet, finns inom partiet också en tredje läsart, given av Stenbock + Kräfta. Och precis som i fallet med den latinska kvinnan tar den här kombinationen både ett stort och ett litet grepp samtidigt. Faktiskt, artisten Shakira, också latinska, är ännu ett exempel på axeln Stenbock/Kräfta vid fullmåne. Och hon använder sina rikedomar från musiken till att hjälpa sitt hemland!
Det är Stenbocken som bidrar med den här noblessen! För sig själv är Kräftan så hjälplös att den, som vi sett, tenderar att falla in i vulgaritet som främlingsfientlighet (ett exempel på att den ser hot mot sin egen trygghet, vilket alla irrationella människor gör, som inte kan bearbeta situationen på ett rationellt sätt utan bygger sina åsikter på känslan).
Så även om grävande journalisten ser livrädd för livet ut, är det här en i grunden välvillig fullmåne, om inte tendensen till bristande reflektion inför det man valt som sin auktoritet (Stenbocken) barkar iväg fullständigt. Då får vi en livsfarlig mobbmedlem istället. Den här fullmånen kan vara värd ett större studium vid tillfälle, det är dock den biologisk-materiella halvan av Rajas guna, lidelsen för det fysiska. De här människorna kan ha svårt att uppbåda något som helst intresse för tanken på att det är medvetande som driver världen, de är fullständiga socialrealister.
