Repetitionens makt

 

Regelbundet återanvänder svenska medieskribenter det slitna "upprepa en lögn tillräckligt många gånger och den blir till sist sanning". Att ens tänka i den riktningen visar vilket läger man själv tillhör!

Vad om den här bloggens återkommande och ärligt talat en smula repetitiva inlägg om Sverigehoroskopets flera extremt veka punkter? "En rikemansklubb som förvandlat Sverige till en självgående korruptionsprocess..."

Är det då också bara negativ propaganda? Jag tycker nog landets händelseutveckling visar att så inte är fallet. Men bloggen diskuterar utifrån en så hopplös position att antalet följare är lätt räknade. Därför måste visst upprepas för den första och kanske enda gång en förbipasserande får en möjlighet att lära sig något om landets dolda maktstruktur. Därför har bloggen aldrig fullt ut tagit steget till en hopplöst intern specialblogg för den knappt handfull personer i Sverige som har intresse av den hinduiska astrologin.

Det goda bruket av upprepningar har en betydligt mer ärofull bakgrund än de lögnare och intriganta krafter medierna dagligen tvingas dela säng med för sitt eget uppehälles skull. Det omtalas i "Shakespeares" mest obegripliga verk, diktsamlingen Sonetterna. 

Där förklarar han i kryptiska ordalag varför hela detta verk måste läsas som en nyckelroman: kodad i texten ligger den sanna berättelsen om varför drottningen var så obenägen att utse en arvtagare till tronen. (Ingen vet om hon verkligen utsåg kungen av Skottland på sin dödsbädd.)

Medan brittiska litteraturvetare surar över att amerikanerna leder Shakespeare-forskningen i helt ny och för den brittiska självbilden mycket ofördelaktig riktning, har den s.k. Oxfordianska skolan tagit väldiga steg framåt för att knyta aristokraten Edward de Vere till författaraliaset. Och det ger problem eftersom hans Sonetter avslöjar de verkliga turerna till att Jakob I följde på Tudordynastin. 

Ämnet har skissats väldigt löst på bloggen tidigare, men där dålig litteraturforskning (brittisk) har sett Sonetterna som av en man till en annan i ett homosexuellt drama, där krönte förmodligen amerikanska Shakespeare-forskaren Hank Whittemore sin karriär år 2005 med en 1000-sidig tegelsten i storformat - en forskarutgåva av Sonetterna där varje ord synats i jakten på hemliga budskap (Den imposanta inbundna pappersutgåvan, en första och andra tryckning, är sedan länge slutsåld och gangsters begär nu 5000 kr för ett exemplar.)

Den som förargade Kronan miste huvudet, om man så var av adelssläkt. Det mest uppenbara kodordet är väl "rosen" som pekare mot Tudordynastin, och Edward de Veres kärleksbarn med den dubbelt så gamla drottningen är förklaringen till arvtagarproblematiken. Inte minst som det bortadopterade och hemliga barnet (ofta kodad som "solen" - sun/son) med åren blev den stilige ynglingen Lord Southampton som vred och trött på Kronans hattande ställde till det rejält för sig när han konspirerade med greven av Essex i ett lika misslyckat dygnslångt upprorsförsök som det Wagnerstyrkan prövade mot Putin nyligen.

Essex halshöggs inom några dagar med Elisabet skonade obegripligt nog Southampton, som satt i fängelse flera år innan hans hemliga mor slutligen avled och England importerade en ny kung från Skottland. En kung som skulle ha varit Southampton, enligt vad hans hemlige far Edward de Vere säger i de kodade Sonetterna - själva verket hans privata kommunikation till sin fängslade son.

Hela diktverket är egentligen inte mer än en REPETITIV SLINGA som deklarerar att där fanns en fortsättning på Tudorätten om det inte varit för ett fanskap till drottning ("Den Mörka Damen" i Sonetterna) som de Vere sent i sitt liv kommit att avsky för alla sina brutna löften till honom. 

Detta ÄR sensationalistisk omskrivning av Englands kanske mest kända period och det är inte konstigt att Edward de Vere, 17e greven av Oxford, saknas nästan helt i den officiella historieskrivningen. 

"Inför hela världen måste jag nu dö" säger författaren till Sonetterna efter att han räddat Southampton från avrättning mot löftet att inte göra ett nummer av att det fanns en tronarvinge! (Han hade haft en hand med i det korta Essexupproret.) 

Men den sluge rackaren hade en räv bakom örat och det var Sonetterna. De förvarades i privat ägo av efterlevande och utkom först 1609, flera år efter drottningens död och när landet stabiliserats under den importerade Stuart-kungen.

"Klär på nytt upp samma gamla ord"

Det bästa jag kan göra i denna politiskt omöjliga situation är att på nytt klä upp gamla ord,
Och åter spendera vad redan spenderat är.
-Sonett 76, linje 11-12

Whittemore förekommer och summerar i inledningen sina insikter i verkets natur. "Sanningen och skönheten", är, respektive kodorden för deVere och Elisabet ("Sanning" är enkelt med tanke på grevens efternamn som associerar till latinets veritas/sanning)

Han ser också författaren ge andra tips om hur han kodat sin text, den här är svårfångad Oxford:

One thing expressing leaves out difference
-Sonett 105, linje 8

Han skriver i ett flytande presens: "Uttryckande ett ting (och) utelämnar skillnaden/skillnaderna"

Han använder uppenbarligen hela sin språkliga fyndighet för att klämma in ledtrådar och detta vid en tid i England då grammatiken var lite hipp som happ. Har noterat att Oxford/Shakespeare har en rasande ojämn engelska och det verkar tydligt att han var närmast bipolär - ibland bara rasade text ur honom och det fick bli som det blev. Ibland var han petig och ytterst noggrann. Detta stämmer väl med en Vädurs-Sol med härskaren Mars med Månen i litterära och omfångsrika Vattenbäraren.

Ett sista citat från samma introduktion. Whittemore väljer ett annat exempel på hur greven använder "upprepningen" som metod:

Fair, kind, and true, is all my argument.
Fair, kind, and true, varying to other words,
And in this change (i ordval) is my invention spent (är mitt uppsåt till fullo inarbetat),
Three themes in one, which wondrous scope affords.
-Sonett 105, linjerna 9-12

Den Sköna ("fair", Elisabet), Den Sanna (de Vere), och den med båda Besläktade ("kind", barnet). Oxford leker med kristendomens Treenighet här. "Det är allt jag har att säga" - detta är sonetternas dolda "argument".

"Den förunderliga synbredd" som döljer sig mellan raderna kan ses för den som knäckt författarens kod, vilket Hank Whittemore tycks ha gjort. Horoskopet för hans födelsedygn har kommenterats en enda gång, men är värt en andra anblick, inte minst för att den så perfekt konfronterar Oxfords Sol-i-Väduren med sin Sol-i-Vågen och via oppositionen är i bra position att se den andra i vitögat och den vägen förstå.

Whittemore var i många år själv Shakespeareskådespelare och det är typiskt hans "maniska" fullmåne mellan Våg och Vädur. Fullmåne i en Passionerad axel och dessutom den med Eld/Luft-vitaliteten. När den fungerar blir det högklassig skärpa som inte minst John Cleese-karta visar. 

Whittemore, "naturlig zodiak" (den himmelska förlagan som det jordiska på lägre nivå / "husen" sedan förmår uttrycka mer eller mindre väl):

Cleese med känd födelsetid, individualistiska Lejonet som hans personliga rollspel:

Notera överdriften i brittens rollspel: går på som ett rytande lejon men har en Sol som vill Vågens harmoni (och det intill absurdum - en lismande typ av Våg). Den här teckenkombinationen och inte minst nodens närvaro säger mycket alla tokgalna figurer han spelat!

Komikern visar också Jag-Du-axelns problem: att få äktenskap att fungera. Se bara hens sorgliga krypande för bedragerskan i "En fisk som heter Wanda", där på pricken Solen-i-Vågen som en vindflöjel förstärkt av norra månnoden och på andra egosidan en hämning via Saturnus-i-Väduren och dessutom en Saturnus som fungerar illa via närheten till södra månnoden. En mäktigt överkänsliga balansen gjorde han också till fulländning i "Fawlty Towers" - mot sin hustru i verkliga livet. Där visade sig NOD-Vågens lismande och krypande inför den dominanta hustrun.

Whittemore påminner en del om Cleese och kanske är Fiskarnas tecken en tillgång för folk på scenen. Det mest ego-lösa tecknet är öppet att kanalisera mängder av stämningar och rollfigurer!

Men Shakespeare-forskaren har en intressant detalj. Både Solen och Månen har sina respektive fundament (Venus och Mars) vilka i sig baserar sig på samma planet: Jupiter i Oxen. Denna jordnära Oxe avslöjar ett konservativt eller traditionalistiskt drag flera nivåer ner i psyket. Sol och Måne är bara ytan, den vakne ser nyanserna i respektive planets modifikation av sina dolda härskare, men djupast är i detta fall båda materialister. Jupiter i Oxen betecknar traditionella eller nedärvda klassiker som Shakespeare-pjäserna. Alla Jord-tecken har en realism som bottnar i ett erkännande av historien eller traditionen. Jupiter i lättviktig position hade kanske fnyst åt det förflutna och skrivit nytt istället. 

Den här stabila placeringen på tredje nivån passar märkligt väl för en som undersöker greven av Oxford på djupet, för denne anonyma rebell och pjäsförfattare var inget om inte en konservativ bakåtsträvare han också! Älskade det historiska och deltog som stridbar Vädur med lust i överklassens riddarspel där de drömde sig tillbaka till en svunnen tid. 

På sin folkliga sida kämpar Sverigehoroskopets Överhet MOT svenska folket som har en liknande beskrivning: Månen i Väduren grundad i Mars-i-Oxen. Detta är en indikation om ett folk som inte alls är så progressivt som en normal Vädur är - förutom i fråga om konsumtion av senaste modellen av smartphone. I fråga om små och portabla tillgångar (Oxen) uppstår tvärtom ett Eld/Jord-krig som driver upp den destruktiva konsumismen på topp. 

Detta är småsvensken som shoppar för egen del men inte kan organisera sig i frågor om den värld han/hon finner sig i. Alltför många sitter fast i Mån/Mars och den "jag och min konsumtion" som nu visat en allvarligare sida när Kapitalismen börjat röva från de små (matpriserna!). 

Fransmännen är ute och härjar på gatorna över den usla samhällskonstruktionen, svenskarna tycker sig ha för mycket att förlora. Den Rike Mannen har ju lovat att ett par brödsmulor ska nå även dem. Jämför politikern Bushs löften i regeringsställning: den klassiska kapitalistlögnen att de rikas berikande till sist resulterar i brödsmulor som faller nedåt också till småfolket.

Inte ett ämne greven av Oxford ägnade många tankar, så bloggaren gör det åt honom! Kalla det botgöring eller att ta ansvar för tankeklimatet inom själsgruppen. 

Människosjälarna tycks indelade i grupper på en högre existensnivå och helt ovetande kan man är bekant med både kreti och pleti och det över ofattbara tidsrymder - fast de orden ekar rätt tomt eftersom tid tycks specifikt för bara vissa verkligheter. En parafras på romerske filosofen Plotinos är bättre: "allt existerar i alla tider och överallt, men inte i samma omfattning". Var individ finns speglad i var annans öde. Mänskligheten är ett enda megaväsen, precis som också andra djurarter är "svärmar" eller kollektivmedvetanden. ("UFO-folket" ytterligare ett exempel.) Bara människan på Jorden har utvecklats så snett att arten förlorat sitt inre sammanhang.

De långa dolkarnas natt i svensk politik

Daniel Suhonen skriver i AB och påminner mig om hur länge sedan det är jag som momentant historieabsorberad tolvåring läste om turerna när Hitler tog makten: "Släpper [Lööf & Björklund] fram Kristersson förtjänar de att likt Ebba Busch Thor kallas von Papen av långt fler än denna ledarsida."

Von Papen minns jag inte alls, men Wikipedias låånga artikel tyder på att han var en viktig aktör. Blicken far snabbt över orden och jag fångar upp "gajsten" (anden) av detta misslyckade liv. Mannen var född till aristokrati och kunde egentligen inget annat riktigt bra än att rida hästar. Han dyrkade Överheten och såg den som felfri. Hade anammat sin tids socialdarwinism som Svenskt Näringsliv än i dag omhuldar och vars etos är att allas krig mot alla är bra för människa och civilisation. Naturligtvis visar sig von Papens horoskop innehålla samma nyckeltecken som i det vapenexporterande fjuttlandet Sverige!

Längre ner i artikeln noterar jag uttalandet från den skarpe brittiske ambassadören Sir Rumbold som på 1930-talet, när von Papen totalt misslyckas hålla Hitler borta från makten och för vilket den här aristokraten gått till historien - säger: "Det är en observatörs förundran att detta stora lands öde, om så bara för en kortare tid, legat i händerna på den så här lättviktare". Wikipedia tillägger att Rumbold syftade på att "allt Papen hade att säga var extremt ytligt" och att den före detta rikskanslern "föreföll oförmögen till kritiskt tänkande". Ja, det låter också som hämtat ur en analys av Sveriges nationalhoroskop. Man kan just undra om von Papens själ återfötts till en av Sveriges nya unga politiker - alltjämt fylld av ond revanschlust över att ha blivit utmanövrerad i den tidens tyska inrikespolitik...

Mot slutet av Wikipedia-artikeln läser jag om Papens tragiska senare liv, besatt av att urskulda sig för Tysklands nazifiering. Han bedyrade sitt rena samvete och att han aldrig tjänat nazisterna utan landet, men att hans villighet att fortsätta tjäna under Hitler försvagade alla hans invändningar och kritik av nationalsocialismen.

Horoskopet för denna skramlande tomma tunna, denna hycklare född in i en dekadent överhet, är något av det värsta bloggen kunnat presentera. Hur ofta hittar man två "trasiga" ömsesidiga receptioner i ett horoskop?

Hans ytlighet och oförmåga till intelligent analys trots den politiska ambitionen är sannolikt följden av en hel rad olyckliga placeringar - en mygga gör inte ensam en sommar!

Men den sliriga rundgången mellan ascendenthärskaren Saturnus och Jupiter (de två stora ödespenslarna!), där den förra skulle vara principfast och rationell om den inte sjunkit ner i det rörliga Vattenelementet och Fiskarnas plastiska Jupiter inte legat som en verksamt OND ÖVERHET/NOBILITET i första huset, förstör i princip hela grundplanen. Det blir en hoppjerka, en flippfloppare, en kappvändare som i linje med den här "dissociationen" mellan rationalitet (Luft) och begär (Vatten) efterrationaliserar sin brist på intellektuell disciplin - precis som Papen gjorde på sin ålders höst. 

Att sedan 3e intellektshuset är jagiskt intill det sjukliga och dessutom destabiliserat av den akuta (ibland hyperintelligenta och ibland bara totalt vilseledda) fullmånen, bidrar heller inte till omdömesförmågan. Missa heller inte den fula ömsesidiga receptionen mellan intelligensplaneten Solen och dess olyckligt placerade disponent Venus, fallen i kritiska Jungfrun och inburad i det onda 8e huset. En klar indikation om en oförmåga att använda den kritik Jungfrun är känd för varpå Vågen urartar och blir en vindflöjel. 

Men mest förödande kan nog hans dyrkan av krig och brutalitet som en folksjälens skolande kraft vara. Folktecknet Vattenbäraren är redan skadat av den Onda Överhetens Jupiter i första huset och den sjunkna Saturnus (han såg verkligen ned på vanligt folk!), men titta på omoralens, hatets och krigets planet Mars, i zodiakens kanske sämsta placering i början av Oxen, gradexakt mottagare till Satanshuvudets (den onda stjärnan Algol) perverterande inflytande. Så ser den onda socialrealismen och socialdarwinismen ut och dessvärre känner vi igen också den från Sverigehoroskopet... Sideriska har av och till argumenterat för att Sverige är infekterat av återvändande själar som förfulades under ett liv i Nazityskland och, här under bloggens skälvande sista minuter, kommer så ett horoskop som tydligt bekräftar detta. 

Se på Annie Lööf och Jimmie Åkesson och fundera om dessa lågpannade kryp inte alla är gamla nassar som nu tagit ny kropp och fortsätter sitt käbbel från förr - alla lika korrupta och maktgalna. Och så en förslappad folkkropp med arbetande och överkonsumerande svenskar helt utan kunskaper att välja sig en god representation i riksdagen. (Som jag pekar på i min bok Folksjäl, spelar demokratin ändå ingen roll i Sverige eftersom nationalhoroskopet avslöjar förekomsten av ett frälse, Etablissemanget, som rundar den demokratiska processen och bildar en privilegierad stat i staten.)

*****

När jag såg att von Papen var född i sideriska Vågens tecken (mitt eget) tittade komikern och absurdisten John Cleese in i huvudet. Antingen för att alla män börjar likna varandra i takt med förgubbandet eller också för att det faktiskt finns någon sub-typ av Vågen som de båda delar. För samma utdragna ansikte, se t.ex. Dolph Lundgren som degraderat sig till att göra casinoreklam som alla andra som fostrats i svensk skitmentalitet och penninghunger.

Cleese har kommenterats tidigare på bloggen men jag läste några citat från hans självbiografi på nätet och vill knyta komikerns tankar till matchande punkter i hans horoskop. Det visar sig nämligen att han och von Papen både liknar varandra men också är rejält olika.

Det första man ser är att Cleese slipper aristokratens falska och hycklande uppblåsthet i 1a egohuset. Lejonascendenten antyder en stark närvaro och här råder sannerligen ingen brist på den intellektuella skärpa Sir Rumbild förgäves sökte förnimma hos den tyske f.d. rikskanslern. Lejonet i öster gör intelligensens Sol till ascendenthärskare och även om Solen tekniskt är "fallen" i Vågens tecken, ligger den i 3e intellektshuset och har en extra dos av äregirighet via Drakhuvudet. 

Att intellektet här uttrycks via Venus hemma i positivt härskarläge i Vågen avslöjar en oväntat mild och lyhörd sida hos Cleese som naturligtvis är ett måste för att kunna leva sig in i och animera så galna rollfigurer som han gjort i sin dag! 

Merkurius är erkänt skarp i Skorpionen och även om disponenten Mars står i fiendskapens och olyckans 6e hus, är den stark i Stenbocken och ger en fenomenal bild av varför Cleese så excellerade i roller som naziliknande kommendör, hetsig och oförsonlig. Hans Lejonascendent tog denna sida och dramatiserade den med komisk effekt (mycket tack vare Venus förmåga till adaption, att gå in i rollen).

Från studentspexaråren lärde sig Cleese om sig själv att han gillade att "vara del av ett team och arbeta mot ett delat mål på ett kooperativ sätt." Det här låter i allra högsta grad som lagandans tecken Vågen, och att han senare skrev ihop med Monty Python-medlemmen Graham Chapman - de två fungerade utmärkt ihop som bollplank för varandra - understryker ytterligare Vågens kända preferens för tvåsamhet eller parförhållanden.

Men titta nu på Cleeses onda 8e hus. Det skulle kunna tyckas vara en lika usel indikation som von Papen som hade sin utagerande Sol-Vågs disponent Venus här inne. Cleese hela sinnelag (Månen) är fjättrat i "gammal dålig karmas sektor" och t.o.m. Månens disponent Jupiter hålls fången här. (John Cleese var ett oroligt och bekymrat barn.) Senare i livet vände han oron till en styrka, oro är en blockering för det kreativa flödet, så det gällde att måla fan på väggen tidigt i skapandeprocessen för att komma förbi det stadiet. Och: "Dina tankar följer ditt stämningsläge; ängslan producerar ängsliga tankar, sorg föder sorgsna tankar, ilska arga tankar. Målsättningen bör vara att ha ett avslappnat, lekfullt sinnelag när man försöker vara rolig."

Sinnelaget motsvarar perfekt Månen i stämningselementet Vatten och befriaren Jupiter är känd som närapå jollrigt fri och underhållande i sitt härskarläge i Fiskarna. Åttonde huset är här smolken i bägaren, ångesthus för många eftersom det denoterar korruption och död. Helt klart föddes Cleese med gammal dålig karma - någon slags oavslutad affär som åt honom inifrån under unga år, men där det intressanta - men komplexa! - tredje intellektshuset och en utmärkt Mars (om än svagt husplacerad) faktiskt är till nytta för Lejonascendenten, även om Lejon och Stenbock motsvarar Sol resp. Saturnus  vilka är planetära fiender. John Cleese horoskop är närapå lika komplext som von Papens (om vilket hans flera skilsmässor vittnar), men tittar man noga på båda dessa Våg-horoskop ser man snart att mer talar för Cleese än den stroppiga och maktkåta tysken. 

Von Papens dyrkan av styrka och krig bygger i hög grad på ett sinnelag (Månen i Väduren) som är perverterat av Satan med Mars (exakt som i Sverigehoroskopet) - ett vidrigt tredje intellektshus, samtidigt som tyskens Venus (kooperation) underpresterar svårt, "fallen" i osociala Jungfrun och dessutom inburad i åttonde! Cleese presenterar raka motbilden i sitt tredje intellektshus, där Solen med Venus är typisk för närmast poetiska naturer. Det tog Cleese väldigt många år att komma bort från sin roll som sprattelgök men i båda sina filmer mot amerikanskan Jamie Lee Curtis ser man hans äkta Våg, den ömsinta och älskande (men också smått godtrogna) naturen.

Massmördaren och John Cleese

Inför slaskjournalistiken i AB och fotot på en homo massmördare som misshandlats i fängelse, slår det mig att Donald Harvey inte är ljusår avlägsnad från skådespelaren John Cleese. I sin dag frossade han i makabra och skruvade roller - nazister, pennalister, servila tyranner, kvinnohatare, och mycket mer. Underhållande som han var undrar man som vanligt vad som blivit av folk som så uppenbart är fyllda av mörker om inte skådespeleriet givits som en skyddad verkstad och lekstuga!

Astrologin ger inga svar men vad den gör är ar att delvis bekräfta den här lite vagare dubbelgångarkänslan jag fick. Båda männen har en axel mellan det passionerade och subjektiva Barnets (arketyp) och den sociala balansen med andra, Väduren mot Vågen. Dessutom en dos av det kaotiska Fiskarnas tecken hos båda. Mördaren måste ha haft ett lika lynnigt och hetsigt humör som John Cleese släppte loss i sina roller, men mördade på olika vis dem han blev förbannad på!

Donald Harvey:

John Cleese:

Egyptiern Claudius Ptolemaios nämner i förbigående horoskopets 12 hus vid deras antika namn men utan att närmare förklara dem. Litteraturforskningen har visat att text saknas i den Tetrabiblos som har överlevt (i flera manuskript) och kanske tillhör en diskussion av de 12 husen det förlorade materialet. I vilket fall är det uppenbart att John Cleese med minsta möjliga marginal undgår att födas med den sociala/mellanmänskliga harmonins axel placerad längs det romaren Manilius kallade Tyfons axel (2a/8e). Ptolemaios nämnder det 2a som "Dödsrikets port" och nog ligger en logik att, som AB skriver, massmördaren tog på sig rollen som domare och egenmäktigt och egocentriskt som ett väduriskt barn tog på sig uppgiften att bestämma vem som skulle leva och vem som skulle dö. Dem som förargat honom (Mars/Väduren = ilska), de dödades.

John Cleese har istället sin påfallande socialt instabila axel (Fawlty Towers!) placerad längsmed en mer mental eller intellektuell axel (3e/9e). Dessutom har han en extremt ful version av "egenmäktighets-" eller "diktatorssyndromet" genom den ömsesidiga reception mellan våldsmannen Mars oh diktatorn Saturnus -Andra världskriget startade under denna signatur och Cleese ("don't mention the war!") föddes som en av dem som var brännmärkta i själen av den. Notabelt är dock att störningen binder ihop 10e makthuset och 6e olycks- och fiendehuset och av allt att döma är maktfullkomliga despoter exakt det John Cleese betraktar som sina fiender eller sin olycka (hur han skämtat om sina kostsamma skilsmässor från kvinnor som skinnat honom). Det är viktigt att notera att det inte är John Cleeses egen personlighet eller persona som är denna omogna diktator - själv är han född under Lejonet i öster och därmed en äkta dramatiker (via Solens utagerande förmåga). Men han har sin Sol i OPPOSITION till Saturnus och kan som person därför inte undvika att hantera frågan om maktfullkomlighetens vansinne. 

Se nu istället den homo massmördaren och hur många goda ting i horoskopet - både Sol och Måne ägs av godhetens Jupiter - tycks gå åt fanders enbart därför att Jupiter står vid Dödsrikets port (som låter kusligt även om t.ex. hinduisk astrologi anser huset vara neutralt). Dessutom angrips Jupiter av omoralens och ondskans Mars, som definitivt inte är starkt placerad i Vågen och inte mår bättre av att befinna sig i 8e huset för korruption och död. Han sökte sig till sjukvården där korrumperande eller sakta dekomposterande kroppar stod att finna. 

Lustigt nog finner Fiskarna som ascendenttecken Mars vara en verksam välgörare, men här är det viktigt att minnas vad Fiskarna står för! Detta är det ultimata moksha-tecknet, nazismens "slutgiltiga lösning" av allt den uppfattade som odugligt liv. När därför Mars i 8e dödshuset är en välgörare för den här Fiskpersonligheten klarnar frågan vari hans excellens låg. Han tog 87 personer av daga! Horoskopet beskriver alltså en väldigt speciell sorts excellens. 

Eller som de gamla grekiska stoikerna (som var totala fatalister utifrån det de uppfattat av astrologin): "Ska du mörda, se till att bli perfekt i det du gör." I den meningen var Donald Harvey nästan en mästare i 8e dödshusets uppgift, men inte helt eftersom han till sist åkte fast.

*****

Tidsbrist och andra intressen gör att bloggen idag är mindre aktiv än förr. Men ett och annat inlägg kommer även fortsättningsvis att dyka upp.

John Cleeses mörka sida

Det kommer egentligen inte som någon överraskning att läsa om att John Cleeses maniska galenskap inte enbart var en figur han trollade fram för legendariska Monty Python och senare i Fawlty Towers.

I Expressens artikel om den senare serien medger han ett maniskt drag i sin personlighet. Expressen fyller på med uppgiften att det var lite värre än så. Python-medlemmen Terry Gilliam har sagt att John Cleese låg på terapisoffan i trettio (!) år för att lära sig hantera all sin undertryckta vrede!

Så varför inte återvända till Cleeses horoskop - med känd födelsetimma - och se vad det är som felar (den första granskningen från september 2009 här).

Ungefär samma placeringar som den första granskningen såg som orsak till hans "knäppa" eller humoristiska sida kan vi med hjälp av i dagsläget 142 andra fall [1] identifiera som egenmäktighetssyndromet, den samtidiga närvaron på himmelen av en aktiv Vädur (egocentrism) och härskarprincipen Stenbocken. Cleese har varit expert i sitt liv på att gestalta infantila vuxna, inskränkta i sin vilja att dominera och få sista ordet! 

Men den nya uppgiften är alltså hans oerhörda problem med undertryckt vrede. Låt oss se närmare på exakt hur egenmäktigheten är konstruerad hos Cleese.

Det är rätt uppenbart, eller hur? Saturnus - den stora undertryckaren - står fallen i egocentriska Väduren och defekt och vanskapt som egot redan här sägs vara, förvärras scenen på ett för mig svårbegripligt vis av att Saturnus står uppknuten invid de onda månnoderna. Och denna fullständigt missriktade självstrypning kastar sedan sin kontrollerande och hämmande aspekt över den friska aggressionens Mars som i Stenbocken anses vara en "upphöjd" placering. 

Jag har tidigare spekulerat i att Mars anses förädlad här beror på att aggressionen i sig anses en ond kraft i indisk astrologi. Det är inte andesjälen som verkar genom Mars utan helvetet eller animalismen i det värddjur som själen begagnar sig av under sina liv på jorden. Under Saturnus direkta överinseende anses denna Mars tuktad och därmed förtjänt av "upphöjelsen". 

Men här ser vi ännu en gång hur fantastiskt djuplodande astrologin är: För om inte den upphöjda Mars disponent Saturnus fungerar på sitt håll, utan tvärtom både är fallen och angriper sin gäst, då kan man räkna med problem där det istället skulle ha varit klar kust för en "trimmad" och "förädlad" Mars! 

Det är fascinerande hur Saturnus två varv senare skulle komma att stå fallen i Väduren igen, alltunder att Mars gick in i samma klämläge och Anna Anka föddes - kvinnan som snart blev känd för att ha fullständigt noll kontroll över sin aggression! Här var inlägget om den saken.

Nog fungerar astrologin, alltid! Skrämmande tydligt.

*****

PS. Det framgår otydligt av kartan men Merkurius har just gått in i Skorpionen, i 0°11' Vatten, och mottar därför "välsignelsen" från ett extremt rörligt och känsligt psyke (Månen med förstärkaren och "välsignaren" Jupiter). Naturligtvis är psykets svåra placering i det "onda" åttonde dödshuset ytterligare en pusselbit, bortsett från att här skildras ett känslomässigt geni (alternativt hyperkänslig in absurdum).

Det här ser ut som ett fall av återfödelse från en hemsk olycka i ett tidigare liv, även om detaljerna inte kan ses i ett horoskop. Själen kommer tillbaka till jorden komplett med ett brinnande inferno i sitt psyke! 

Eller är det så att Cleeses horoskop är en "psykisk" radiomottagare för Andra världskriget som just rullat igång då han föddes? Hur många nazi-liknande karaktärer gjorde han inte under tiden med Monty Pythons Flygande Cirkus? Jämför gärna Cleeses himmel med vissa särdrag på Adolf Hitlers (nytt fönster, långt ner i artikeln).

Brittens horoskop kan alltså tas som en bra skiss på det helvete den sekulära västvärlden drog ner sig i för andra gången på kort tid under första delen av 1900-talet!

Tacka den moderna "rationella" människan för detta, ett långt värre monster än de som i religionens namn onekligen också skapat en och annan skamfläck i den växande mänsklighetens historia.

Som indisk filosofi noterar (fast med gigantiska tidsrymder som helst försvinner bortom mänsklighetens dokumenterade kunskap om sin historia) så befinner sig mänskligheten för närvarande inne i en flertusenårig period av extremt medvetandemörker.

_____

1. För att ha någon nytta av räkneverket som är kopplat till etiketterna försöker jag att inte upprepa t.ex. "Vågen" eller "egenmäktighet" där John Cleese tillägnas ytterligare inlägg. Men det blir fel och jag glömmer ibland så siffran 142 granskade fall av egenmäktighetssignaturen är bara ungefärlig.

Vågens knäppare sida

(Ett löst sammanhållet och lite längre inlägg på 7 A4-sidor som tar upp 2-3 skilda teman ur astrologiskt perspektiv.)

Astrid Lindgren på väg.
Gissningsvis 1940-tal av bilkupéns form att döma

Aftonbladet skriver att Astrid Lindgren fortsätter att sälja bra i världen, sju år efter sin död. Man måste nog säga att Pippi uppnått global ikonstatus. Hon resonerade väl mot en redan existerande arketyp: en sprattmakande trickster-gestalt eller kanske hellre den jungianska psykologins puer, den unga - sånt stoff som hjältar och hjältinnor är gjorda av. Artikeln fick mig att för första gången titta på hennes horoskop via den sideriska zodiaken.

För den som minns min genomgång av samtliga Nobelpristagare i jakt på vad - om något - som gör en författare i toppklass, kommer inte Lindgrens horoskop som någon överraskning. Hon prickar två av de tre tecken som var intressanta i den undersökningen, Skorpionen och Vattumannen.

Men, utropar den redan betingade läsaren, det här är ju det "sociala utstötningssyndromet", som enligt den här bloggen ömsom skapar mobbare och ömsom mobbingoffer - om inte värre!? Ja, men ska man läsa det på ett helt neutralt sätt, utan dess degraderade yttringar, handlar det bara om att en människa i kraft av sin skarphet hamnar lite på kant med en folkkropp, på något sätt kommer att skilja ut sig från mängden.

Kanske t.o.m. i djupet av sitt hjärta vill vara annorlunda! "Pippi" hörs nu i bakhuvudet, vilken perfekt illustration av en människa som både är udda i den sociala miljön och också slugt beräknar sina utspel för att ytterligare förstärka den bilden!

Lindgren tog till orda mot nazismen under Andra världskriget - här är då plötsligt samma syndrom igen, men nu ur annan vinkling, hon försvarar de utsatta mot nazi-mobbing! Samma mönster upprepades årtionden senare, i Pomperipossa-debatten (1976) om bisarra skattesatser, då hon försvarade svensken i gemen (och förnuftet) mot den ångvält som det socialdemokratiska systemet kommit att bli.

Det är inte svårt att identifiera Lindgrens sälta och syrlighet som Skorpionens gift, där "illbattingen" sticker hål på en självgod eller t.o.m tokgalen ideologi (Vattumannen = ideologi eller sammansatta tankemönster).

Eftersom det var just statens anspråk på folkets tillgångar via skatterna kan det ju tyckas lämpligt att det är Venus (pengar) som befinner sig i Skorpionen medan Saturnus (ackumulation, krav att få kontrollera) som ligger i hemmaläge (härskarläge) i den ideologiska Vattumannen.

Som bekant blandar sig Vatten och Luft inte bra och det var just galenskapen i ett skattesystem där marginalskatten kunde överstiga 100% (om jag minns rätt) som Astrid påtalade. Dvs ett rationellt system (Luft) som i själva verket var ren dårskap (Luft + Vatten).

Lindgren blir härmed ett exempel på den goda blandningen av förnuft och irrationella impulser. Hon var inte offer för mixen utan arbetade medvetet med sarkasm och ironi. Hon var gäckande.

Men vilken järnlady horoskopet avslöjar att kvinnan var! Egentligen låter inte Månen i kombination med den kärva och gränsdragande Saturnus som en värst trevlig kombination. Månen formar i så hög grad vår personlighet, och att se gamla filmklipp med Lindgren visar exakt hur kärv och torr Saturnus som typ är.

Likväl var hon alltid mycket förbindlig, och det är förstås Solen i Vågen indikerar en grundläggande associativ och kommunikativ sida. Hon strävade alltid mot relation, fastän hon kanske i sitt eget sinne noga såg till att hålla på sitt revir (Månen, "det privata") och faktiskt, tror jag, värdesatte och prioriterade sin ensamhet (Saturnus). Som författare är det ganska uppenbart: Månen, den dagliga rutinen, i nära kombination med solitära Saturnus, avgränsaren och därmed formgivaren!

Det hade varit roligt att kunna peka på en enda lång rad av Nobelprisbelönade författare i Luftelementet som så uppenbart dominerar Astrid Lindgrens himmel. Men som min genomgång visade, var det inte så enkelt. Hon harmonierar dock med fynden på den punkten att sinnelaget i Vattumannen är vanlig för författare som når högsta erkännande! (Astrid Lindgren fick aldrig Nobelpriset, barnböcker hade inte rätt status.)

*****

Det var soltecknet Skorpionen som kammade hem flest Nobelpris, och jag vill tro att via dispositörskapet vi har hittat även den indikationen i Lindgrens horoskop. För Solen (det aktiva livet, den objektiva handlingsmänniskan - till skillnad från den subjektiva Månen) har sitt värdteckens härskare Venus liggande i Skorpionen.

Därtill stöttar framgångens Jupiter Astrid Lindgrens konstnärliga Venus från Kräftans (fantasins) tecken, där Jupiter också anses "upphöjd"! Fina omen, detta! Samma stöd från Jupiter har nu inte Jonas Gardell, en annan Sol-Våg och lokalt storsäljande författare, men han delar Lindgrens himmel så långt som att även han har Solens disponent Venus i Skorpionen.

Eftersom detta nu tvingar samman Luft och Vatten så är en "crazy" ton i de solära åtbörderna nästan ofrånkomlig. Den svarta humorns mästare, John Cleese under sina Monty Python-år, är t.ex. också han Sol-Våg, men kommunicerar via en Merkurius som just gjort entré i Skorpionen. "This parrot is dead!" "No, it's not. It's just resting." Odödligt om döden!

Jag har redan vid flera tillfällen pekat ut den "psyko" övergången mellan Vågens delikata mentala balans och Skorpionens attitydmässiga mörker i samband med Carolina Gynnings psyke. Men hennes Mån-Skorpion disponerad av Mars i Luft i Vågen är verkligen ett klassiskt exempel på vad jag talar om. Tyvärr finns det nog lika många fall av verklig mental obalans som det finns kapabla själar som använder den påtvingade kombinationen av Vatten och Luft för komisk effekt. I mina ögon är det inte Gynning själv som styr showen, det är hennes komplex som roar sig på hennes bekostnad. Gudarna dansar sina galnaste danser och vi på jorden kastas runt som tråddockor!

Hon är alltså toppriden av sina zodiakala motiv! Bara att ringa efter din lokala exorcist och beställa djävulsutdrivning. Den "konst" hon förevisar på sin blogg, talar sitt tydliga språk, det är inte särskilt konstfullt och knäppigheten lutar här mer åt psykopatologi. Som terapi fungerar det kanske.

Solen är per definition en stabilisator, dess energiutflöde är konstant. Den symboliserar andevarelsen inuti vår kropp, det indierna kallar jiva-atman. Av Nobelpristagargranskningen att döma är det en stor tillgång för medvetandets Sol att lysa in i "dödsskuggans dal" (Skorpionen) om man ska lyckas bli en verkligt stor dramatiker, och detta faktum återspeglas även i andra kombinationer där de mörka stilla vattnen i Skorpionen kombineras med Luftelementets vilja till berättande och självuttryck.

För John Cleeses speciella form av kontrollerad (?) galenskap får man dock inte missa att han har Solen med giriga demonen Rahu och en opposition från diktatoriska Saturnus mot sin Sol! Notera med vilken synbar njutning han har spelat onda och mästrande karaktärer genom alla år! Den sidan ligger dock hos hans tydliga egenmäktighetssyndrom, det är den galna skruven jag tror man har Våg-Solen med Rahu att tacka för.

Hans obotligt lekfulla sida hör hemma inte enbart i den förnämliga kombinationen av Jupiter (jovialitet) i hemmaläge i Fiskarna tillsammans med sinnelaget (Månen), utan framför allt i kombinationen av Fiskarna och Vågen i ett och samma horoskop. Här uppstår något mjukt och barnsligt i karaktären som Cleese kunnat kapitalisera på under ett långt liv som komiker. (Detta är åter ett fall av Vatten/Luft och den åtföljande leken mellan känsloimpulser och mentalisering som trotsar normal logik.) Med känd födelsetimma ler man också igenkännande åt att Cleese har Lejonet som ascendenttecken stigande i öster - den sanna scenaktörens signum.

Cleese tillhör gräddan av den brittiska literatin och Monty Python var väl i mycket ren college-humor. Skillnaden från buskis är de otaliga kulturella referenserna som också sträcker sig bakåt i tiden. Buskis är gapflabb här och nu kring det näraliggande, college-humorn kräver allmänbildning. Så ta en titt till på Cleeses horoskop ur det här perspektivet: Tredje huset för grundskoleutbildning är fullproppat via den positivt polariserade Solen (eggad av Rahu) och via axeln mellan Vågen och Väduren löper också en kraftfull spänning "upp" till nionde sektorn för högre utbildning (college). Jag tror inte ett horoskop kan bli mycket mer cerebralt än så här.

I nionde står emellertid formalisten Saturnus illa placerad ("debil") i Väduren, och kanske är det därför Cleese funnit sådan njutning av att spela dåraktiga lärare eller representanter för nionde husets högre lärdom! Det är inte en eller två gånger han gjort narr av egocentriska (Väduren) makthavare, men särskilt memorabel är förstås den fåfänge juristen som lurendrejaren Jamie Lee Curtis lindar runt sitt finger i "En fisk som heter Wanda".

I den filmen skymtar Cleese-horoskopets relationsdrama, som även slagit igenom i hans privata liv, bl.a. genom den personligt påfrestande klassikern Fawlty Towers/Pang i bygget, som ledde till skilsmässa från äkta hustrun som deltagit i serien¹. Relationstrubblet i "Wanda" och verkligheten utgörs av Vågen (relation, partnerskap) och spänningen mellan instinkten att förbinda sig och "kallet" från det högre förståndets nionde sektor. Här är "högre medvetenhet" korrumperad pga Saturnus som gör bättre ifrån sig i andra hussektorer än det nionde - jfr vårt "oandliga" svenska nationalhoroskop med Saturnus i det högre förståndets sektor.

För att förtydliga: nionde huset är en sektor som kräver extrem öppenhet och blick för de universella värdena (Platons Former). Så vad i hela friden har det egocentriska perspektivet (Väduren) här att göra? Eller Saturnus? John Cleese hittade sannerligen ett "legitimt" uttryck för den här medfödda "defekten": han gjorde skämt av hela den brittiska stelheten i de högre ämbetena.

Jag har förundrats många gånger av hur väl genomtänkt zodiaken är: när ett Lejon stiger fram i öster, så ska det livet rimligen handla om "allt ljus på mig", en dramatiker och individualist har fötts. Men då kan inte niondehuset annat än beskriva en nybörjare i högre andliga ting: Väduren! För vilken är regeln? Ju "äldre själ" desto mindre intresse för den egna framtoningen (ascendenttecknet)!

Men det vore fundamentalism att spika Lejonascendenten som en "ung själ" bara för att nionde därmed kopplas till nybörjarens eller debutantens zodiaksymbol! Astrologin är betydligt mer komplex än så, och ibland kan t.ex. "onda" planeter vara neutrala platshållare eller markörer. Se t.ex. John Cleeses Vädurshärskare Mars. Den ligger "upphöjd" och ytterligt samlad i sitt energispel i Stenbocken.

Vi kan härav se att Saturnus i Väduren i nionde inte är så enkelt som en "fullständig blindfläck" för moraliska frågor och högre medvetande. Detta är kanhända bara en show som den kontrollerande Mars-Stenbocken driver, listigt och medvetet. Den ryggradslösa juristen i "Wanda" är alltså inte sanningen om Cleese själv, utan tycks listigt projicerad av den välstrukturerade Mars-Stenbocken.

Dock är det här en "ömsesidig reception" mellan två "naturligt onda", och givet föregående inlägg om mördaren där avrättningsförsöket misslyckades, kan man fråga sig ett och annat om John Cleeses privata mörker!

"Ondska" är inte nödvändigtvis onda handlingar utan i lika hög grad livets svåra sidor, Mars som krig och Saturnus som nödår med svält. Alla människor agerar inte ut sitt onda men när de gör det, kan det antingen bli hysterisk komedi eller också kriminellt beteende!

Jag menar att John Cleeses ömsesidiga reception Mars/Saturnus är bättre än den mördaren Romell Broom hade, eftersom så mycket annat elände tillstötte i det fallet. Cleese har också en "upphöjd" Mars vilket betyder god aggressionskontroll, medan den "debila" Saturnus i Väduren just inte behöver bli så mycket mer än en djupt sittande egocentricitet och vilja att själv få sista ordet. Byggde inte många Monty Python-sketcher på just sånt käbbel?

Men mot denna kontrollerande och ändå dominanta torrboll ("egenmäktighetssyndromet" i en "stram" version) har vi då den uppenbart mentalt vacklande Sol-Vågen, zodiakens "debila" Sol, driven ur gängorna av vilda Rahu!

Om Cleese himmel stämmer det engelska uttrycket "what a piece of work" perfekt. Läser man det korrekt betyder det "rena skräpbygget" och vi är genast tillbaka i Basils "fawlty" tower! Eller är det Villa Villerkulla?

(Tillägg 090922. Cleese dyker snart upp i tv-reklam, för att finansiera sina kostsamma misslyckanden i partnerskapet - Vågens tecken - spekulerar AB.)

Vågens tecken är subtilt och det älskar att vrida ord och begrepp lätt ur led. Det är ju så trist att alltid gå helt efter ordbokens rekommendationer! Själv Våg, vaknade jag i barndomen till liv för det bus med Luftelementet det här tecknet tycks stå så nära.

Glamrockgruppen Slade var stora 1971-73 och felstavade sina låttitlar till skollärarnas oerhörda förtret. Kiddsen blev språkliga haverier! Sedan de här oskyldiga lekarna i 1970-talets början av ett gäng busiga 25-åringar har ju den amerikanska rap-kulturen fullständigt vänt upp och ner på distinktionen mellan talspråk och skrift...

Men den här brittiska vanvördigheten inför för Saturnus formalistiska tyranni har gamla anor! Redan Edward Vere, 17e greve av Oxford under drottning Elisabets regim, hade säkert hjärtligt roligt när han myntade nya ord (stavning i elisabetanska England var rena anarkin), och språkforskare menar att det är ett av många tecken på att han var mannen bakom pseudonymen Shakespeare.

Vere var för övrigt född Vädur med sinnelaget (Månen) i Astrid Lindgrens språkliga Vattuman och därtill ett ovanligt stridslystet sinne: Månen + Mars. Även om man inte köper Shakespeare-kopplingen var Vere enligt en samtida text känd som en av de största författarna av lättare komedi! Men, med den gode greven hamnade vi utanför temat om balanstecknets naturliga tendens att artistiskt "skeva" en smula. Vågskålarnas tendens att tappa kalibreringen...

*****

Jag ser i efterhand att "literati" tycks vara en anglicism... Oh, well.


_____

1. En uppmärksam läsare påminde om jag blandat ihop de två kvinnliga rollerna i Pang i bygget, och jag har rättat lite i texten.