Det första av några inlägg om den personliga daimon som den grekisk-romerska kulturen var intresserad av (inte minst att hålla sig väl med eller själv uppgå i).
En andra text skrevs kanske tre veckor senare och till liten del överlappa med den första. På det hela taget kompletterar de varandra och flera filosofiska eller religiösa föreställningar som skvalpat runt på bloggen sedan start kommer äntligen att slås ihop till en helhetsbild. Men gå gärna och hämta något ärbart först, för denna text är 22 printade A4-sidor lång, ett helt bokkapitel. Bloggens kanske grundligaste genomgång av både idéhistoriskt och astrologiskt intresse.
*****
Hinduisk astrologi, på den här bloggen i avsevärt förenklad form, har tydliga kopplingar till den hellenistiska. Det många forskare påtalat, men jag har inte läst några böcker i ämnet och inte själv så många av de påstådda kopplingarna. Jag har bara hört om hur vissa grekiska ord smugit sig in i hinduisk tradition och där helt sakar vettig mening. Uppenbarligen hade hellenismen i svallvågorna efter Alexander den Stores erövringar en tydlig påverkan på hinduiska uppfattningar.
Det är förstås därför Indien har en så tydlig motsägelse om att familjefadern både kan symboliseras av Solen (Surya) och Jupiter (Guru). Solen verkar bero på det grekiska kulturinflytandet medan västastrologins jupiteriska 9e huset inget har med fadern att göra men väl med Gud som Fader. "Gudens hus" var grekernas namn på sektorn, medan hinduerna oavsett tradition också tillskriver 9e en högre kunskap - som t.o.m. familjefadern som läraren (Guru = Jupiter) i gammal tid förmedlade till sina söner...
Ett ämne som fascinerar är den grekiska läran om den goda daimonen och den onda (hus 11 och 12 respektive). Den spreds i Egypten efter Alexander och bildade där synkretistiska former med egyptiska föreställningar. Daimonernas förlagor i den mesopotamiska kulturen är mindre kända, men spreds helt klart till grekerna via en tidigare och knappt dokumenterad period av kulturell påverkan på Väst.
Föreställningarna att människan bara är en liten del av ett större väsen finns i alla kulturer, men daimonen synes vara ett mellanled som skiljer människan från Gud och därav dess dyrkan som en medlande instans under senantiken och kanske tidigare. Hemmets härd beskyddades av en ande och hela staden av en annan. Tidigare på bloggen ägnades t.ex. ett mellanväsen intresse i samband med det 12e huset för världsliga förluster. Zeus Soterius, Zeus, Räddaren.
Detta var inte överguden Zeus själv utan en "daimonisk" aspekt som tänktes skydda sjöfarande handelsmän från förluster av dyrbar last till havs. Det är knappast en slump att hinduerna placerar dödens Saturnus som signifikator för 12e förlusthuset, Men i essens är 12e huset alltjämt liktydigt med Fiskarna, ett blomstringens Jupiter-tecken som kopplat till 12e snarare står för befrielse från världens lidande. Den Stora Välgöraren Jupiter kan således i bästa fall neutralisera eller förlossa från den onda daimonen så att sjöfararen ror sin vinst iland.
Men då måste 12e huset vara starkt på olika sätt. Dess tillfälliga ägare kan t.ex. stärkas genom att placeras i händerna på en världsligt stark (hörnhusen) välgörare. Den onda daimonen tas hand om en "fosterförälder" och de dåliga dragen mildras eller utraderas. Resonemanget gäller även den personliga eller goda daimonen som för kvalitet och styrka är beroende av astrologiska bedömningar.
Redan här blir astrologin bra mycket mer komplicerad än enkla "kokböcker". Den annars utmärkta Light on Life nämner uttryckligen att författarna inte ens vill förvirra nybörjaren med frågan om planetens eller verksamma (effektiva) karaktär. Planeternas verksamma roller som illgörare eller välgörare var dock en självklarhet för skaparen av det avancerade dataprogrammet Jagannatha Hora (endast för PC-datorer), och jag valde från början att inkludera denna komplikationen på bloggen. Med sporadiska stickprov på vad riktiga hinduiska astrologer sysslar med på sina bloggar visar sig doktrinen vara en huvudnyckel för att rätt förstå horoskopet.
Beroende på ascendent eller personlig rollmask kan vilken som helst av planeterna bli tillfälliga representanter för de sig flexibla daimonerna, så flexibla faktiskt att den goda daimonen (hus 11) i praktiken kan isoleras helt från horoskopet och sakna förmåga att göra vad den anser är gott.
NATO-horoskopet visar en god daimon som helt dragits ner i mörker och dåliga underströmmar. Daimonen är i "underströmmarnas" Vattenelement beträffande husvalet (hus 8) och därtill mörka underströmmar som fixerat sig vid Fienden (hus 6). Här innebär det att USA:s goda daimon (enligt NATO-kartan) blivit psykotisk av Sovjetkommunismen och upplever det som ett hot mot kapitalismens i realiteten oligarkiska / plutokratiska makt (hur mycket den än döljer sig bakom "demokratisk" fernissa).
Det är därför ett annat inlägg om NATO-kartans ("neutraliserade") goda daimon kort talade om bankirer och ekonomister: drivande krafter bakom även Europas slut (Vattenbärarens tidsålder kommer att anlända tidigare än den nuvarande astronomin placerar vårdagsjämningens precession till nästa stjärnbild).
När Vattenbärarens tidsålder anlänt kommer helt andra grundvärden än penningekonomi att användas för den Nya Husbondens sätt att sköta världen! Vilka, vet jag inte, men astrologin tyder på att hushållande av resurserna (Saturnus/Shani = Den Långsamma) blir det ledande temat för de tvåtusen kommande åren.
Den här bloggen började tidigt tala om den "kosmologiska axeln": Lejonets Sol som centralt medvetande som upplyser rummet/rymden och alla de former som finns däri - det är Vattenbäraren mittemot med dess Saturnus som gränsdragaren, som mäter upp den antika världens omfång.
Dessa två planeter är varandras fiende i den materiella verkligheten men på dess andliga nivå (universum ÄR andligt) representerar de utan konflikt den platoniska filosofins gudomliga intellekt (gr: nous) som kontemplerar sitt eget innehåll i den myllrande och av liv överflödande intellektuella rymden. (Fallna själar ser från Jorden bara en död världsrymd.)
En direkt insikt om att dessa tecken hänger samman som Ett, trots att de på planetär eller för den jordbundna människan betraktas som ömsesidiga fiender, är att de utgör en positivt polariserad axel. Tecknen är förvisso tamasiska (Mörkrets kvalitet) men som kosmologisk och andlig symbolik kan detta tas som att de bär upp ett oföränderligt kosmos. Mörkret på Jorden måste skiljas från den övre, himmelska verklighetens oföränderlighet. Lejon/Vattenbärare är tillsammans kollektivet av levande varelser i den övernaturliga verkligheten (tänk: Vishnu = Bevararen).
Den andra tamasiska eller trögt konservativa axeln tecknar en längre natur och Oxen/Skorpionen påminner om kretsloppet (naturen med liten begynnelsebokstav). Bevararen Vishnu upprätthåller även cykeln av liv och död i den lägre verkligheten, men här kanske man ska påminna sig indisk teologi som arrangerat några stora gudar i en treenighet Här blir Shiva (som för anhängarna är ultimat) bara den som dödar världar och livsformer innan Brahma skapar något nytt för Vishnu att bevara. Den "sataniska axeln", vare sig den representerar ett litet ingrepp av Shiva i det stora och stabila mörkerkorset (tillvarons givna fakta) indikerar i vilket fall det ständiga in- och utträdet genom fysiska värdkroppar i den lägre, mer påtagligt materiella verkligheten.
Redan i dessa allmänna indikationer kan anas om horoskopen för individer ännu befinner sig på "Vägen ned" och dras mer till upplevelserna på Jorden än det som väntar på "Vägen upp" vartefter att människosjälen alltmer inser att den inte är ett jordiskt djur med bara en födelse och en död... Inget av detta har naturligtvis med den personliga daimonen att göra...
Ur den lilla jordbons perspektiv repeteras den i världen immanenta Gudens intelligens i människans subtila energikropp - hjärtats energihjul (chakras) i indiskt tänkare i förhållande till det sjunde kronhjulet, representerat av Saturnus och beläget just ovanför kraniet som indikation om att kropp och själ färdas i en subtil energikropp som i antiken hade ett namn: ochma pneuma (οχημα-πνευμα kanske hellre ska transkriberas okhma pneuma) - själens fordon.
Bara genom ett aktivt sjunde energisäte (Saturnus) kan individen förstå vad Platon i likhet med Österlandet förstått: att Tiden är en rörlig avbild av Evigheten (dialogen Timaeos). Kort sagt: Tidens Herre Saturnus/Kronos är membranet ytterst eller just utanför människans själshölje. Samtidigt representerar Saturnus det kosmiska Intellektet eller Förnuftet.
Länken ovan kallar nedlåtande okhma pneuma ett irrationellt fordon - märkligt likt benämningen "irrationell själ" som på den här bloggen står för det sublunära och ibland t.o.m. Solen som livssjäl. De Kaldéiska Oraklen (Kaldéen var en senare beteckning för det babyloniska riket) beskriver själens subtila klädnader som "eter, sol, måne och atmosfärisk luft". Här slår det mig att Jupiter som enda planet i hinduisk astrologi till sin essens består av Eter (finaste rymd), och att själens hölje har en komponent av så ädel härkomst gör att jag för närvarande inte riktigt förstår talet om att det skulle vara irrationellt.
Förvisso lägger själen av sig även de subtila klädnaderna förr eller senare. Irrationaliteten kanske besår i att satsa på en blott relativ "evig" livslängd (som gudarnas eller hjältarnas eller martyrernas) när det bättre valet är insikten och den Högsta Himmelen, helt bortom världen av skapelse och undergång...
 |
| En
samling fragment, korta citat från andra antika texter som hela eller delvis överlevt. Översättning & kommentar av Ruth Majercik. Akademisk text i nyutgåva |
Sanningen är mer troligt att det rådde förvirring och en röra av åsikter. Inte ens frågan om Etern var alla eniga om, vissa menade att bara den åttonde kretsen (stjärnhimmlen) bestod av Eter. Att Saturnus som sjunde himmelen innesluter den lägre delen av skapelsen är Luft i hinduisk tradition skulle kunna stödja den tanken om det inte varit för att innanför Saturnus befinner sig Eter-planeten Jupiter. Aristoteles ansåg att samtliga planetära kretsar var Eter.
Det påstått kaldéiska synsättet som även Väst under viss förvirring anammat stämmer med bloggens tidiga bruk av begreppet "själens form" för Saturnus. Vid den tiden gick jag bara på intuition. Den själ vars form Saturnus är, är förstås den gamla bekanta Solen, hinduernas atman i både individen och som central Själ i vårt lilla kosmos (Världssjälen). Vi är tillbaka vid Lejonet och Vattenbäraren som tillsammans bildar den kosmiska verkligheten med betraktaren Solen i centrum och Världsrymdens intellektuella natur runtomkring. Därovan representerar den åttonde kretsen Himmelen (men förmodligen inte den Högsta Himmelen eller "platsen" där arketyper eller Platons Former "håller till".
Ett är klart: i antikens få överlevande astrologiska texter finns inte denna information - man måste gå till överlevande brottstycken av i stort försvunna texter som de kaldéiska fragmenten för att ens kunna börja få ihop pusslet. Dessa fragment tros representera den världsbild som astrologins skapare i Babylon utvecklat vid denna tid och i så fall var Medelhavets avancerade världsbild verkligen sig lik mellan många länder, i mycket hög grad formad österifrån.
Tidigare omnämnande av subtilkroppen:
https://siderisk.blogspot.com/2018/03/de-tre-kvaliteterna-och-andliga.html
Plutarkos förenklade, vad jag sett, och menade att Solen i sig representerade Nous. Men är inte det att utelämna den ena komponenten? Nous, sade nyplatonismen, är både Betraktaren och sitt eget medvetandeinnehåll, Det Betraktade. Lejonet/Solen och Vattenbäraren/Saturnus opererar alltid som en enhet. Tillsammans kastar symbolerna ljus över Nous-begreppet.
(I tidiga blogginlägg minns jag att jag favoriserade Vattenbäraren som Nous men Solen och den Svarta Solen, Saturnus, är egentligen oskiljbara. Jag ber om ursäkt för att ha förmedlat bara ena halvan av hur astrologin representerar Nous-begreppet. Glömde, så att säga att väga in "mig" själv, betraktaren eller Solen och fokuserade bara det betraktade, Vattenbärarens andliga/Luft överflöd.
Nu till den personliga eller goda daimonen: det handlar om att flexa mellan perspektiven himmelskt och jordiska och förstå att den goda daimonen (fri från Jordens förvirrande och materiella perspektiv) faktiskt inte vill ascendenttecknet (människan i sin kropp) något ont. Detta antyds genom att hinduisk astrologi ALLTID kallar 11e husägaren för en "verksam illgörare" ur 1a husets kropps- och ego perspektiv.
Ego-horisinten är en alltför låg för den goda daimonen befattar sig med, dess uppdrag är inte ens lik den hinduiska lärans atma karaka - själssignifikatorn som kan antyda den mer mänskliga delen av själen, den med passion och som därför liknar djurlivet och dess drifter. Atma karaka antyder bara vad den individuella själen (den aktiva eller levande atman) vill uppnå med innevarande liv. Den goda daimonen faller dock utanför denna subjektivism och representerar en mer opersonlig kraft, en nivå som binder den jordbundna själen till högre målsättningar än vilken målsättning eller tematik den personliga ascendenten än representerar.
Man kan tycka att indisk astrologi är krånglig men minns då att den inte har den grekisk-romerska läran om god och ond daimon. Som vi ska se finns tankarna även i Indien men de packas in i annan form. Naturligtvis liknar 11e och 12 huset även i Indien den hellenistiska astrologins goda och onda daimon så en kulturpåverkan är även här tydlig. Frågan är om västerlänningarna har rätt som hävdar att Indien nödvändigtvis fått påverkan från Väst. Jag har tidigare nämnt att Francesca Rochberg, professor i assyriologi upptäckt att Babylons koordinater användes för att göra indiska horoskop ända fram till 600-talet. Det talar sitt tydliga språk och var influenserna började. Både Indien och Väst var mottagare av samma lära.
Den goda daimonen eller 11e huset benämns inte heller så i hinduisk astrologi men dess essentiella härskare är Saturnus vilket rimmar perfekt med planeten som "membranet" mellan jordmänniskans bakvända perspektiv och kosmos eget Nous, där Solen/Saturnus är ett sammanhängande helt. Världssjälen kontemplerar också zodiakens 12 former (och oändligt mycket mer) möjligen i sekventiell ordning men troligen bortom förstånd för oss Merkurius-bundna logiska varelser.
Det är jordmänniskans Saturnus på himlavalet som får rollen av Fader Tid och själv som immanent gud i kosmos kontemplerar sin domän, eventuellt via tidsperspektivet. För de gamla grekerna var världen bortom Månen evig, så det är Saturnus som "dummar ner" det gudomliga intellektet till vår portion tid inom vilket vårt liv (Solen som den levande atman) utspelar sig.
Det viktigaste i det helleniserade Egyptens tycks ha bidragit med kom från deras välkända dödskult: den personliga (goda) daimonen rådde över människans födelse och död (och det däremellan), exakt som hinduismens syn på Saturnus som både Lieman och den essentiella karmaplaneten.
Men i en fräck omkastning flyttar hinduerna upp 12e husets essentiella välgörande Jupiter och gör den till signifikator för 11e. Den Stora Välgöraren bland planeterna representerar på ett generellt plan den goda daimonen. Den naturliga kopplingen mellan 11e, Vattenbäraren och Saturnus "fixas" också och den Stora Illgöraren Saturnus flyttas ner till 12e huset (fängelser,långvård, kloster m.m.) vilket liknar apotropaiska försök att kontrollera planeternas naturer! Rörigt, är det inte?
Röran beror på att perspektiven spelar in: den jordiska människan eller den som förvärvat en bit av det gudomliga och står med en fot på Andra sidan! Saturnus armod och försakelse passar för övrigt perfekt för 12e huset om det är själens befrielse man söker. Jupiter däri påminner mer om en trend och välmående präst (tänk lättsamma tv-serien Father Brown) som egentligen är mer världslig än andlig. Samtidigt är det utmärkt att förpassa Saturnus till 12e som ett fängelse där den inte kan göra så mycket skada för den världsliga människa som bara söker välstånd här och nu.
Lustigt nog ger idén om Saturnus som den goda daimonens grundläggande symbol Saturnus svaret på en fråga jag formulerat flera gånger på bloggen, frågan om de den hinduiska astrologins "konstiga" aspekter. Att de klassiska eller hellenistiska aspekterna faktiskt finns i vissa indiska system i Indien (i det hellenistiska och moderna västschemat kan alla planeter inta vara slags aspekt till någon annan). De skiftande synsätten på aspektschemat i Indien är ett annat tydligt tecken på att här har förekommit skilda traditioner från olika håll.
Men hur mycket senare tillkom synsättet att "alla kan aspektera alla"? Även de så kallade rena hinduiska aspekterna knyter tydligt an till det hellenistiska tänkande kring människans personliga daimon (den goda daimonen).
Se bara här, om man tar daimonens två stora uppgifter (eventuellt ett inflytande från Egypten), att ledsaga själens "födelse" in i en människokropp och senare, vid kroppens död, åter ta emot människosjälen. Minns man dessa två uppgifter, hur själen lämnar sin personliga daimon "där ovan" vid ankomsten till Jorden och sedan knyter an igen vid döden, stämmer det perfekt med de två "specialaspekter" som är exklusiva för Saturnus:
Just som jag ritade in Saturnus hinduiska specialaspekter i bilden insåg jag något ytterligare: den här glömda principskissen innehåller en annan sanning som överlevt som formuleringen: "människan är ett socialt djur" (Ett zodiaktecken är på grekiska zodion, "litet levande ting").
Det är den goda daimonen som är summan av alla levande individer som ligger bakom denna gamla sanning. En jordmänniska får en personlig daimon bara genom att en individuell andegnista "sjunker ner" från den kollektiva symbolen Vattenbäraren (vars planetära representant är Saturnus) och intar en mänsklig kropp.
Not. Vattenbäraren eller "Den Store" i Babylon, dvs arketypmänniskan eller människoartens förlaga i Formernas värld. Denna är endast iakttagbar som avbilder i sinnevärlden enligt Platon. Det finns bara en enda människa i den allra högsta verkligheten, därefter börjar uppsplittringen, med Fallet, ner i allt lägre verkligheter, "ökad mångfald" för dem som inte längre kan uppfatta helheten.
Detta tyder på att Saturnus kan associeras med den hinduiska föreställningen en Översjäl, en Paramatman som är en bit av Universums herre inbakad i den enskilda människosjälen, ofta glömd och begraven hela livet eftersom människosjälarna är lågt utvecklade och ofta rov för kroppens passioner. I värsta fall "blir Fan religiös när han blir gammal", men då är det redan för sent, trots kristendomens billiga löften om frälsning i grevens tid om så är. Så mycket karma har samlats under ett liv utan kontakt med Paramatman att flera återfödelser säkert blir nödvändiga. "What happens in Vegas stays in Vegas" - uraktlåtenhet på Jorden stannar kvar där och måste åtgärdas där.
Dessa tankar matchar också det ständiga påståendet att livet under problemskaparen i världen, Saturnus, faktiskt är Gott, trots den lägre naturens många tecken på motsatsen (djungelns destruktivitet, människosjälarnas ideliga urspårningar). De Kaldéiska Oraklens översättare Ruth Majercik ger en förklaring: själens hölje eller fordon, en mixtur av Etern, Solen, Månen och Luft (notera hur Eld ersatts av Solen och Vatten av Månen!) hotar att dra ner själen i materialitet (födelsen ner till det element som inte har någon själ i sig: Jord).
Kanske kan tankarna om "själens fordon" klarna om de här fragmenten (vare sig babyloniska eller senare hellenistisk spekulation) ser de fyra elementen helt bokstavligt. På Sideriska har de varit användbara metaforer för i, fallande ordning, Den Rationella Själen (Luft) och den Irrationella Själen (Eld och Vatten, med mindre Elden samarbetar med intellektets Luft och så blir - både Eld och Solen - delaktiga i den Rationella Själen). Etern, fastän underordnad Saturnus Luft i det hinduiska schemat är på ett sätt överordnat (som i den grekiska och hellenistiska åttonde kretsen). Eter i hinduisk kosmologi grundelementet som gömmer sig just under de fyra elementen och befinner sig på ett sätt utanför såväl som innanför det kosmos Skaparen tänker i sitt perfekt Rationella Intellekt (Nous/Luft så ren att modellen börjar svikta).
*****
Den onda daimonen finner sig tvåa på bollen, kanske som någon antik tänkare av den materialistiska eller naturalistiska övertygelsen menade att 12e huset visuellt ligger lägre på himmelen eller i en disig mellanregion mellan jordytan (1a huset) och himmelens klarhet (11e huset). Kan förklaringen till att okhma pneuma kallats "irrationell farkost" för själen, trots att samtliga element utom själlös materialism jord listads, kan detta ha att göra med att höljets eller subtilkroppens Eter-komponent (Jupiter) också råder över Fiskarna? 12e har som sagt drag av irrationell Vatten-typ (havet som dränker sjöfararen och hans last.)
Nedgraderingen av samtliga själsliga element som "irrationella" kompoententer som "klibbar fast vid själen" visar att den "kaldéeiska" traditionen uppenbarligen inte delar hinduismens syn på Solen som atman. Att själens subtila kropp är "irrationellt" går också hand i hand med en allmänt antikosmisk hållning 1-2 århundraden före vår tid. Jag ska strax föreslå att den astrala "farkosten" kan vara något långt noblare om man tolkar hinduisk astrologi en smula.
I tolfte placerar hinduismen sexakten och intressant nog menar Tibetanska dödsboken att själar som inte lyckas hålla sig kvar i de högre himlarna till sist börjar drömma om kopulation, vilket tecknar att de nu fallit lågt och är redo för återfödelse. Man tycker sig här ana en koppling mellan dessa föreställningar och 12e huset. Jupiter via Skytten är således en helt annan realitet än Jupiter via Fiskarna, och detta skulle kunna förklara hur man kan kalla själshöljet "irrationellt" trots att Eter ingår i dess vävnad.
Jupiters två sidor sammanhänger likt de andra planeterna med dubbla härskarskap med tillvarons två riktningar, Vägen ned och Vägen upp. Kanske ska dessa läsas som astrologins negativa polaritet resp. positiva polaritet, även om nyplatonismen såg Den Enes avspjälkningar i flera våningar av allt lägre grad av verklighet som utflöden. Men ur Jordens perspektiv handlar det förstås om att Den Ene tappar greppet och ejakulerar sig själv - ett slags ursprunligt syndafall, en "Vägen ned" som ohjälpligt ligger i Gud-bortom-Guds egen natur. Gud sparkar ut sina barn och låter dem experimentera sig fram till Vägen upp som i bästa fall leder dem hem.
I antiken debatterade filosofer för övrigt frågan om själen själv var mottaglig för passion och kunde korrumperas av denna, eller om irrationella känslor enbart klibbade fast vid själens yttre hölje. Jag noterade nyss att Solens orientering (som kan vara svår att bedöma i ett horoskop - vad om t.ex. Solen står i Vatten men disponeras av en planet i ett Eldtecken?) Detta leder vidare till frågan om denna astrala kropps beständighet. Disintegrerar den sedan själen varit fri från den jordiska kroppen en tid? Är den av mer beständigt slag, kanske så att själen påminner om grekernas tal om människor som upphöjts som hjältar eller blivit (relativt) odödliga gudar? Hur långlivat är egentligen ett spöke?
Hinduismen hade helt klart för stig att universum periodiskt förstördes av Shiva och med det alla själar däri. Frågan är om världsskaparen Brahmas nästa värld likväl styrs av karma så att "de odödliga" dyker upp även i ett senare universum som "dolt stoff" i de livsformer som kommer att finnas där? Ja, det här var en utfransning (igen). Tillbaka till ämnet "den personliga daimonen".
*****
Döljer sig daimon-tänkandet i hinduismens D-9-karta?
En skicklig men lättillgänglig indisk astrolog (filosofie doktor i psykologi) satte ingång mina funderingar. Hennes texter varierar mellan nästintill trivial veckotidningsnivå till nog så svårsmälta texter. I sin beskrivning av fördjupningskartan Navamsha (niondedelningen) kallar hon rättframt detta omstuvade horoskop för "vårt verkliga jag" eller det dolda "astrala jaget", mer verkligt än den kropp och ego-uppfattning vi lever i. Det astrala jaget låter definitivt som det hölje som hellenisterna kallade okhma pneuma och som förblir osynligt medan själen "spelar människa" under ett jordeliv.
Jag framkastar här bara möjligheten att hinduisk astrologi faktiskt har en motsvarande föreställning till hellenismens personliga daimon i D-9-kartan! Men detta sanna eller högre jag är då inte alls bara tillfälligt hopmonterade inflytanden från planeterna som t.ex. världströtta gnostikerna i Egypten och mellanplatonismen menade, utan den personliga daimonen som långt ifrån är en sublunär demon utan är ett astralt väsen, dvs vår egen översjäl.
Den indiska psykologen påminner om att D-9-kartan kan röja vårt verkliga jags karmiska struktur (för detta liv) och således egentligen sätter gränserna för av D-1-kartan (det världsliga horoskopet) kan uppnå. Bloggen snokade lite i de här tankarna för länge sedan men lämnade sedan ämnet. Fem inlägg tycks det ha blivit. Men på den punkten blir hon inte oemotsagd, för jag har också noterat hinduiska astrologer som tonar ner betydelse av D-9-kartan. Den tjänar enbart som "andra omdöme" så man inte övertolkar indikationerna i födelsehoroskopet. Det, menar kritikerna, handlar inte alls om någon metafysisk inre människa.
*****
Lyckans lott och Daimonens lott
Med tanke på bloggens förkärlek för snabba kortanalyser på folk som figurerar i tidningsrubrikerna är det inte konstigt att lotterna inte kommit på tal (förutom att metoden inte är indisk).
Bloggen startade som ett försök att med kvantitativa studier visa att den sideriska zodiaken (originalet) hade mer som talade för sig än missförståndet i hellenistisk tid (då "de små levande tingen" förödande nog knöts till vårdagjämningen) och detta genom ett urval av de grundläggande hinduiska metoderna, föll inledningsvis även månens noder bort. Bloggaren hade redan haft astrologi som hobby i flera årtionden innan den sideriska zodiaken knackade på dörren (via en nattlig dröm!).
Även under alla år med den tropiska zodiaken ignorerade jag de arabiska punkterna eller lotterna, i ungdomens illa orienterade försök att praktisera något som skulle föreställa astrologi av ett äldre slag. Många år senare, när den första förälskelsen var över, tröttnade även västastrologen Robert Hand på sin kvasivetenskapliga (räknenissens typ av) astrologi. Han började istället forska i västastrologins hellenistiska rötter. Hans Project Hindsight kom och gick utan att jag ens var medveten om det. (Kanske det alltjämt pågår.)
Hittar i projektet en artikel som förmodligen varit av värde att redan känna till även för Sideriska siktets minimala historiska utvikningar, den hellenistiska astrologins relation till den indiska:
http://www.projecthindsight.com/articles/vedic.html
Nyligen noterade jag på annat håll att den hellenistiska daimonläran har allt i världen med arabernas matematiska formler för "lotter" om ditt och datt. Den välkända Lyckopunkten och den betydligt mindre kända Daimonens punkt föregår arabernas flitiga (nästan maniska) vidareutveckling av dessa två ursprungliga nyckelpunkter som dock inte återknyter exakt till den kosmologiska axeln (Saturnus/Solen, Vattenbäraren/Lejonet).
Här är det viktigt att inte missa britten William Lillys överförenkling (eller missförstånd) av antikens Lyckopunkt (han vidareförmedlade egyptiern Ptolemaios missförstånd). Metoden är inte så enkel som att man gradtalen för Ascendent plus Måne och subtraherar Solens position längs ekliptikans 360 grader.
Den antika metoden var att göra åtskillnad på dag- och natthoroskop. Planeterna, förutom hoppjerkan Merkurius, tillhör antingen dagen eller natten ("sect" förmodligen förkortning av något latinskt ort för "sektionering"). Gratis programvaran ZET är bara för PC-datorer men är smart och sköter bedömningen av denna parameter, som alltså inte finns i hinduisk astrologi.
Lyckopunkten beräknas för daghoroskop med formeln:
ASC + Måne - Sol
Gradtalen i hela zodiaken används, inte graderingen inom vardera tecknet. En faktor i Vågens första grad (halvvägs genom zodiaken) motsvarar alltså 180.
Subtrahera 360 om summan överskrider ett fullt varv eller subtrahera från 360 om ett negativt värde erhållits. Programvaran ZET förefaller kalkylera med både grader och minuter så en manuell beräkning med bara hela grader (minuterna skippade) ger ibland en avvikelse på en grad. Men heltal ger en enklare manuell beräkning...
Lyckopunkten efter solnedgången använder istället:
ASC - Måne + Sol.
Not. Eftersom formeln använder sig av nollan är första graden (som skrivs 1 i bloggens kartor) grad 0 vid beräkningar av punkterna.
Daimonens lott är en variant på Lyckopunkten:
ASC + Sol - Måne om födelsen i dagsljus
ASC - Sol + Måne för ett natthoroskop.
(I programmet ZET även definieras vad som räknas som soluppgång eller nedgång! Solskivan som nuddar östra horisonten, syns till hälften eller en hel sol som momentant står och vilar på horisontlinjen. Nämner det bara här, att även gränsen mellan dag och natt kan definieras på olika sätt...)
Nu kallas ju 5e huset den goda lyckans och den goda karmans hus av indierna, och god karma ställs rakt emot 11e gruppsociala huset. Men det är uppenbart en variant på Lyckopunkten som en följd av att Saturnus som goda daimonen satt gynnsamma gränser för den här själen.
Grundtanken, trots att den ledda åt olika håll, går alltjämt att skönja förutom att varken Lyckopunkt eller Daimonens punkt i västastrologin verkar alludera till husaxeln på något sätt. Är det ännu en olycklig "tårta på tårta" där traditioner som egentligen talade om samma sak skilts åt för att sedan buntas ihop av de inte särdeles smarta hellenistiska astrologer som missuppfattade mycket av Österlandets vishet?
En kvinnlig forskare i ämnet (Dorian Greenbaum), summerar gammal religionshistorisk forskning men hon når rätt magra resultat utöver allt redovisande. Som f.d. praktiserande astrolog bidrar hon bara med några spekulationer om sambanden mellan bokstudierna och astrologins självkännedom. Dessa spekulationer är inte i närheten av det scoop du nyss läste och kanske inte ens reagerade på: Sideriska siktet löste just gåtan med de vediska "specialaspekterna", där i synnerhet Saturnus två unika vinklar tidvis irriterat honom sedan han upptäckte den hinduiska varianten runt 2007-8.
Greenbaum försöker sig på ett ytterst konventionellt astrologiskt resonemang i frågan om varför daimonen och lyckan är dubblerad i den hellenistiska astrologin: husen 11 och 12 är, säger hon, en mer generell bekräftelse av att daimoner i antiken var så viktiga för mänskligheten att de förunnas egna husområden (eller "platser", topoi, som de kallades då - förvirrande betecknades zodiaktecknen förr som "hus").
Men sedan finns Lyckopunkten och Daimonens punkt som en närmare bestämmelse var den jordiska lyckan och den andliga närvaron (drivkraften?) tydligast kommer att slå igenom. Eftersom så mycket gått förlorat under historien får den här förklaringen duga åt mig, även om det finns något sökt och efterrationaliserande över förklaringen. Troligen handlar det bara om två helt olika traditioner som egentligen är oförenliga. Det bästa är förmodligen att pröva båda metoderna och söka avgöra vilken som stämmer bäst, vilket inte är det lättaste med tanke på någon daimon kanske inte upplevs alls i vardagen!
Här är för övrigt en YouTube-länk till Greenbaum om ödeslotterna:
https://www.youtube.com/watch?v=K0N9NLGGUO4
Med en enda kommentar under videoföreläsningen, tycks Greenbaum inte ha nått någon större anhängarskara, men historisk medvetenhet stor i omvänd proportion till det inflammerade väst-egot och den ordinära astrologianhängarens intresse för idéers historia....
Ska man vara positiv påminner hennes resonemang om dubbleringen av samma faktorer via hus och punkter om hinduernas sätt att söka information på flera sätt i horoskopet, inte minst genom att spåra en planets disponent på annan punkt. Sedan vidtar rejäl hjärnmassage i försöken att reda ut vad denna samverkan mellan inte minst husen leder till...
Med tanke på att Saturnus (den essentiella goda daimonen enligt den naturliga zodiaken) råder över allt som föds och dör, kan man på goda grunder jämställa Sigmund Freuds libido och thanatos som uttryck för den goda daimonens tidiga och sena fas, livsstarten och döden.
Väduren/1a och dess härskare Mars representerar ungdomlig vitalitet och sexualitet medan Skorpionen/8e och härskaren Mars i sin negativa polaritet, som drar mot döden (och en ny inkarnation i kretsloppet), symboliserar libidos implosion i dödsdriften. Båda är ungefär lika långt från sanningen eftersom hinduismen (utan daimonernas mellanled, åtminstone i astrologin) lär ut att medvetandet måste frigöras från alla enskilda punkter i kretsloppet.
Jag har tidigare snuddat vid den store fysiologen Galenos (känd för läran om de fyra kroppsvätskorna) vars världsbild var astrologisk. Solvindar (pneuma) skulle enligt honom tränga in i människans skalle först (huvudet: Väduren) för att sedan sjunka ner i kroppen och ta säte i mannens kön (negativ Mars via Skorpoionen: könsorganen). Det här var då en mer stoisk (materialistisk) åskådning än t.ex. den äldre Platons (Platon sökte svar på större frågor än dem om kroppens funktioner).
*****
En annan lös tanke om Daimonen, kallad för the Spirit i Wikipedias artikel om de "arabiska lotterna" (som i några fall är mycket äldre än islam och förmodligen föregår även den hellenistiska perioden).
I vetskap hur snabbt den falska romerska versionen av judisk kristendom eliminerade originalets jämställdhet mellan män och kvinnor kanske man kan förslå att ändringen av Gud/Moder/Son till Fadern/Sonen/Helig ande kan ha en koppling till senantikens och astrologins oerhörda betoning på den Goda Daimonen.
Eftersom hela den sublunära sfären är en daimonisk domän kan man föreställa sig de nitiska kyrkofädernas förfalskning så här: de två männen hamnar först i den nya Treenigheten: Fader och Son. Sist nämns moder Maria som i den fabricerade Treenigheten fråntagits sin kvinnlighet och tar över från hedendomens sublunära själsfordon eller klädnad, okhma pneuma.
Den daimoniska atmosfären var således inte bara en tummelplats för osynliga existenser, dess invånare var också en slags barnmorskor, som hjälpte inkommande "söner (barn)" (ljusgnistor) till deras vidare öden här på Jorden. Det nytestamentliga ordet för Anden eller Den Helige Ande är grekiskans parakletos och betyder "hjälpare". Vad är nu detta om inte den goda daimonen, den personliga "skyddsande" som medföljer den nyfödde? De som skrev detta hade uppenbarligen en grekisk-romersk läsekrets i åtanke.
Modern "new age" är inte ny, den har plundrat antikens tankegods och den som lagt sig till med begreppet skyddsängel föreställer sig den traditionella bilden av vitklädda väsen med vingar. Men det handlar om den personliga daimonen, en lägre sorts kroppslöst väsen, men likafullt överordnad människan.
Men här skiljer sig åsikterna, och den judiske filosofen Filon från Alexandria menade att det finns en klass daimoner, perfekta i sin renhet och utan begär efter något världsligt. Dessa, menar Filon, ÄR änglar snarare än daimoner (han gör lite reklam för sin judiska tradition som vid den här tiden ännu inte blivit självinnesluten och sekteristisk). Om så, kan dessa rena väsen rimligen inte hålla till i den daimoniska sublunära sfären... Den romerska filosofen Plotinos sades ha haft en så mäktig personlig daimon att den snarast var en gud, per definition en supralunär varelse.
Frågan är om man ska sortera de dödas själar bland daimonerna. En hinduisk tradition framhåller att förfäderna bebor månen, vilket är ungefär som att säga att de håller till i den sublunära sfären! De som inte lyckas ta sig bortom månen är själar som bär för mycket belastning med sig och de återföds mellan måne och jord. Andra själar åter når högre medvetandesystem (= planeter) men förefaller alltjämt låsta i det här solsystemets "Världssjäl". "Ingen slipper ut förrän allt är uppfyllt", ett annat underligt jesusord som gör det troligt att han satt sig in i den här "hedniska" världsbilden!
Så Marias "fläckfria impregnering" är alltså en berättelse med tiden kom att maskera en äldre världsbild som snarare sett den goda daimonen som den som likt en barnmorska underlättar den inkommande själens lyckosamma inträde i världen...
Remarkabelt nog redigerade kyrkofäderna de gamla texterna illa, så det finns ett annat märkligt jesusord kvar som också förefaller bygga på en äldre världsuppfattning än den teologi kyrkan senare lade till. Jesus säger här att man kan förneka både Gud och honom själv utan att det gör något, men att den som förnekar anden inte kommer att bli förlåten (Matteus 12:21-32). Varför? Därför att den goda daimonen var med oss när vi föddes och den kommer på gott och ont att stå där väntande den dagen vi dör!
Samma text ger alltså hemligheten till hans förmåga att göra under och driva ut demoner - han gjorde det med hjälp av sin personliga demon! En så hednisk förståelse kunde inte kyrkofäderna tolerera som försökte sälja in en helt ny religion.
*****
Det förefaller helt klart att den hinduiska astrologin, som ser Saturnus som ett essentiellt Luft-väsen enbart via sitt positiva tecken Vattenbäraren/11e, har en tydlig koppling till den goda daimonen med dess nyckelroll att ombesörja själens ankomst i en ny jordkropp (60 graders-aspekten) och att samma subtila kropp sedan agerar när döden ankommer (270 grader).
Tar man den Jord-bundna Stenbocken (upptagen av att konstruera storverk i världen eller skapa sig en karriär eller maktposition) så knyter 60-gradaren istället till 12e huset och den onda daimonen. Så symboliskt och tänkvärt: Saturnus korta specialvinkel håller "förlustens hus" under uppsikt för att kunna realisera sin topposition. Rika människor har i allmänhet snålat sig till sin rikedom - det är därför arbetarklassen alltid behandlats illa.
Utgår man istället från Saturnus negativa härskarläge i 10e (i den naturliga zodiaken), pekar den långa 270-gradersvinkeln på 7e allianshuset. Här har jag faktiskt inga idéer! Visst välkomnas Saturnus som en vän av Vågen/7e, men någon indikation av typen daimoner känner jag inte till här.
Jupiters specialare är förstås trigonen och dess dubblering (120 och 240°) och utgår uppenbart från Gudens hus (nr 9, grekerna tänkte sig här Zeus). Huset motsvarar Jupiters positiva härskarläge Skytten, av Eld-elementet. Jupiters specialaspekter pekar ut ascendenten (själens fysiska manifestation) och själens eget 5e hus, och dessa sektorer ses som speciella - den hinduiska astrologins goda hus.
Inte minst är 5e eudaimonins sektor, dvs den lycka och tursamhet som hinduerna kallar god karma och som kompletterar 11e och den goda daimonen mittöver.
Nu har jag noterat ett problem, eftersom det 4e ibland kallas "inre lycka" och t.o.m. beskrivs med samma ord, eudaimonion. Här har helt klart olika traditioner utvecklats. För mig är det uppenbart att 5e är själens hus och möjligen eufori av ett högre, andligt slag.
Den materiellt orienterade människan ser istället för Saturnus/Solen (11e/5e) Saturnus/Månen (10e/4e) och det lägre sinnliga psykets känslor av bejag (lägre själssegment som människan delar med djuren). Skillnaden mellan upplevelserna finns inte längre i Sverige på grund av det sekulära samhälle krympning av upplevelsespektrumet. Men det fanns en tid då också svenskarna kände till en högre grad av lycka. Upplevelsen kallades "sällhet" och tillståndet "salighet" och ordet måste rimligen komma från tyskans Seele, "själ".
Kulinariska och andra kroppsnära njutningar tas för att vara lycka i 4e, men en vaken själ förnimmer på en annan nivå, och detta är eudaimonin i 5e - en perfekt mottagare till den goda daimonen i 11e.
Notera här: bara människans själen förstår att daimonen är god, för kroppsegot är alltid 11e hus-härskaren en "verksam illgörare". Skulle ägaren till femte ha en bra aspekt med daimonens planetära representant är man troligen lyckligt lottad och kapabel till den högre nivå av känslolägen själen potentiellt innefattar.
Mars till sist, med sin 90-graders och 210-gradersaspekt. Mars är essentiellt en Eld-planet så det är härskarskapet över Väduren (hus 1) som blir utgångspunkten. 90-gradaren träffar Krabban (hus 4), men som jag tidigare skrivit saknades nollan i antiken. Planetens placering var steg 1 så Krabbans graviditet betraktades som 10 månader lång. I tionde steget framföder Krabban Barnet/Väduren (hus 1).
Någon framsynt författare, kanske var det en psykolog, skrev en gång att det inte är föräldrarnas kopulation som ger tillskott i familjen, det är Barnet som väljer sina föräldrar (en klar idéstöld från antik filosofi). Mars som impulsgivare mot hus 4/Hemmet kan läsas som just att det Mars-energiska Barnet väsnas i det tidigare så fridfulla Hemmet.
Kan 90-gradaren ha uppstått ur denna tanke om att Väduren är den arketypiska "se mig"-typen, "impulsen" eller "passionen" som leder till ett individuellt liv på jorden hela meningen med ett liv på jorden?
"I himmelen" tycks själar veta att de är en sammanhängande gigantisk varelse och samtidigt lyckas med konststycket att uppleva individualitet - jämför Vattenbäraren som social kollektivism som likväl låter människan vara sin egen. Skillnaden mellan att ha en fysisk kropp på Jorden och en himmelsk kropp är att högre väsen kan färdas igenom varandra, de är immateriella. Det är "sex" på andra sidan! I passagen genom en annan upplever man en "säll" union som borde göra intresset för jordiskt sex obefintligt. Men ändå kommer själarna tillbaka till världen, en del bara för sexet.
Jämför nämnda Tibetanska Dödsbok där själen i sista stadiet väljer ut vilket kopulerande par det önskar som föräldrar. Saken beskrevs så i en tv-dokumentär i någon kabelkanal. Men det minne jag har av dödsboken - läst för evigheter sedan - är det jag antydde tidigare i texten. Det är bara själar som "tappat greppet" och hasar ner mot återfödelse som "hallucinerar älskande par". Det är något helt annat än att själar inspekterar kopulerande par för att via den akten avgöra om föräldrarna kommer att ge själen de möjligheter den söker. Jag tror faktiskt populärvetenskap (på tv, etc) fördummar människan med idel halvsanningar och tillrättalägganden!
Varför själar som upplevt himmelen ändå återvänder till Jorden kan bero på något jag antyder i illustrationen tidigare i texten: 11e inte bara är jordiska sammankomster utan också kollektiv gruppkarma - hela nationer, eller städer, har som sagt en god daimon. Det är denna större daimon koordinerar hela gruppers återkomst till jorden. Daimonen som en särskild verklighet är således en barnmorska hur man än ser på saken. En skicklig mellanhand, en hjälperska, en mor Maria, nästan en gud.
Till sist, Mars långa 210-gradare träffar 8e dödshuset och knyter samman kroppens födelse och död, precis som den Goda Daimonen via Saturnus. Kanske därför Mars och Saturnus på en låg tolkningsnivå båda utsetts till essentiella illgörare i så måtto någon inbillat sig permanent liv i njutning i denna värld.
*****
Och sedan trillade polletten ned...
Här var den första, långa texten om den personliga daimonen färdigskriven (sedan veckor) när plötsligt flera bitar föll på plats tack vare ett lyckosamt bokinköp, en tunn sak av klassicisten Theokritos Kouremenos från 2019. I Plato's Forms, Mathematics and Astronomy nämner han närmast i förbigående att Platons kanske mest kosmologiska text, Timaeos, diskret identifierar vår själs bästa och högsta del - den Rationella Själen - med den personliga daimonen! Jag läste dialogen med stort intresse för 10-12 år sedan men missade helt detta, mycket troligt för att översättaren troligen använde engelskans spirit snarare än daemon.
Kouremenos refererar väl viktiga punkter i texten och påminner att Platon uppfattade att själen satt i människans huvud och att det i stort sett runda huvudet imiterade Världssjälen och dess planetbanor. Denna del kommenterade jag en gång roat på bloggen utan att veta att det ENBART var den Rationella Själen Platon syftade på, och att denna tänktes ha vuxit som ett träd ned från Himmelen (nyplatonismens hypostaser/avspjälkningar från Den Ena).
Den Rationella Själen eller det högsta segmentet i den tredelade själ jag tjatat så ofta om via samma illustration, är alltså den personliga daimonen, men den är rotad i Himmelen och således identisk med hinduismens Paramatman varav människan har en del. (Romerske Plotinos: "Allt finns överallt men inte överallt i samma omfattning.")
 |
| Redan 2014 publicerades en version av bilden där jag ritade in Saturnus som den blå nivåns representant i energikroppen: den Rationella Själen som är det människan uppfattar som en annans röst, som sin "personliga daimon" |
Översjälen i den enskilda människans själ, eller människosjälens inbäddade del av grekernas Nous, det gudomliga intellektet (den del av det gudomliga som uppfyller den här världen). Tala om att kärt barn har många namn. Frågan om källan till Platons tankar blir återigen högaktuella eftersom hinduernas älskade Bhagadvad Gita (Herrens sång) innehåller exakt samma liknelse som Platon, om trädet som växer upp och ner...
Vad innebär det för de skilda synsätt på den personliga daimonen som det här inlägget gått igenom?
Jo, att Saturnus eller 11e i mina ögon blir en tyngre kandidat för astrologen. Lyckopunkten och Daimonens punkt är intressanta men 11e huset har en våldsamt tung historia.
Tänk bara på äldre inlägg om Saturnus korrelation till subtil- eller energikroppens 7e nivå - kronchakrat - som inte ens är en del av den fysiska kroppen utan svävar i ockhma pneuma-kroppen en eller två decimeter ovanför hjässan. Detta är den Rationella Själens säte, detta är Saturnus, Den Gamle och Vise, och anslutning till detta väsen är det enskilda egot enda möjlighet till evigt liv. Men de senantika astrologerna i Väst använde ett myller av metoder och jag tror inte man går fel o man som vanligt bedömer 11e husets ägare i horoskopet (kräver känd tid och ascedenttecken) och granskar den planetens styrka och kvalitet i kartan som helhet. För detta är så mycket personliga daimon eller Översjälen man fått med sig i detta liv.
Vissa har ingen kontakt alls med "Vägledaren" (för att tala simmig "new age"), andra kan ha ett horoskop helt styrd av den personliga daimonen. Dessa upplevs f.ö. ofta som problematiska eller stökiga människor, särskilt i valium-samhällen som Sverige där medborgarna idealt alla är stöpta i fullblodssekularism utan någon inre ledning eller genuin individualism. Tänk filmen Avatar med dess intressanta lån från världens suggestiva idéhistoria, tänk att man tidigt förbjöd strängen som förband varje samhällsmedlem med dess flygande totemdjur. Det som växer upp är inte längre kompletta varelser. I Sverige existerar officiellt inte ens fenomen som telepati eller sanndrömmar! Här kommer då strödda åsikter in om att Solen faktiskt är symbol för den personliga daimonen, planeten som i Indien betecknar själen/atman.
Vad som är en atma sårbar för passion och låga drifter och den atma som börjar bli som en gud - ett med sin Översjäl eller daimon, kan utläsas av det "snapshot" som horoskopet för detta individuella liv är. En konjunktion mellan 11e husets tillfälliga ägare och Solen skulle vara ett mycket spännande fall! Men allt kring det metafysiska är spekulation. Vem vet allt om Överjaget? Horoskopet kanske bara säger: "Detta är packningen du själ tog med dit till Jorden den här gången, men därovan är du Mycket större".
Den indiska psykologen jag nämnde här ovan, tror D-9-kartan beskriver den inre andemänniskan men varken hon eller forskaren Greenbaum, som släppte Platons personliga daimon i Timaeos på tok för lättvindigt, utan att lyckas knyta samman den till astrologin - ingen av dem lyckas i min mening nagla fast den högre aspekten av personhoroskopet och i Greenbaums fall redovisades filosoferna utan något intresse eller förmåga att se hur tydligt astrologins goda eller personliga daimon matchar den antika världsbilden Platons eller hinduernas Samkhya-kosmologi. Forskaren citerar inte ens Platon direkt utan har hittat ett Platon-citat i medicinaren Galenos, som nämner själens högsta del.
Galenos kontext är dock intressant, eftersom hans personliga daimon kommunicerade svar på frågor via drömmar. Exakt samma upplevelse har den här bloggaren haft flera gånger i sitt liv (även några gånger i vaket tillstånd som tydliga auditioner, likt Sokrates och hans hörbara daimon). Det lägre förståndet kan uppenbarligen ha viss dialog med sitt högre Jag och det inte råder total dimma mellan natur och Övernatur. Kristna ber till Gud eller Jesus - sak samma vilket namn processen har, bön är också en dialog där det finns något spänningsfält som bärvåg eller kommunikationsbrygga.
Nu finns inga frågor kvar att ställa så bloggarens kommunikationen med sin "daimon" ligger på is för närvarande. Den var dock hetsig natten före detta tillägg och förstörde sömnen, tvingade mig att gå igenom - om och om - vilka punkter som skulle ingå i det här viktiga tillägget.)
*****
I en fristående andra del kommer Sverigehoroskopet än en gång att tröskas igenom (grundligt), nu i jakt på landets "personliga daimon". I en tredje, också färdigskriven del använder bloggaren sitt eget horoskop för att söka ytterligare insikt i daimon-begreppet.
****
På tisdagen sätts publiceringsögonblick till fredagen samma vecka. Bästa morgonminut spekulativt vald för att Daimonens Lott ska klibba fast vid hela den potentiella läsekretsen, stor eller liten kvittar lika.
 |
| LYCKOPUNKTEN - ETT KRYSS I EN CIRKEL DAIMONENS PUNKT - PRICK MED 2 SMÅ CIRKLAR RUNT SIG (PLATONS TREDELADE SJÄL) |
Extra plus (föreställer sig bloggaren) är att det är fullmåne och att Solen stiger med filosofins Jupiter i Vattenbäraren. Däremot hamnar Lyckans lott i 6e olycks- eller fiendehuset där lyckan möjligen kan rädda läsarnas (Månen) själ som står inför fullmånens spänningsläge: falla sönder eller simuleras av Solens direkthet att gå upp till nästa nivå i spelet. Daimonen råder således över Månen och påverkar därmed Lyckan som gått vilks i Olyckshuset.
Det lyckosamma men slumpmässiga valet av födelse (7:22) varje minut är avgörande vid soluppgång och fullmåne (!) ger dessutom ett 11e hus otippat intressant (11e husets Jupiter, den goda daimonen, stiger med Solen i öster) i denna halvseriösa övning i "katarkisk astrologi" (nästan aldrig nämnd på bloggen).
Men är det inte lite fejk att försöka hitta en tid som ska ge medvind för projektet? Gör man sig inte med fiende till gudarna eller den personliga daimonen då? Europas medeltida katedralbyggare gjorde alltid något litet konstruktionsfel för att inte utmana Gud om vem som var den Store Arkitekten, och hoppfullt kan en karta med vek Lyckopunkt påminna om den praktiken.
*****
Dold daimon - tre fristående delar
https://siderisk.blogspot.com/2022/02/dold-daimon-i-horoskopet-1.htmlhttps://siderisk.blogspot.com/2022/02/dold-daimon-i-horoskopet-2.html
https://siderisk.blogspot.com/2022/03/dold-daimon-i-horoskopet-3.html
