 |
| Förstaupplagan av Hamlet |
I fjärde kapitlet av skeptikerboken "Shakespeare Beyond Doubt?" (omslag här) listas tio med Stratford-bon William Shakspere samtida personer, alla väl förtrogna med kultur och i de flesta fall med släkten Shakspere eller William Shaksperes dotter Susanna: William Camden, Michael Drayton, Thomas Greene, John Hall, James Cooke, Sir Fulke Greville, Edward Pudsey, drottning Henrietta Maria, Philip Henslowe och Edward Alleyn.
Kapitlets författare avslutar som följer:
Vi kan vara säkra på att om någon av dessa tio personer - bara en enda! - hade hänvisat till William Shakspere från Stratford som pjäsförfattare, eller om hans namn bara förekommit en enda gång i (teatermannen) Henslowes (sprängfyllda) dagbok som mottagare av ett honorar, så...Ett tidigare kapital har tittat på titelbladen på de fördröjda förstautgåvorna av pjäser som redan år eller årtionden tidigare framförts på scen. I dessa varvas pseudonymen "Shakespeare" med den uppenbara ordleken "Shake-Speare" och i det sammanhanget noteras hur London i slutet av 1500-talet översvämmades av anonyma pamfletter med sarkastisk kritik av den tidens uppblåsta nollor, som den anonyma "plåga prelaterna" och dennes hån av kyrkmän:
Men istället tyder alla fakta på att namnet William Shakespeare var pseudonym för en dold författare som inte skrev för pengar, inte sålde sina pjäser till teatersällskap eller publicister och var likgiltig för om pjäserna såg trycket eller ej.
Under det som blivit känt som Martin Marprelate-kontroversen (Mar-Prelate) runt 1589, regnade det pseudonymer med bindestreck. ... Andra pseudonymer som fick samma bindestrecksbehandling var Mar-Martin, Mar-ton, Mar-tother, Trouble-knave, Signior Some-body, Tom Tell-truth och...Cuthbert Curry-knave. Shake-speare ser ut att passa mycket väl med den här typen av pseudonymer.("Knave" motsvarar för övrigt ett av bloggens favoritord: "knähund". Om man ska lita på det skakiga googlesöket uppe till höger finns 5 förekomster av ordet i singular, 1 förekomst i bestämd form och 3 förekomster i plural.)
(Se också "Att ta med dig till Saffron-Walden" för ett annat exempel på hur den tidens litterära personligheter angrep varandra.)
Egentligen är det här ett universellt drag, ett barnalikt beteende som tycks ha blossat upp under en tid i England. En variant på tema är att smäda motståndaren genom att t.o.m. beröva honom hans korrekta namn (se här). T.o.m. dagens brittiska nationalhoroskop röjer det studentikosa eller rent juvenila intellektets Måne i Tvillingarna, samma som den här bloggarens. Det kan förklara varför han tyckte det här partiet i skeptikerboken var så underhållande!
Själv säkert tjugofem innan han bringade sig att sluta sätta öknamn på alla nya människor han mötte finns en del ordkombinationer som säkerligen skulle ha skrivits ut med bindestreck om han varit verksam under den här bråkiga tiden i England: Mats-Strapats (hamnade alltid i trångmål), Olle-Intellektuell (bara hjärna från början till slut), Katta-Kåt (förklaring överflödig), Lotta-Spindelben (dito).
Och så det obegripliga tillnamnet på den nyanställda unge man på en arbetsplats som anlände ungefär samtidigt som en kvinna som då var juniormästare i värjfäktning. Honom döpte jag rätt och slätt till "Rocko". (Hans riktiga egennamn var lika vanligt som Lars eller Anders och innehöll inga stavelser som kunde leda till alliteration eller andra lustifikationer.)
Några år efter min dröm 2005 om den eldfängda brittiska figuren "Oxford" som efter lite forskning verkade motsvara en existerande historisk figur, den sjuttonde greven av Oxford, upptäckte jag i Mark Andersons biografi över denne Italienälskare att London vid tiden hade en efterfrågad italiensk fäktmästare vid namn Rocko. Tala om sammanträffanden!
*****
Det är naturligtvis intellektet som själv ser och explikerar sammanhangen vartefter det berikas med mer och mer kunskap. DÅ, runt 22, såg jag inte kopplingen mellan kvinnans värja och den nyanställde "Rocko". Men det finns mer än bara en upptäckt av en värjfäktar-Rocko i London på senare år. Redan då utkristalliserade vi tre oss som en grupp i personalen och umgicks flitigt utanför arbetstid.
Det är sådana här händelseförlopp som, givet en mer utvecklad kosmologi än den simpla materialisten förfogar över utlöser existentiella frågor om varför historien tycks älska att upprepa sig (i det oändliga?), men ständigt med nya aktörer som på något sätt svarar på vissa nyckelord eller arketypiska teman.
Lever vi, likt Hamlet i en tragedi, i en lägre grad av verklighet tills vi en dag vaknar upp och ser alla dessa bilder på utställningen? Kommer alla dessa tillfälliga personligheter att visa sig hänga ihop som celler i en större kosmisk varelse?
Vuxenförfattaren C.S. Lewis, bäste vän med Tolkien, filosof och kristen apologet, är numera mest känd som författaren till de filmatiserade barnböckerna om landet Narnia och lejonet Aslan. Inte otippat finns ett starkt barnalikt drag i hans horoskop via... Månen i Tvillingarna.
Det är inte minst det faktum att han skrivit science fiktion som får mig att flytta fram den okända födelsetiden till åtminstone klockan 13.00 för en Måne i Tvillingarna och därmed den extremt spekulativa oppositionen mellan Luft och Skyttens futuristiska Eld.
Att det finns mörka undertoner - kristendomens synd- och dödslära - är lika tydligt. Född Skorpion och med Mars fallen i Kräftan, ett faktum som Mars disponent Månen i Luft "dissocierar" sig från och leder till ett existentiellt medvetet livsöde.
Den fallna Mars attack mot Vågen ger ytterligare en våg av irrationella känslor som hotar den mentala friden (Lewis hade hälsoproblem, var hjärtsjuk) men det finns horoskop vars ägare samlar ihop sig och inte blir offer för de dåliga indikationerna utan tvärtom lyckas vända dem till något gott. Tydligaste exemplet på det är väl nästan en planet i linje med den onda stjärnan Algol. Där har man verkligen ett tydligt budskap om att välja sida! För eller mot den materialistiska världsbilden.
Ett annat skäl att anta en Måne i Luft är att Lewis var den första barndomsförfattaren som grep mig som barn. En hel sommar följde jag förtrollade berättelsen om "min morbror trollkarlen" som en sommarföljetång på radion. När det formligen exploderar mellan två individer kan man misstänka att de astrologiskt står varandra mycket nära, som skulle vara fallet vid en hypotetisk Mån-Tvilling/Jupiter-Våg-kombination hos Lewis (sinnelag och filosofi), vilken snappas upp av bloggarens barnaöron vid radiolyssning.
Bloggaren har ju Månen i Tvillingarna och Tvillinghärskaren Merkurius i Vågen och sin Sol/Mars i samma område där Lewis placerat sin stora välgörare Jupiter. Det är perfekt logiskt att anta att Jupiter, indiernas Guru, via radion gav mig en kurs i livet redan vid åtta! Jag fattade ju direkt att lejonet Aslan var symbol för något större!
Säkert har nästan alla, oavsett element eller tecken, haft sina gurus (Jupiter) som stått där och bara varit vad de är Den Stora Välgöraren, och fått deras livsväg att grena ut sig och bli en smula rikare.
Som bekant är nu Jupiter aningen schizofren för den som föds med Tvillingarna i öster (eller som hos Lewis, en hypotetisk sinnelagsascendent). Den är alltjämt i grunden en välgörare men dess verksamhet är "ond" eller kan ge negativa resultat. Ibland verkar det här kunna ge människor som har goda avsikter men beter sig kontraproduktivt eller felaktigt. Lewis var en militant kristen apologet och använde skorpionvass argumentation för att bekämpa den rasande ateismen i England (samma dårar då som nu under Richard Dawkins och andra skeptikers ledning).
Man kan därför tolka Lewis sinnelagshoroskop som att den verksamt onda Jupiter är ett stridsredskap i kampen mot det han verkligen anser vara ond livsfilosofi, den gudlösa materialismen. I detta upplever sig Lewis i sitt sinne vara ett gudomligt utvalt instrument: han har Jupiter i den goda lyckans femte hus, ett av de hus den dessutom fungerar mycket väl med. Lewis var mycket väl medveten om hur ohipp hans filosofi/Jupiter var och att den stämplades som irrationella sagor, men han krigade på ändå genom så vassa och intellektuella argument han förmådde.
Detta är då ännu ett argument för Månen i Tvillingarna: Lewis mångsidighet - och alltid på det intellektuella planet. Det är väldigt svårt att se honom som Mån-Oxe med dess solida förankring i en konkret utblick som sällan eller aldrig ifrågasätts. Att även Lewis har en konservativ ådra är dock uppenbart: Solen med Saturnus i Skorpionen!
Boktiteln "Till we have faces" alluderar just till att man måste dö innan man får sitt verkliga ansikte - hans märkliga Skorpion i horoskopet är således kvintessensen av det kristna budskapet, lika plågsamt i alla tider. Och här överensstämmer han förstås med Hamlets "vara eller inte vara". Bara att den äkta existensen, ens sanna ansikte, blir synligt först när man ger upp det falska materiella ansiktet och pseudoexistensen. Men tro inte att borgarbarnen kan hantera en sådan uppmaning. Alla själar har inte nått samma nivå och majoriteten är som hjälplösa spädbarn fastän vuxna. De får ångest när de tänker på nästan allting. Som Fredrik Reinfeldt sade, "Visioner är farligt".
*****
Se även ett gammalt inlägg om C.S. Lewis: Den nya människan (Efter sekularismen)
