Det schizoida västerlandet söker flytta fokus från sin del i ekvationen

 

en.wikipedia.org/wiki/21st_Century_Schizoid_Man

Intressant men ruskigt "partiell" eller vinklad desinformation i DN rörande bruket av hallucinogenen marijuana. Textens redovisade siffror stämmer säkert: procentuell ökning av skandinavisk ungdom som drabbats av "haschpsykos" på senare år och det danska forskningsfyndet att en av fyra som varit med om en psykos utvecklar schizofreni senare i livet. Men den här artikeln har uppenbarligen ett avskräckande syfte, för någon mer djuplodande analys är det sannerligen inte.

Var är den västerländska (eller skandinaviska) sjukdomsinsikten att psykiskt sjuka samhällssystem skapar sjuka invånare - droger eller ej? Så vansinnigt enkelt att skylla på kemi i ett samhället som förnekar sina invånare intellektuell skolning och undervisning i det fantastiskt gåtfulla som är människans själ, studiet av vilken är vad ordet "psykologi" ursprungligen syftade på.

Det finns många grova felaktigheter i texten som beror på att samhället har en så våldsam blindfläck att den inte ens ser sin egen psykopatiska natur. Ann-Charlotte Martéus i Expressen prickar in ännu en milt underhållande text om de hemmablinda svenska politikerna som drivit ned befolkningen i infantilism. (Hon skriver ofta med udd, även om jag inte delar hennes borgerliga grundsyn). 

Det är infantilism som är en viktig inkörsport till psykoser, snarare än cannabis, eftersom den obildade människan bara har skräck och kaos att ta till som motvärn till upplevelser som går utöver det vanliga. Och därför finns det risker med den här rekreationsdrogen: ju sämre samhälle och ju mer okunniga användare, desto större risk. 

Men det är inte individens "släktanlag för schizofreni" som är boven, vilket forskningen söker göra gällande. Problemet är att samhället gräver sig djupare in i ett psyke sensitiviserat av denna förunderligt sinnestrimmande drog. Samhällets sjukligheter och fobier - bland annat mot drogare - äter sig in i individen, men även psykiskt "bagage" frigörs genom cannabis och där kan finns verkligt obehagliga saker!

Bloggaren, nu 62, brukade marijuana flera gånger i veckan mellan 18 och 20 och kan tacka sitt tidigt uppvaknade intresse för livets Stora Frågor för det lyckosamma utfallet av och under denna period. Intresset för "det okända" hjälpte honom att enkelt ro förbi den första och enda haschpsykosen och gav en gräddfil till det intressanta erfarenheter om medvetandet. 

Förvisso varnar meditationsledare och gurus normalt för att intressera sig för medvetanderesans sidoeffekter, möten med andeväsen t.ex.. Sådant etraktas som distraktioner på vägen mot "nirvana" (men här skiljer sig gurus från t.ex. "urfolk"). Utan en större världsbild än den man serveras i de sekulära länderna kanske fruktan under psykosen hade tagit över och ett akutsamtal till vården varit aktuellt.

Den psykotiska episoden inträffade runt 19 och ska bättre kallas för "initiationstest" genom vilken själens manöverförmåga testas. Jag hade under cirka ett år kombinerat meditation och marijuana och redan hittat och i detalj återupplevt gamla bortträngda minnen från tre eller fyra då jag råkade välta en kastrull sjudande vatten över mig, åtminstone en skvätt. Det blev ilfärd till ett sjukhus för översyn och i alla år hade jag bara haft ärren under halsen intill Minnets uppvaknande till följd av cannabisens frigörande inverkan. Till och med den lilla gossens höjd och subjektiva perspektiv fanns kvar i Minnet - jag "såg" för det inre ögat dörrhandtaget intill köket och återupplevde svängen åt höger för att komma fram till spisen.

Bortom den här smärtsamma psykiska "proppen" öppnade sig sedan minnen bortom barndomen och året innan psykos-upplevelsen innehöll flera av de korta "videoklipp" utan ljud som jag alltjämt kallar glimtvisa inblickar i de Långa Minnet, i själens arkiv där tidigare liv lever kvar. Klippen framträdde alltid ur en gråvit dimma för det vakande inre ögat, beskrivningen med dimman såg jag nyligen någon författare använda i samband med sin kreativa process.

Att Minnet inte sitter i den fysiska hjärnan är uppenbart för alla begåvade forskare, av vilka mycket få finns i Sverige. "Radiomottagarliknelsen" är den enklaste av liknelser men håller bra. Samtidigt går kommunikation mellan själ och kropp i båda riktningarna och det är just neurologers petande i hjärnan som fått dem att luta över mot tanken att allt sitter i hjärnan och kan stimuleras med elektricitet. 

Minns någon den banala nyheten om att hjärnans område för "gudsupplevelsen" hade upptäckts och att ateistmedier skrockande noterade att det var samma område i hjärnan som gav nunnor "orgasmer" i Guds namn. Samma ateister var naturligtvis omedvetna om en annan vetenskaplig upptäckt som visar hur olika individer löser matematiska problem med helt olika områden i sina hjärnor. Det är således något mycket speciöst över allt Västerlandet förklarar för sina medborgare.

I själva verket är t.ex. en haschpsykos det bästa som kan hända den människa som förberett sig på dess möjlighet eller - som i bloggarens fall - hade andra intressen som gav upplevelsen en kontext, gjorde upplevelsen begriplig. Fruktan tog aldrig överhanden eftersom jag läst på innan jag ens provade första gången och var medveten om att psykoser ingick som en möjlighet. 

När efter ett års bruk ett mörkt åskmoln började torna upp sig i medvetandet, visste jag därför direkt att det var en "snedtripp" och att något var på väg, en haschpsykos. Åskmolnet bredde ut sig och i skev tanke insåg jag att det var lönlöst att stänga några lägenhetsfönster (det var sommar) eftersom "demoner ändå gick genom solida väggar". Jag samlade mitt medvetande till en ointaglig central punkt och lät åskstormen braka loss! 

I vad som upplevdes som en halvtimma (fast det kan ha varit en minut) stormade koncentrerat mörker genom mig och "onda andar" i formen diverse varelser från ungdomens skräcktidningar illustrerade vad som egentligen var något formlöst. Själen som drömmer nattetid befrias under marijuana så att individen blir medveten på ett mer konstnärligt sätt, inklusive sådana här symboliska upplevelser. 

När den här stormande hjorden av "mörka krafter" passerat och sinnesfriden återvända var det som det psykiska systemet genomgått en storstädning. Aldrig under tonåren och fram till nu hade jag känt mig så lätt och fri i sinnet! I ett mer korrekt perspektiv än skrämselpropagandan i DN är haschpsykosen en sinnesrening så potent att västpsykologin eller kemindustrin (Big Pharma - Dubiösa Droger om något) inte har något i närheten av detta naturens eget medel för själens rening och pånyttfödelse. 

Med årtionden av distans insåg jag att detta var variant på "passagerit" som antropologer rapporterat om hos många primitiva folk. Jag hade vid 19 släppt ut det ackumulerade helvetet ett ungt liv i Västerlandet innebär, tömt på varje vettig mening och tanke förutom de man lyckats snappa upp själv. Exakt vad som ingått i det mörka åskmolnet är likgiltigt, men jag ser det som den negativism västerlandet fyller medborgarna med.

*****

Att en av fyra danskar efter en psykos utvecklar "schizofreni" är en lika intressant informationsbit i DN-artikeln. Även här kan ett i grunden psykotiskt eller (svenskan verkar sakna böjningsform) "schizoitt" (hyperfragmentatiskt) västsamhälle jämföras med primitiva folk och deras enande mittpunkt, den andliga ledaren, shamanen. 

Shamanen har naturligtvis genomgått en passagerit för att meritera sin roll - har besökt andra världar och återvänt till kroppen. Framlidne djuppsykologen James Hillman (neo-jungian) såg den verkliga terapeuten som i någon mån en västerlandets shaman eller folkets helare. Till skillnad från Carl Jung var Hillman mer intresserad av den västerländska själen än dess ande, och han återkom ofta till hur få gånger ordet "själ" (psyche) nämns i kristendomens Nya Testamentet jämför med "ande" (pneuma). 

Med Hillmans "själ" handlar det om astrologins metafor "Vattenelementet" och denna sårbara och impressionabla värld. Alla föds inte med frimodig Eld som kan styra Vattnet rätt eller ens Luft som skapar drogupplevelsen en konceptuell rymd. Dessa mer begränsade horoskop kanske ska vara mer försiktiga med drogexperiment, men jag har inte data nog att undersöka det påståendets sanningshalt...

Det krävdes läsning av ganska många böcker av Hillman innan hans lära om den naturliga flerdelade själen blev begriplig, men i detta var han inget annat än en gammal förkristen hedning i sitt synsätt. Det var genom Hillmans författarskap bloggaren upptäckte att Platon vaknade till liv igen flera århundraden senare och en tankerörelse uppstod som finfördelats i "mellanplatonism" (sista århundradet fvt till andra århundradet vår tid) och sedan som nyplatonism, tack vare dess grundare Plotinos (3e århundradet).

Platonister av olika slag delade alla sin tids astrologiska världsbild men skilde sig i allmänhet från de simpla astrologerna som bara sökte tjäna pengar på dubiösa prognoser. Plotinos hade uppenbarligen studerat ämnet för han medgav att astrologin "fungerade" men värjde sig mot astrologernas simpla determinism. Planeterna ORSAKER inget men de är TECKEN. Eftersom platonismen lär att ALLT utspelar sig i det gudomliga intellektet (filosofisk idealism) är Plotinos reservation helt logisk.

Jag minns inte om James Hillman diskuterat schizofrenin specifikt, men han använde (likt Jung) astrologin i sin terapi och vidhöll antikens synsätt att "världen är full av gudar") och att solsystemets planeter representera ett antal olika hållpunkter i en, om man så vill, schizofren Världssjäl. Människan som mikrokosmos bär också alla dessa planeter eller alternativa "jag" inom sig och lutar mer mot ett eller annat beroende på tillfälle eller uppgift. Detta märker individen inte själv eftersom egot tjänar som ett illusoriskt samlings-jag men också som en fokuspunkt i de fall när flera olika jag ska samsas för en mer krävande uppgift. Den som sett ett horoskop vet precis vad Hillman talade om!

Artister har också förmågan att växla mellan olika figurer och ju fler jag-centra individen kan hantera ju bredare allmänbildning och allsidighet. Som problem leder människosjälens naturliga konstruktion som "schizofren" till ibland besvärliga livsöden som fyller den psykiatriska litteraturens fallbeskrivningar. 

Den kanske mest fascinerande lunta jag läst (och gärna nämnde på bloggen, bl.a. i länken om Radiomottagar-hjärnan här ovan), Irreducible Mind (2007), skrevs av ett team amerikanska forskare som gått igenom gammal forskarlitteratur och hittat så märkliga fall av psykiska anomalier att man nästan förstår hur forskningen fegat ur, valt en simpel kemisk förklaringsmodell (materialism) och idag och låter som i DN-artikeln. 

Första omnämnandet av Irreducible Mind, sommaren 2010.

Mind berättar om dokumenterade fall av individer som t.ex. kunnat ta en penna i vänster hand och en penna i höger och sedan SAMTIDIGT skrivit två olika redogörelser. Tala om "schizofreni" som "splittrad hjärna". Just det fallet beskrevs, om jag minns rätt, i kapitel 5, "Automatism and Secondary Centers of Consciousness", men i stort sett vart kapitel är en bladvändare i denna spännande text riktad till universitetsstudenter i psykologi och psykiatri. Boken slår ett slag för att västvärldens materialism förstörde en kunskapstillväxt som lodade människans natur djupare. Sverige blev ett av de mest skadade länderna till följd av att Farmakologiindustrin snart nog ägde våra själsspecialister.

*****

Men redan den spansk-judiska kabbalan från 1400-talet känner till fenomenet även om förklaringsmodellen då var en annan: svaga själar som inte längre klarar att leva ett människoliv kan slå sig samman med en genuint stor själ som låter den svagare själen "rida rygg". Den större själen tar gärna det smärre besvär det innebär att ha en svagare själ med som extra last. På så sätt kan den större själen hjälpa den svagare till ny styrka så att den återigen klarar den krävande återfödelsen till Jorden på egna ben! För vi är själar som fastnat på Jorden av dunkla anledningar, judarna trodde det var Adams trots, att han åt den förbjudna frukten i Paradiset som tvinga ner hela släktet i denna arvsynd. Själavandringen existerade i judendomen, men i dess mest okända och esoteriska former, aldrig i mainstream-versionen.

Judisk kabbala har avlägsna rötter i hellenismen och judarnas torftiga själsuppfattning befruktades sannolikt i senantiken. Det är i själva verket gammal platonism som skymtar i kabbalan, och misstanken om det ökar av att fragment av Platons texter hittats bland de judiska Dödahavsrullarna. Därmed delade även delar av judenheten Platons gamla delning av själen om två eller tre (skiftande beroende på sammanhang). Detta är också en form av schizofreni även om ordet blir allt sämre eftersom själen existerar även utan den fysiska hjärnan. 

En mildare form av modern schizofreni är dr Jekyll & mr Hyde-typen eller folk med så skilda sidor att man knappt kan tro de är en och samma människa. Men det är de inte: det sekulära västerlandet har så totalt tappat sikte på verkligheten att man KRÄVER att personen bara ska vara en - ett olyckligt och orealistiskt arv från monoteismen: det finns bara en Gud, Adam gjord i Guds avbild så därför måste även Adam var en. Det var denna falska skröna James Hillman genomskådade och återintroducerade läran om själen som rena ormgropen av olika gudar eller väsen med de mest skilda agendor!

Det är lätt att i denna tanke om många gudar också se själavandringens konsekvenser: själar återföds för evigt (?) och samlar över tid på sig allt fler "sido-jag" vilka ligger begravda i det omedvetna men där en eller annan vaknar till liv igen under påverkan av någon anspänd situation i detta liv som KARMISKT återknyter till detta alter ego. Irrationell vrede i vissa sammanhang t.ex. 

Men det hör till undantagen att ett förflutet historiskt parallellt skede passerar nu-människans medvetandetröskel och en "tidigare liv"-upplevelse resulterar. Men det var just det bloggaren avsiktligt kombinerade meditation och marijuana under cirka två år för att undersöka! Och med förbluffande resultat, så snart den där brännskadan i barndomen konfronterades och "assimilerats". 

Sexton år efter den senaste och kanske sista själsupptäckten är den säkert mycket lilla och diffusa kartritningen över den här själens forna tassemarker inget dominerande intresse men det är alltjämt intressant och stimulerar till undersökningar av forna tider och platser. 

Då och då kan t.o.m. en nylig historisk dokumentärfilm på tv bjuda små aha-upplevelser. "Det där visste jag redan!" "Så var det!" Jag är ibland vagt medveten om VEM som får dominera vid tillkomsten av vissa av bloggens inlägg. Gradvis släpps den färgade slaven från Charlotte i North Carolina fram allt mer eftersom det "mönstret" stämmer så väl med en svensk fattigpensionär 2022. 

Detta stämmer för övrigt väl med den halshuggna Ketu i 10e makthuset just startat för bloggaren. Ett antal år i dasha-cykeln att uppleva hur det känns att vara en av alla dessa icke-existenser i det produktionsinriktade Sverige som suger ut befolkningen som blod och där toppskiktet alla lär sig att suga ur den som står ett eller två steg ner i samhällets hackordning!

Den trädgårdsarbetarens maktlöshet stämmer skrämmande väl in på maktlösheten hos dagens svenskar som betjänar storstadens dekadenta överhet som inte ens orkar lämna sin bostad utan får lunchen hemkört med något underbetalt cykelbud! Ska man säga något har svenska slavar av idag ett sämre liv än en afrikan i tjänst hos en under 1700-talet till USA utvandrad fransman. 

"Husbonden" medgav slaven en hel del fritid och mest memorabelt är minnet av hur han gått upp på en kulle och det då ganska unga Charlotte och överblickar stadens tillväxt. Han är medveten om att de från Frankrike bygger på en sida och tyskarna på en annan. Tydligt illitterat men inte på något sätt okunnig om åtminstone sin närmiljö! 

Googling bekräftade denna dröm (en av flera) men med tillägget att de första i Charlottes tidiga historia var skottar och irländare. Vid dubbelkoll inför detta inlägg saknar Wikipedia varje omnämnande av den franska enklaven. Men jag _har_ läst en annan redogörelse som jag inte sparade. Däremot finns en fil på datorn från 2019 som nämner denna tidigare nätspaning.

I Simpsons (säsong 15, 2004) blir familjen avskydda för att de är oamerikanska. I ett skämt talas det om lyckan att Hitlerville NC bytte namn till Charlotte.

Synbarligen alluderas till kända motsättningar mellan tyskar och andra i den staden (och tyskarnas slutgiltiga assimilering).

Just som mitt tidigare liv-minne om stadens franska grupp som hånade den tyska gruppen med XXXX [slavägaren] som en av fransmännen!

(4 januari 2010)

En av drömmarna om "det här livet" kan förklarar omissionen. Slavens namn var tyskklingande Oswald. Godsägaren döpte alla sina "negerslavar" till tyska namn för att håna tyskarna i staden! Européerna drog inte jämnt. När fransmännen kom samman kunde de skrocka gott när husets herre kallade med ett tyskt namn och en färgad hustjänare dök upp! Samma nivå som bottenskrapet av svenskar på Flashback tänker och låter.

I det här livsödet, har jag efterrationaliserat, spelade skottar och irländare ingen roll, det var den förödmjukelse fransmännen utsatte de svarta för - via en tysk omväg - som är ett djupt minne i denna själ.

Vill du bli hunsad slav i nästa liv eller återfödas i Afghanistans bergstrakter och med en get som enda ägodel: fortsätt vara typiskt svensk!

Det är definitivt nyttigt att ha en hord sidojag för vidare perspektiv - så länge inte ateismen och sekularismen i samhället fräter sönder även den egna själskärnan. Först då blir den heliga örtens initiation i själens hemligheter till en risk som lika gärna kan sluta i psykos. Men själar med viss koll kan lugnt röka på. Det är Folkhälsomyndigheten som borde skickas på shaman-kurs och vidga sitt vetande.

 

Foto från den sociologisk-historiska studien
"Rastafari - A Way Of Life" av Tracy Nicholas
& Bill Sparrow (Anchor, New York 1979)

Shakespeares tennisbollar och racketar - igen

"...Även om Shakespeare skrev historiska pjäser, med historiska figurer och händelser, sysselsatte han sig egentligen med sin egen tids politik, nöjesliv och sociala situationer. En stor del av Shakespeares dragningskraft på sin egen generation låg i igenkänningsfaktorn, något Shakespeare utnyttjade till fullo."

https://nosweatshakespeare.com/plays/types/history/

Det säger något om den här bloggarens okunskap om författarskapet Shakespeare att t.o.m. en sajt för grundskolan informerade honom att den visserligen kända figuren prins Hal (senare kung Henrik V) figurerat i hela tre av Shakespeares pjäser. Så kan det gå när man kastar sig in i fördjupningslitteratur utan att först ha sett eller läst pjäserna...

Men nu händer det igen, och inte första gången heller: historiska synkroniseringar. Det startade hösten 2005 med drömmen om en viss "Oxford", vilken googling avslöjade som den historiska 17e greven av Oxford (Edward de Vere). 

Hans kvinnliga kompanjon i drömmen var antingen en antydan om hans mor - en osedd kör som i en grekisk tragedi mässade för första och enda gången någonsin i en dröm jag haft på engelska. Två ord upprepades om och om: Queen / Mother. 

Ovissheten om drömmens innebörd gör att drottning Elisabet I är en möjlig följeslagare. (Edward tycks ha haft en kortare affär med henne runt tjugo - drottningen var då dubbelt så gammal - och den mest dramatiska teorin bland "oxfordianernas" flera konstruktioner är han var hennes son (via våldtäkt) och att drottningen själv blev en förövare till följd av traumat och fick ett barn när hon förförde sin styvson (Oxford faderlös vid 12 blev Kronans myndling och drottningen formellt hans styvmor).

Min dröm inträffade före jag ens kände till någon "Oxford" och kan således ha berättat att drottningen åtminstone var modern till dröm-jagets, mot slutet av drömmen identifierad som "Oxford", aldrig erkända barn). Åtminstone för dem som sett igenom vår tids praktlögn, att kroppens fem yttre sinnen är enda sättet för en levande varelse att inhämta data.

Oxford visade sig 2005 men redan på 1980-talet hade jag drömt en kuriös dröm som reaktiverades när jag, det sista jag gjorde innan jag lämnade datorn före lunch på midsommarafton 2022, sökte upp horoskopen för de flera engelska kungar som "Shakespeare" utgick från i sina sina så kallade historiska pjäser. Det är inte så många och Oxford/Shakespeare verkar mest intresserad av århundradena som föregick hans eget liv, mitt i Englands elit (Vere var en av Englands äldsta, från Frankrike invandrade familjer).

Exakt 10.59 (enligt webbläsaren) ramlar jag in på en sida (samma sajt som ovan) med en minimal synopsis till Henrik V. Den börjar:

Henrik V:s far Bolingbroke (Henrik IV) var aldrig bekväm i rollen som hräskare eftersom han tagit tronen från Rikard II. Vid sitt tillträde är Henrik V besluten att demonstrera sin rätt att regera, inklusive herravälde över Frankrike. Ett sändebud anländer från den franske tronarvingen med den provocerande gåvan tennisbollar. Henrik svarar på utmaningen genom att börja förbereda en invasion av Frankrike. 

Historiskt (bortom pjäsen) blev britten kär i franske kungens yngsta dotter Catherine (bloggaren har smålustigt varit kär i tre stycken Katarina vid olika tidpunkter i detta liv - sådan namnbrist är det ändå inte i Sverige att något sådant ska hända, för så vitt man inte är storförbrukare av partners vilket bloggaren inte varit.)

Säg att klockan efter det inledande stycket är prick 11.00 och en av de mer kuriösa "drömuppfyllelser" jag varit med om är ett faktum. 

För vad handlade slottsdrömmen från 1980-talet om? Den har föredragits tidigare på bloggen. Här är minnesanteckningar nedklottrade efter att jag glömt hur gammal den var. Men den drömdes flera år innan Oxford-drömmen 2005. Det finns nämligen ett psykologiserande tillägg daterat 2010 och som nämner Oxford. Här i något förtydligad form:

Dröm. Jag har ett uppdrag i slottet och går med riktade steg in i en mörk korridor. Jag är i källarvåning under slottets markplan. Korridoren är eventuellt upplyst med svaga facklor, för jag kan se att jag bär på en liten sidenkudde på vilken två bordtennisracketar ligger.

Jag har ett viktigt uppdrag, att leverera dessa två racketar till kungen och drottningen, så att de kan spela ett parti pingpong med varandra.

Från korridoren kommer jag in i ett sovrum. Det vilar ett dämpat milt ljus över rummet. Några meter bort ser jag en gammaldags fyrkantig himmelssäng och på denna vilar, sida vid sida, kungen och drottningen. Båda har sina armar korslagda över bröstet - som egyptiska mumier.

Slut på drömmen.

I samband med Oxford-drömmen har sängen identifierats som typisk för bl.a. 1500-talets England. Se också den unge Oxfords dikt om kärleken som "ett parti tennis" - identiskt till mitt uppdrag att väcka kung och drottning för ett parti till.

[2022: Oxfords tonårsdikter finns i bilagan till Joseph Sobrans "Alias Shakespeare" som var den första Oxford-historik jag läste sommaren 2006, efterdrömmen i november 2005. Racketdikten granskad 2020. Lika fascinerande som detta stycke för mig okända engelska historia var, lika missnöjd var jag över att Sobran menade att Oxford varit homosexuell.

Jag köpte ytterligare och bättre biografier och slutligen Hank Whittemores analys av Sonetterna som visade att Oxford/Shakespeare var en tjatig far som skriver i kärleksfulla ordalag till sin son att denne måste gifta sig för att säkra Tudorätten. Det var alls ingen homokärlek utan en politiserad far som söker blanda sig i rikets angelägenheter genom att påverka sin avkomma - frukten av en indiskretion i unga år med drottningen och ett kärleksbarn som effektivt utelämnats från landets officiella historia.]

Vid läsning 16 nov 2008 av Herzogs "Psyche & Death" s. 214 hittar jag kuben i en rapporterad dröm där den symboliserar "den jordiska ordningen" (självklart - egyptierna sägs ha avbildad jorden som en kub!). Samtidigt knyter drömmen kuben (en fyrkantig sten) an till thalamos, brudkammaren, och det mystiska samgåendet mellan brudgrum och brud, anden och människans själ.

Tolkning: Drömmarens "uppdrag" kan således vara att dels VÄCKA kungen och drottningen ur deras sömn/död, dvs förmå dem att kärleksfullt interagera i ett racketspel och därigenom gå samman som en högre enhet: drömmen handlar om andemänniskans födelse inom drömmaren själv.

Association: vid tidpunkten för drömmen (när den än är), har jag definitivt beräknat mina kinesiska födelseomen och sett att det ena (hexagram P'I, nur 12 i en serie av 64 "situationsbilder") illustrerar Stilleståndet mellan Himmel och Jord, en korrupt tid på Jorden eller avsaknaden av förening mellan det manliga och det kvinnliga. "Himmel och Jord" kan också stå för "härskare och allmänheten" - dessa de mest generella kinesiska symbolerna täcker många specifika relationer.

Men ominat indikerar också via tonvikt på baslinjen (en bruten YIN som transformeras till YANG) förmågan att receptivt ta emot andegnistan (Himmelens direktiv) från korrelerande bottenlinjen i övre trigrammet, och därmed bli en av de "felfria", en WU WANG (symbol nr 25).

(Kort om kosmologin/orakelsystemet: De tre stationerna i vart trigram kan lägga tonvikten vid Jorden, Människan i centrum, eller Himmelen. Den lägre treenigheten ger i allmänhet inre medan de övre tre linjerna yttre förhållanden. Som orakelsystem tecknas ibland stabila scener, men ibland omen som tecknar en pågående transformation till en ny situation. I en del fall extrema labila situationer där "marken rör sig" på flera sätt samtidigt.)

Bloggarens ena födelsesymbol (en del föds med två) tycks handla om att inte ta parti för människor eller omständigheter som bidrar till att skapa dikotomier eller motsättningar (vilka sedan kommer till uttryck som "stillastånd" eller oförståelse mellan parterna). Redan den konfucianska klassikerns grundtext till symbol nr 12 underkänner tidens ledarskap som inhumant och odugligt och mottagaren av oraklet rekommenderas att inte ens ge sig in i smeten.

[2022: Jämför denna kinesiska astrologi med bloggarens Draksvans i 10e makthuset - med lite god vilja kan man se samma omen om att praktisera likgiltighet inför 10e husets makthavare eller ev. egen maktsträvan - allt för att rentvå sig från gammal dålig karma från ett eller annat tidigare liv  och återfå WU WANG, den renade själ som återvunnit lyhördhet inför Himmelens lagar. Bloggaren föddes syndare men förutspås jobba på problemet - kanske via en obskyr blogg!]

Tillägg: 100710. Apropå Branaghs "Othello" [en långfilm] kollar jag Martin Lings bok och hittar ord jag tidigare inte reagerat på: "The Devil/Iago imbues Othello with the suspicion Desdemona is unfaithful to him so that the two lovers are never really in peace together until at the end they are lying dead by side upon the marriage bed." (s.58, min kursivering)

Exakt den scen där drömmens jag kommer in med bordtennisracketar för att, som i en fri fortsättning på Shakespeare, be "Himmel och Jord" leva upp igen...

FILEN MODIFIERAD:
100710

 

Så Oxford/Shakespeare skriver redan i tonåren om racketar som skickar en boll fram och tillbaka och jämför det med kärlekens spel. Bara den man som mött en snabbkäftad och intelligent kvinna (och vice versa) kan förstå en sådan simil. I vuxen ålder återkommer han till samma symbol men skriver i "Henrik V" istället om bollarna och den match fransosen triggar honom till.

Naturligtvis är den historiskt påläste Oxford medveten om kärlekssagan mellan Henrik och den franska prinsessan Catherine. Det är fortfarande den unge Oxfords förälskelse i sin gudmor drottning Elisabet som ligger under ytan, som en analogi till den verkliga historiens äktenskap mellan Henrik och Catherine. Alliansen förenade ytligt länderna och Edward känner förstås sin ätts franska påbrå som en extra identifikationspunkt.

Jag tror sannolikheten är liten att någon drömmer en "slottsdröm" som involverar ett racketsport-budskap att överlämna till en sovande (död?) kung och ttyp tjugo år senare bara råkar fylla på med en drömskiss av en Oxford som visar sig ha skrivit om tennis som yngling.

Tyvärr har forskningen övertygat mig om att Oxford var mannen bakom de orimligt inflytelserika pjäserna. Att ha haft ett tidigare liv som greve sticker tillräckligt i ögonen på "jämlika" svenskar där alla är lika fattiga och utplånade tack vare dåliga val genom historien (många säkert profitjägande vikingar som förfallit till den nivå att de sålde och tog slavar - sånt skapar karma för många liv). Men att via nätet upptäcka att denne Oxford sammanhänger med den mest hållbara av teorierna om Shakespeare, var lite "rik föda" även för bloggaren!

Många Oxford-inlägg har därför försetts med resonemang om hur varje tidigare liv blir "allmänning" när egot dött och "likasinnade" kan plocka stoff ur denna mänskliga reservoar. Frågan är när informationen blir lite väl exakt.. Är det synskhet då? Eller är det så att det som var Oxford nu spritts som agnar för vinden och kan dyka upp som faktiskt grundstoff i ett eller kanske flera senare människoöden?)

*****

Jag vänder mig till astrologin som tungt vägande röst. Vad säger fredagens stjärnhimmel 12.00 när jag ser denna förbålta racketspelsymbolik dyka upp ännu en gång för att reaktivera en slottsdröm som nu kan vara uppåt 40 år gammal...

Grötigt som det blir när ett event (nätupptäckten) trycks ihop med upptäckaren, ska jag lista några iögonenfallande sammanträffanden (otåliga läsare kan hoppa över de indragna tekniska styckena):

Mest uppenbart är den lokala tiden i Stockholm. 11.00 stiger det konungsliga tecknet Lejonet i öster och hittar omedelbar harmoni från bloggarens Venus i Lejonet.

Denna Venus är viktig eftersom den är fundamentet till bloggarens Sol i venusianska Vågen, och de två bildar en ömsesidig reception mellan tredje huset för sång och dans och det femte för lek och kreativitet ur perspektiv av bloggarens Tvillingascendent.

Eftersom femte hus indikerar god karma som rullats över från tidigare liv blir ett tidigare liv i närheten av "sång och dans" närmast ofrånkomlig och en hav de schismer mellan Oxford och drottningen jag läst om är när han på drottningens uppmaning vägrade dansa för en av drottningens senare friare!

För ovanlighets skull är de exakta sideriska positionerna inskriva i dubbelkartan: Bloggaren föddes när Venus stod i 20 grader 27 bågminuter av Lejonet. Över Stockholm höjer sig detta ögonblick Lejonet i 20 grader 27 bågminuter och 52 bågsekunder, en precision som inte fanns före modern tid.

I relativa termer är ÄMNETS Sol (själen, identiteten) lika fascinerande. Denna midsommar passerar Solen i Tvillingarna 8 grader 41 bågsekunder. Solen stressar inte förbi som en ascendent som i praktiken är detta ännu en fullträff, nu med bloggarens fysiska existens som svenskfödd kropp: Solen närmar sig ascendenten i 9:12 Tvillingarna och denna ögonblick var så nära det går att komma.

Midsommardagen, samma tid, ser en transiterande Sol som redan passerat bloggarens ascendent, så det som skulle ske i Identitetsfrågan var tvunget att ske före lunch midsommarafton.

En tredje faktor av mer diffus betydelse är den månnodsaxeln som tycks indikera värmebölja och överhettade hjärnor (särskilt bland USA:s krigshungriga men dubbelspelande politiker). Den ständigt retrograda nodaxeln befinner sig i 26:04 Väduren/Vågen och den av karmiska skäl huvudlösa Draksvansen kontaktar bloggarens vetgiriga Merkurius i 27:17, eller har i själva verket gjort det något tidigare, kroniskt retrograda som noderna är.

Detta kan man tolka som att viktiga milstolpar inte kräver att varje planet är under "ingång" utan att det som ska hända inträffar när viktiga planeter står så gott de kan göra. Nodaxeln har gott om tid kvar att ställa till det för alla dem med Vädur/Våg i horoskopet men för bloggaren ingick den specifikt i ett komplext omen som också tryckte på en "huvudlös" man som förlorats för omvärlden, den Shakespeare som brittiska politiska intressen anonymiserade för omvärlden genom att introducera en son till en spannmålshandlare.

Mycket tyder på att Oxfords efterlevande själva bidrog med mörkläggningen av honom eftersom drottningens illegitima avkomma kunde ha skapat oro för den skotske kung Jakob som tog vid där Tudordynastin (officiellt) dog ut.

Om detta nu är Oxfords ande som påverkar mig att skriva ännu ett inlägg i frågan må det vara hänt. Man påminns om hur genuint korrupta människor med makt blir närmast omgående. Å andra sidan kan det tycks futtigt att någon ur andevärlden grämer sig fortfarande efter 400 år... Uppenbarligen fungerar inte tiden som jordmänniskor föreställer sig. Och psykologiska "hang-ups" tycks vara tydligt knutna till Kronor/Saturnus - "kroniska krämpor" (eller, som britterna säger, "the far memory").

Det finns ytterligare minst en detalj i horoskopet för upptäckten av racketsportmetaforen i Shakespearepjäsen. Det är "ödets sekundvisare" Månen (bland planeterna vill säga, ascendenten rör sig snabbast av alla faktorer och indikerar den mest intima sammanlänkningen mellan person och himmelska omen). 

Klockan 11.00 midsommarafton befinner sig Månen i Vädurens 29e grad (nära det förstärkande Drakhuvudet). Detta är Oxfords soltecken och inte första gången bloggaren oavsiktligt (som på räls) råkat ägna sig åt Oxford eller Shakespeare när Solen i transit passerat Väduren. 

Kanske bygger medvetandet självgående beteendemönster som matchar kosmos rytmik, kanske är jordborna bara fjärrkontrollerade robotar som i sin inbilskhet tror sig vara fristående individer som inte har något med kosmos att göra. 

Nu blev det istället för Oxfords soltecken en extremt överladdad Rahu-Måne som drog mot en stunds Shakespeare-googlande (se kommentar till årets "värmebölja"). 

*****

Och jo, bloggaren hittade före kuriositeten om tennisbollarna en lustig koppling mellan sitt horoskop och både Henrik V och Rikard III. Frågan är bara hur signifikanta beröringspunkterna är. Givet en packe historiska kartor kommer garanterat några att uppvisa en eller annan parallell som fantasin kan spinna på. 

Eller vad sägs om Henrik V, vars öde tycks ha legat Oxford varmt om hjärtat, så ofta som (han som) prins Hal förekommer i pjäserna. Troligen identifierade han sig djupt med konungaskapet och Henriks kärlek till den franska prinsessan.

Och vad hittar man i Henriks karta om inte kärlekens Venus i härskarläge i Vågen och bara en grad från den här bloggarens identitets- eller identifikations-Sol i Vågen. Det är andra gången med samma kung Venus träder fram. Tidigare sågs bloggarens ömsesidiga reception mellan Venus-Lejonet och Sol-Lejonet akut aktiverat när blicken föll på texten om pjäsen "Henry V". 

Planeten (och Vågens tecken) är naturligtvis fundamental för tennis eller bordtennis: det krävs en allians av två för en racketsport. (Henriks Venus Vågens sjunde grad fångas exakt in mellan bloggarens Sol konjunkt Mars i sjätte till åttonde graden.)

Den första av Shakespeares kungar jag tittade på (någon vecka innan den här spaningen), var Rikard III. Med maximal tur hittades hans grav i Leicester, trots att senare bebyggelse delvis uppförts ovanpå ruinerna av klostret där han begravdes. Men som ödet ville ha det låg den del av klostret som innehöll graven under en tomtlott som inte var bebyggd utan tjänade som parkeringsplats. 

Utgrävningen annonserades lustigt nog för exakt tio år sedan, 24 juni 2012 [denna text skrevs den 25 juni, men blev liggande]. Kungens skelett hittades senare under det året. Den 24 juni 2022 befann sig Solen i Tvillingarnas 9e grad, en zon i zodiaken som figurerade här ovan.

Eftervärlden har Oxford att tacka för en negativ bild av en usel kung med puckelrygg, och ta mig tusen om inte också denna förklenande bild speglas när Rikard III dubbelexponeras på bloggarens nuvarande identitets-Sol. 

Utvikning. Sent i detta inlägg måste sägas att allt rörande tidigare liv-förnimmelser på bloggen ytterst är spekulativt även för bloggaren. Jag skulle aldrig gå i döden för att något av dessa "liv" verkligen var "mitt" tidigare.

Men det är intressant att studera hur långt astrologiska omen bekräftar händelser i verkliga livet. Eller hur "drömvarsel" visar sig innehålla viktiga moment i egna livet vilka också förekom i den person drömman handlade om.

Racketsport t.ex. Den var viktig för den tonåriga poeten Edward de Vere och introducerades i bloggarens liv redan vid fem års ålder, när fadern anställdes på STIGA, känt för pingisracketar och bordtennisbord  (loggan alltid synlig vid internationella stortävlingar). Fadern arbetade dock med en nystartad vitvarudivision (kyl, frys) inom företaget.

Snart var det fullt av STIGA-produkter i hemmet, jag hade säkert ett halvdussin pingisracketar farsgubben tagit hem, bortsorterade pga. mindre defekter. Racketsporter - även tennis som kom in senare - var således en stark ljuspunkt i detta livsöde och eventuellt ett "omen" i sig. Världen är just bara bara referenser till andra tider, platser och händelser. Alla dessa korshänvisningar genom evigheten kallas karma.) 

Den som kan astrologins språk måste hålla med om att Oxfords älskade figur Henry V passar matchningen med Venus, medan hans förklenande skildring av Rikard III korresponderar perfekt med bloggarens Stora Illgörare, Saturnus - återigen i gradexakt. Rikards III:s födelsetid är okänd, men som kung får det bli en karta med solascendent:

Oxford/Shakespeare kan ha haft fog för sin nedsättande karaktärisering. Det sideriska horoskopet visar en typisk härskartyp, dvs Solen med sin fiende Saturnus där definitivt Saturnus är starkare än Solen i Vågen (döden dominerar livet) alltmedan kungen led av en Venus som i Skorpionen inte förmår göra Vågens bästa sidor full rättvisa (vilket också hämmar samtliga tre planeter i Vågen som Venus disponerar).

Dessutom anfäktas Vågen av oppositionen från krigiska Mars i starkt härskarläge i Väduren. Med ett symboliskt soluppgångshoroskop är emellertid Mars döende i väster och Richard III mötte också döden i slaget vid Bosworth. (Den kortlivade Tudordynastin som Oxford var trogen, tar vid.) 

Dock hade Rikard III en förträfflig Jupiter (i Luft) som förstärkte hans intellektuella natur. Han bör ha varit snabb i tanken och extremt rapp och vass i replikerna... (Jämför den ormspotska Jonas Gardell, Sol-Våg med destabiliserande Venus i Skorpion-Vatten.)

Den här spekulativa avrundningen kan summeras som: skulle Oxford återkomma och tillfälligtvis få låna bloggarens horoskop som sina glasögon, skulle han definitivt (fortfarande) favorisera Henrik V framför Rikard III.

PS. För många år sedan såg jag första gången aktrisen Kate Bosworth (född i Los Angeles) i någon långfilm. Jag hade ingen djupare kännedom om brittiska platsnamn då eller nu, och Bosworth hade jag inte hört talas om. Men som ofta händer med engelska språket reagerade jag starkt redan på hennes namn - som om ordbilder äger kraft och ibland t.o.m. triggar glömda minnen. 

Den här gången var det blandade känslor. Aktrisen i filmen (typ: "söt blondin") tjusade ytligt men lämnade mig kall. Lustigt nog visar hon sig vid kontroll ha "avtändaren" Saturnus-i-Vågen i 10e graden, mycket nära Rikard III:s Saturnus och därmed också en utsläckare av bloggarens livs-Sol.

Astrologins symbolmagi slår sällan fel. Sol och Saturnus (liv och död) är ömsesidiga fiender även om de är omistliga inom sina respektive områden. Noll attraktion om bloggaren mött Boswoth i verkliga livet.

 

 

Tidigare liv-minnen som efterhandskonstruktion (självbiografiskt)

[Skrivet den 17 juli men placerat i kö. Medan i kö repriseras den 30 juli P1-programmet Kropp & Själ, om barndomsminnen. Flera överlappningar med nedanstående text.]

Det här är ett avvikande inlägg som tittar på ett "tidigare liv"-minne och frågar sig om det kan röra sig om en konstruktion av ett kreativt ungt sinne som fått ett eget liv.

*****

Materialister har länge hävdat att inget i en människas huvud har hamnat där förutom via kroppens sinnesöppningar. Att minnas fragment från tidigare liv är därför enbart kryptominnen, råmaterialet har definitivt passat förbi i ögonvrån, kanske många år tidigare. Det låter rimligt - bortsett från att det inte är sant. 

Mot ett av bloggarens mer spektakulära minnesfragment kan man invända att att en viktig detalj i drömmen om greven av Oxford funnits inför hans ögon i formen av en "Oxford Concise Dictionary", inköpt drygt tio år före drömmen.

Till på köpet hade den stått i hyllan avskalad sitt färgglada skyddspapper. Svart rygg med guldtryck var mer i bloggens smak (var nu preferensen för inbundna böcker med guldtryck hade sin början). Problemet är att drömmen innehöll andra och verifierbara detaljer som direkt relaterar till 17e greven av Oxford, en figur jag aldrig hört om före drömmen. Jag räknar den den numera som en översinnlig beröring via drömmen med ett vitt skilt människoöde. Västpsykologins förklaringar övertygar inte.

Djuppsykologen James Hillman tog på allvar den nyplatoniska läran att "jaget" bara är en av många "arketypiska" bilder som rör sig i själen, i själva verket är varje människa ett verkligt hopkok - "full av gudar". Hillman i likhet med hans mentor Carl Jung var för feg att våga skriva rakt ut att alla dessa sidopersonligheter faktiskt är "arkiverade" tidigare liv (vilket alltjämt tycks ha en viss autonomi, som när drömlivet låter en människa möta sig själv i projicerad och ofta symbolisk form). 

Motståndet i Västerlandet mot österländska läror om själen  tvingade båda psykologerna att gå en omväg, skapa en jungiansk och nyjungiansk parentes alltmedan psykologin som ämne förlorade mot pillerkrängare från farmakologin och Västs materialistiska och exklusivistiska förklaringsmodeller som snart reducerat hela landsbefolkningar till teknokraternas nyttiga och inkomstalstrande "users" (användare).

Jungs ersättningstanke om det Kollektiva Omedvetna har definitivt en tjusning som förklaring till dessa upplevelser. Men teorin förklarar fortfarande inte varför VILKA historiska fragment en VISS människa "kanaliserar" via drömmar eller kreativ verksamhet... Han hade själv knepiga fall där patienterna redovisade fullständigt omöjliga "kollektiva minnen" som tillhörde avlägsna tider och världsdelar och där minnen-via-generna känns som en sökt förklaringsmodell. Det finns spekulationer som är krångligare än reinkarnationsteorin själv.

Bloggaren har haft intermittenta "hågkomster" sedan sex års ålder när den affärsresande fadern 1967 eller 68 kom hem från någon flygtur och spikade upp en månadskalender med japanska motiv och skrivtecken. Jag minns hur jag som förhäxad ofta gick in i föräldrarnas sovrum och stirrade på de japanska skrivtecknen. 

Väljer man den materialistiska förklaringen var detta "sådden" till en första men falsk "tidigare livförnimmelse" hos den uppfinningsrika grabb som nödvändigtvis hade sönder varje ny leksak efter att ha lekt färdigt (vilket ibland gick på några timmar). Det var så mycket mer spännande att ta isär grejer och upptäcka hur de var konstruerade! Lekmomentet i sig kändes banalt, det är typiskt för att ett analytiskt intellekt har vaknat (hinduerna sätter 5-14 år för Merkurius mest intensiva tillväxt - snarlikt den västerländska utvecklingspsykologin).

Senare samma eller nästa år kommer en ny "Japan-impuls" i bloggarens unga liv, en leksakskopia av James Bond-bilen. Det är en Toyota eftersom filmen "You Only Live Twice" utspelades i Japan. En släkting hade valt leksaken i butik (säkert på bästa skyltplats för att sammanträffa med biopremiären - en googling anger världspremiär i juli i London men först 15 september i Sverige). 

Jag visste inte vem James Bond var vid den tiden, och saknade därför kontext till den vita bilen. Men jag minns att kartongen visade Sean Connery, bilen i full karriär och - insåg jag senare - den kvinnliga japanska agent som James Bond samarbetade med i detta uppdrag. 

De här två tilldragelserna bildade förmodligen ett starkt minne, och redan efter kalendern hade jag ritat "kinesiska tecken" som besatt i veckor, och förklarat mig  ha varit kines tidigare inför påtvingade och tillfälliga lekkamrater (mammor hade kafferep och föste ihop ett antal barn som inte tidigare kände varandra). Det är första gången "reinkarnation" förts på tal, ur huvudet på en sjuåring som aldrig hört talats om teorin om många liv. Om något skulle jag ha indoktrinerats av "ett enda liv", eftersom vissa i den nära släkten var duktiga, kyrkgående kristna.

Minnena var bara partiellt korrekta, visar det sig nu. En googling på Corgy Toys-leksaken visar att det var förpackningens uppfällbara inre "podium" jag mindes, inte den yttre lådan. Intressant bekräftelse av både minnets styrka över tid men också dess tendens att tappa en del och glida.

Mycket möjligt, givet filmens sommarpremiär och ankomst till Sverige i september, var att leksaken var en födelsedagspresent till åttaårsdagen den 22 oktober. (Barn fick ju vara barn vid den här tiden och sköt inte ihjäl varandra som i dagens misskötta Sverige). 

Kuriositet. Som astrologisk finess upptäcker jag efter att inlägget var skrivet hur månnodsaxeln, en "karma-indikator" på åttaårsdagen har en perfekt konjunktion. Det är Ketu från axeln som möter Solen (själens identitet). Draksvansen sedan det pådrivande huvudet kapats är ju ur hinduiskt perspektiv stället där gammal karma når sitt slut.

Ketu-intermezzon kan vara både dramatiska och våldsamma och - nu spekulerar jag bara - en slags bristning i här-och-nu-väven. En gammal böld spricker och kommer ut som var, blod eller fragmentariska tidigare liv-minnen. Flera andra tidigare liv minnen har kommit i samband med upprördhet eller ilska över något ämne och detta är ett sammanträffande även psykologen Ian Stevenson noterade i sin forskning i barn som minns tidigare liv! Kanske lagras t.ex. "ond bråd död" med en känslointensitet, en "nivå" som förutsätter en liknande laddad stämning för att senare koma åt.)

Konjunktionen på födelsedagen inträffar i Vågens 5e grad, mindre än 1 grad kort om Solens placering vid min födelse (till följd av zodiakens ständigt pågående glidning/precession). Jag kan här inte med ord beskriva hur denna bil och illustrationen fångade pojkens uppmärksamhet. Det var förmodligen en av de sista leksaker jag ännu var barn nog att fullständigt "gå upp i" längre tid än några timmar...  Jag lekte sönder den på några månader.

Skulle man tillmäta astrologin, som verkar strö karma-indikationer lite varstans (Saturnus, noderna, vissa hus), innehöll födelsedagen med Bonds "asiatiska bil" en formidabel karma-urladdning...

Den eventuellt årslånga ”Asien-impulsen” visade sig seglivad. "Asientemat" upprepade sig sedan flyktigt vid 13 och min första obesvarade kärlek som några ur hennes klass titulerade "japanskan" och drog någon historia, kanske en skröna om att hon hade en svensk och en japansk förälder. Jag var timid vid den åldern och beundrade på avstånd en märklig flicka med de mest österländska mandelformade ögon jag sett, nyinflyttad till ny småstad. Men hon såg asiatisk ut med vitt hår. En udda varelse bland ordinära stadsbor på västkusten. Var det bilderna på leksaksförpackningen som här reaktiverades, eller "triggade" det ovanliga ansiktet något djupare? Vid 13 hade säkert mycket popkultur och film konsumerats men jag har inga minnen att något annat asiatiskt figurerade under åren fram till "japanskan". (Det var definitivt Kinatecken som rört på sig i "långa minnet" i barndomen, japanska har lånat kinesiska tecken men använder dem på alfabetiskt vis, läste jag någonstans.)

Familjen flyttade ofta och västkusten var bara en parentes. Det dröjde till övre tonåren när jag i en bokhandel överhörde en kund fråga efter den kinesiska kosmologin I-Ching. Ännu en trigger och det gick rysningar genom kroppen när jag hörde boktiteln uttalad på ett sätt som lät hyggligt kinesiskt. 

Ligger i denna serie "observanser" i ett tidigare liv-minne som inte riktigt ville ge sig till känna via t.ex en dröm?

Bloggarens uppväxt utspelades i det gamla Sveriges byhålor och småstäder där man sällan såg utländska ansikten, vare sig besökare eller adopterade barn. Förvisso hade jag redan vid 4-5 spelat ett brädspel numera kallat Kinaschack. Det förvarade farmodern och tog fram när jag hälsade på. Den vägen registrerades definitivt nidbilden av en lömskt leende kines: spelet i 1960-talsversionen var betydligt mer rasstereotyp än den "neutraliserade" version man kan googla upp i dag! 

Men ett foto på originalet fanns på nätet - kan detta vara "kärnan" runt vilket allt annat "asiatiskt" aggregerat sig från femårsåldern och framåt? Kognitionspsykologin skulle säkert hävda att minneskluster formas just så här. 

Men jag minns svagt spelet och kartongen spelade inte så stor roll, det var tävlingsmomentet jag gillade. Att flytta sin grupp pjäser över ett bräde för att komma i mål med så många som mjöligt (brädets andra sida). Jag tror det fanns (enkla) spelregler för hur pjäserna fick lov att hoppa, en "neddummad" version av schack. Farmoderns leksak hjälpte förmodligen barnbarnet att träna logik och överblick för att inte tala om att spelplanen - gjord för tre spelare - var en sexuddig stjärna som pekade framåt i tiden, mot mötet med zodiaken.

*****

Följden av mötet med kunden i bokhandeln (jag gick fram och frågade vad I-Ching var för något) resulterade i ett intresse som varade mer än 30 år och ledde till införskaffandet av 10-12 översättningar (kinesiska till engelska samt en med originaltexten med moderna förenklade tecken plus extremt dåliga engelska översättningar).

Drar man en linje mellan kalendern, leksaken och I-Ching-passionen kan uppenbarligen konjunktionen mellan Sol och Ketu på 8-årsdagen inte ha inneburit någon varaktig brytning med gammal "asiatisk karma" - om Ketu heter det ju att Draksvansen utan sitt huvud saknar direktiv, har förlorat sin gamla motivation. 

Här fortsätter istället det asiatiska temat att ha potentialen till nytändning... Vem vet, det kanske rörde sig om två eller fler asiatiska liv men efter några tusen år så sammanblandade att det inte längre är urskiljbara för någon med ytterst måttlig medfödd "synskhet" (tankarna om reinkarnation - fast utan begreppet - redan vid sju).

Först efter att 2001 ha gjort min egen lekmannaöversättning av I-Ching utifrån insikter om nyansskillnaderna mellan olika engelskaöversättningar, släppte fascinationen kring denna gamla kosmologi. 

Men vem vet, kanske byggde det långa intresset bara på en släng OCD (besatthet)? Eller var det faktiskt ett kinesiskt tidigare liv snarare än materialistens förklaring, att en dubbelsmocka, mötet med en asiatisk kvinna på en leksakskartong och en japansk månadskalender, skulle ha bildat första etappen i en växande fabel. Varför har en nära släkting adopterat ett kinesiskt barn? Är det ett fall av kollektiv karma så att medlemmar av en släkt kände varandra en gång i Kina och att det förflutna alltjämt påverkar, olika för olika individer? Säkert har många släkter återkommande motiv som skulle kunna belysas av själavandringstanken.

Räknar man från 1967 till 14 december 2001, när jag registrerade domännamnet wayofheaven.com för en hembyggd kalkylator för kinesiska I-Ching-horoskop inklusive den egna lekmannaöversättningen, så behöll det "kinesiska livet"  greppet i 34-35 år. Men snart efter översättningen tappade jag som sagt intresset för sajten. 7 år senare (ett kvarts Saturnusvarv) startar det bloggandet som ännu fortgår.

Dasha-cyklerna - en utvikning

Upptäckten av hur tydligt en högskoleexamen motsvarade en viktig punkt i den hinduistiska cykel-läran måste den senare granskas även för domännamnets registrering. Början på den sajten i själva verket var slutet på en "karmisk bindning".

Bland transiter är intressant nog avhuggna Draksvansen i farten här också. Den 14 december ger Drakhuvudet i 4e graden förhöjd kraft åt bloggarens kommunikativa Tvillingascendent medan gåtfullt nog ascendenthärskaren Merkurius samtidigt "halshuggs" vid Draksvansen. Merkurius och Ketu gradexakta i Skyttens 4e grad. Den här halshuggning passar bra med det faktum att jag förlorade kärleken till ämnet så snart sajten var lanserad...

Men saken gällde nu dasha-cyklerna vid debuten på nätet:

Vimsottari Dasa:

 Sat MD:  1986-08-12  -  2005-08-11
  Rah AD:  2000-03-21  -  2003-01-27

   Pratyantardasas in this AD:

   Rah:  2000-03-21  -  2000-08-28
   Jup:  2000-08-28  -  2001-01-12
   Sat:  2001-01-12  -  2001-06-25
   Mer:  2001-06-25  -  2001-11-22
   Ket:  2001-11-22  -  2002-01-19
   Ven:  2002-01-19  -  2002-07-13
   Sun:  2002-07-13  -  2002-09-04
   Moo:  2002-09-04  -  2002-11-29
   Mar:  2002-11-29  -  2003-01-27

December 2001, IT-bubblan har spruckit, och det jag trodde var ett yrke jag skulle ha resten av livet och inte bara tre år, resulterar i diverse små IT-projekt innan jag tappade intresset. Det var Saturnus storcykel och hårt slit för småpengar jämfört med vad de mindre kapabla projektledarna (chefens väg) hade i lön stämmer väl in här. 

Sub-cykeln Rahu startar bara några dagar innan stora delar av personalstyrkan sparkas men i mitt horoskop står ambitiösa och ibland rent giriga Rahu direkt opposit 10e karriärhuset, i 4e huset för det Privata eller Avskilda. Rahu-förstärkning av hemmasittande arbetslöshet väntade men alls inte overksamhet, för bloggarens 4e går i Jungfruns tecken vilket gör Merkurius till en verksam välgörare och ett fundament som Rahu förstärker. Jag är mer stolt över de programjobb jag gjorde för egen del som uttryck för behovet av att uttrycka mig kreativt/mentalt än under de tre tidigare åren för arbetsgivaren.

Intressant är 3e cykelnivån  som påminner om att månnoderna är som två sidor av samma mynt: precis under några korta månader när halshuggna Ketu / Draksvansen dominerar, registrerar jag en domän för min nybyggda konverterare och kalkylator som räknade om västerländska födelsedatum till en antik kinesisk födelsesymbol. 

Bloggaren har alltså Ketu i 10e officiella eller karriärhuset så domänregistreringen och ett nytt slag av "officiellt" framstigande (alltjämt under Saturnus övergripande cykel). Men eftersom Ketu är punkten där gamla gärningar når sitt slut, blir den nya sajten som ett sätt av "avlasta sig gammal karma", har redan varit med om detta, har redan gjort det. Det var en domänregistrering som bidrog till att bränna bort "gammal karma".

Jag håller inte med alla de hinduiska sajter som tycks säga att första och andra sub-cykeln inte har annat syfte än att precisera den långa första nivån och den ödespotential första nivåns planet. Cyklernas relation till varandra kan visserligen skönjas, men projektstarten enbart för att bränna gammal kinesisk karma ser ut som en historia i historien. Den har sitt eget liv.

Lite mer kritik av hinduisk astrologi: Naturligtvis är inte den så kallade "karma-planeten" Saturnus enbart verksam under sin egen dasha (eller som sub-cykelhärskare). Hela horoskopet är en fortlöpande bearbetning av "inkommande karma" (skildrad i födelsehorskopet) för detta liv. Att kalla Saturnus eller nodaxeln "karmafaktorer" är bara skygglappar på nybörjaren för att man inte ska bli helt översvämmad av den komplexitet livet självt är (och som astrologin söker kondensera till ett alltjämt rätt snårigt sammanhang).

Omstarten av bloggarens "Asien-tema" i mötet med kunden som efterfrågade "I-Ching" var potent och pekade framåt: nästa sommar, ett år senare, träffar jag en flickvän i Stockholms krogliv. Dagen efter beskrev jag för min "wing-man" - att jag ”hittat min kinesiska prinsessa”. Jag minns orden och kan knyta dem till den kitschiga tröja med en kinesisk drake hon hade vid tillfället. (Ett klädesplagg helt otänkbart i dagens sociopatiska Stockholm där "bygga egna varumärket" anses viktigare än någonsin). 

Några veckor efter krogmötet ar jag hembjuden för första gången och lägenheten var fylld av kinesiska ”turistföremål”. Likväl hade hon inte ett ord till förklaring om varför det var så många fingervisningar (det föreföll som om modern delvis inredde dotterns hem - ett typiskt fall av mödrar som lever genom osjälvständiga barn). De konstiga orden "kinesisk prinsessa" hade förstås en möjlig förklaring som gick tillbaka till västkusten och parallellklasstjejen som några av hennes kompisar kallat "japanen". Inget gåtfullt utan bara en association av erfarenheter i detta liv.

"Japanen" och "draktröjan" bildar alltså i sinnevärlden en associativ historia - enligt en gåtfull nattdröm jag haft tycks minnen lagras associativt och systematiskt utifrån händelsens/tingets attribut som färg, lukt, form osv. När man söker bottna i drömbudskapet avslöjar sig vad som tycks vara en makalöst avancerad logik, lika komplex som naturen själv. "Kärnminnet" i detta liv går tillbaka till, kanske inte främst den falska kinesen på brädspelets kartong utan till Bond-kvinnan på leksakens förpackning. Så byggs möjligen en kognitiv karta upp i en tillfällig människokropp. Det börjar med det enkla (barnets färger och lukter) och blir alltmer avancerat. Sverige excellerar i kemi och inte mycket annat.

Men finns det ett organisationsschema bortom detta liv? Uppenbarligen, eftersom kognitiv mognad är en universell företeelse. Men därbortom? Det är nu västerlandet så hatar sin största tänkare, greken Platon, som hävdade att liv och intelligens inte kommit ur materien eller ens dess evolution, utan en högre informerande dimension (tänk: själen).

Bitarna i Japan/Kina-tråden kan med ett undantag (mer om det) betraktas som en kreativ syntes som tagit form efterhand för en skeptiker utan förkärlek till Platons löfte om hur mycket mer människan egentligen är.

Väl tillsammans med draktröjan följde strax två (endast två) drömmar om ett kinesiskt liv där jag var bokhållare för en lokal feodalherre och hur denne lät avliva bokhållaren efter hans (mitt alter egos) indiskretion med draktröjans alter ego, troligen en bi-hustru/konkubin till feodalherren. 

Att drömmen tydligt placerar den där kinesen som bokhållare är intressant eftersom han också skötte tidhållningen, en viktig syssla som kuriöst påminner om västastrologin jag snart skulle börja intressera mig för, just som tiden med draktröjan rann ut... 

Slutet på det kinesiska livet var så plågsamt att jag vaknade ur mardrömmen och ur ett perspektiv handlade drömmen om besvikelse över att draktröjan i så unga år redan hade ett barn som jag nu tvingades ta hänsyn till om det skulle bli ett förhållande. 

I dröm 2 tillfångatas bokhållaren efter ett misslyckat flyktförsök av feodalherrens folk och här är enda detaljen som klingar historiskt. Jag hade ingen aning förrän tv-serien Shogun visades (Japan igen), att man använde järnklot på kedjor att kasta mot motståndaren, men det är en eller två sådana klot som fällde den kinesiska bokhållaren i drömmen och smärtan när klotet krossar ben väcker ur mardrömmen. 

För att vara säker på Shogun-episoden som gick på tv inte kunnat påverka drömmen söker jag på Shogun, och ser nu att drömmen var åtskilliga år äldre än den senkomna visningen i Sverige 1984. Men redan tidigare (under den här bloggens levnad) hade själva kastverktyget googlats, och jag hittade naturligtvis sådana vapen i det gamla Kina. De var inte alls specifika för Japan.

Under de år förhållandet med draktröjan varade tog plastpappan sitt ansvar och ingöt förtroende för honom i det inledningsvis otroligt elaka barnet, ett förtroende som säkert revs vid sortin ur en stagnant relation bara två år senare. Ser man till karma, så lönade jag det onda från feodalherren med gott den här gången (jag hade dock varit otrogen mot forne arbetsgivaren!) och slipper i bästa fall möta någon av dem i kommande jordeliv... 

Kalla det neutraliserad karma eftersom gärningar binder och tvingar fram nya scener. Återstår bara de tusen och en andra relationer som också är karma och ofullbordade affärer...

 

PS. Skapar taggen "kryptominne" i bemärkelsen pseudominne eftersom jag vet att jag använt ordet tidigare för falska, uppdiktade minnen - även om det i engelska ordsammansättningar avser något fördolt och inte nödvändigtvis falskt. Engelskan har också ordet "confabulation" men enbart för påhittat svammel som avser dölja partiella minnesluckor, vilket är något annat. 

När jag googlar ordet hittas bara ett fåtal sidor på hela internet, bl.a. två äldre inlägg från denna blogg och några som refererar till kryptominne i datorsammanhang. Hur är detta möjligt? Sitter svensk psykologikunskap så löst i detta materialistiska land att det inte satt ett enda avtryck i det svenskspråkiga nätet? Eller är bloggarens minne av "kryptominnen" i sig ett kryptominne?

Raderar åter taggen.

Carl Jung och Modern, Stephen Frys stötesten

Läser Wikipediaartikeln om det "kollektivt omedvetna" och finner fortfarande Carl Jungs tankar lockande. Genom åren har det förstås visat sig att han konstruerade hela sin djuppsykologi, inklusive "det objektiva psyket" (Världssjälen begränsad till mänsklighetens kollektiva omedvetna) utifrån förlagor i antik filosofi och astrologin, så det är onödigt att göra om arbetet igen, och lokalisera punkter där Jungs lära korrelerar med gamla föreställningar. 

Jung är lite ur ropet för närvarande eftersom mänskligheten har fallit ännu några steg ned i mörkret och nu fascineras mer av de gensaxar de uppfunnit och med vilka det kan skada sig självt och själva skapelsen (hybris, leka gud) så att denna världs dagar tar slut - precis som den gamla föreställningen om Dagarnas Ände har ett objektivt korrelat och inte bara är en metafor för den personliga döden.

I artikeln ser jag en kufisk parallell till Jungs eget horoskop (min övers.):

[S]ymboler för modern i figurativ bemärkelse, som representation för målet för vår längtan efter förlossning, [kan vara] "Paradiset", "Guds kungarike", "det Himmelska Jerusalem".

Många ting som väcker hängivenhet eller vördnad, som t.ex. Kyrkan, universitet, staden eller fäderneslandet, himmelen, jorden, skogen, havet eller stilla vatten, t.o.m. material, underjorden och månen, kan tjäna som moderssymboler.

Jungs exempel tillhör som synes i hög grad en bildad och kulturellt integrerad människa. Inte dagens spill och förlorade själar som fyllts av företagslogotyper som Google, Disney och smådjävlar som också kämpar om västmänniskornas krympande mentala utrymme. Jag kan tänka mig att Jung tidigt fick upp ögonen för en "figurativ moder" eftersom tidigare generationer ännu hade kontakt med böcker och västerlandets idéhistoria, kort sagt var något mer än "jag och mina konsumtionsvanor".

En tidig och viktig strof i västerlänningens föreställningsvärld kommer ur det "mystikt färgade" (och märkbart antisemitiska, enligt brittiske historikern Hugh Schonfield) Johannesevangeliet. Där uppsöker en nyfiken man, Nikodemos, Jesus "om natten" för att få insikt i lärarens program. Författaren låter Nikodemos naivt missförstå Jesus lära om "uppståndelsen". Inte kan väl en människa åter gå in i moderlivet [och födas på nytt]?, är hans förbluffade kommentar. 

Detta kan vara Jungs första möta med tanken på modern som annat än en förtärande vagina suger upp sina barn igen eller åtminstone lever genom dem som en vampyrisk bakgrundsgestalt. Modern blir för Nikodemos en tvärtom närmast religiös symbol för förlossning och återvändande till den högre andevärld varifrån alla innerst vet att de kommer från. (Bara extremt rädda och tillknäppta varelser slår ifrån sig frågorna om vår egentliga härkomst eller vägrar tala om annat än det biologiska arvet.) 

Missa inte att det är äldre hederskulturers respekt för modern som genomsyrar tankegången, inte den svenska modellen där Staten försöker spela både mamma och pappa allt för att få ut barnen i löneslavaraskinen så fort som möjligt. Staten har i Sverige approprierat många av de funktioner Gud haft genom världshistorien och mindre infama kulturer än vår egen.

Det är i samband med Jungs lära om de formativa arketyperna som tidlöst lever i det kollektivt omedvetna som det slår mig att psykologen föddes under den mest talande av astrologiska omen, mycket passande för en förespråkare av ett "objektivt psyke" eller "kollektivt omedvetet". 

Jag syftar här på att Himmelens rena symbol, Saturnus-i-Vattenbäraren (Luft, andevärld) OPPONERAR Jungs Lejonascendent, och oppositionen mellan 1a egohuset och 7e partnerhuset - "den Andre" - kan väl förklaras med hans välkända animus/anima-konception. Män födda i en biologisk manskropp är bärare av animus och tillskriver därmed sin feminina del andra i omvärlden - den opposita "Andre". Detta är inspirerat av den myt Platon relaterar i en text, om själen som ursprungligen var odifferentierad men klyvs i två och nu har att söka bli hel igen. Äktenskapet mellan man och kvinna är en primitiv gestaltning av detta (men naturligtvis ytterst en lika falsk lösning som homogruppen som inte ens lyckats anpassa sig till sin egen värdkropp).

Jung ser med andra ord sin egen Rationella Själ, Saturnus, som "den Andre", som den arketypiska förlagan han måste förena sig med för att bli hel. Att Jung har aktivitet i samtliga tre Lufttecken understryker tidigare inlägg om astrologen Charles Carters varningar för att signaturen hotar med en skadlig inblandning med alltför många andra - egogränsernas utsuddning, typ. Jung gick onekligen igenom en infernoperiod då han var galen eller åtminstone förde långa (nedtecknade) dialoger med märkliga gestalter (som enligt Jung representerade manifestationer ur det kollektivt omedvetna). Men detta var på LUFT-nivå som i hans fall således blir andevärlden, särskilt om man noterar Solen i "omedvetna" 12 huset. Kan Solen i denna sektor antyda att åtminstone en del människor är medvetna där omedvetenhet normalt råder?

Lejonascendenten pekar ut Jungs Sol som hans anima alltmedan Solen faktiskt ligger i moderstecknet Krabban. Här ser man att Jungs egna problem att komma åt sin Sol (dold i 12e omedvetna huset) resulterar i läran om att människan går genom livet och lämnar modersskuggan och individuerar, blir en genuin individ. Det är notabelt att zodiaken drar en gräns för det personliga med Modern/Krabban och fr.o.m. nästa tecken, Fadern/Lejonet tecknar akt 2 via individualistiska tecken. 

Man kan säga att det en födelse i Krabban syftar till, har en födelse till nästa soltecken redan gjort eller har åtminstone inte på agendan för detta jordeliv. (Det är fullt möjligt att själen får flytta "ner" ett par klasser och "göra om och göra rätt" i ett kommande liv - personhoroskopet visar bara vad detta livsuppdrag handlar om.)

Jung hade således starka oklarheter att reda ut på sin födelsehimmel, men också en ambitiös agenda för sitt liv som analytisk psykolog. Den patriarkala givaren av en Form är Saturnus (gammelfar), och Modern som en mottagare eller matris i vilket formen aktualiseras eller "får kött på benen" och blir ett säsongsblomster, en människa, en instantiering av Världssjälen och dess allmänna uppsyn vid barnets (Solen) födelse.

Jag skrev nyligen om hur traditionerna förändras, så att hinduerna kan uppfatta Guru (Jupiter) som fader, medan en helt annan indisk tradition istället placerar avkomman under Jupiter. Hinduisk astrologi röjer en koppling till den grekiska mytologin, där Kronos (Saturnus) äter upp sina barn inkl. Zeus. Zeus blir sedan den gud som sätter flest barn till världen av dem alla. I Indien blir således Zeus fadern medan Shani, den Långsamme (Saturnus) flyttar ett steg bakåt, precis som Kronos och sorterar till en äldre generation gudar.

Och det är just Saturnus, den Gamle, som så perfekt passar med Jungs tanke om det kollektiva Omedvetna, härbärget för gamla pensionerade mänskliga erfarenheter, som likväl agerar "som en sparringpartner" mot Jungs Lejonego och som han därför inte bara projicerar utan också påverkas av. Saturnus i hans horoskop är i härskarläge i Vattenbäraren och därmed en "ren" sinnebild för Den Gamles arketyp eller för hela det mänskliga kollektivets arv till senare generationer. 

Det är uppenbart varifrån KARMA kommer. Människorna ärver närstående "föregångare" (och de kan ha levt var som helst i världen), men enligt Jungs lära väldigt diffust, som instinkter och omedvetna beteendemönstrer. Jung fegade ur i frågan om själavandringsläran och som det hybrisanstrukna alfa-Lejon han spelade (medan hans Sol helst ville tillbaka in i moderlivet i Krabban i 12e huset för försakandet av världen). 

Jung sökte ville underordna reinkarnationen "det objektiva psykets" objektiva eller verkliga process sin egen modell. Det var alltså ett missförstånd att tro man varit någon annan i ett tidigare liv. Det finns ologik på Jungs stjärnhimmel och hans doktrin är delvis helt sann, men Månen i Krabban vågade inte svara fullt ut utan begränsade sig till människornas värld istället för att fullt ta ordet "universell" på allvar.

Tolfte huset eller "den onda daimonen" tycks många gånger göra allt till en "som om"-föreställning, livet som en show. Seriositeten saknas ofta i detta jupiteriskt "expansiva" hus (och som kanske därför kompensatoriskt kommer att handla om fängelser, mental- och terminalvård). 

Jag noterar att även den homosexuella ateisten (och karaktärsskådespelaren) Stephen Fry brottas med fantasier, men på ett helt annat sätt än Jung. Här är Månen i Krabban i 12e onda ängelns inbillningssjuka hus medan Solen i härskarläge i Lejonascendenten gör honom i princip obotlig i sina egoåsikter om vem han är. Fry var en smula besviken när han i någon brittisk tv-serie om kändisars anfäder hittade sanningen om sin egen släkt. Ingen märkvärdig person  så långt ögat nådde, bara östeuropeiskt småfolk.

Där ser man vanvettet i ateism och den moderna biologismen - Fry följde blodslinjen och hittade ingen bekräftelse på sina fantasier om en storslagen förfader. Hade han istället följt själens linje hade troligen förklaringen till att han är så länge var en älskad skådespelare i England.) Frys karta är besvärlig: granntecken sägs normalt inte kunna kommunicera med varandra och därför saknar mannen ett sunt psyke (Månen) och har därför ingen direkt förmåga att höra eller reflektera kring sig själv. (Jämför även Donald Trumps MarsLejon i egohuset!) 

Att här finns emotionella låsningar skissas förmodligen av flera faktorer tillsammans: Kroniska Saturnus skapar en djup iskyla eller "formal låsning" inifrån fjärde huset för emotionellt välbefinnande. Notera att det är Mars, sexualiteten, som äger detta hus. Härifrån angriper den sterila Saturnus  hans självbild (1a huset) - homoprylen ser halvt ut som en desperat ansträngning att vara individuell på ett chockerande sätt. Ett livsöde från en gammal tid i England där bögeri ("buggery") ännu var kriminellt och därför chic för en bohemisk artisttyp. Alternativt är det den undertrycka modern (Månen "ren" i Krabban") i 12e förlusthuset som hittat en pervers kompensation (skulle tro att den gravt överviktige spelar BIG MAMA i homosituationer.)

Jung har inga sådana problem, även om ett hjärtfel tvingade honom till ett lugnt och stillsamt (bokläsande) liv - kanske är det ascendent- eller kroppshärskarens Solen (hjärtat) i förlusthuset som tyder på detta. Hans sviktande mod om reinkarnationen och de verkliga konsekvenserna av hans småstölder från antikens filosofii kanske beror på att hans själ inte var mogen mäktigheten i en "ren" Saturnus-i-Vattenbäraren - hans "Andre". 

Dessutom är Saturnus och Solen astrologiska fiender, så Lejonet vill förmodligen inte alls underordna sig och än mindre uppgå i någon annan, då tecknet själv paxat på att vara den Ende, den individuerade! På sitt sätt var troligen Jung lika styv i korken som den Lejonascendent Fry iklätt sig. Men där Fry var helt låst av en Saturnus som i Vatten låser känslorna mot "män enbart", så hade Jung en mycket mer kreativ himmel, hans opposition mellan Jupiter/religion och Månen-i-Väduren ger en fin klarsyn och en förståelse av värdet (för människans välbefinnande)  av religion och filosofi som vida översteg hans samtid. Och idag är det så illa i Väst att en Jung inte ens skulle få tillträde till det offentliga samtalet.

Men perfektion finns inte i astrologin, bara "pågående projekt". Likt Nikodemos missade även Jung att människans största seger är övervinnandet av den irrationella impulsen att tro individen är det målet. Jung kunde tala om "indviduationsprocess" eftersom det var där hans egen själ befann sig (Måne och Sol vid gränsen mellan "personlighet" och "individualitet"). Men att öppna upp mot universum, vilket vad komplementet Saturnus-i-Vattenbäraren lär ut, det kunde hans Sol/Mån-konfiguration inte förmå sig till. För all Jungs djupa och breda kunskap är det här säkert ett av alla fall som leder till reinkarnation under ledande arketypiska motiv man trott sig ha gjort klart.

PS. Mycket kan sägas om Jungs intressanta horoskop. Månen-i-Väduren är intressant i 9e huset för religion och filosofi, men härskaren Mars håller inte måttet utan befinner sig i Skorpionen eller döendets biologiska Vatten. Här syns ev. Jungs "feghet", hans förhoppning om att bakvägen lyckas smussla in antika läror under eget namn genom att maskera sig som vänlig inställd till den biologiska vetenskapen ("arketyperna förmedlas via arvsanlagen istället för genuin reinkarnationsdoktrin").

(Skrivet 210101)