Vad om den här bloggens återkommande och ärligt talat en smula repetitiva inlägg om Sverigehoroskopets flera extremt veka punkter? "En rikemansklubb som förvandlat Sverige till en självgående korruptionsprocess..."
Är det då också bara negativ propaganda? Jag tycker nog landets händelseutveckling visar att så inte är fallet. Men bloggen diskuterar utifrån en så hopplös position att antalet följare är lätt räknade. Därför måste visst upprepas för den första och kanske enda gång en förbipasserande får en möjlighet att lära sig något om landets dolda maktstruktur. Därför har bloggen aldrig fullt ut tagit steget till en hopplöst intern specialblogg för den knappt handfull personer i Sverige som har intresse av den hinduiska astrologin.
Det goda bruket av upprepningar har en betydligt mer ärofull bakgrund än de lögnare och intriganta krafter medierna dagligen tvingas dela säng med för sitt eget uppehälles skull. Det omtalas i "Shakespeares" mest obegripliga verk, diktsamlingen Sonetterna.
Där förklarar han i kryptiska ordalag varför hela detta verk måste läsas som en nyckelroman: kodad i texten ligger den sanna berättelsen om varför drottningen var så obenägen att utse en arvtagare till tronen. (Ingen vet om hon verkligen utsåg kungen av Skottland på sin dödsbädd.)
Medan brittiska litteraturvetare surar över att amerikanerna leder Shakespeare-forskningen i helt ny och för den brittiska självbilden mycket ofördelaktig riktning, har den s.k. Oxfordianska skolan tagit väldiga steg framåt för att knyta aristokraten Edward de Vere till författaraliaset. Och det ger problem eftersom hans Sonetter avslöjar de verkliga turerna till att Jakob I följde på Tudordynastin.
Ämnet har skissats väldigt löst på bloggen tidigare, men där dålig litteraturforskning (brittisk) har sett Sonetterna som av en man till en annan i ett homosexuellt drama, där krönte förmodligen amerikanska Shakespeare-forskaren Hank Whittemore sin karriär år 2005 med en 1000-sidig tegelsten i storformat - en forskarutgåva av Sonetterna där varje ord synats i jakten på hemliga budskap (Den imposanta inbundna pappersutgåvan, en första och andra tryckning, är sedan länge slutsåld och gangsters begär nu 5000 kr för ett exemplar.)
Den som förargade Kronan miste huvudet, om man så var av adelssläkt. Det mest uppenbara kodordet är väl "rosen" som pekare mot Tudordynastin, och Edward de Veres kärleksbarn med den dubbelt så gamla drottningen är förklaringen till arvtagarproblematiken. Inte minst som det bortadopterade och hemliga barnet (ofta kodad som "solen" - sun/son) med åren blev den stilige ynglingen Lord Southampton som vred och trött på Kronans hattande ställde till det rejält för sig när han konspirerade med greven av Essex i ett lika misslyckat dygnslångt upprorsförsök som det Wagnerstyrkan prövade mot Putin nyligen.
Essex halshöggs inom några dagar med Elisabet skonade obegripligt nog Southampton, som satt i fängelse flera år innan hans hemliga mor slutligen avled och England importerade en ny kung från Skottland. En kung som skulle ha varit Southampton, enligt vad hans hemlige far Edward de Vere säger i de kodade Sonetterna - själva verket hans privata kommunikation till sin fängslade son.
Hela diktverket är egentligen inte mer än en REPETITIV SLINGA som deklarerar att där fanns en fortsättning på Tudorätten om det inte varit för ett fanskap till drottning ("Den Mörka Damen" i Sonetterna) som de Vere sent i sitt liv kommit att avsky för alla sina brutna löften till honom.
Detta ÄR sensationalistisk omskrivning av Englands kanske mest kända period och det är inte konstigt att Edward de Vere, 17e greven av Oxford, saknas nästan helt i den officiella historieskrivningen.
"Inför hela världen måste jag nu dö" säger författaren till Sonetterna efter att han räddat Southampton från avrättning mot löftet att inte göra ett nummer av att det fanns en tronarvinge! (Han hade haft en hand med i det korta Essexupproret.)
Men den sluge rackaren hade en räv bakom örat och det var Sonetterna. De förvarades i privat ägo av efterlevande och utkom först 1609, flera år efter drottningens död och när landet stabiliserats under den importerade Stuart-kungen.
"Klär på nytt upp samma gamla ord"
Det bästa jag kan göra i denna politiskt omöjliga situation är att på nytt klä upp gamla ord,
Och åter spendera vad redan spenderat är.
-Sonett 76, linje 11-12
Whittemore förekommer och summerar i inledningen sina insikter i verkets natur. "Sanningen och skönheten", är, respektive kodorden för deVere och Elisabet ("Sanning" är enkelt med tanke på grevens efternamn som associerar till latinets veritas/sanning)
Han ser också författaren ge andra tips om hur han kodat sin text, den här är svårfångad Oxford:
One thing expressing leaves out difference
-Sonett 105, linje 8
Han skriver i ett flytande presens: "Uttryckande ett ting (och) utelämnar skillnaden/skillnaderna"
Han använder uppenbarligen hela sin språkliga fyndighet för att klämma in ledtrådar och detta vid en tid i England då grammatiken var lite hipp som happ. Har noterat att Oxford/Shakespeare har en rasande ojämn engelska och det verkar tydligt att han var närmast bipolär - ibland bara rasade text ur honom och det fick bli som det blev. Ibland var han petig och ytterst noggrann. Detta stämmer väl med en Vädurs-Sol med härskaren Mars med Månen i litterära och omfångsrika Vattenbäraren.
Ett sista citat från samma introduktion. Whittemore väljer ett annat exempel på hur greven använder "upprepningen" som metod:
Fair, kind, and true, is all my argument.
Fair, kind, and true, varying to other words,
And in this change (i ordval) is my invention spent (är mitt uppsåt till fullo inarbetat),
Three themes in one, which wondrous scope affords.
-Sonett 105, linjerna 9-12
Den Sköna ("fair", Elisabet), Den Sanna (de Vere), och den med båda Besläktade ("kind", barnet). Oxford leker med kristendomens Treenighet här. "Det är allt jag har att säga" - detta är sonetternas dolda "argument".
"Den förunderliga synbredd" som döljer sig mellan raderna kan ses för den som knäckt författarens kod, vilket Hank Whittemore tycks ha gjort. Horoskopet för hans födelsedygn har kommenterats en enda gång, men är värt en andra anblick, inte minst för att den så perfekt konfronterar Oxfords Sol-i-Väduren med sin Sol-i-Vågen och via oppositionen är i bra position att se den andra i vitögat och den vägen förstå.
Whittemore var i många år själv Shakespeareskådespelare och det är typiskt hans "maniska" fullmåne mellan Våg och Vädur. Fullmåne i en Passionerad axel och dessutom den med Eld/Luft-vitaliteten. När den fungerar blir det högklassig skärpa som inte minst John Cleese-karta visar.
Whittemore, "naturlig zodiak" (den himmelska förlagan som det jordiska på lägre nivå / "husen" sedan förmår uttrycka mer eller mindre väl):
Cleese med känd födelsetid, individualistiska Lejonet som hans personliga rollspel:
Notera överdriften i brittens rollspel: går på som ett rytande lejon men har en Sol som vill Vågens harmoni (och det intill absurdum - en lismande typ av Våg). Den här teckenkombinationen och inte minst nodens närvaro säger mycket alla tokgalna figurer han spelat!
Komikern visar också Jag-Du-axelns problem: att få äktenskap att fungera. Se bara hens sorgliga krypande för bedragerskan i "En fisk som heter Wanda", där på pricken Solen-i-Vågen som en vindflöjel förstärkt av norra månnoden och på andra egosidan en hämning via Saturnus-i-Väduren och dessutom en Saturnus som fungerar illa via närheten till södra månnoden. En mäktigt överkänsliga balansen gjorde han också till fulländning i "Fawlty Towers" - mot sin hustru i verkliga livet. Där visade sig NOD-Vågens lismande och krypande inför den dominanta hustrun.
Whittemore påminner en del om Cleese och kanske är Fiskarnas tecken en tillgång för folk på scenen. Det mest ego-lösa tecknet är öppet att kanalisera mängder av stämningar och rollfigurer!
Men Shakespeare-forskaren har en intressant detalj. Både Solen och Månen har sina respektive fundament (Venus och Mars) vilka i sig baserar sig på samma planet: Jupiter i Oxen. Denna jordnära Oxe avslöjar ett konservativt eller traditionalistiskt drag flera nivåer ner i psyket. Sol och Måne är bara ytan, den vakne ser nyanserna i respektive planets modifikation av sina dolda härskare, men djupast är i detta fall båda materialister. Jupiter i Oxen betecknar traditionella eller nedärvda klassiker som Shakespeare-pjäserna. Alla Jord-tecken har en realism som bottnar i ett erkännande av historien eller traditionen. Jupiter i lättviktig position hade kanske fnyst åt det förflutna och skrivit nytt istället.
Den här stabila placeringen på tredje nivån passar märkligt väl för en som undersöker greven av Oxford på djupet, för denne anonyma rebell och pjäsförfattare var inget om inte en konservativ bakåtsträvare han också! Älskade det historiska och deltog som stridbar Vädur med lust i överklassens riddarspel där de drömde sig tillbaka till en svunnen tid.
På sin folkliga sida kämpar Sverigehoroskopets Överhet MOT svenska folket som har en liknande beskrivning: Månen i Väduren grundad i Mars-i-Oxen. Detta är en indikation om ett folk som inte alls är så progressivt som en normal Vädur är - förutom i fråga om konsumtion av senaste modellen av smartphone. I fråga om små och portabla tillgångar (Oxen) uppstår tvärtom ett Eld/Jord-krig som driver upp den destruktiva konsumismen på topp.
Detta är småsvensken som shoppar för egen del men inte kan organisera sig i frågor om den värld han/hon finner sig i. Alltför många sitter fast i Mån/Mars och den "jag och min konsumtion" som nu visat en allvarligare sida när Kapitalismen börjat röva från de små (matpriserna!).
Fransmännen är ute och härjar på gatorna över den usla samhällskonstruktionen, svenskarna tycker sig ha för mycket att förlora. Den Rike Mannen har ju lovat att ett par brödsmulor ska nå även dem. Jämför politikern Bushs löften i regeringsställning: den klassiska kapitalistlögnen att de rikas berikande till sist resulterar i brödsmulor som faller nedåt också till småfolket.
Inte ett ämne greven av Oxford ägnade många tankar, så bloggaren gör det åt honom! Kalla det botgöring eller att ta ansvar för tankeklimatet inom själsgruppen.
Människosjälarna tycks indelade i grupper på en högre existensnivå och helt ovetande kan man är bekant med både kreti och pleti och det över ofattbara tidsrymder - fast de orden ekar rätt tomt eftersom tid tycks specifikt för bara vissa verkligheter. En parafras på romerske filosofen Plotinos är bättre: "allt existerar i alla tider och överallt, men inte i samma omfattning". Var individ finns speglad i var annans öde. Mänskligheten är ett enda megaväsen, precis som också andra djurarter är "svärmar" eller kollektivmedvetanden. ("UFO-folket" ytterligare ett exempel.) Bara människan på Jorden har utvecklats så snett att arten förlorat sitt inre sammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar