Det är slående att Pekgul i takt med att hennes egen maktposition stärkts har omdefinierat sina motståndare till att vara mer och mer maktlösa grupper och idag sparkar hon neråt på en och samma grupp som Jimmie Åkesson.
Newsmill
Artikeln på Newsmill om Nalin Pekgul som lyckades med en karriär i främmande land från en annan nysvensk är intressant och fick mig att beräkna den kvinnliga socialdemokratens födelsedag för att se hur en ung kurdisk terrorist-wannabe kunde sluta som kvinnornas företrädande i "one size fits all"-partiet (s).
Och sannerligen! Detta är en säregen födelsehimmel med klara tecken på att barnen som då föddes både var ett uttryck för en tillfällig svacka i Världssjälens eviga fluktuation och tillika blir representanter i sina egna liv för samma problem!
I några just föregående inlägg har jag studerat den gynnsamma placeringen för Jupiter 1967, när välgångens lyckliga stjärna "upphöjdes" i kvinnotecknet Kräftan. Såtillvida har Pekgul redan nått sitt mål just som kvinnofrågornas representant i det parti hon valde att göra karriär genom.
För karriärist är Pekgul verkligen! Något värre har jag inte sett sedan jag jmförde Adolf Hitlers horoskop med det för Socialdemokratiska Arbetarpartiet! (Inlägget öppnar i nytt fönster.) Nagul har verkligen hittat hem till sitt eget "klimat" - det som på den här bloggen karaktäriserats som "egenmäktighetssyndromet". Det är maktlystnaden i Stenbocken som olyckligt kombineras med barnpsyket Vädurens vilja att själv stå på toppen av maktskalan. Det är de här horoskopen som blir nyckfulla och livsfarliga diktatorer om de kommer upp sig!
Stenbocken latinets Capricornus motsv. engelskans
caprice = nyckfullhet
Från latinets caper = get, cornus = horn
Månen (sinnet) i Stenbocken är helt orienterat mot hierarkiska frågor, "vem trampar på vem?", och motivationen att själv ha ett ord i den frågan är stark, så stark den kan bli. För Solen i snävt egocentriska Väduren är likt Jupiter "upphöjd" i detta tecken, och talar därför om att baggen inte bara är en överlevare av rang, utan också kan stånga sig framåt - precis som stengeten. För mycket horn i kombinationen!
Månen i Stenbocken står här för en utfattig hemkultur, trots Jupiter upphöjd i Kräftan. Skälet till denna snåla tolkning är att Saturnus är basen för Månen/hemmiljön, djupet på hemmiljöns känslostämningar. Noll inre autonomt själsdjup, total identifikation med sin yttre status i hackordningen! Detta ger en perfekt kandidat till imbecilla rörelser som t.ex. feminismen, vilken tar som sitt avgörande kriterium för engagemang den fysiska kroppens karaktär!
Vilken brist på djupare insikt i livets metafysiska sammanhang! En lära lagom för småbarnets kognitiva mognad! I verkligheten får vi de kroppar vi förtjänat! Vi tar, från liv till liv, de kroppar vi behöver för vår själs utveckling!
Denna Saturnus är svagt placerad i självoffrets Fiskarna - hon kontemplerade att bli själmordsbombare i ungdomen! Och "bomben" är förstår Mars - blod, krig, aggression - i opposition till liemannen (Saturnus) martyrium i Fiskarna.
Pekgul har alltså den kanske värsta själsliga bas för Månen i sin torftiga stenbocksplacering - båda astrologins "naturligt onda" planeter i kamp mot varandra! Det är naturligtvis lätt att se den lokala kurdiska kampen i dessa tröstlöst tragiska placeringar - barn födda på andra håll i världen under samma stjärnor har naturligtvis fått dessa mått givna via andra medel: distinkt underklass, kriminella hem, eller liknande!
Under några tidsluckor då och då dessa dagar, har dock den nobla Jupiter i Kräftan brutit igenom misären och intagit nyckelpositioner på himlen. Dessa "tidsfönster" har möjliggjort för själar med gynnsamt karma att ta kropp på jorden. Därför är födelsetimman så viktig för att skilja agnarna från vetet. Men i stora drag kan vi säga att Pekgul föddes under en period med extremt sorgliga stjärnor, vilka signalerar samhällets bottenskikt och kampen att ta sig därifrån.
Kampen illustreras förstås av den upphöjda Solen i Väduren, vars nya affischnamn hastigt och lustigt kom att bli Anna Anka här i Sverige, ett perfekt exempel på Vädurens övertygelse att själv vara den enda, den viktiga i sammanhanget. Men Anka, "hittebarn" till trots, slapp undertonen av krig och nyckfull diktatorsmentalitet, och hon hade inte sin livsväg plågad av av Pekguls girighetsdemon Rahu - den faktor jag misstänker illustrerar en allraminst balanserad aktivism!
Jag måste nog ge Newsmill-författaren rätt, fast jag inte alls är insatt i politiska frågor. Pekguls horoskop visar just den sämsta sidan med Saturnus och Stenbocken, despotens oberäknelighet. Hans ord om Mona Sahlins parti och den krassa realpolitiken är själva essensen av den blott ytavläsande Stenbocken!
Vad gäller den solära sidan bildar den negativ synergi med den lunära sidan - båda är "abnorma"! Vartefter en girig demon-karriärist klättrar, byter den ut sina hackkycklingar! För att en Rahu-Sol demoniserar sina partners (Vågen mittöver) är uppenbart! Pekgul tycks enligt Newsmill-författaren ha gjort den här klassiska nybörjartabben.
I vad mån är s-politikern bara skadad av sin barndom i en minoritetsgrupp? I vad mån beskriver horoskopet faktiskt en andesjäl av låg kaliber, en som har många lärdomar kvar om livet här på jorden?
Ett är säkert, det är ingen slump att människorna föds under olika himlar, till olika livsmotiv. Det kallas karma i den indiska filosofin - själens tidigare gärningar bygger henne en ny kropp i ett annat liv i en annan tid... Pekguls tidigare gärningar hade meriterat henne för en födelse i en söndertrasad kultur som helt tappat det inre djupet och den själsliga reflektionsförmågan. Nu söker Pekgul återvinna något av detta genom att symboliskt representera kvinnofrågor - för det är i den riktningen Jupiter lovade henne den mesta framgången i detta liv.
Horoskopet påminner om det förra formidabla huvudbryet på bloggen: de två brottmålsjuristerna vars horoskop såg ut som själva f*n på den psykiska (lunära) sidan. Då gick poängen in hos undertecknad (för vilken gång i ordningen?) att det är oerhört svårt att se vilka som är förövare och offer i astrologin. Beskriver himmel en som gör sig skyldig till skit eller en som tar skit?
Därför frågades sig det blogginlägget vad som händer med den som ständigt vistas med skit - som en brottmålsadvokat. Kan vissa livsöden vara "stämda" att degradera vartefter?
I Pekguls fall verkar inte Jupiter helt kunna rädda situationen, för trots dess välvilliga "strålning" mot psykets Måne, är Månens disponent Saturnus - och Mars! - en enormt destabiliserande faktor. Onda demoner under huden, kort och gott.
Självmordsbombare var kanske rätt tänkt ändå! Detta motiv står tydligt skrivet på denna himmel som ett konkret uttryck för psykopatologiserandet. Men viljan till liv är starkare och den lunära patologin toppas av den måttlösa och perspektivbefriade makthungern via egenmäktighetssyndromet! Problemet är bara att Vädurs-Solens vilja till liv bär med sig bagaget i Mån-Saturnus-konfigurationen (minne/tradition).
Gör ett sådant här horoskop någon annan någon nytta, är Jupiters bidrag en ren bieffekt av den egna maktorienteringen? Ett medeltida, eller av medeltida tänkande inspirerat, talesätt fångade mig i tonåren:
Fate rules o'er Hope - Ödet härskar över Hoppet.
Versrad ur "His Last Voyage" av Gentle Giant, 1975
Det skulle ännu dröja många år innan jag upptäckte astrologin, men frasen kan också läsas som "Saturnus har sista ordet över Jupiter". Och analogt med detta ser vi i Pekguls horoskop att viljan i kvinnofrågan visserligen är god (Jupiter i Kräftan), men vad denna vilja till gott råkar stötta och bejaka är ett större ont! Jupiter skjuter sin kraft till den maktmedvetna Saturnus - som i sin tur är degraderad av attacken från Mars. Så Månen, disponerad, av Saturnus, är fylld av skit! Det är här ett bra horoskop att hänvisa vidare till djuppsykologin för en rejäl inspektion av vad man egentligen håller på med.
Frågan är bara om en distinkt ostoppbar Sol-Rahu i Väduren går att "böja av". Fallet kan vara ett kliniskt hopplöst fall, och det är symptomatiskt att ledarskapet i (s) är av den här kalibern (men helt i linje med SAP-horoskopets inbyggda spänningar i maktfrågan). Det är samhällets olycksbarn som samlas i sin inbördes oförmåga. Ovan våra huvuden cirklar planeterna och målar ett ständigt pågående ödesdrama, och tillser att rätt personer växlas in i rätt ämbeten. Så sällsamt rätt han ändå hade, geniet Leibniz, som påpekade att vi faktiskt lever i den bästa av tänkbara världar, faktiskt den enda möjliga. Alla utför exakt de roller, som dåre eller geni, som manuskriptet har angivit sedan Begynnelsen!
