Det
här inlägget började med DN:s tv-recensent Croneman som dömde ut GW
Perssons kommentarer i samband med Koranbränningarna, kommentarer han
tyckte var sliriga och obegripliga.
https://www.dn.se/kultur/johan-croneman-jag-har-aldrig-hort-leif-gw-persson-uttrycka-sig-sa-slafsigt/
GW
ska ha sagt: "Det är ju inte därför vi har yttrandefrihet, anledningen
till att vi har det är raka motsatsen." Croneman är inget vidare på att
tolka uttalanden men det förefaller som om slirigheten beror på att GW halvt om halvt ironiserar ur
makthavarnas perspektiv och Croneman hänger inte alls med.
GW
antyder halvt om halv att regeringen Kristersson har en anstrykning av
diktatur (bundna i bakgrunden av SD, gamla dyrkare av Führern), GW är
således fantastiskt dubbel här, slirig om man så vill, genom att
skenbart (performativt) ta parti för denna förklädda regering med
diktatorisk inriktning. Han använder raljant ordet "vi" som minsann
löser olägenheter på okonventionella sätt.
Detta flyger en över huvudet
på Croneman som väl sitter och slöglor på tv:n med ölburken i hand och
uppdraget att uttrycka någon åsikt i morgondagens krönika. Uppenbarligen
vaknade Croneman ur sin dåsighet för mot slutet av krönikan finns en
bra analys.
GW
har ett horoskop med mängder av smart Luft men också Vatten som kan
skapa dunkla eller flerbottnade utsagor. En intressant mix som tycks
fungera väl med poeter och symbolister. "Packet" utan talang kan under
samma elementkombination blir lögnare eller irrationella fobiker. Allt
handlar om själen är på "vägen ned" eller har valt att börja återerövra
sin gloria och förlorade flygförmåga (eller det fåtal som aldrig riktigt
glömt sin mångsidiga natur, gott och ont).*****
Försokratikern Herakleitos (levde år 500 fvt) noterades på bloggen 2018. Hans bruk av psyke som i den sekulära världen reducerats till en skugga av sin sanna status, var i antiken ett komplext begrepp som hos Herakleitos både kan syfta på vår lägre "natur" men också, som hos t.ex. den senare Platon på människans själ.
Vissa själar är dock mer tidsbegränsade än andra och bloggen har citerat tänkaren: "Ty det är döden för själar att bli till vatten..." Som bekant används Vatten-elementet på bloggen som symbol för den fallna själen fast i naturens kretslopp.
mars 2018:
https://siderisk.blogspot.com/2018/03/leif-gw-slar-en-ton-i-den-morka-delen.html
Leif GW-inlägget innehåller länken till den tänkvärda diskussionen:
http://www.yorku.ca/christo/papers/heraclit.htm
Diskussionen kretsar kring Psyket eller Själen och det här citatet är i mina ögon en god aptitretare:
Another psychological issue to be grappled with is whether Heraclitus believed the psyche to be mortal or not. ... McKirahan (1994, p. 146) argues that the fate of the psyche depends on how "fiery" it remains at the point of bodily death. Souls made "wet" by drunkenness or disease may die. Those that remain "dry," as those of the warrior were said to, survive.
Enligt den här forskarteorin är Månen i Krabban inte turlig i de Stora Frågorna, med den traditionellt sett "torra" Saturnus i motsatta Stenbocken närmast är en garanti för en själ som "mycket får ta med sig när den går". Hela tanken är baserad på grönskans förgänglighet medan mineralen/stenen förblir sig lik...
Olika källor bloggaren stött på skiljer sig om betydelsen av själens högre nivå, den Rationella Själen (ofta förknippad med just Saturnus). Är denna liktydig med kristendomens Ordet/Logos? Fem år senare ser jag att Wikipedias artikel motsäger Platons vassaste efterföljare, Plotinos:
aug 2023:
https://siderisk.blogspot.com/2023/08/medskaparen-till-filmen-barbie.html
Efter en start vid Barbie-filmens ena manusförfattare väntar en snårig diskussion där jag erkänner att bruket av den Rationella Själen som Nous eller Logos vacklat på den här bloggen genom genom åren. Antika källor själva speglar den tidens kombinerade naturlära och filosofi och det är lätt att likt en väljare skifta allians om olika skolor uttrycker sig väl.
Men sista ordet (för närvarande!) skulle vara att Platons världsdanare, Demiurgen, alltjämt är det gudomliga Intellektet (Nous) som blickar in i sig självt och kontemplerar sina former förrän det vänder sig ut mot den värld som ännu inte existerar och som världsskapare tillverkar kopiorna i vår värld till förebilderna i "högsta himmelen". Grekerna trodde världen var evig så detta är inte en process i tiden utan ett evigt pågående "nu".
I den nya "banner" nyligen krafsade ihop fortsätter planeten Saturnus att tjäna som inomvärldslig metafor för det gudomliga Intellektet. Saturnus är i sin egen natur "Luft" och motsvarar via Vattenbäraren dess inåtvända skådande av arketyperna före deras tillblivelse i denna värld (återigen enbart logiskt resonemang, ett strömmande flöde uppstår först i Vatten och i den naturliga människans eget element (i förening med Jord) tanken om tidens gång och den lägre existensens förgänglighet.
I fallet rent psykiska existenser utan bindning till Jord resulterar extrem obeständighet, med mindre man talar om "osaliga andar" som fixerat sig vid det jordeliv de lämnat - tänk Vatten av Mörkrets kvalitet för de osaligas kval i låga demoniska världar där deras behov efter "mer liv" inte kan uppfyllas. Det är kanske ingen slump att Skorpionen paras med 8e dödshuset i den naturliga zodiaken.
Saturnus som härskare över Jord-tecknet Stenbocken passar bättre som Skaparen vänd ut mot det "yttersta mörkret" (som inte har något med Hans natur att göra) - och som säger, enligt 1a Mosebok: "Varde ljus!" och något är snarare än inget.
Här kan man tänka sig platonismens Den Ene som ger upphov till en dualism eftersom det nyss tillblivna Ljuset kommer att kontrastera med den onda Ur-materia som "ögonblicket innan" var allt som... icke-existerade. (I de sekteristiska judiska Dödahavsrullarna är det istället Den Ena som båda skapar Ljusets och Mörkrets andar - grekerna höll ju alltid den attributslösa och dimensionslösa materien för att vara evig.)
Nyplatonismen som på grekiskt vis trodde på världens evighet likställer därför Den Ene och Ur-materia. Ingendera existerar, så långt människan kan uppfatta det som verkligen är. Men båda är ändå involverade i en värld som per definition ärver "föräldrarnas" evighet, även om det inom denna dualism universum inklusive vår lilla värld ett kretslopp kan studeras t.o.m. empiriskt. Inget förgås och för människosjälar gäller att de kommit för nära den mörka elden och fattat tycke för den. Om och om återvänder de till Jorden. Och där någonstans, börjar astrologin som en utredning av vilka krafter som behärskar den sovande människan (själens värdfordon).
*****
Så var kommer Logos in? Den som skrev kristendomens Johannesevangelium alluderade till grekisk filosofi för att bildade läsare runt Medelhavet skulle förstå och "i begynnelsen var Ordet hos och med Gud", en av kristenhetens viktigaste tanke, trots att Johannes text kryllar av de judiska esséernas Ljus/Mörker-dualism vilket tyder på att just den här texten, trots senast tillkommen av de fyra evangelierna, har den tydligaste koppling till jude-kristendomens upprinnelse.
(Forskaren Hugh Schonfield påpekade dock att evangeliet tydligt fått långa tillägg. Det finns också en annan röst och ton i vissa stycken som inget annat är än rent antisemitiska. Alla fyra evangelier är "redigerade" produkter och inte alls skrivna av dem vars namn de bär. De är ju tillkomna tre generationer eller mer efter Jesus liv.)
Här är det frestande att påminna sig de kaldéiska oraklen som nämner hela tre "Fadern". Textsamlingen (av vilken bara fragment återstår) är hellenistisk synkretism där eventuella kaldéiska (babyloniska) tankar möjligen gömmer sig här och där. Problemet är att "fader" skiftar i betydelse och Plotinos på 200-talet fanns ännu inte till hands att reda ut rören och Fadern kan ibland syfta på Plotinos Den Ena (bortom världen och obeskrivlig) medan andra "kaldéiska" fragment binder en bortomvärldslig Gud med Platons Demiurg, aktiv i rollen som Världsskapare. Det går att använda samma fragment för helt skilda teologier eller metafysiker.
Wikipedia presenterar en förenklad version under rubriken "oraklens metafysik" som får textfragmenten att verka enhetliga och synnerligen nyplatoniska vad gäller Den Högste och Intellektet.
https://en.wikipedia.org/wiki/Chaldean_Oracles
Då är orakelresterna dessutom citat hos senare filosofer, och återgivningens riktighet kan bara bedömas om flera tänkare (vilket har hänt) citerar samma passage.
De tre fäder som nämns bör vara egentligen samma skapande princip på tre sjunkande verklighetsnivåer där man åtminstone kan vara säker på att den lägsta nivån (i människans erfarenhetsvärld) motsvarar guden bakom planeten Saturnus, sedan gammalt associerad med Patriarken (en fadersfigur).
Platon kallade på sin tid de synliga planeterna för "de unga gudarna" och utöver de grekiska gudarnas vindlande släktträd säger mig något att han därvid kan ha menat det tillskott av astrologiskt tänkande från Österlandet som under hans levnad puttade tillbaka grekernas "äldre gudar" (som också omvittnat i det grekiska panteon, uppenbart med många inlån från Österlandet).
Men inte ens kopplingen Saturnus/Fadern är garanterad, för Fadern och Solen är tydligt förbundna. Och därtill höll grekerna Zeus (Jupiter) för att vara Solens eller Apollons far. Hinduisk astrologi har likaledes Jupiter/Guru som en större kraft än Solen (äger det universella 9e huset - "det bästa huset" - till skillnad från Solen som "bara" förestår det individuella 5e huset).
Denna betydande röra har Sideriska bekvämt rundat genom att, troget huvudämnet titta på zodiaken och notera att Solens Lejonet står opposit all rymd som finns, Luftens Vattenbärare (Saturnus-ägd). Döpt till den "kosmologiska axeln (och föregående kosmogoni), måste axelns splittring på Eld och Luft ändå betraktas som en bakomliggande realitet. Astrologin är symbolik för den redan delade verkligheten på Jorden.
Med tonvikt på denna gudomliga axel tar Jupiter baksätet, och hamnar lite utanför detta kosmos centrum (Solen) och omkrets (Saturnus). I den meningen har bloggaren alltid varit pre-plotonisk, för vilken den Högsta (här då Jupiter/Zeus) inte på något sätt fick smittas av materiens ofullkomlighet, världen är för honom något som lägre former av gudomlighet ansvarar för.
(Plotinos största självmotsägelse över de alla de år han skrev sina texter är att grekernas goda universum kontrasterar med hans närmast gnostiska syn på materian som ett fördärv av det gudomliga, trots att han polemiserade hårt mot någon form av gnosticism.)
Man kan gå så långt som att se Den Ena som den ultimata verkligheten bakom Solen (indirekt symboliserad av Jupiter - hinduernas enda Eter-planet och därmed "portalen" ut från detta universum. Ska man kalla Jupiter solens Sol, solens Själ? Men Solen är dock ljusgivare i människan och i världen som själen som upplever Förnuftets eller Intelligensens (Saturnus) rationella och välordnade värld.
Pedanter på jorden uttrycker en gudom som inspekterar idealvärlden men plågas av sin status som en fallen själ i en materiell värld vilket driver dem att konstant städa, rätta till böckerna i bokhyllan eller andra beteendestörningar. Att ständigt köpa nya kläder och förkasta är en ännu sjukare orientering som har med dödsskräck att göra, rädslan för att bli gammal och nött...
Den förste Fadern i Kaldéiska Oraklen är ofta motsvarigheten till Gud eller nyplatonismens Den Ena, men än oftare lik Platons Världsskapare snarare än den senare och populära tanken om den helt fördolde guden (negativ teologi som Plotinos ska krediteras för och inte de kristna plagiatörerna).
Astrologins Zeus/Jupiter är således problemet (såvida det inte löstes alldeles nyss). Vilken av oraklets fädern är detta? Är det ens möjligt att söka harmoniera traditionerna? Proklos på 400-talet försökte, men hans viktiga kommentar i många delar till Platons kosmologi står ännu oläst på hyllan.
Är Jupiter den mellersta Fadern Logos, av Ruth Majercik i sin översättning och kommentar kallat den Andra Nous (det Andra Intellektet efter Den Enas Intellekt)?
Fragment 56-57 (spillror funna utströdda hos de senantika filosoferna Proklos och Simplicius):
Beträffande Rhea [maka till Ouranos vars son var Kronos/Saturnus], den generativa källan från vilket allt gudomligt liv - intellektuellt, andligt och världsligt - har alstrats, talar Oraklet som följer:
"Sannerligen, Rhea är källan och strömmen av välsignade intellektuella (verkligheter). För hon, den första med makt, mottar födelse av alla dessa i hennes outsägliga livmoder och flödar ur sig [denna födelse] genom Alltet [universum] under det att det löper sitt lopp."
***
...Hur uttrycker sig Oraklen?
"Ty Fadern [pater] har blåst upp de sju himlavalven tillhöriga [de sju] världarna."
Det första fragmentet påminner starkt om modersprincipen uppflyttat till ett kosmiskt plan men verksam i harmoni med tidsflödet i vilket skepnader kommer och går.
Det andra fragmentet låter Fadern (Platons Demiurg eller Världsskapare) "blåsa upp" vårt kosmos/solsystem vilket inte bara är planetkretsar utan för oss dolda världar. "Blåsa upp" kan förklaras som att räknenissens "mäta och väga" och den dårskap som föds först i kontakt med materien.
Faderns aktivering av de eviga Idéerna eller formerna saknar dessa tillfälliga attribut (lång eller kort, svart eller vit). Men i skapelseprocessen involveras materia i de attributslösa kreationerna får sina yttre, tillfälliga kvaliteter och ser ut att blåsas upp till vår storlek från från ett osynligt och t.o.m. dimensionslöst frö. Det är snarlikheten till platonismen/nyplatonismen som gör forskarna osäkra på vad som egentligen var genuint kaldéiskt/babyloniskt i denna förlorade bok.
*****
Är det Demiurgen, det Andra Nous eller mellanfadern Jesus syftar på när orden "jag och Fadern är ett" läggs i hans mun? Åtminstone skulle det förklara varför människan Jesus förknippats med Logos efter att den ursprungliga, judiska messiashoppet - Krestos, den Smorde, en nationalistisk kungagestalt börjat ersättas med hellenistiskt-filosofiskt tänkande.
Därmed bekräftar Jesus själv den doktrin som den maktlystna kyrkan i Rom fördömde som "arianism" (se "Barbie"-länken ovan). Vilken planet har astrologin sedan äldsta tradition i Väst ansett "upphöjd" i Aries/Väduren? Solen så klart. Bakom kristendomens filosoferande Logos-begrepp döljer sig gammal soldyrkan - om man väljer att stanna vid ytan.
Nu hänger Jupiter som den andra fadern plötsligt på en skör tråd! Ett annat orakelfragment noterar att Solen "gåtfull" intagit en position bland och utgör själv en del av de sju planetvärldarna. Solen ser ut att ges företräde framför idén om att Jupiter skulle vara en av fäderna, trots att den hinduiska Guru tyder på det.
Ett är klart: Solen måste vara någon annan än "denna världens herre", ett uttryck som lagts i Jesus mun men syftar på Djävulen. Sideriska har genom åren ofta funderat on den onda (dubbel-)stjärnan Algol i Oxens 3e grad fattats som en visuell representation för Satan eller det Onda. Stjärnan stor ju i den materiella ägandehungern och motsvarar det 2a huset som i senantiken kallades "dörren in i dödsriket". Idag "egna pengar" inom den förfallna västastrologi som tappat det mesta av sitt värde genom att göra gemensam sak med Den Onde och "hens" värld.
Man kanske ska gå längre än att identifiera Solen med Logos, hur väl denna himlakropp än motsvarar tanken på en ljusets domän och själva öppningsdraget till denna värld. Jesus såg sig som ett med Logos eller den första emanationen i denna värld. 1a Mosebok lär han ha kunnat: "Gud sade: Varde ljus och det blev ljus." Detta är helt klart ett ljus före världens och solens tillblivelse (de kommer senare i Bibelns skapelseberättelse). Jesus gudomlighet berodde på att han identifierat sig perfekt med Logos (som i sin tur är en närmast perfekt emanation från den Förste Fadern eller det gudomliga Intellektet).
Häri ligger valet ett peta in Saturnus i bannern som "Guds Intellekt" och därefter "Solen" som Den Enes tredje manifestation Världssjälen, Logos (eller det Andra Intellektet). Men hela tiden ligger den där luriga axeln mellan Sol/Saturnus och påminner om att logos-begreppet har en ordnande funktion: för denna värld livgivande och ordnande, i praktikens Den Enes reprsentant i universum. Det, i sin tur påminner om den hinduiska Samkhya-kosmologin med Purusha (som Gud-i-världen) och Prakriti som den energi eller kosmiska livmoder och återskapar det evig i timlig form - på pricken Platons två-delade själ! Det ser ut som alla dessa ord driver gäck med försöken till en enkel schematisering...
Astrologins Saturnus verkar enklast, den tredje Fadern om man håller tungan rätt i mun, precis som solen för den oförståndige bara är en stjärna, men i astrologin representerar Logos (inte bara Världsskaparen utan också själen i vårt kosmos och den enskilda individens).
I personastrologi kan ingen förneka Saturnus i Jord möjligheten till att representera mer än döda avgudabilder och bokstavstrohet, en möjlighet som ligger öppen för Saturnus i filosoferande Luft. Men det är ändå svårt att undvika en viss hackordning, vilket inte minst romaren Plotinos med sina återkommande hyllningar av Eld som det element som bäst kan förklara vad den gudomliga världen handlar om.
Länken till den korta Herakleitos-studien påminner om att även tidiga filosofer höll Eld för att vara Grejen! (Författaren har mycket intressanta tankar om själen visavi de fyra elementen.) Jämför hinduisk astrologi som uttryckligen ger Solen, en Eld-planet, rollen som själens eller atmans signifikator). Men bortom astrologin finns själens orientering - träder den "vägen ned" eller "vägen upp"?
De fyra elementen som "våningsplan" (de Kaldéiska oraklen ser de fyra elementen som världar orsakade av "fallna änglar"!) kan faktiskt tolkas som en prefigurerad väg i horoskopet, med mindre människans "fria vilja" tar beslut. Horoskopets tendens horoskopet verkar i annat fall som Ödets eller Lyckans lott (på gott eller ont).
Varför har Sideriska blivit så "existentiell" (inte i västerländsk mening) på senare år? Det beror inte främst på att bloggaren nu är 14 år äldre än vid start utan kanske för att den hellenistiska lyckopunkten ligger just invid hans Sol (identitet). Största lycka således för en som förstår att tom klättring mot Solen som chefsroller beror på en sjuk kultur, en som vänt sig ut mot det "Yttersta Mörkret" och befinner sig någonstans på "vägen ned".
Sann lycka producerar denna astrologiska indikation bara om man förstår att Solen motsvarar, närmast och kanske naturligast, den individuella själen. Först på senare år har astrologins Lyckopunkt kastat ljus över bloggens ihärdiga intresse under årtionden för tidigare liv-förnimmelser. Solen/Apollo vakade över oraklet i Delfi vars devis var: Känn ditt Själv.
Naturligtvis kan man skapa sin lycka utan draghjälp från astrologins Lyckopunkt. Men ibland tycks astrologin peka ut en viss medvind även när ingen världslig rikedom antyds utan tvärtom armod (som även den svenska medelklassen nu erfar, folk i underklassen som den glatt ignorerat under många är nu inte de enda som får lära sig skapa sin inre lycka).
*****
