En Sara Stenholm recenserar i Aftonbladet Annika Östbergs självbiografi. Östbergs horoskop har, som man kan vänta sig, närmast arketypiska kvaliteter. Hon föddes att bli "larger than life" på sitt sätt, hon gjorde här ett liv för att maximalt tydligt illustrera en princip eller två för sig själv och de som uppmärksammar henne.
Men Stenholm är barn av en psykotisk, ytlig, sekulär kultur och förstår inte vad Östberg erfar: "Annika Östberg känner en enorm skuld. En skuld så stor så att det nästan blir obegripligt hur hon kan bära den. Hon tar på sig hela skulden för dödsskjutningarna..."
Recensenten finner med sagda bakgrund naturligtvis självbiografin "obehaglig": "Är det rimligt att tynga sig själv med en sådan skuldbeläggelse?" Hon snickrar ihop en egen förklaring: att sitta oskyldigt fängslad i 28 år skulle ingen uthärda så man fiktionaliserar en skuld som legitimerar den situation men befinner sig i.
Stenholms egopsykologi är naturligtvis bara nonsens, men just sådant man får höra av materialisten som inte tror hon äger någon själ och därför inte heller kan vara medveten om någon koppling till universum. De individer som redan läser överkursen på "programmet Jorden", vet förstås att Annika Östergren var skyldig till morden genom att ha valt den väg - eller låtit bli att välja - som förde henne till den situation hon hamnade i.
Recensenten Stenholm har själv den korrekta men plågsamt torftiga svenska hon anklagar Östberg för - som om amerikanska fängelser hade som prioritet att göra Nobelpristagarämnen av internerna! Uppenbarligen pågår stor bortträngning i recensentens själ och hon har med sin kulturella fernisssa uppenbarligen inte ens kontakt med det sanna talesättet, "den som sig i leken ger, får leken tåla" - en folklig insikt i spelets regler.
Hos Östberg står Saturnus, lagens verkställare, maximalt stark i upphöjd läge exakt i mitten av juridiska Vågskålarnas tecken. Brottets planet Mars slår sig samman för en märkligt kuriös indikation om brott och straff.
Kartan illustrerar Platons idévärld. Rättvisans Idé innebär att utförda våldshandlingar ska återverka på individen själv, han/hon ska förnimma den skada hon åsamkat andra, skadan ska integreras med hans/hennes eget kroppsliga medvetande - för det som binds i himmelen blir bundet även i jord, det som löses i himmelen löses även i jord. (Nya testamentet är en text svenskar inte ens läser och de som läser den förstår inte vad där står.)
Annika Östbergs horoskop är alltså ett rent skolexempel, vilket man kan räkna med om det är som Stenholm skriver, att hon är landets kanske mest omskrivna förbrytare.
Den paradigmatiska kvaliteten hos de här planetplaceringarna framgår först när Vågskålarna i himmelen (Luftelementet) knyter an till Jordelementet, vilket de gör på det mest personliga sätt här, via brottets hårda vinkel (90°) som häftar fast vid Östholms psyke/Månen!
Månen klen i Stenbocken, "världen har ätit sig in i själen" och individen zombifieras, betraktar sig själv genom världens ögon, som ett objekt. Östbergs psyke i Stenbocken disponeras nu av Saturnus, just den planet som vi just såg representera lagens verkställande ur ett idealistiskt perspektiv.
Brottets Mars slussar alltså ner PRINCIPEN Saturnus till det psyke som mottar idén RÄTTVISA och brottets sonande via begränsning (Saturnus drar snäva och exakta gränser).
Jag förstår inte vad recensenten Stenholm missat? Förstår hon överhuvudtaget ingenting om rättvisa och syftet med straff? Är hon bara en ömhudad egocentriker som inte ens vågat smaka på begreppet skuld?
Saturnus är lagens verkställare, i sin grymmaste gestalt Liemannen. Men Östbergs himmel innehåller ytterligare en tänkvärd placering och det är Lagen själv, Jupiter. Placerad i det enkla och sinnliga Jordtecknet Oxen har vi här samma andliga vakuum som hos bloggens standardexempel pengadyrkaren Fredrik Reinfeldt och ateisten Christer Sturmark.
De som inte kan uppleva den kosmiska lagen överhuvudtaget, eftersom deras syndafall är totalt, för dem somatiseras Lagen, blir en del av deras upplevda fysiska eller materiella belägenhet.
Det är lätt att med Jupiter i Jordtecken tro Lagen bara är "döda naturlagar" eftersom den kosmiska morallagen inte lätt låter sig gripas av dödliga sinnen och än mindre av dem med Jupiter fallen i kortslutningens element Jord.
(Det går inte att falla lägre än till Jorden, av någon outgrundlig anledning är detta ändpunkten och början på själens återfärd till högre kognitiva medvetandetillstånd.)
Det är således ytterst passande för ett horoskop med arketypiska kvaliteter att finna Lagen inbränd i själva köttet på vederbörande. Kroppen lär sig även om människan går i graven utan att någonsin ha förstått.
Inte heller detta har Stenholm en suck om, då hon hävdar att "Annika Östberg är oförmögen att lyfta blicken till någon form av analys."
Så mycket av det Stenholm säger om Östberg kan också sägas gälla för henne själv att en liten undersökning av vad folk Aftonbladet lejer är på sin plats!
Det har hänt att jag skrivit ett nytt inlägg om samma person och med samma poäng! Efter att ha gjort ett horoskop ser jag en äldre version. Jag har tydligen noterat något egendomligt med Sara Stenholms rapportering även tidigare, och mycket riktigt innehåller bloggen redan ett inlägg om hennes horoskop!
Nå, den här karten skiktar innehållet på ett annat sätt, inte i termer av de tre gunas utan via de fyra elementen:
Solen just anländ i Lejonet och Månen i Tvillingarna, Eld och Luft - det skulle i bloggens tidiga skede automatiskt ha kallats "kreativitet". Men nu dras blicken istället till myckenheten av Jord och Vatten och inte minst den sataniska axeln (extra mörkfärgad här). Jag läser att kvinnan här homosexuell och genast förstår jag en äldre minnesanteckning om att hon är ateist.
Homosexualiteten är numera avkriminaliserad i Sverige, men plötsligt anar jag varför Stenholm är tondöv för skuldbegreppet. Homo människor har redan tänt så snett på alla de frågor jag berört att de är att betrakta som djupare sjunkna i kriminell mentalitet än verkliga brottslingar. Här ser vi Saturnus och Jupiter spänna sina krafter mot varandra i den sekulära gyttja som Satan viskar i människans högra öra att hon lugnt kan hålla sig till. Oppositionen indikerar i rigida Tamas guna svårigheter att se skillnaden mellan princip och tillämpning!
Stenholms rättsmedvetande är fullständigt uppfuckat och den märkligt kalla och kärlekslösa bokrecensionen därmed förklarad av en kosmisk lag hon inte ens känner till eller som ateist förnekar.
Jag har inte färgat in egenmäktigheten här: omoraliska brottslingens Mars med förstärkaren Demonhuvudet och dess attack mot Solen i Lejonet. Men aspekten beskriver den dåliga typ av Lejon som i hybris sätter sig över lagen.
Ateisten och sekulära Humanisten Christer Sturmark är ett annat Lejon som visar hur, där högre sensibilitet saknas, människan urartar och gör sig själv till måttet på alla ting. Ingen av dessa två känner tydligen till att det var kosmos rörelser som först gav människan insikten om att det faktiskt existerar ett regelverk högre än människans åsikter. Att stjärnskådandet är juridikens moder.
*****
Se även ett äldre inlägg om Annika Östberg, det är möjligt att den här texten här bara repeterade tidigare iakttagelser. (Det kan i sig vara en studie i hur ett material omarbetats från en tid till en annan...)
