Någon kanske minns hur Alex Schulman med sin vapendragare brodern till sist fick lägga ner en blogg om apor för att den var så gemen och inte rolig att t.o.m. moraliskt indifferenta svenskar började tycka att nivån sjunkit för lågt (något år senare eller två hade vi näthatsdebatten...).
Född in i medievärlden var det dock Schulman förunnat att backa två steg och sedan återintroduceras. Han rehabiliterade sitt skamfilade rykte genom att blogga som nyfiken pappa efter att samtidigt eller något dessförinnan ha blivit mer mänsklig genom att bekänna sin usla kontakt med fadern i någon personlig bok. (Läste en enda svensk den?)
Men det är något med vissa människor eller vissa födelsehimlar... För nu gör han det igen - ett klantigt personpåhopp i
en kort men likväl torftig krönika i Aftonbladet. Och det med en intellektuell ohederlighet som skulle få en småstadsrasist att framstå som intelligent i resonemangen. I en alltigenom sökt krönika om värdet av den svenska jantelagen hoppar han på det fulast tänkbara sätt från ett ämne till ett annat och hoppas att ingen ska märka hur det ena inte implicerar det andra.
Han börjar med att exemplifiera Erik Saade och Björn Ranelid för deras påstått flitiga bruk av jantebegreppet, bara för att i samma andetag byta ämne och plötsligt hävda att SVENSKARNA INTE AVUNDAS dessa båda herrar. Det är så dåligt författarskap, så löskokt i hjärnsubstansen, att man blir generad.
Det intressanta, vid en förnyad titt på Schulmans horoskop, är att en tidig födelse på dygnet gör honom till samma fullmånebarn som den psykologiskt störda massmördaren Anders Breivik, som ju också hade ett förhållande till sin far under all kritik. Tonvikt på den frånvarande, äldre fadersgestalten i båda fallen.
Kanske slapp Schulmans årgång undan med blotta förskräckelsen, för ett så illa tilltygat Mån-Lejon - ett så anstormat sinne - som Breiviks har jag ännu inte hittat, trots över 6000 insamlade födelsedagar. (Minns dock den nästan perfekta och därför rätt obehagliga
look-alike-kopplingen mellan Schulman och Anna Lindhs mördare.
Sådana paralleller får en att undra över det antika judiska påståendet att kropp och själ inte avviker från varandra det minsta. Man är det man ser ut att vara! Kanske som ingångsvärde, för om inte livet är menad att lära sig något, då är hela världshistorien bara ett meningslöst självspelande piano, en plats som det enligt Buddha är bästa att klippa med snarast.)
När jag nu tittar på psykets (Månen) rörelse över himmelen dagen då Schulman föddes undrar jag dock om han verkligen kan ha Månen i storskaliga Lejonet, En födelse kort efter lunch ger istället Månen i Jungfrun, och den signaturen känner vi verkligen igen från elaka människor! Jungfruns tecken har figurerat i alla, tror jag, journalister jag noterat för deras ovanligt vassa tunga/penna. I allmänhet i kombination med det andra merkuriska tecknet, Tvillingarna.
Ett ord om den jantelag Schulman med en så pinsamt dålig kontroll på sin satir hyllar svenskarna för - den har ju förmått dem att stillatigande stolpa på bakom sin plog och låta överheten styra på (och med överheten kan man nog räkna in mediepacket, sådana som Schulman själv tillhör). I ett tidigare inlägg föreslog jag att den svenska jantelagen kan ses i nationalhoroskopet nionde hus, som en pervertering av den korrekta andliga insikten att övermod bestraffas av gudarna.
Man kan precisera övermodet och jante som kosmisk korrektion genom att notera hur exakt symboliken är utifrån det nationalhoroskop denna blogg föreslår. (Den inre planetkretsen plus Vågen som ascendent, Schulmans karta utan ascendenttecken ligger som yttre planetkrets.)
Saturnus är den snåla gränsdragaren i nionde huset för samvetets röst: "bäst hålla låg profil, dra gränserna runt mig själv snålt". Men problem tillstöter eftersom Ketu, den halshuggna delen av girighetsdemonen - och här måste jag rätta mig själv från tidigare - tenderar att ta lätt på Saturnus korrekta budskap om att hålla en låg profil och inte överskrida sin tilldelade form eller ödeslott.
Norra och södra månnoden är jordnära fenomen och sammanfattar mellan sig allt otyg som vispar runt i den låga atmosfär som man i antiken tänkte sig fyllde sublunära sfären: en plats för andar - många onda och orena - höll till.
Jag har inte sett ett spår av den "transcendentala sublimitet" som västerländsk astrologi säger att södra månnoden representerar. Kanske har jag samlat alltför få horoskop av helgon. Istället är det problem av olika slag som utmärkt den halshuggna Draken. Vad jag tror astrologer försöker säga, är att gudarnas vedergällning för den okloka ambitionen att söka bli som dem REDAN I SIG skulle vara någon slags andlig merit. Alls inte!
Vad Ketu symboliserar är bara hur "bränt barn skyr elden", eller kanske i bästa fall ett avmätt men ändå neutralt "varit där, gjort det", eller "point taken." Att förvärva andlig merit efter att ha blivit kapad och berövad sitt giriga Drakhuvud, det blir nästa steg, men ingår inte i den berättelsecykel som södra månnoden befattar sig med. För byggandet av andlig merit har man t.ex. planeten Jupiter och dess förehavanden i ett horoskop, eller dess naturliga hemvist, det nionde huset.
Tidigare har jag föreslagit att svensk jante är frukten av vår blockerade andlighet (så uppenbar i nionde huset). Men tittar man på hur Draksvansen söker minimera sitt samröre med Saturnus skulle man - mot Schulman - vilja säga att svenskarna har för lite jante i sig. De är tvärtom självgoda utan grund, obildade och ändå i uppfattningen att deras sekulära syn på livet skulle vara mer upplyst!
DN kör just en artikel som visar hur bondtölpen år 2012 lever och har hälsan genom vår generande låga uppskattning av läraryrket - i Europa tjänar lärare i motsvarande positioner över 20.000 mer! I den här kontexten kan vi nu höra Svenskt Näringslivs försök förra året att förslava ännu flera svenskar i 1800-talets intellektuella armod: "filosofi saknar lönsamhet".
Här har vi den fula ofrihetens jantelag - den som kommer från den Onda Penningen och de som förslavats av monetärt eller materialistiskt tänkande och som tror man måste KÖPA sig till tankar genom "marknaden". När denna fula urspårning sedan gör gemensam sak med den klar janteosande (fast på ett bättre sätt) Vattumannen - både Sveriges och Schulmans soltecken - då uppstår en slags genant kollektivism som inte accepterar något förutom simpel materialism.
Jag hade därför delvis fel i en tidigare analys av den svenska jantelagen. Den är inte enbart ett niondehusfenomen, ett resultat av den svenska blockeringen gentemot filosofi och metafysik och vad dessa mänskliga kunskapsgrenar kan lära oss om det Stora Spektret.
Jante kommer i lika hög grad från den mörka sidan i svenskheten, vår irrationella sinnesbundna del av själen, den som ser den enda logiken komma ur saker man kan ta på och diskutera objektivt. En viktig roll spelar nationalhoroskopets måndisponent, den sataniskt angripna Mars i pengarnas och det enkla jordbrukets tecken. Illa placerad i rötans åttonde hus. Vi får den negativa kraft som söker tvinga alla till samma enkelhet och samma materialism. År 1974 är vårt nationalhoroskop bara ett stickprov i Tidens flod och svenskhetens kärna har nu lagts i åttonde huset - komposthögen. Det betyder att det här fula draget är döende, men hur rensad den svenska psykiska kroppen är från sin inskränkta provinsialitet, kan bara nästa nationalhoroskopet ge svar på. Och när det kan ställas vet man inte än.
Det är inte en perversion av nionde husets korrekta insikt om att man inte ska söka mäta sig med gudarna, utan bara ren och skär negativitet inifrån Satans högborg, Moder Jord själv! Sett på detta sätt är svensk jante mindre psykologi och mer en naturkraft som svenska folket av någon anledning kanaliserar.
*****
Kollektivsjälen "Svensk" kan vara en reinkarnation av ytterligt fula historiska tilldragelser som involverat samma själar i en annan tid (och den tiden ligger nästgårds i den märkliga veckning som är rumtiden). Denna "nationalsjäl" är naturligtvis inte bunden till territoriet Sverige utan ett koncept som dock även har sin realitet på "andra sidan". Det är ingen slump att dessa miljoner människor samlats här för att tillsammans göra något - eller strunta i det.
En viktig ingrediens i den svenska nationalsjälen tidigt på 2000-talet misstänker jag vara alla de som var nazityskar under Andra världskriget och som nu reinkarnerat i stor mängd i det här landet. Under en promenad genom staden hörde jag ett gråtande barn. Jag vände blicken och såg en ohyggligt ful unge - och inte bara för gråtgrimaserna - som modern strax tilltalade med namnet Wilhelm. Vem i hela friden döper ett barn till Wilhelm i Sverige idag? Uppenbarligen attraherar de återvändande själarna namn som ska påminna dem om deras ursprung.
I november 2005 hade jag en spektakulärt tydlig dröm som efter lite nätforskning tveklöst verkade handla om en brittisk 1500-talsaristokrat som många viktiga litteraturhistoriker (och storheter som Mark Twain och Orson Welles) menar är den verklige författaren bakom "Shake-Speare". (Det skälvande spjutet - rister efter att det sjunkit in i bytet!)
Flera år innan det här spännande detektivarbetet på nätet, hade jag haft en serie märkliga drömmar som alla pekade mot ett liv som färgad slav i USA. Ordet Charlotte kom till mig i en ingivelse men när jag tittade i min gamla skolatlas från sjätte klass (som av någon anledning blivit kvar i en bokhylla) fanns det enligt den förenklade USA-kartan två Charlotte. Genast valde jag den i North Carolina.
Några år senare hade en ny dröm klargjort att en god vän och under en viss tid arbetsgivare också varit min husbonde under detta liv. Och han berättade då att han faktiskt stigit av en Greyhound-buss under en solosemester genom några delstater och tagit en femton minuters bensträckare... i Charlotte North Carolina.
I den tydligaste drömmen om detta liv såg jag med vilken utstuderad förnedringsmentalitet han behandlade mig och det övriga svarta tjänstefolket under tidigt 1700-tal. Charlotte var en ung stad och tydligen höll sig fransmän och tyskar på varsitt hörn. Min husbonde var fransman och för att ha roligt på det färgade tjänstefolkets bekostnad och som en intern gliring till de lokala förhållandena i Charlotte hade mannen döpt om alla sina slavar till ... tyska namn. På så sätt kunde de samlade fransmännen skratta åt både negrer och de tyska nybyggarna i samma andetag!
Stämningen som den framgick i drömmen liknar den när jämförelser mellan människan och apan ständigt lockar till skratt. Det kittlar den västerländska Folksjälen att leka sin hädiska tanke att hon är ättling till apan och ingenting annat. Det är så degraderat att ett neurotiskt fnitter tränger fram.
Mitt färgade liv på 1700-talet gick under det distinkt tyska namnet Oswald. Som händelsevis figurerar som en ond karaktär i en Shakespeare-pjäs över 200 år tidigare. Fast det hade jag ingen aning om förrän jag började forska om den 17e greven av Oxford. Det är britter och amerikaner som kan sin Shakespeare utan och innan.
Själv kan jag bara minnas mig ha sett Romeo och Julia, vilket jag nu lärt mig var ett italienskt original som mannen bakom Shakespeare omarbetade en smula. Frågan om hur historiens veckas i rumtiden så att namn som Oswald kan hoppa över århundraden i ett slags "den som sa det, va' det'"-aktigt sätt för fram till frågan om kungavärdigheten eller Regulus i Axel Schulmans horoskop och i det svenska nationalhoroskopet.
Tanken berördes i texten om folkkäre
David Hellenius som föddes samma dygn som det nuvarande Sverige och därmed i teorin är en ren personifikation av både det goda och det dåliga som finns att säga om detta land och dess förhållningssätt till olika ting. Hellenius exemplifierar perfekt det lätta och odogmatiska sinne vars mörka baksida är att den sekulära människan har tappat kontakten med Verkligheten och tar lätt på eller helt förnekar sin egen själ (då blir man sjukdomsfobiker istället).
Alex Schulman har faktiskt en högintressant opposition mellan Regulus - "kungamakaren" och Solen, och nog är det något majestätiskt för att inte säga rent pompöst över karln där han sitter och gör sin show i AB:s nätupplaga?
Ja, här är troligen det sanna sentimentet i Schulmans horoskop och därför kan man säga att AB-krönikan inte enbart var ett litterärt haveri med försök att skriva på för många smarta nivåer samtidigt. Solen i Vattumannen, ansikte mot ansikte med kungamakaren Regulus ÄR faktiskt ett äkta och bra budskap om ett folks framgång genom att hålla ihop - en för alla, alla för en! Jante kan man kalla detta, att ingen sticker upp så mycket att helhetsformen rubbas. Folket ser sin konung (Lejonet/Regulus) i ögonen och konungen älskar sitt folk.
Men varför svenskarna inte håller ihop beror förstås på att vårt horoskop har Solen och expansiva Jupiter tillsammans och båda disponeras av gränsdragaren Saturnus som här hängts av till följd av demonen Ketus avmätthet. Den svenska särarten (Solen) är herrelös, saknar disponent eller förankring i den andliga idévärlden (änglar och andar är Tankar i Guds medvetande, ju högre medvetande och insikt, desto mindre illusion om den fria viljan).
Sverige är ett mycket lösligt koncept, inte minst för den totala omedvetenhet som dominerar en folksjäl som i huvudsak är materialistisk och fixerad vid sina produktionsförhållanden. Precis som Urban Bäckström och Svenskt Näringsliv vill att saker ska förbli.
En obildad arbetare är mycket lättare att styra än en bildad. Därför smutskastningen av högskoleämnet filosofin. De är riktiga Djävlar dessa svenskar som kommit någonstans i det här lilleputtlandet. Och det beror förstås på att de alla representerar en maximering av nationalhoroskopets egenheter. Men den som förnekar själens sanna unikhet blir en livsfarlig skitstövel om han eller hon får framgång. Det borde Schulman veta som helt seglade vilse i första fasen av sin mediekarriär.
Det är notabelt att den bonde vid sin plog - en punkt där Schulman tappar greppet om sin historia - är exakt hans egen och nationalhoroskopets Mars (järnredskap, spett och plogar) som ju angriper Oxen/jorden eller verkar från inom en tjock illusion om att "bara vara kropp"!
Jag tror tamejfan att han läst den här bloggen och försök göra sin egen spin-off på svenskhetens dominanta arketyper. Men han har ingen egen position, utan försöker bara koka ihop en smart krönika. Månen i Jungfrun introducerar ofta något sökt och artificiellt över presentationen och jag tror faktiskt Schulman och Christer Sturmark skulle förstå varandra perfekt. Båda är i sin respektive bransch för att sälja lösnummer. Båda instrumentaliserar opinionsläget för att själva tjäna sig en hacka. De vill egentligen ingenting. En hel del små missljud talar alltså för Månen i (understundom) faktavinklande Jungfrun snarare än den genuint ärbara Månen i Lejonet, en boren dramatiker. Den senare behöver sällan behöver konstruera sina historier så att sömmarna syns så tydligt som i sagda AB-krönika. Läs den själv och försök förstå om Schulman verkligen gillar jante eller inte.
