Visionär, sammanhang och slutsats

Lucifer lämnar sitt himmelska hem

Jag noterar en månadsgammal forskningsnyhet från Georgetown University Medical Center, just en sån nyhet svenska medier hoppar över eftersom den svenska myten handlar om att människan är alltings mått:

Neurovetenskapare menar att individer som omedvetet förmår förutsäga komplexa mönster, en förmåga benämnd "implicit mönsterinlärning", också är benägna till en starkare tro att det existerar en gud som skapar händelsemönster i universum.

https://www.sciencedaily.com/releases/2020/09/200909085942.htm

Min översättning är korrekt, det verkar vara vetenskapsjournalisten eller t.o.m. uppgiftslämnaren som tänker illa. Sammanfattningens påståendeskapar logisk inkoherens och "en gud som skapar händelsemönster i universum" kan inte sägas vara en självevident eller oproblematisk tanke.

Men logik och semantik åsido, mänsklighetens nydanare bör alltså ha denna förmåga att uppleva mönster i tillvaron och det säger redan den antika grekiska filosofen Platon. En liten länk uppe till höger på bloggen har sedan 2009 pekat mot ett pregnant citat hos Platon.

Hos vissa av Platons biografer började efter flera hundra år myten odlas att han "bara" representerat Pytagoras tankar. Denne menades å sin sida ha studerat i Babylon, där astrologin (och astronomin) Platon-citatets hyllning till de "mönster" människan kan läsa sig urskilja på stjärnhimlen sluter då cirkeln. Inget nytt under solen.

Långt tillbaka (april 2009) redogjorde jag för en av de svettigaste drömmar jag haft, ansträngande på så sätt att drömmaren mottog data från ett större medvetande än den sovande kroppen som tog emot "reserapporten". Man kan bara använda liknelser här: kroppens hjärna var trög som ett gammaldags modem och skulle behövt en både bredband och optiska ledningar. Men trots den dåliga dataförbindelsen lyckades kroppen registrera drömmen. 

I drömmen var jag en "frisjäl" på resa genom spiralarmarna i vår galax, så långt från vårt solsystem att mina "andeögon" knappt kunde urskilja det i en spiralarm diametralt motsatt drömmarens position.

Jag upptäcker också att galaxen har en lasagneplatteformad struktur där ljusa och mörka skikt varvas. Naturligtvis är spiralgalaxen en bild som figurerar titt som tätt, och låt gå för att hjärnan bara återskapade någon tidningsbild. Men här lades också en massa kringmaterial till och i drömmen "insåg" jag tillvarons natur på det sätt som en bild kan ge upphov till tusen ord.

Så åtminstone i drömmen praktiserade jag förmågan att "omedvetet förutsäga komplexa mönster". Om spiralen tecknar en värld som likt den fallna ljusängeln Lucifer kastats ut ur Himmelriket (galaxens centrum), då kunde man läsa varvandet av ljusa och mörka stråk som att det rebelliska Ljuset visserligen minglar med den ur-materia som vissa gamla filosofer såg som den ontologiska ondska som är tidlös men som Världsskaparen skapade ordning och symmetri i. 

(Hmm, ordbehandlaren Microsoft Word saknar ”världsskapare” i sin stavningskontroll, en ateistisk svensk tycks ha ansvarat för språkmodulen...)

Men varje gudomlig skapare har sin tid och i en hinduisk myt nämns att skaparen Brahma efter otaliga omskapelser en morgon vaknar ur sin Brahma-natt under vilken han också slocknar och sover innan karma forcerar också honom, Skaparen, att börja om i sitt värv. 

Men den här morgonen ser Brahma något han aldrig sett tidigare: det formligen kryllar av andra Brahmas runt honom. Det finns otaliga Brahmas på den verklighetsnivå detta nu utspelar sig på! Kan den här myten knytas till Solen som den skapande och levande kraften. Då innebär det att hinduerna listat ut att solen var av samma art som stjärnorna. Och vidare att varje själ eller sol som inkarnerar som människa är "en gud i uppvaknande", som den judiska läraren Jesus uppsnappat någonstans.

Vad ser då jag i drömmen? En spiralgalax som en representation av en central SOL som likt de grekiska stoikernas tanke sprider logoi spermatikoi - intelligenta ljusfrön (fallna Lucifers i stor mängd) ut i Mörkret. Dessa småskapare bildar i sin tur världar, inte olikt nyplatonisten Plotinus lära om att Den Enda "emanerar" eller flödar ut utan att själv minska och att emanationen leder till gradvis mer detaljerade men mindre verkliga världar. Människan på Jorden lever 2/3 ut på sin spiralarm och världens upplösning nafsar symboliskt människan i bakhasorna. En passande dröm för vår tid.

På ytterligare någon tredjedels avstånd från Centrum upplösas spiralarmarna och det är här drömmaren ser lasagne-varvningen där Mörkret från före "Skapelsen" (Världsskaparens myriader små lucifers åter gör sig gällande. Att Vintergatan ur ett perspektiv är platt kan vara en sinnesmänniskans metafor: vi lever i väldigt få dimensioner av vårt verkliga medvetande. Materialismen har långt kvar till själens globformade all-seende...)

Många år senare tycks mig drömmen påminna om ålderdomlig metafysik. Ur-materien, ond eller neutral, är förstås hinduismens Tamas guna (Mörkrets kvalitet inom det skapade universum). Galaxens centrum får representera Sattva guna (Ljuset, fulländad kunskap). Den punkt där de spiralformade ljusarmarna börjar blandas upp med mörker blir då hinduismens mellanskikt där i Rajas guna, passionens kvalitet, människosläktet i stort sägs uppehålla sig. 

Bidragande till drömmen var kanske "Guds lek" av Walther Eidlitz jag läste vid 20. Här ges i hinduisk metafysik som skiljer i åtminstone val av terminologi från den Samkhya-tradition om indisk astrologi är sammanbunden med. Samkhyas Tamas - Rajas - Sattva skildrades av Eidlitz i boken aldrig namngivna tradition (det han lärt sig av sin guru under sju år i Indien) inte som materiella kvaliteter (förvisso med "driv" i sig) utan som "shaktis", aktiva krafter. 

1. Akarshana shakti, kraften som drar till centrum av allt vara
2. Tata-Shta shakti, kraften vid gränsen
3. Vikarshana shakti, kraften som stöter bort från centrum av allt vara
   

Förlorat på bloggen finns äldre omnämnanden av denna variant som påfallande mycket liknar centripetal- och centrifugalkrafterna. Det som en skapare av bildliga myter skulle uppfatta som en ljusängel som slungas ut från centrum motsvarar här Tamas guna upplevt som en aktiv kraft som extraherar och drar in ljusgnistorna i illusion (materialism och tro att det mätbara är det verkliga).

Akarshana är då Centrums attraktionskraft för dem som sett i genom materialismens fadäs, dessa är Ljusets barn, på "Vägen upp" eller tillbaka. Människan har en unik förmåga att göra egna val och den här indiska traditionen ser gränslandet mellan de två krafterna inte så mycket som en tredje kraft utan som just den passionerade kvaliteten i Samkhya-kosmologin. 

Mellanläget är detsamma som de halvt fallna själar som själva utgör gränsen. Passionens kvalitet kan fullborda Lucifers fall och helt sjunka till den Mörka sidan eller göra fall som till sist resulterar i ett återvändande till Ljuset (total medvetandeöppning - utan den "dåliga dataförbindelse" jag upplevde så stressande i drömmen).

Det här påminner om hur distinkt dualism påverkade en del grekiska filosofer runt vår tideräkningsbörjan. Hade Indien och Persien en snarlik dualism en gång i tiden? Vissa platonisterna såg i sin grundare tydliga formuleringar att världen inte var så god som det var kutym bland grekerna att anse, men det tog cirka 200 år innan den här skepsisen mot världen slog rot, och Wkipedia daterar även Indiens Samkhya-kosmologi med en komisk rationell och irrationella själ mycket löst dateras till 2a århundradet fvt.

Ett problem uppstår när man försöker jämka nyplatonismens, t.ex. Proklos systematisering av platonismen så lång, tankar om Den Enes emanation, självkonsolidering och återvändande. 

Utflödet ur Den Ene till självmedvetet
Intellekt, stabilisering och återkoppling till
sin källa repeteras på även på Själens nivå -
Platons gamla tredelade Själ igen, med
Själen delaktig i Intellektet och
Intellektet rotat i Den Ene.

(Illustration från Radek Chlups
introduktion till Proklos.)

Här passar det plötsligt bättre att ändra gunas turordning: det är rajasisk Passion som får en skapelse (1a Mosebok: "Gud sade, varde ljus...") att strömma fram ur det som tidigare var intet. (En kreationistisk Big Bang-syn, där kreationismens kritiker kan ha missat att äldre kulturer tänkte metaforisk! Skeptiker syns mig ofta projicera sin egen förkrympta världsbild på folk som tänkte större eller åtminstone annorlunda.)

Var hypostas i det nyplatoniska schemat "bottnar" i sig själv innan nästa lägre nivå uppstår (Den Ene - Intellektet - Själen - Naturen). Här matchar det konsoliderade och stabila läget bättre Tamas guna vars motsvarande zodiaktecken kallas "fasta/stabila" i Väst. (Dock baserad på det felaktiga antagandet att zodiaken illustrerar det jordiska jordbrukaråret och att de fyra fasta tecknen indikerar den period när var årstid är stabil.)

När de gudomliga och eviga själarna så börjar ställa de Stora Frågorna, det är starten på "vägen upp" och matchar perfekt den aktiva Sattva guna, Ljusets eller sanningssökandets kvalitet.

Många platoniker hävdade att Naturen, slutet på emanationsprocessen, inte ens är verklig (stark varning för lån från hinduismen!). Den är bara en reflektion av de genuint existerande högre realiteterna. Den fjärde hypostasen, som ren reflektion, har därför inte någon förmåga att av egen kraft "återlösa" sig. (Kristna begravningsritualets: "Av jord är du kommen och till jord ska du åter varda.") 

Den lägre delen av Själen kan symboliseras av elementet Vatten, vars naturliga (fysiska) sätt är att rinna vidare nedåt och nå materialisation genom föreningen med Jord. Vatten reflekterar bara Själen/Solens kognitiva medvetande - och gör det bra om inte den materiella dragningen/Jord tar överhand. Jord speglar inte några högre realiteter och i Platons grotta måste tro eller hopp ta över där själen inte längre kan kommunicera direkt med den fysiska kroppen. De flesta renodlade kroppsmänniskor ("gymfolket") väljer att inte tro på något annat än det materiella. Är det en fråga om själens evolution eller att Lucifers syndafall är större hos en del?

Bloggarens gamla dröm tycks som föreställningen (?) om en obunden frisjäl (intellektet) som kommunicerar till den bildproducerande fantasin, en psykisk fakultet som tillåts fritt spelrum under sömn och som svarar med sinnebilder som ett mänskligt psyke (vid uppvaknandet) kan förstå, kanske bara bokstavligt men eventuellt även uppsnappa budskap dolda i drömhandlingen. Drömmen, som jag sparat i mitt lilla kartotek av memorabla dito, berättar om världens beskaffenhet på ett sätt som gör att flera kulturers myter kan knytas till den, precis som alla bra symboler eller "kognitiva mönster" fungerar. 

Dessa är alltså sinnebilderna för den lägre människan och avsändaren är förstås den högre, rationella delen av människans själ, den del som inte behöver bilder utan till sitt väsen är "noetiskt", rent intellekt med "direkt kunskap". Drömmen är rätt simpel och jag vill inte ens tänka på hur långt ner på näringskedjan min själ luciferiskt fallit, jämfört med mänsklighetens alla Einsteins!

*****

Också Einsteins insikter blev ifrågasatta (av den framväxande kvantfysiken), men hans ansikte och rufsiga år blev en västerländsk sinnebild för Geniet (för den fallna del av mänskligheten som är nöjd med sinnebilder och inte har något behov att att förstå de bakomliggande strukturerna). 

Hans horoskop har känd födelsetid och Tvillingascendenten leder rakt till intellektets Merkurius som här står i tät konjunktion med Saturnus (den djupa intelligensen) på topp i offentliga ryktets 10e hus. Kort sagt: perfekt placering inte bara för en tänkare utan också som sinnebild för Geniet.

Genie är romarnas motsvarighet till "själ" i  bemärkelsen den högre, och rationella själen, till vilken Solen tyvärr inte hör enligt stora delar av platonismen! Livssjälen är bara ett återvinningsbart stoff som varar intill att en Brahma-natt faller över världen (en stjärna slocknar för att återfödas någon annan stans i universum.) Det finns många beröringspunkter mellan den "materialistiska" stoicismens tanke om Elden (Logos) som universums finaste substans - Gud och människans inre förnuftssjäl (logos) av samma substans.

Men även stoikernas värld går likt hinduismens periodiskt under, den stoiska världsbranden. Sedan upphör likheterna eftersom stoikerna föreställde sig att samma värld återskapades in i minsta detalj. Jämför galten Särimner som fornnordiska gudavarelser slukar men som strax återskapas för en ny dag.

Svenska Wikipedias skribent fastnar i materiella oväsentligheter och har inte ett ord att säga om den djupare symboliken i denna slaktgris som en högre verkligheten cykliskt äter upp! Man måste ta ett par steg ut i världen för att få perspektiv på det inhemska. Uppenbarligen har nordborna förlorat tolkningsnycklar till sin mytologi (ursprungligen indoeuropeisk, kanske proto-hinduisk). Det var i så fall varken första eller sista gången en civilisation tuggade på i många generationer ytterligare efter det att anden lämnat byggnaden...

Den hinduiska tradition Eidlitz lärde sig talar om jiva-atmas som myllrar i (passionerade) och halvfallna tillstånd - dessa är "levande själar", men livsprincipen är underordnad det gudomliga intellekt som tänker och alltid tänkt hela världsmanifestationen. Jag tillåter mig gissa att det är den opersonliga Brahma (neutrum, ej samma figur som världsskaparen Brahma) som motsvarar grekernas gudomliga Intellekt - utanför universum och genuint evigt.

För en platonist är således själens bästa del, frisjälen eller den intellektuella essensen, evig. Så inte för stoikern som inte ser något mer än ett universum eller i bästa fall ett oändligt antal omskapelser av exakt samma universum. Det är fascinerande hur de halvmaterialistiska stoikerna kunde undvika att ställa sig frågan var minnet av en värld som brann ned till grunden var lokaliserad om ingenting utanför universum existerade. Gud var ju Elden för och synes ha självförbränt sig under stoikernas ekpyrosis... 

(Förmodligen hittar den som gräver djupt i stoiska texter till sist någon klausul om att Eld som Guds är den som bränner ner hela världen till sin egen baslinje och att det ligger i Eldens natur, i Logos natur, att rymma hela kartritningen. Det känns som om stoikerna har importerat den hinduiska läran men tappat bort viktiga delar!)

I linje med antikens mikro- och makrokosmiska parallellism stämmer tanken om människosjälens återfödelse med den om att en världsskapare, en Brahma, en sol, en dag slocknar bara för att titta fram igen på något nytt ställe i det eviga universum. Vad Big Bang-teorin håller för att vara alltings start är bara födelsen av det segment av det oändliga universum vi har rymdsonder och mätutrustning att uttala oss om. Därför stämmer både de antika synsätt som hävdade universums evighet och de som utifrån några suspekta rader hos Platon tyckte sig se "kreationism" av typ skaparguden Brahma som genom tallösa solar som skapar sig tallösa solsystem. Båda synsätten stämmer, förutsatt att man kan ställa om sin synhorisont och uppfatta ur båda perspektiven.

Den excentriske israeliska raketforskaren Itzhak Bentov avslutade sin enda bok om universums konstruktion (inhämtad genom meditation!), "Stalking the Wild Pendulum" (1977) med en vink till hinduismens (och platonismens) mångskiktade tillvaro:

Epilog

Tillbaka till vår Skapares subjektiva rumtid. 

Efter att ha producerat ytterligare en skapare ("i Sin avbild skapade Han honom"...) drar Skaparen iväg till motsvarigheten till en kosmiskt byggvaruhus för att hänga, snacka jobb och chilla med grabbarna. Han introducerar och visar upp Sin nya dubblett, ännu rätt naiv och utan erfarenhet av en Skapares alla vedermödor. Efter att ha vilat en stund och ha plocka upp några bra tips för Sitt nästa universum, drar Skaparen vidare för nästa runda. På vägen far under en bråkdels sekund tanken genom Hans sinne: "Vem vet, efter den här rundan kanske jag får en högre befattning..."

"Although having no formal background
or degree in science, Bentov quickly
demonstrated his genius. Among other things,
he designed Israel’s very first rocket...
This marked the birth of Israel’s now
world-famous military research and
weapons development program."
(källa)

Minsta gemensamma nämnare mellan Bentov och Einstein är tonvikten på Tvillingarna (Merkurius/intellektet) och just Bentovs Mån-Tvilling beskrivs i hinduismen som ett sinnelag ägnat åt filosofi, ett ämne som bl.a. annat innehåller delämnet Logik. 

Mer intressant är kanske psykascendenten som placerar intellektets Merkurius i sitt naturliga 3e hus, i föreningen med den himlastormande demonen Rahu (som här tydligen höjer intellektets förmåga till avsevärda höjder). Kombinera sedan det med hur Jupiter expanderar psyket/Månen (på gott och ont eftersom Jupiter är en illgörare för Tvillingarna i 1a huset):

Enbart de supralunära tecknen färgade -
tecken på ett exceptionellt och färgstarkt intellekt

Hur Bentov en tid av sitt yrkesliv kunde halka in i mördarindustrin måste förstås i skenet av att han förlorade sin familj i Förintelsen. Se klantecknet Krabban och all dess uppvridna smärta (Mars/Venus i ett Passionens tecken). Även Liemannen (Saturnus) i Krabbans naturliga 4 hus och dess attack mot Krabbans Måne i Tvillingarna. Och kanske även den "verksamt onda" Jupiter (jämför Sverigehoroskopet och svensk fixering vid sin vapenindustri) spelar in i yrkesvalet? Förutom att den generösa Jupiter här är "verksamt ond" undermineras den av att disponenten Venus står i familjära men olycksdrabbade Krabban! MEN: senare tvärvände han och ägnade sig åt livsbefrämjande uppfinningar!

Noterat: Bentov dog 55 år gammal i en flygkrasch på Chicagos flygplats. Den kända flygplatsolyckan koinciderar med att Saturnus/Liemannen som aspekterar hans natala Månen (Månen som vaggan och graven) passerar genom Lejonet med kommunikationsmedlens Merkurius men framförallt att den ständigt retrograda Rahu nått 21a graden Lejonet - en närmast gradexakt retur till startpunkten.

Som trigger för dessa trögare rörelser olyckans Mars (med Venus) i Väduren i 90-gradersattack mot den natala Mars och Venus. Jupiter vid olyckans passerar den sorgliga Krabba som en gång förbrända hans släkt under nazieran, nu bränns han själv snabbt (?) ihjäl.

Centrum & Det Yttre Mörkret (2)

(Figurens innehåll förklaras inte helt i texten, så klicka den gärna för läsbarhet. Jag gör inga anspråk  på att helt ha lyckats harmoniera de flera filosofier som kort nämns...)

Rekapitulation. Första delen (nytt fönster) snuddade vid två astrologiska extremtyper, dem födda helt och hållet (med alla planeter) i den negativa polariteten eller den positiva polariteten. I antik filosofi motsvarade dessa dels själens fall in i sina egna fantasier och drömmerier, med följden att själen tappade fotfästet i sitt eget varandes centrum och följer med ut i sin egen projektion - fanns sig identifierad med sin egen föreställning om världen.

Detta var då "vägen ned". Den positiva polariteten motsvarade istället "vägen upp", hopsamlandet av sitt filmprojektorliknande sätt att tillskriva omvärlden verklighet och allsköns kvaliteter man "bara måste" se eller avsmaka. Vägen "upp" betyder att fasta från världens rikedomar för att återupptäcka sitt centrum, varifrån alla dessa fantasier om "objektiva upplevelser" kommer.

Den turkisk-grekiske filosofen Herakleitos och de kinesiska taoisterna visste dock att båda dessa vägar egentligen hörde samman, och betingade varandra. Det behövs den syndare för att man ska kunna lovprisa någon annan som ett helgon! Bortom dessa två krafter väntar Den Ende, eller den gudomliga verkligheten. I indisk tradition kallas det odifferentierade ofta för Brahman, och sedan har det spekulerats vilt om detta bara är en slöja som döljer ännu något där bortom...

*****

Inom ramen för polariteten som för ett fall ner i världslighet och favorisering av sinnesdata och "ompolariseringen" som ett tecken på att "återställelsen" och "vägen upp" har anträtts, finfördelar astrologin berättelsen ytterliggare genom de fyra elementen, vilka ofta fattas alltför naivt som de den vind som smekar vår kind eller det vatten vi kan bada i eller den näve jord vi kan låta rinna mellan våra fingrar.

De fyra elementen är förvisso substanser, men metafysiska sådana. De är fenomenvärldens inre (och osynliga) ramverk men analogin med sinnevärlden håller en bra bit. Elden är det tunnaste och mest transparenta elementet och således ett utmärkt medium för kontakt med gudarna. Inte för inte är det genom en brinnande buske Gud talar till Moses.

Vedisk astrologi säger inte att Jord/Vatten är mer sataniska än de andra två elementen. I Sankhya-filosofin (även stavad Samkhya) - se Wikipedia i nytt fönster - som beskriver den materiella världen, är elementen en slutprodukt av en längre evolution som började före sinnesvärlden. Elementen kallas pancha maha-bhutas, "de fem stora ämnena" - och märk det femte elementet, eter, vilket bäddar in de fyra elementen och är den "passiva spelplanen" för den materiella världens omvandlingar.

(Ett femte element fanns också i det gamla Kina och betraktades också där som ett stilla centrum - en spelplan - för de övriga fyra elementens förvandlingar. Idén är så snarlik att man undrar om det är ett kulturlån. Men vem hade i så fall modellen först?)

Forskningen är inte säker på hur de antika folken från Indien och fram till Medelhavsområdet såg på verkligheten, och elementen uppfattades lite olika på olika ställen. Empedokles på 400-talet fvt hade t.ex. varit den förste (man känner till) som ansåg att elementen samarbetade snarare än befinna sig i en statisk hierarki. Men detta var alltså en självklarhet i den kinesiska filosofin vid samma tid!

Bloggen skriver utifrån ett försök att rekonstruera tankarna som de kunde ha låtit för, säg, 2.000 år sedan hos en helleniserad astrolog i Palestina (den del av den tidens provins Syrien, under romersk kontroll). Hellenismen var en gigantisk smältdegel där skilda kulturinfluenser blandades, och det var här astrologin rapidsnabbt växte fram.

Således söker även den här bloggen stå där astrologerna stod för länge sedan och pussla med de bitar som nådde dem från olika länder och filosofier. Astrologi är metafysisk spekulation och inget annat, och skälet till att den tycks fungera ligger helt i att verkligheten inte är logisk utan något därutöver!

Jag har alltså sökt ställa mig någon gån strax innan innan astronomen (och astrologen) Ptolemaios på 200-talet sammanställde sin tids vetande (t.ex planetobservationer i tabellform från perserna/babylonierna) och kallade Eldelemetet för det mest nobla. Att jag på andra ställen talar om "neoplatoniskt" bruk av de fyra elementen som metaforer för metafysiska principer eller t.o.m. medvetandetillstånd beror helt enkelt på att dessa frågor dryftades redan före Plotinus (204-270), som har kallats neoplatonismens fader. Detta framgår inte minst för att hans skola anklagades för att ha plagierat platonisten Numenius (100-talet).

*****

Att introducera den hebreiska (gammaljudiska) föreställningen om Satan är min tolkning av Jord/Vatten utifrån ytterligare betraktelser vilka sammanhänger med en period runt Jesus födelse då den platonska filosofin i Medelhavsområdet hade en mycket negativ syn på "materien".

Negativismen märks mycket tydligt i de judiska Dödhavsrullarna bland vilka också några horoskop hittats, och "mellanplatonikern" Numenius menade att själen, vars essens stod att finna i stjärnorna, smutsades ner på sin väg mot inkarnation som människa. Och det var under sjunkandet ner igenom de planetära kretsarna som den drog på sig smutsigt materiella höljen! (Jämför figuren som söker illustrera den indiska Sankhya-filosofin som ligger i botten för den platonska filosofin, eller åtminstone är en gren på samma träd.)

Den senantika astrologiska traditionen efter den normgivande Claudius Ptolemaios (2a århundradet), säg mellan 200-500, var förmodligen lika suddig då som nu, med olika personer som såg på olika sätt på elementen. Men den naturliga tanken är att Eld är det "innersta" elementet och att Jord är den yttersta kretsen i själens syndafall ut från sitt eget Centrum, ut mot en falsk identifikation med sitt kortlivade ego och fysiska kropp (båda produkter av de fyra e. fem elementen/den materiella naturen).

Att som de nyplatoniska filosoferna betrakta de fyra elementen som rena metaforer för själens potentiella närhet tillbaka till sitt Centrum, "att dra tillbaka sina projektioner på den vita filmduken av en materiell omvärld", och i detta betrakta Eld som närmast Centrum, är ganska naturligt. Jord symboliserar i gengäld det djupaste fallet ner i overklighet, ner i den värld som nutidsmänniskan i väst kallar den enda verkliga.

*****

Den negative platonisten Numenius tal om själens fall ner genom de planetära kretsarna varvid den drar på sig smutsiga ytterhöljen, kan lika gärna översättas som bilden av en själ som faller utåt, från sitt Centrum, och i vissa fall når farligt nära det "Yttre Mörkret" - "the point of no return".

Bortom denna gräns finner man de fördömda själarna som oåterkalleligt skurit av sig med sitt eget Centrum och varken vet vilka de är och heller inte har några guider som kan visa dem vägen tillbaka, "vägen upp" eller rättare, "vägen in".

De har projicerat sig maximalt långt ut från sitt centrum och där fastnat i identifikation med den miljö som projicerats till detta ställe. (Många många levande varelser som projicerar hit ut upplever sig mötas här!) I närheten av det rigida och förstelnade hittar vi de bokstavstroende, vad än föreställningen handlar om - religion eller en naiv tro att materia faktiskt finns bara för att sinnena registrerar förnimmelser!

I de här regionerna av inre blindhet talar man om sociala strukturer, och individen som på projicerar dessa sociala strukturer är projektionerna - de fallna människorna - överhuvudtaget inte ens medvetna om. Talar man med dem om själen är det troligt att de bläddrar i en biologibok och skakar på sina huvuden och muttrar något om att religion är barnsagor från förr! Så beter sig de döda, de som fallit farligt nära det allra Yttersta Mörkret...

Ute i detta extremläge finns ingen kreativ gnista kvar alls. Beroende av omständigheten är totalt. Det förefaller som om senantikens västliga traditioner tänkte sig att en själ kunde hamna så snett, gå så långt ut i mörkret, att den inte kunde fortsätta reinkarnera.

Senare, tidigt på 1000-talet i den judiska kabbalan, dyker den intressanta föreställningen upp att "stekta" själar ändå kunde ges nya chanser genom att de får åka snålskjuts på ryggen på mer utvecklade själar. Det skulle alltså kunna tänkas att en del människor här på jorden huserar mer än en själ! Jag vet inte hur den här läran uppstod, men kanske var tanken på total fördömelse i det yttre mörkrets totala brist på äkta existens så outhärdlig för de judiska tänkarna att de introducerade denna sant humanistiska "nödåtgärd"!

Jag har aldrig hört talas om någon liknande tanke i hinduismens själavandringslära. Däremot är den här kabbalistiska föreställningen ett klart eko av buddhismens bodhisattva-lära där avancerade själar som inte längre är bundna i kretsloppet likväl väljer att reinkarnera för sina fångna medsjälars skull. Tittar man djupare på hur motivet med Jesus som en räddande andevarelse vid namn Kristus, är det en distinkt underton av bodhisattva-tänkande även här.

Men kristendomen saknar den Stora Bilden och gör som en egocentrisk Vädur: "allt ljus på mig, se, min lära är den enda av betydelse (eller av sanning)". Den som talar så, sade de kinesiska taoistera klokt, vet med all säkerhet överhuvudtaget inte vad han talar om! Kristendomen verkar i praktiken ha givit upp sitt exklusivitetsanspråk eftersom det omöljiggör all intelligent diskussion, och buddhistiska psykologiska insikter har öppet tagits emot. Kommer den att överleva? Jag vet inte, dess doktrin är så skev efter att själavandringen på 500-talet förklarades för en irrlära.

*****

I vår tid talar vi gott om Jordelementet och dyrkar Naturen (söker rädda "henne" efter att vi själva har förstört miljön!). Men denna omvärdering av "materien" kunde bara ske sedan Upplysningen väckt den dogmfria upptäckarlusten hos västerlänningen. Som man ser i sandlådan blir barnen genast väldigt föraktfulla till de leksaker de hade stort utbyte av bara några månader tidare, och som bekant hånler en del obildade scientister och kallar astrologin pseudo-vetenskap. De är som barnen i sandlådan, fast värre, för de ha inte ens lekt med de gamla leksakerna utan är bara tomma tunnor som bullrar och låtsas tillhöra de äkta samtida vetenskapsmännen. De parasiterar på modern vetenskap och låtsas var högre utvecklade än de äldre lärorna.

Men går man tillbaka till de äldre lärorna och tar dem på deras egna villkor, så finner man att t.ex. astrologin fungerar utmärkt! Astrologin kommer från den tid innan man började tillämpa moderna vetenskapliga synsätt och det går alltså inte att mäta den med sin egen tids synsätt.

Astrologin är INTE en "pseudovetenskap" i den bemärkelse dessa hånfulla och ointelligenta skeptiker hävdar. På den här bloggen liknar jag astrologin vid konstkritik och beskrivning av en horoskopen/oljemålningarna. Men i det här inlägget är vi inne på inte bara verktygslådan (Solen, Skorpionen, 5:e huset, oppositionsaspekt, med mera) utan också på den underliggande världsåskådningen.

Och visst, det går inte att empiriskt bevisa några fler världar än den materiella (Jord + Vatten), även om Katolska encyklopedin skickligt visar att intellektet (Luftelementet) bevisligen inte är detsamma som de data som flödar till mäniskan genom hennes sinnen (Jord + Vatten). En del tar sinnenas information som de kommer och resonerar kring de.

Men intellektet är enligt kyrkan odödligt och tillhör den eviga världen (himmelen). Astrologins Luft är då en metafor som säger att här finns en stor potential att tänka kring det som sinnesdata levererar. Man inte bara pratar gårdagens tv-program på lunchrasten utan också analyserar det man sett.

Detta är alltså tänkande verksamhet flyttat ett steg närmare människans andliga (Eld) centrum än den lunchkonversation som enbart stannar till att återge vad som hände i tv-programmet och uttrycker subjektiva åsikter om det.

I en avslutande tredje del ska vi återkomma till frågan om den "sataniska principen" i zodiaken som en symbolisk beteckning för själens fall "ner" (eller "ut") till identifikation med sin egen föreställning om att vara fysisk människa.

Centrum & Det Yttre Mörkret (1)

I några sammanhängande inlägg ska astrologins underliggande kosmologi granskas. Bloggen rör sig med rätt magstarka begrepp, som t.ex. när den likställer en samtidig aktivering på födelsehimlen av Oxen och Skorpionens tecken med Satan! Hur ska man förstå detta?

Svaret, eller delar av det, ligger utstrött här och var på bloggen, men det är på sin plats att på ett enda ställe ta en titt på den antika världsbild som astrologin sprang ur. Eftersom den gamla världen, till skillnad mot vårt materialistiska västerland, trodde att människan var mer än en biologisk art - faktiskt ett gudomligt väsen i förklädnad - skiljer sig värderingarna åt.

Kroppslighet är inte längre det mest åtråvärda utan det minst åtråvärda! "Ego woman" är inte längre måttet på en hög grad av självförverkligande utan måttet på ett misslyckande i sättandet av sina prioriteringar!

Stevie Nicks (Fleetwood Mac) tycks både skåda ljuset och

bli tilltalad av det på baksidan av sitt debutalbum från 1981.

"Kom ut ur mörkret och in i ljuset" tycks andemeningen vara i texten på baksidan av Fleetwood Mac-medlemmen Stevie Nicks första soloalbum. Bilden är enkel, alla ljuskällor är ett centrum och ju längre ut från ljuset man kommer, desto tyngre faller mörkret.

Och Nicks borde veta, offer för (orsak till?) en uppslitande skilsmässa med bandets gitarrist några år tidigare - allt förevigat på Fleetwood Macs bitvis ganska nerviga skilsmässoskiva Rumours. (För övrigt en av det sena 70-talets största kommersiella framgång - det krävdes en Michael Jackson för att toppa Rumours mångmiljonupplaga.)

Nicks texter beskriver också en livsstil som med ett ord kan sammanfattas som en otyglad hedonism. Hon närmast skryter om att ha "nött ut ett par sidenlakan på en enda vecka" (Rock a Little, 1985), bara för att bryta samman i andra texter i lamentation över sin ensamhet, och sedan, i mer balanserade och mörka stycken, konstatera att hon nog alltid varit en "storm" (Storms på Fleetwood Macs Tusk, 1979).

Här finns alla tecken på någon som tappat kontakt med Tillvarons Centrum och befinner sig långt ute på mörka och stormiga vatten... Men som likväl hade en högt uppskattad förmåga att beskriva våndorna av att vara en jiva-atma, en levande själ (som indiska filosofer skulle säga) - en själ i kontakt med den grova materian och den mer subtila psykiska materian.

Till skillnad från Sverige är USA fortfarande starkt präglat av kristendomen och de bibliska texterna. Om "det yttre mörkret", långt från ljuskällan som förstås är Gud eller det gudomliga, går Matteusevangeliet så långt som att se det som en sinnebild av helvetet.

http://bibletools.org/index.cfm/fuseaction/Bible.show/sVerseID/23886/eVerseID/23886

http://en.wikipedia.org/wiki/Outer_darkness


Jämför med astrologins Måne, dvs psykets inre visualisering av data som kommer ... ja, varifrån? Utifrån. Gudomlighet är att vara centrerad, men inte i sitt eget utan i "ljuset". Motsatsen är därmed given: förfallenhet "ut i mörkret" är att fallit offer för projektioner som utgår från själen och kastas på en vit filmduk.

"Där ute" finns ingenting utom ett "yttre mörker". När drömmarens projektioner falnar, kommer mörkret krypande inpå en och det är tid att tillnyktrad fundera över sin identitet. Det var själen själv, inom och under inflytande av Världssjälen - en "ficka" inom det gudomliga (Brahman) - som har drömt den omvärld hon uppfattade som "objektiv" i samma mån hon varit offer för sina egna projektiva fantasier.

Detta är den yttersta sanningen om vilka vi är, och bara på grund av den kollektiva drömmen lyckas vi undvika att vakna upp och förstå. Först när någon som psykologiskt gått käpprätt åt "helvete" och projicerar kvaliteter på sin omgivning som bara inte finns där, förstår vi vilken makt Psyche - Själen - har.

Astrologin är studiet av en uppsättning tecken på himlen som ger oss feedback på var vi står i hela denna kosmiska föreställning. För minns, både astrologi och kosmos är djupast sätt projektioner ur en psykisk miljö som föregick den materiella världen.

Om detta är alla gamla filosofier eniga och författaren Aldous Huxley gjorde 1945 ett mästerligt arbete när han klippte ut och rikligt kommenterade tydliga citat från flera traditioner från väst till öst och kommenterade kring "den oförgängliga filosofin"(The Perennial Philosophy) som tränger igenom varje mänsklig kultur på jorden just för att den förmodligen är den bästa förklaring till vad "allt handlar om", som kan ges mänskligheten på dess nuvarande evolutionsnivå.

Gud kontrasteras ofta med Djävulen (den bockhornade Pan) eller Satan. De här två personifikationerna av ondska är inte helt identiska, demoniseringen av Pan är t.ex. en följd av kristendomen och det är två traditioner som flätats samman. Men låt oss inte komplicera saker alltför mycket.

Själva polariteten är naturligtvis också en lätt förgrovning - bättre är att som de första judekristna gjorde, ställa ett transcendentalt gudaväsen utanför hela föreställningen och sedan låta en Ljusets kraft mäta sig mot en Mörkrets kraft. (Utdrag från en text ur Dödahavsrullarna som tydligt illustrerar en Gud som arbetar med två motsatta krafter i inlägget om astral själsmetaforik inom judendomen - nytt fönster.)

Dessa två krafter, där Ljuset drar alla till sig medan Mörkret söker locka själen ut i ocentrering med sitt eget ljusväsen och mot materialism, är exakt samma polaritet som är den mest grundläggande i hela astrologin! Den positiva och den negativa polariteten. Det finns tyvärr inget sätt att undkomma denna djupaste axel i astrologin annat än att helt mörka och förfalska systemet.

Redan på 300-talet fvt, när elementen diskuterades vilt i Grekland, framträdde den "mörke", dvs svårbegriplige filosofen Herakleitos och hävdade att de två vägarna, "Vägen ned", och "Vägen upp", vid en djupare betraktelse var en och densamma Väg. Väst har haft mycket svårt att erkänna att "de gamla grekerna" vi är så stolta över att ha som portalgestalter för vår intelligenta civilisation i själva verket fick allt material utifrån, från österlandet. Men vem som helst som studerat ljus- och mörkerläran om yin/yang i det gamla Kina kan notera att även taoisterna var fullt medvetna om att både ljus och mörker i grund och botten är relativa begrepp.

☯

Därav följer den ständiga skiftning i proportioner man ser om man i fantasin snurrar yin/yang-symbolen och håller ögat fixerat på bara en punkt. Tänk nu att denna punkt är du själv och att du liksom är en transparent andevarelse som upplever en genomströmning av än ljus, än mörker förorsakat av tidens eller den eviga förändringen.

Det är bra att minnas denna djupaste insikt om de två polariteternas likvärdighet eftersom den här tudelningen sedan leder till fyra element av vilka två "faller neråt" (Vatten och Jord) och två "stiger uppåt" (Luft och Eld). Men låt oss inte förekomma historien

Ljuset kan representeras av olika karaktärer, allt från Gud själv till någon ärkeängel som Mikael. Mörkret kallade de första kristna Belial. (Notera att en grupp judar i historiska källor kallade esséerna under det första århundradet fvt ännu inte tagit namnet kristna.)

I artikeln om Belial i Judiska encyklopedin, noteras att Belials äldsta innebörd allmänt uppfattas som en som opponerar sig, vilket är exakt samma funktion som Satan, anklagaren eller åklagaren, har i Bibeln. Vi ser således en opposition byggas upp här: Ljuset kastar ut sitt budskap och Mörkret ger ett motbudskap.

Den indiska filosofin kallade dessa polära motsatser akarshana shakti - "kraften som drar till centrum av allt vara" och vikarshana shakti - "kraften som stöter bort från centrum av allt vara". Alternativa namn är svarupa shakti och maya shakti.

Det senare begreppet ringer kanske en klocka eftersom ordet maya är rätt känt och betecknar den illusion eller overkliga dröm som livet i denna världen utgör, men som den fallna själen likväl har lockats in i. I gränslandet mellan dessa två krafter lever, enligt indisk filosofi, jiva-atmas - andevarelser som, när de luras att gå åt vänster, mot kraften som drar bort från den verkliga Verkligheten "faller" och inkarnerar på jorden under namnet människor.

Vid den här punkten i den kosmologiska myten kommer nu astrologin in, med dess granskning av hur födelseögonblicket ser ut i termer av positiv och negativ polarisering. Har individen handlöst fallit ut i mörkret, bort från sitt gudomliga centrum, sitt sanna vara? I så fall lär detta synas i en total dominans av den negativa polariteten. Är individen fullständigt dedicerad i sin vilja att göra något åt sin fallna belägenhet, då ska detta märkas av ett horoskop som är helt och hålet positivt polariserat.

Andra delen av Centrum & Det Yttre Mörkret

*****

"Bilaga"

Det skulle vara underligt att utlämna Stevie Nicks horoskop efter att ha inlett med henne som exempel på en människa ute i sinneshelvetets mörker men samtidigt driven av en stark kreativitet (som alltid kommer från regioner nära Centrum), och vilja att "prata och sjunga av sig" om sin berg-och-dalbana som "fallen själ".

Så här ser en av USA:s under många år mesta primadonnor ut, astrologiskt:

Fiskascendent "överstimulerad" av Mars i 210°
attack från njutningstecknet Lejonet, samt av
det stigande tecknets härskare Jupiter i Eld.

Ett påfallande övertryck i de positivt polariserade Eld- och Luftelementen synes rimma illa med det skisserade fallet "ner" i negativ polarisering (Jord och Vatten). Och horoskopet varslar genast om att grova generaliseringar bara räcker så långt (och del 2 ska diskutera den saken ytterligare).

Men det är alls inte fel att finna Fiskarna som hennes viktigaste tecken (ascendenttecknet), särskilt inte efter att bloggen har studerat David Lettermans "hemliga sängkammarnöjen" vilket är en sida av Fiskarna, vaginans tecken, som sällan nämns i den "städade" astrologin.

Extremt viktigt här är den innebörd av "martyrium" som kopplas till Fiskarna. Ordet betyder egentligen "att vittna", och därav Stevie Nicks frisspråkighet om sitt eget liv i texterna (fastän hon alltid sjunger om sig själv i tredje person, som en "hon").

Excesserna från en kombination av Eld och Vatten i ett horoskop ("sensationalism") är inte svåra att se här: Fisk-(fitt-)Personans sinnesorientering eldas på eftersom Fiskarnas härskare Jupiter står i Eld (Skytten) och i kombination med kvinnans psyke. Men detta är som sagt också samma kvaliteter med vilka hon skrivit så känslostarka låtar!

Det är inte någon slump att även Lady Gaga föddes med den här kombination av Fisk-Vatten med Skytt-Eld, och jag har ett anonymt fall som med samma övertryck på vaginans tecken titulerat sig "sexmissbrukare". Stevie Nicks har också det grova libidots Mars (en av astrologins illgärningsmän) i attack mot sin egen kropp/ascendent. Dubbel "sensationalism", således. Den kvinnan har levt runt för tio liv!

Men missa för all del inte den makalösa kreativa gnista som den alltigenom goda oppositionen mellan Tvillingarna och Skytten symboliserar! Hon är en gestaltare och kommunikatör av rang. Gypsy (Fleetwood Macs Mirage, 1982) är nog något av det sorgligaste och förlorade jag hört i FM-rocksvängen. Här hörs den andra sidan av det stormiga yrvädret! Koppla "zigenaren" till den extrema rörlighet som pågår på himlen mellan Tvillingarna, dagresornas tecken, och Skytten, de långväga resornas.

Till sist ett understrykande av att Stevie Nicks sannerligen inte föddes till jorden för att gå i kloster: Solen i Oxen indikerar att hennes "mission statement" - hennes aktiva handlingsväg i livet - skulle kretsa kring oralitet. Oxen "styr" verbal kommunikation och på ett generellt sätt det man importerar i kroppen, ens sinneskonsumtion.

Oxen står i indisk astrologi också för generell baskunskap och kunskapsförmedling, på det sätt som modern (Månen är "upphöjd" i Oxen) berättar för barnet om livets villkor eller en guru traderar livets hemlighet för sina lärjungar. Inget "kreativt tänk" från Oxen alltså, utan en jordnära trohet mot den tradition man själv mottagit. Oxen tycks väldigt lämpligt för sångkarriärer - dess härskare är Venus, älskarinnan med stor känsla för harmonierandets konst.

Astrologin kan precisera närmare vilka sinnen som anknyter till vilka astrologiska symboler, men det är uppenbart att Oxen är tecknet som mest av alla tror på den berörbara yttervärlden, och vill mumsa i sig av den. Oxen representerar andevarelsens första "död" så fort barnet / Väduren kommit in i världen. (Se här om Oxens "naturliga" andra hus.) Eller ska vi säga, fallit ut i det yttre mörkret? Märk väl hur "inomvärldslig" astrologi hyllar Oxen som den plats där den oroliga själen (Månen) bäst kommer till ro.

Mån-Oxen är fenomenalt för trygghetskapande roller som läkare eller sjuksköterska. Men detta är också det tecken där den nyanlända andevarelsen "somnar" eller "dör" och tappar bort sin äkta identitet - blir ett barn av denna världen. Modersbröstet/mjölken är det som "betingar" den nyanlända andesjälen och antikens astrologer visar stor psykologisk insikt genom att upphöja modersbröstet (Månen) i Oxens tecken, i direkt anslutning till Väduren - den nyanlända andesjälen!

Finns inget i ett Ox-horoskop som går utöver detta motiv om kroppslig harmoni i världen, kan man räkna med ett helt liv i "sömn" - i det som ur den antika filosofins perspektiv kallar ett fallet liv i mörket, ja t.o.m. det helvetiska "Yttre Mörkret". 

Under århundradet före vår tideräknings början sjönk uppskattningen av det fysiska till ett "all-time low", vilket t.ex. Mellanplatonismen indikerar, och trehundra år senare, under det 2:a århundradet kunde den viktiga astrologen Claudius Ptolemaios tala om Eld som det "noblaste" av de fyra elementen - helt enkelt för att Eld metaforiskt motsvarar Centrum, andesjälens eget och det hem varifrån den fallit. Eldelementets världsliga ljus pekade tillbaka på den värld bortom materien varifrån allt ljus utgått.

Tillkommer utöver det mest förtätade och statiska av Jordtecknen dessutom Skorpionen på födelsehimlen, har vi hela den axel som jag kallat en "inkarnerad satan", ett livsöde med individer som ofta - i ord eller gärning - aktivt förnekar att livet skulle ha någon annan mening än att jobba för att äta, sedan skita och älska för den biologiska fortplantning - och sen upprepa allt detta intill döden!

Det finns naturligtvis flera sätt att illustrera en ateist via astrologins symboler, men nu talar vi om en extremt primitiv sorts ateism - så orienterad mot sinnesvärldens njutning att det helt enkelt inte finns någon ambition att ens tänka särskilt djupt kring sin existentiella position. Oxen är således en av de astrologiska pusselbitar som kan leda andesjälen till att helt identifiera sig med den fysiska miljön, och det är sannerligen ingen slump att det svenska folkets själsindikator är Månen i Väduren, disponerad och fastbunden av Mars i Oxen!

PS. Lustigt nog började jag skriva på den här flerdelade texten på torsdagmorgonen och upptäckte efter lunch att Fleetwood Mac var på ingång till huvudstaden Stockholm för första gången på 19 år.

Fleetwood Mac-test.

Fleetwood Mac spelar i Stockholm
för första gången på 19 år.
Har du koll på deras stormiga historia?

När DN till och med använde ordet "stormig" efter att jag valt ut Nicks bekännelselåt Storms och även bildvalet harmonierade, var det som om bloggens text skrevs inte för sig utan som en del i en större samsvängning. De gamla grekerna kallade den för sympatheia.

Det som händer i Världssjälen plockar många av oss upp och tror inte sällan att vi tänkt ut själva när vi oavsiktligt råkat bli kanaler eller medier för skeenden bortom vår egen begränsade person! Häri ligger ett möjligt sätt att se på astrologin. Varje enskild födelse kan betraktas som en liten avknoppning av Världssjälens ständiga "tänkande" sig själv, varje födelse är en ögonblicksbild av världens status just då.

SvD om varför Fleetwood Mac ännu är värda uppmärksamhet - skälen har föga att göra med vårt seriösa ärende, dock!

:-)