Paul Simons omedvetna bara hans normala medvetna?

https://www.theguardian.com/music/2024/oct/04/i-never-said-i-was-going-to-retire-paul-simon-on-disability-drive-and-the-mystery-behind-his-greatest-songs

Läsvärt i The Guardian apropå en dokumentär om låtskrivaren Paul Simon. Han gav uppskattade filmaren Alex Gibney fria händer. Gibney fångade mitt intresse med orden: "Jag har älskat Simon arbete under många år, men söker alltid sätt att gå djupare än en filmisk motsvarighet till en wikipediaartikel".

Han var närvarande under tillkomsten av Simons senaste album och, "det föreföll en möjlighet att gå djupt in i hans kreativa process, och se hur det som anmäler sig i det omedvetna kan formas till genomtänkta konststycken."

Västerländsk astrologitradition har sedan länge, hur länge har jag inte forskat i, bestämt sig för att det omedvetna psyket tecknas av 12e huset. Men forskning behövs kanske inte - detta var ju "den onda demonens hus" i den hellenistiska antiken och snarlikt i Indien där huset också tecknar "världsliga förluster". 

Allt tyder på en urgammal negativ värdering av det som ligger utanför egots kontrollen, eller platonismen som proto-psykologi där den rationella själen hyllades och den "irrationella själen" gällde för alla människor som ignorerade självfostran och i princip aldrig utvecklades bortom det begärsfyllda djurets medvetande, och en antydan av högre medvetenhet via sitt utvecklade tal- och skrivspråk.

Bloggaren har påbörjad läsning av den originelle franske antropologen René Girard som använder Bibeln för historiska insikter. Han noterar att Mellanöstern bidrog med insikten att människans naturliga lusta eller begär också är släktets största problem. 

Han tittar på de tio budorden (ursprungligen formulerade av babylonierna och övertagna av judarna) och ser hur avvikande det tionde är genom dess långvindighet jämför med de tidigare och föreställer sig se författarens tankeprocess i realtid: Det är som författaren ger upp försöken att exemplifiera det tusen och en ting en människans ofullkomliga psyke har det i sig att fatta begär till och avslutar tionde med att sammanfatta.

Du ska inte ha begärelse till din grannes hem. Du ska inte ha begärelse din grannes hustru, ej heller hans manliga eller kvinnliga slav, ej heller hans oxe eller åsna, eller något ting som tillhör honom.

Här ser Girard mänsklighetens problem: vi är omedvetna och begärsfyllda typer som imiterar vem som helst som står oss nära - "grannen" - och gör så många välfärdssamhällena till patetiska konsumtionstyper. Någon tidning (DN?) skrev häromdagen om den maktlösa människan som söker ge sina barn ett udda namn som hjälp ut på irrvägen "individualitet". Ett visst namn fanns det bara tusen av i Sverige och pinsamt för de inblandade föräldrarna finns hela tre stycken på en liten ö nära fastlandet. Här syns Girards insiktsfulla läsning av Bibeln: vanligt folk är små i hjärnan, egoistiskt och vill per BEGÄR ha precis samma som grannen har.

Men i astrologin (som jag förmodar Girard aldrig studerade) är detta kodat på ett mer elegant sätt än det klumpigt formulerande tionde budet. I Babylon var månguden Sin ytterst viktig och det är ju DEN REFLEKTERADE MEDVETENHETEN allt detta handlar om. Girards "mimetiska" beteende är helt enkelt "sinnet" eller "psykets" Måne. När människan bara är en härmapa ses hon i sitt "naturliga" tillstånd. Babylonierna måste ha värderat en uniform flockmänniskan högre än i dag där alla låtas leva ett individuellt liv. Girard nämner inte Babylon men noterar att gårdagens små samhällen KRÄVDE gruppmedvetandet (Månen = familjen/klanen) eftersom resurserna inte betraktades som självklara som för dagens slaktlamm fångade i det urbana livets variant av verklighet, där vart ego tycker sig fristående.

Nu kommer Paul Simons "omedvetna" i fokus för astrologins har flera sätt att söka tydliggöra typen av sinne (exempelvis via elementet). Av den handfull böcker indisk astrologi jag läst verkar Månen i Tvillingarna favoriserad som det sinne som uppkomsten på genuin mänsklighet, ett väsen som växer sig ur djurkroppen och mer hör  hemma på den "rationella själens nivå" (talar Världssjälen här, som likt den individuella mikrokopior fördelar sig på rationell/irrationell). 

I princip oläst förblev inlägget Den duala själen (300-talets psykologi) men det sammanfattar en äldre mänsklighets insikt om att en människa består av minst två medvetandenivåer ("allt flyter" i själva verket) och återknyter till den astrologiska Tvillingarna, symbol för förmågan att uppfatta dikotomier. Jungfrun är också ett merkuriskt tecken, men där är förmågan inte diktotomier utan sakliga skillnader mellan ting. Det är i Luft som intresset vaknar att förstå tingen i ett större schema - schematikern Saturnus är essentiellt Luft och Platons Idévärld är en högre verklighet än de materiella kopiorna (en högre ontologisk ordning).

Att Paul Simon har Månen eller sinnet i Tvillingarna och därför inte självklart är en härmapa utan ett sinne som kan intellektualiserar över sinnesupplevelser det stämmer med att alla de tre Luft-tecken anses "genuint mänskliga", Luft representerar det varigenom människan skiljer sig från övriga djurarter, även om skalan är glidande. Det finns definitivt människokroppar som huserar rent brutala djur.

Inlägget från 2015 om Paul Simon gav honom inte mycket kredd som filosof men även sinnet/Månen tar sin kurs utifrån vad Solen levererar och Solen i Jungfrun som antikens slav/slavinna motsvarar de erfarenheter "den lilla människan" är väl rustad att registrera och funder över. Både Måne och Sol i merkuriska tecken ger en hyperreflektiv typ, men i världsliga frågor. Jämför hur författaren Arthur Conan Doyle med filosofins Jupiter på Tvillingascendenten (i den "duala själen") drog starkt mot det övernaturliga livet (icke-Jord) senare i livet.

Artikeln i the Guardian nämner att Simon upplever sig ha mottagit vissa sånger som från högre ort (ingivelser) och här blir den milda röra som var astrologin för tvåtusen år sedan akut. Är det Platons önskan att döpa om daimonen till den rationella själen en ledtråd här? 

Den rationella själen är en språklig representation av den högsta nivån av den sinnliga själen (inom detta universum) men bloggen har fastnat för den sjunde sfären (Saturnus) som en förnuftsprincip som egentligen representerar Gränsen in i denna värld motsvarar det övernaturliga gudomliga Intellekt som den Saturnus som "blickar upp" kan återknyta till. 

(En Saturnus som blickar ner och kanske till och med verkar genom Jord-elementet ligger närmare den slavdrivare eller arbetsgivare som givit planeten sitt rykte som den Stora Illgöraren. En ren bild av materialismens orientering.)

Vad göra med Paul Simons inspiration från ovan? Fascinerande nog förenas två traditioner och vare sig DAIMON eller RATIONELL SJÄL tronar båda i det världsligt inflytelserika huset, tillika "icke-jagets" zon utan ett representativt jag.

För att komplicera historien om artistens publika figur såg jag en konjunktion mellan Satansstjärnan Algol (2:17) och Saturnus (4:35), men det var väl tolerant och mot antikens tillåtna avvikelse på 1 grad (motsvarande en lillfingerbredd mot himlen) och jag stannat vid 2 grader. Men vem har svaret? Simon fick skit som uppträdde i Sydafrika men han försvarade sig med att han var musiker och inte politiker och bara spelade med sina färgade musikervänner. (Artikeln kommenterar ytterligare.)

Är detta ändå den förledande typen av Satan? Borde han vetat bättre? Hans solära drivkraft är genuint musikalisk: Solens fundament Merkurius står i konstnärliga Vågen, vars härskare Venus i sin tur står i udda Skorpionen där Venus kan bli så ultrakräsen att vanliga sinnen inte är i närheten av denna lyhördhet. På sitt stilla sätt är Paul Simons karta extrem. Artikeln nämner de första versraderna i "Sounds of Silence" som fångade världen: "Hello darkness my old friend / I’ve come to talk with you again" - är inte det här skorpioniskt vet jag ingenting!

Så frågan om Simons "omedvetna" och att se hur det fungerade är inte så enkel som att kika in i 12e huset. Månen i Tvillingarna är inte OMEDVETEN och dessutom inte hemma i 12e som en "ren bild" utan tvärtom i 11e idealhuset som definitivt är medveten och därför i full besittning av den merkuriska Tvillingarnas språkliga formuleringsförmåga. 

Att sedan Merkurius själv också står i Luft - i luftiga kommunikationshuset (tillika "sång och dans" som specifika kommunikationssätt) - det ger Paul Simon lika många pluspoäng i det han blivit känd för som den ansamling nybörjarproblem som hopades i Anna Kinberg Batras karta. Man kanske kan säga att Simon har ett ovanligt rymligt medvetande så att artikeln gör hans sinne lite märkvärdigt. Det är naturligtvis ett tecken på viss självkännedom att kunna identifiera visst medvetandeinnehåll som "definitivt inte mitt". 

När jag för några år sedan helt oväntat återfick ett minne av mitt sovrum i ett kort lägenhetsboende något år vid fyra-fem, var drömmen närmast övernaturligt klar ("lucid dreams"). Inga tvivel att drömmen härrörde från "jaget" i detta liv. Den korta drömscenen var lika verklig som att här och nu gå in ett angränsande rum.

Det är från klara ögonblick av denna typ man måste fatta religionsforskaren Rudolf Ottos tankar om "Det radikalt annorlunda" (Det Numinösa) som jag är säker Paul Simon syftar på i dessa "gudabenådade" ögonblick av ren kreativ inspiration. 

Artistens femte kreativitetshuset för inte glömmas, i synnerhet eftersom dess ägare religionens och filosofins Jupiter tronar mäktig i 10e huset - men dock inte som horoskopets Atma Karaka (själssignifikator - indisk doktrin och skild från den hellenistiska daimonen). Jupiter ligger en halv grad söder om solekliptikan och förlorar därmed det planetära kriget med demonen Rahu också på samma grad i slutet på sitt tecken men per definition 0° latitud (högre = vinnare). Här återkommer frågan om filosofi/religion, socialpsykologi eller vad som nu varit Simons ledande själsliga motiv. Kanske motiven skiftat genom åren...

Hans demoniska ambition (Rahu) i Lejonascendenten kommenterades som föräldrarnas invandrarbakgrund och armod i början av livet i inlägget från 2013 (länk ovan). Jag tvekar att knyta Rahu kvaliteter som relaterar till det övernaturliga, men det här horoskopet är helt enkelt svårt att förstå. Så mycket som ingår i den här förpackade själen!

Dubbelgångare ett djupt geometriskt fenomen?

Paul Simon och James Foley

Jag hade aldrig sett fotot på den förste amerikanska journalist IS avrättade förrän jag idag läste om rasisten Marine Le Pens okänsliga bilddelning av den halshuggne James Foley. Men jag kände genast och omisskänneligt igen den ungersk-judiske låtskrivaren Paul Simon som under sin storhets dagar lät som herr Deppig Dag själv. 

Behaglig men oftast gränslöst låg och synbarligen utan några andra ambitioner än att beskriva sina fattiga förfäders ankomst till Nya Världen ("we've all come to look for America...") - fast listigt framflyttat i presens - och upptäckten att det materiella välståndet inte var garanterat. En melodibegåvad vardagsrealist men utan de filosofiska bottnar i texterna men ibland hör hos judiskättade artister. Däremot mycket existentialism (som jag underkänner som regelrätt filosofi.) Paul Simon till och med hånade Robert Zimmerman alias Bob Dylan på en 60-talsskiva, fast t.o.m. den unge Dylan var ljusår före Simon i sitt mångbottnade och av judisk mystik influerade textskapande.

Uppenbarligen drevs också James Foley av berättarlust och inför deras påfallande snarlika ansiktstyper skulle jag ha gissat på samma soltecken - jag är mycket osäker på att ascendenten verkligen dominerar så starkt i utseendefrågan! I det här fallet går det inte att jämföra ascendenter eftersom bara Simons Lejon i öster är känd. För Foley ritar jag istället upp en naturlig zodiak:

Faktum är att jag inte visste Paul Simon var av judisk börd förrän jag ritat om kartan och såg Satans stjärna lysa på hans himmel som om han var Svenskt Näringslivs handgångna man! En snabb googling bekräftade intuitionen. (Se Israels horoskop för en möjlig förklaring till den korrekta associationen - Gud ger Satan fria händer med själar/länder som syndat, för att testa dem och se om de har någon känsla för det rätta kvar.) 

Paul Simon har visserligen en borttynande tumme med kungamakaren Regulus i öster, vilket måhända är förklaringen till ett det finns något lätt illuminerat över hans musik även när den är dyster...

Funderar man kring look-alike-vibben så är det lustigt hur nära de är födda varandra men ändå i olika tecken. Simon en sen Jungfru och Foley en tidig Våg. Jag skulle vilja föreslå att deras tärda ansikten (i yngre år) inte handlar så mycket om zodiaktecknet som krigarplaneten Mars som opponerar bägges Sol. Den sägs ge seniga och smala typer. Det finns en spänning i käkbenen - fastfruset som ett fysionomiskt faktum - vilket ofta röjer att Mars är starkt närvarande i individens öde.

Men sedan kan man alltid fundera om det här med dubbelgångare bygger på långt mer komplex geometri än den här bloggen någonsin nuddat vid. (Platon hävdade dock allt att formernas värld utvecklar sig för våra sinnen via en medlande men i sig oviktig nivå som kan representeras matematiskt.) Se t.ex. hur båda männen har Månen i Tvillingarna och båda har måndisponenten Merkurius i Luft, i Vågen. Har den konfigurationen någon påverkan på ansiktet, givet hur rank Vågen är i båda horoskopen?

Att båda också har Venus i Skorpionen kan vara intressant som en utseendefaktor eftersom den är en degraderad bas för Månens disponent (vi talar faktorer på andra nivån under den manifesta Månen).

För den halshuggna Foley står Venus i dödens Skorpion dessutom som bas för hans "fallna" Sol i Vågen. Just det problemet har inte Paul Simon, för vilken Venus primärt (och det vet vi tack vare klockslaget) deltar i en "socialrealistisk" axel från låghet (4e) till höjderna (10e) som man brukar hitta hos strebers och karriärklättrare ("we've all come to look for America"). 

Jag har dock mött den här axeln även hos människor som engagerar sig i samhällets hackordning och de som blivit offer för den snarare än att klättra för egen del!

Nu är James Foleys karta osäker, redan en tidig eftermiddagsfödelse och Månen går in i Kräftan, och drabbas då av en 90-gradersattack från våldets Mars i Väduren. Men Månen i Tvillingarna är ännu mer signifikativ eftersom den delar tecken med Liemannen (Saturnus) och halshuggningens Ketu! 

T.o.m. horoskopet för James Foley som "ren, himmelsk idé" beskriver ett öde och en utgång (Månen) som liknar hans jordiska livslott. Vad som möjligen är hybris kan ses i äregiriga hungerdemonen Rahu som i Skytten tecknar långa äventyrliga resor men där disponenten Jupiters placering i Stenbocken avslöjar att Foley sökte personlig makt eller samhällsposition genom sin journalistik, sökte bli någon genom sina rapporter. Det straffade sig.

****

Se också jämförelsen mellan utrikeskorrespondenterna Åsna Seijerstad och  Lara Logan.

Look-alike-upplevelsen själslig? (Samt: lungcancer)

När jag ser Aftonbladets foto på framlidne tv-personligheten Johnny Carson anmäler sig genast en Paul Simon i början av sin medelålder. Jag känner exakt igen Carsons dröjsamma och eftertänksamma blick från ett gammalt foto på Simon.

När jag väl hittat bilden på Simon inser jag att den fysiska ögonformen inte är identisk men horoskopens bekräftelse visar exakt det filosofen Plotinus sade: man kan antingen närma sig livet med det korrupta, demoniska förnuftet eller med det högre gudomliga. 

Den låga demonen använder sinnesintryck, räknar och mäter med linjal på tillvaron (en riktig Anders Borg och Fredrik Reinfeldt). De här människorna berömmer sig att det som egentligen är deras sorgliga begränsning: att de inte fäster avseende vid något annat än empiri - vid data som strömmar in i deras sinnen från själens döda och förtingligade utsida. 

Människans högre intellekt står istället närmare gudarnas värld och lyssnar direkt till sanningen. Och de rena Idéerna är ibland inte helt rena i sitt fysiska utförande, Det är därför mitt minne var mer sant än de här två fotografierna antyder.

Eftersom jag har både Johnny Carsons och Paul Simons horoskop med klockslag har jag uppenbarligen beräknat dem vid något tillfälle och dessutom noterat att tv-mannen rökte sig till lungcancer. Det skulle inte förvåna mig om jag noterade hans horoskop när jag slutade röka för 10-11 år sedan (innan upptäckten av den sideriska zodiaken) och sedan aldrig tittat på kartan. Paul Simons horoskop kommenterades på bloggen i augusti 2012. 


Johnny Carson:

Paul Simon:

Med de noterade födelseminuterna skiljer bara en grad mellan männens ascendentgrad, vilket påminner om hur meningslöst det är att jaga illusorisk precision när ingen vet om klockorna gick rätt vid båda förlossningarna. Mig veterligen finns heller ingen tradition som talar om snarlikheter via aspekter mellan enskilda punkter inom t.ex. Vågens och Lejonets sextil.

Men den "intellektuella blicken" jag tyckte mig känna igen från Simon i fotot på Carson hittar faktiskt en gradexakt parallell i en Merkuriusplacering i samma tecken som bloggaren. Är alla look-alike-observationer i själva verket själens försök att identifiera och förstå sig själv?

Båda männen föddes med en Merkurius i Vågen bara 1½ grad från varandra, Carsons i 17°20' och Simons i 18°50'. Dessutom är Carsons "miniatyr-Sol", eldplaneten Mars bara tre grader från den plats Simons Sol ockuperar i slutet av Jungfruns tecken. 

Om jag såg Carsons död i lungcancer för tio år sedan minns jag inte. Men idag, med den sideriska zodiaken och antikens enkla schematik, är naturligtvis illgöraren Mars i tolfte huset och i attack mot tredje respirationshuset inte så lustig, särskilt inte när man ser hur Mars piskar upp sot eller jord eller smuts och skickar rakt in i tredje huset vars Jupiter kopplats till celldelning och Månen är just cellen. 

I Carsons horoskop är såväl Mars som Jupiter verksamma illgörare! Talrika onda omen kring tredje huset för medier och lungorna/respirationen således!

Här är då ett prima exempel på intrycket att Jord smutsar Eld ibland uttryckt som brutaliseringen av den inneboende anden pga. jordisk besmittelse. Uppenbarligen är inte en Mars i tolfte helt utan sin verkan, men med mindre man går i kloster eller hamnar på sjukhus kan man leva i lycklig omedvetenhet om "den onda daimonens" subtila påverkan. 

Jämför med vad som händer när den dolda Mars i puritanismens och den nästan diskriminerande renlighetsivraren Jungfrun flyttar ut ur sitt försåtligt dolda (omedvetna) påverkan och blir ett direkt irritationsmoment:

Reinfeldt har i likhet med Johnny Carson den naturliga illgöraren Mars också som en verksam illgörare och han har den som bekant i sitt första ego-hus. En sådan illvilja och negativitet i den egna personen måste vara svår att leva med och man kan förstå att Reinfeldt väljer att gå på sjuka och arbetslösa! En lite ond sadist, det är vad svenskarna valde som sin ledar. Inte konstigt att nynazismen och Sverigedemokraterna blivit ett problem i Sverige i "Reinfeldts tid".

Hos Johnny Carson var lustigt nog tv- och medieplaneten Merkurius den onda daimonen (12e husets tillfälliga ägare) och denna kvicktänkta Merkurius stod nära maktkåta Saturnus i första egotripparhuset. Mannen var i sin person/ascendent en kronisk (Saturnus=Kronos) institution i amerikansk tv! 

Samma usla förstahusposition (sjukligt och konstant fokus på den egna personen) hade Saturnus i den diktatoriska Margaret Thatcher och den maktlystna och "svåra" Barack Obama. Notera bådas fåfänga medvetenhet om den egna stilen och dresskoden. Thatcher slutade inte sina dagar med lungcancer men som akut senil. Det demoniska lägre förståndet som drivit västvärlden djupt in i den omänskliga marknadsliberalismen togs ifrån henne.

Jag måste säga att astrologen Narasimha Raos summeringar, som jag återgav i samban med läran om planeternas verksamma natur, inte stämmer så bra!

Han hävdar t.ex. att en verksamt ond Mars neutraliseras om den befinner sig i ett ont hus, vilket gäller för Johnny Carson. Ändå dog Carson i lungcancer.

Är det så att man måste ta tolkningen längre? För den onda daimonen - här: Merkurius - är själv allra minst passiv hos tv-personligheten. Den intar en narcissistisk linslusposition i första huset och Saturnus - tidens herre - visar att han vill synas som person och "göra en skillnad". Men kanske gör detta att den onda men "latenta" Mars stimuleras av den likaledes onda andhämtaren eller respiratorn Merkurius i ett prominent och för den egna kroppen viktigt läge! 

Jag bara kastar ut den här möjligheten till varför Mars ändå inte passiviserades genom att förpassas till tolfte exilhuset - Carsons ego aktiverade dess skadliga effekter (mot tredje huset och Jupiters cellförändringar - Månen/Cellen ligger också i lungornas tredje).

En annan möjlighet är att man av de planetära cyklerna (dasas eller dashas) kan utläsa en slumrande Mars som senare i livet vaknar till liv och då jobbar mot det första kroppshuset tillsammans med Saturnus i hans roll som Döden.

Jungfruns musikalitet (Paul Simon & Cat Stevens)

Det här skrevs den 30 juli och blev sedan liggande en månad. Med lite mer uppmärksamhet hade den kunnat länkas till nyheten om årets Polarpristagare, Paul Simon! Oh well...

Paul Simon och Cat Stevens tidigare i deras karriärer

 
Eftersom Nya Moderaterna och Fredrik Reinfeldts horoskop så generöst visat hur den sämste sidan av Jungfruns tecken ser ut, dess ovilja att sträcka ut en hjälpande hand eftersom dess hela världsbild handlar om "envar för sig själv"-filosofin, har jag avsiktligt arrangerat två fenomenalt begåvade musiker i samma inlägg som plåster på såren för alla med en planet i Jungfruns tecken.

Paul Simon är en levande legend för åren med Art Garfunkel och hans intrikata sätt att bygga melodier och spela gitarr associerar direkt till det merkuriska intellektet, som i Jungfruns tecken tycks vara mer "knepigt" än samma Merkurius i Tvillingarna. Enkelt uttryckt för att det är Jordelementet som sådant som introducerar förmörkelser i andesjälens liv. Merkurius i Luft lever ett lättare liv och är nöjd med att tankens modeller är vackra, symmetriska, smarta - eller hur man nu sätter sig ribban. 

Jungfrun är i Jordelementet primärt en "görare" eller intellektet applicerat på konkreta ting och den som rusar rakt in tjockan är inte längre den Buddhi som ser igenom tingen, utan "knepigt" måste konstruera sina argument från världens utsida. Jordelementet symboliserar exilen från andens dimension i vilken allt redan ligger förklarat och utbrett och där intellektet bara behöver öppna käften och tala om vad den ser.

Logos, ordet som också är förnuftsprincipen, kan även beskrivas som den dos av Guds medvetande som spjälkats av och som utgör andesjälens absoluta centrum - en nivå bortom astrologins räckvidd men där just ledet "ande-" söker återknyta till grekiskans/Platons Nous. För det är allmänt vedertaget att Nous hos grekerna är en tanke (t.o.m. ett idélån) som hos indierna benämns Buddhi eller den kosmiska intelligensen (som dock på inget sätt är en djinn som stoppats in i en försluten kruka och nu är identisk med kosmos). Luftkopplingen kommer sig ju av att Buddhi är indiernas namn på Merkurius: Luftassociationerna tränger sig ständigt på när folk söker hitta ord för det osynliga!

Intressant med Paul Simon är att han är så skrämmande ärlig när han hämtar material från sitt inre att jag knappt kan tro han själv förstod varifrån låten "I Am a Rock" från mitten av 1960-talet kom. Den är avsiktligt slängigt avvisande ("defiant") och attitydstinn, som om Paul försöker gestalta en viss persons - men inte han själv förstås! - negativa inställning till det sociala livets alla beroendeförhållanden. 

Men det är ju hans egen djupaste essens som talar, Jungfruns tecken som också Garbo demonstrerade med fulländning i frasen "I just want to be left alone". Paul Simon är Fredrik Reinfeldts perfekta kampanjmusiker! Låt oss leva det själviska livet!

Jag vet att detta inte är mycket tröst för Jungfruns tecken, men innan vi kan komma till det bra måste man inse att Paul Simon kanske skrivit Jungfruns text bättre än någon annan. I princip alla negativa inlägg om hur det här tecknet dominerar självisk moderat politik kan summeras i denna Simons nidbild av en människa som försöker hålla världen utanför. Som sagt, undrar om han själv vet hur kan kunde skapa en så perfekt bild...

Utvikning. Här skulle en anhängare av den skeva västerländska zodiaken kanske försvara Simon som Sol-Våg med att det inte var hans solhjärta i den sociala kompetensens tecken som skrev den låten, utan den tropiska Månen i Kräftan. Inte värt att bemöta. Simons totala sångbok är till brädden född av material som formligen skriker Jungfrun och hennes ensamhet. "I Am A Rock" tillkom när Simon lämnat Garfunkel och reste ensam ett år i England för att undersöka - sig själv förstås - och den engelska vistraditionen.

Han blev då bekant med skotske vissångaren Al Stewart vilket syns på männens perfekta match. Båda har Månen i sideriska Tvillingarna - två resande trubadurer - det tredje huset (Tvillingarnas naturliga hus) är f.ö. särskilt dedikerat till sång och dans i indisk astrologi. Och Al Stewarts fina Sol-Lejon var något som Paul Simons Lejonascendent kunde relatera till - så byggs band, astrologiskt.

Och glöm inte den gamla kopplingen mellan stjärnan Spica (i Jungfruns veteax) och traditionen om hennes sårbara och ensamma position på himlen. Är det denna gamla myt som DRIVER tillvaron på jorden och alltjämt får Jungfrur som Simon att gestalta den räddhågsna privatismens etos?

A winter's day
In a deep and dark December;
I am alone,
Gazing from my window to the streets below
On a freshly fallen silent shroud of snow.
I am a rock,
I am an island.

I've built walls,
A fortress deep and mighty,
That none may penetrate.
I have no need of friendship; friendship causes pain.
It's laughter and it's loving I disdain.
I am a rock,
I am an island.

Don't talk of love,
Well, I've heard the word before.
It's sleeping in my memory.
I won't disturb the slumber of feelings that have died.
If I never loved I never would have cried.
I am a rock,
I am an island.

I have my books
And my poetry to protect me;
I am shielded in my armor,
Hiding in my room, safe within my womb.
I touch no one and no one touches me.
I am a rock,
I am an island.

And a rock feels no pain;
And an island never cries.

Här är de, moderaternas höga grindar som skyttar deras privata boenden, deras rädsla för att identifiera sig med andra - för det gör ont! Reinfeldts njugga hånleende på läpparna: "It's laugher and its loving I disdain." En tillkämpad självkontroll fast vem som helst ser att mannen är livrädd för att likt Jungfrun bli våldtagen och berövad sin naiva och privatistiska syn, sin falska ideologi att var och en är en liten isolerad ö som bara ska jobba och konsumera för sin egen del.

Men också: böcker och poesi för att skydda mig med! Hur typiskt Jungfruns mer litterära böjelser som bloggen också noterat tidigare. Men Simon råkar avslöja vad Jungfrun har dem till - att skydda sig från det verkliga livet med.

Lyckligtvis var inte detta allt på Paul Simons stjärnhimmel för då hade han varit en bra tråkig typ! Men tittar man noga på hans texter finns ingen som helst filosofi där. Jungfrun ägnar sig helt åt vardagen och det näraliggande, bekymrar sig om sina egna tankar och känslor, en extrem introvert kort och gott. Och så låter egentligen Paul Simons texter. Men det är så intelligent skapat och så tydligt att man lätt glömmer att han uttrycker den moderna sekulära och urbaniserade individen. 

Halleluja-tramset på Simon & Garfunkels debutalbum passade så otroligt illa in i helheten att man direkt hörde att det inte tillhörde duons centrala värden eller verkliga styrka. Det är möjligt att Paul Simon är kristen, jag har inte kollat upp. Men han låter inte som en sådan, utan som en som ägnar sig åt längtan och fruktan och livet i alla dess små enskildheter - ett hyperbegåvat barn av denna världen.

Och det tycks också Satan på toppen i horoskopet säga att han är.

Många texter handlar om ensamhet och har en "låg" stämning, jag förmodar att Algol, bortmotad av Saturnus och i opposition till Venus avslöjar att det i Simons bakgrund ändå finns någon slags puritansk kristen fostran. Han är så att säga den första generationen av sekulariserad avkomma. Faktum är att han har två "sataniska axlar", dels den baserad på zodiaktecknen Oxen och Skorpionen, och dels den som deras naturliga hus (2a och 8e) tecknar. 

Här är den andra axeln hyperaktiv via två eldiga planeter i rörliga (sattviska) tecken. Jag förstår plötsligt varför Simon är så dyster i sitt tonskapande men samtidigt så lätt och kvick i sin musikaliska penselföring att man kan missa hur svart han är. Också Månen i Tvillingarna understryker hur snabbtänkt och begåvad han är. Showmanskapet som kvällspressen nyligen skrev om (efter en spelning i Sverige) kan förstås härledas till det sceniska Lejonet. 

Jag vet inte om Simon sålt sin själ till Djävulen för den legendstatus han fått, men - och här kommer slutknorren - om det så är kanske man ska tänka sig att flöjtspelaren Pan (Faun, Fan) kanske är Djävulens mest godartade uttryck. I den här aspekten saknas dess ondska eller försök att korrumpera själen av ren "fanskap".

Pan som naturens rådare är visserligen en riktig bock, men arketypen har ändå attraherat andra konnotationer än den sataniske Åklagaren. Om det nu är Pan som informerar den formalistiska Saturnus och detta förstås i Venus tecken Oxen, då kanske vi helt enkelt har en bild av en exceptionellt musikalisk själ här - särskilt som också Venus blandar sig i via opposition!

Paul Simons horoskop må ytligt likna det för Svenskt Näringsliv, men de sysslar med olika saker. Eller? Paul Simons skiva Graceland firar nu 30 år och det där var en tid när Simon fick mycket skit för. Artistvärlden i övrigt bojkottade Sydafrikas rasistiska lagar, men han åkte ner till Sun City, motsvarigheten till Las Vegas, och spelade för generösa summor pengar och utan, tydligen, någon som helst politisk medvetenhet. [Rättelse: han spelade inte Sun City, men bröt ändå mot FN:s artistembargo.]

Kanske Jungfruns privatistiska perspektiv inte räckte för att se det rätta att göra. Å andra sidan kom det en bra skiva ur debaclet och alla (hör noga Reinfeldt!) kanske inte är födda att ägna sig åt politik, som när allt kommer omkring, handlar om att gagna folket.

Hur mycket jag än gillar Simons eftertänksamma melankoli - och han har tredje husets sång- och danshärskare Venus i aspekt med tionde huset för karriär - så räcker inte det här horoskopet för att upprätta den ära jag kan ha tagit av Jungfruns tecken genom att återupptäcka dess tvivelaktiga rykte i antikens astrologi. För så här har det låtit: indisk tradition - fienden. Hellenistisk tradition - olyckan. Traditionen om Spica och våldtäkten av Persefone - en avledning av gamla babyloniska myter om kärleksgudinnan Ishtars "fall" ner till Underjorden att jämföra med Venus traditionella "fall" i Jungfruns tecken.

*****

Jag går istället över till Cat Stevens som fick en rapidsnabb karriärstart i övre tonåren med några hits ("The First Cut is the Deepest") innan han nästan dog i lungsjukdomen TBC och sedan - fortfarande bara i de tidiga 20 - startade om sin karriär med ett nytt sound. Även här finns samma djupa introspektion som hos Paul Simon, men ett helt annat socialt patos och en rastlösthet som Paul Simon bara avslöjar (Jungfrun är som merkuriskt tecken nervöst lagt, snabbt att tappa tålamod med de långsammare eftersom det själv representerar en cerebral typ).

Idén till inlägget kommer sig av att jag fick händerna på en gammal knastrig LP med Stevens, den storsäljande "Catch Bull at Four" från 1972. Jag var aldrig förtjust i Stevens musik på radion vid den här tiden, men nu fick jag chansen att höra ett helt album och inte bara den rivigt nerviga "Can't Keep It In" som jag minns som en av de första låtar på radio jag positivt avskydde. 

(Jag var helt enkelt för ung och outvecklad i musiksmaken för att uppskatta den här typen musik och hade ingen aning om att Stevens hade grekiska rötter - vilket jag nu tydligt hörde i musiken. Grekerna har alltid uppfattats som ett nervigt, merkuriskt folk! De såg sig själva på det sättet i antiken.)

En genomgång av alla Stevens album på AllMusic.com visar att hans ryckiga och abrupta spelstil (som om han inte har tålamod att låta en idé sätta sig utan merkuriskt bryter upp sin egen musik) var ett genomgående särdrag. Recensenten låter sig inte imponerad av ett särdeles inåtvänt, självefterlåtet och ointressant album där Stevens mer låter som en matematiker eller pythagoreisk numerolog - jag tror det första inlägget på bloggen som påminde Jungfruns koppling till sifferbegåvning var det om astronomen och ufologen Jacques Vallee.

Efter att ha noterat att han var nära döden två gånger - han drunknade nästan 1976 - så blev jag formidabelt intresserad av att göra detta horoskop. (Höll själv på att drunkna 2005 och det blev starten på ett helt nytt liv på en högre kvalitetsnivå.) Lyckligtvis finns tidpunkt för Cat Stevens och det visar sig direkt varför han hade en så nervig natur via en uppenbar "appointment with Death". 

Likt Reinfeldt har Cat Stevens Mars stigande i öster och är därmed en olycksplanet som aspekterar det åttonde huset för korruption och död (men också, i sällsynta fall, grogrunden till en pånyttfödelse). Det är en känd Cat Stevens-historia att han, en andligt sökande person, bag Gud om hjälp i vågorna och tolkade sin överlevnad som ett skäl att verkligen ge sig hän åt religionen. 1977 konverterade han till Islam som den kärleksreligion den är för dem som vågar se igenom västerlandets paranoia efter det extremistiska attentat mot den Store Satan den 11 september 2001 (se om USA:s perversa dödsdrift här).

Vad som skiljer Reinfeldts normalnerviga och småarroganta Mars stigande i Jungfrun med Cat Stevens variant är att sångaren hamnar i någon konstig rundgång: Mars kastar sin dödsaspekt från första jag-huset mot det åttonde tecknet och i dödshuset står nu "förstoringsglaset", den hungrande demonen Rahu och gör allting i den här frågan mycket större! Tala om dödsdrift! Och vad är det Rahu förstärker när den triggas av Mars aspekt? Jo sitt värdteckens härskare, som är...Mars! Därav rundgången. 

Plötsligt förstår jag varför jag fann mannens sjungande så outhärdligt när jag var liten. Eld i Jord är en smutsig eld. och han var själv inte nöjd med sig själv och sitt liv. Allmusic.com gav mig en insikt i hur han hatade sitt eget liv som popsångare och egentligen inte ville ha det.  Att vi har en fullmåne mellan Stenbocken (yttre form, formalism) och Kräftans ständigt skiftande stämningslägen, är inte heller ett omen om en stabil natur. 

Men att därtill hitta de merkuriska och intellektuella Tvillingarna i tionde karriärhuset med verbala Merkurius och konstnärliga Venus var bara för mycket. För hur passande är det inte med en man som lär få leva sina dagar med det faktum att han själv vill heta Yusuf Islam men alla hans fans fortsätter referera till honom som Cat Stevens. Tvillingarnas dubbelnatur kan vulgärtolkas i den riktningen även om det inte alls fångar den djupa tanken bakom tecknets dubbelhet. 

I Indien indikeras Tvillingarna med en manlig och en kvinnlig figur och påminner om tecknets nyfikenhet på sociala kontakter inklusive sexuella. Jag umgås föga med skurkar och drägg, men känner en enda människa som dejtade ett halvdussin eller fler kvinnor samtidigt just efter en skilsmässa och hade flera sexuella affärer på gång samtidigt. En Sol i Tvillingarna naturligtvis, med en typisk dos Vatten för en tendens mot den sunkigare typen (jfr poeten Marcus Birros ständiga malande om sitt förflutna som alkoholist ).

Att som mer än vuxen återvända till en ung Cat Stevens - "I can't keep it in, Oh! I got to let it out... So much to say..." var en mindre uppenbarelse. Nu hörde jag hans energiska men ännu oförlösta Jungfru. Han var nära att dö en gång men var tvungen att nästan dö två gånger innan det åttonde dödshuset avtvingade honom ett förpliktande till de andliga stämningar som inte lyckats bryta igenom helt. 

Cat Stevens/Yusuf Islams primära "mission" är som synes av tionde huset att kommunicera kärlek, man uppenbarligen var hans Jungfru-ego (1a huset) en så stor belastning och källa till irritation att han var tvungen att dö egodöden. (Stackars Fredrik Reinfeldt som trots samma stigande Mars inte fått den extra puffen från ödet - som kontrollerar Döden - att gå hela vägen och dumpa sin privatistiska utblick!

Jag vill se detta som ett Jungfruhoroskop - ascendenten är otroligt viktig i detta fall pga. rundgången som Mars för med sig. Men inte Jungfru på en förskolenivå utan Jungfruns konstantvärde satt i ett komplext sammanhang. Jungfrun som en spelbricka i ett skeende där Cat Stevens står inför sitt självupptagna ego om och om igen och varje gång vill han bara dö bort från sig själv. (Och att byta namn på värdkroppen är förvisso ett sätt att markera ett av de här varven genom åttonde dödshusets mörka dal.) 

Detta är då en bra Jungfru, en död Jungfru! En som gått vidare och slutat fixera sig på sitt eget och nu är helt fri att likt nästa tecken Vågen koncentrera sig på värdet av en fungerande social miljö - för det är i Luftelementet mänskligheten hör hemma, även om vissa dippar ner i lersörjan där djuren bor. Cat Stevens händelser i det publika tionde huset (det som rör många människor) är ett betydligt mer spännande budskap än Paul Simons, faktiskt, fast båda är experter på att berätta sina historier.

Och det är också en bra påminnelse: det är Jungfruns tecken som samlat flest Nobelpristagare i litteratur. Sannerligen att de gamla babylonierna såg himlen med klara ögon när de döpte Merkurius till Nebu, gudarnas skrivare.

Här har vi sett två hyperbegåvade lyricister som både har dubbel betoning på Merkurius - via både den himmelska kommunikatorn i Luft och också via den jordiska aspekten som väver in det konkreta livet i berättelsen.

Simon och Stevens-Islam... lite senare (2008/09)