Ett antal Oxford-texter som skrevs nära varandra i tiden hamnade i långförvaring. Den här skrevs vid glömt tillfälle, fylldes på den 8 juni (men delar läckte in i senare inlägg).
Mot slutet grenar den långa texten ut sig i ännu en reflektion över Sveriges "konstruktionsfel" och varför 9/11-attentatet skadade landets omdöme. Både äldre och kanske senare inlägg har säkert berört symboliken.
Rekapitulation av tidigare inlägg och ny upptäckt om socialklass och klädsel:
Rubriken är dramatisk och hoppar över några logiska tankeled. Men kanske klarnar det vartefter. Bloggaren mystiska dröm hösten 2005 om en figur vid namn Oxford, ledde efter en halvtimmas googling till insikten att det var en historisk gestalt som stått i fokus i en dröm med både verifierbara historiska detaljer och ren symbolik.
Drömmens öppning är fascinerande: en ung man går invid en mäktig modersgestalt som han skäller på för att hon anskaffat honom kostsamma klädesplagg, men i fel färg! Scenen skiftar och drömjaget befinner sig i ynglingens kropp - nu en äldre man som tittar tittar ner och ser sin mage i en fluffigt stoppad kavaj (dubblett), typisk Tudoreran. Inget märkligt så långt, plagget har förstås registretats omedvetet via perioddramer även hos en som inte har något klädintresse alls.
I Shakespeares sonetter. som jag aldrig läst ett ord ur vid tiden för drömmen, finner jag några år senare - och likt drömscen 2 är författaren en gammal man som vunnit perspektiv:
....Youth's proud livery, so gazed on now... (sonett 2, linje 3)
Till ungdomen hör imposanta kläder - "livery" kan också syfta på heraldiska emblem, något som en adelsman lätt kunde omvandla till en språklig figur, likt ovanstående. En snabb googling understryker vad jag på annat håll inhämtat om den unge Oxfords fixering vid kläder och klasstillhörighet:
Faktum är, klädsel under Tudoreran var så viktig att vad som kunde eller inte kunde bäras var inskrivet i lagen. En serie av lagar togs angående överdådighet vilka begränsade vad du, beroende av din sociala position, kunde bära för slags kläder i termer av material.
https://www.historic-uk.com/CultureUK/Tudor-Guide-To-Getting-Dressed/
Historiska fakta tyder på att drömmen illustrerar drottning Elisabet I i rollen som styvmoder till den unge 17e greven av Oxford, som blivit faderlös vid 12 och nu "ägs" av Kronan som nu rättsligt kan norpa åt sig släkten Veres rikedomar (Vere var en av Englands äldsta adelssläkter).
I bloggarens drömmen upphäver en kanske ännu tonårig Edward de Vere, teatraliskt så att ingen i omgivningen ska missa det: "Alla vet väl att min färg är smaragden!" Det mest bisarra är att drömmen verkar hämta stoff från bloggarens yngsta år - en halv mansålder senare!
Han älskade sin biologiska mors val av företrädesvis gröna tröjor åt honom, men invände sig runt sex mot en ogift och barnlös äldre släkting som sökte "köpa pojken" genom ett överflöd av gåvor, inte minst blå tröjor som han inte alls gillade. Här är ett mönster grundlagt redan i barndomen som årtionden senare återanvänds i en dröm som visar sig kusligt "välkomponerad": Oxford hade just den smaragdgröna månadsstenen enligt västerlandets astrologi. Smaragden tillhör Oxen, men historien visar att Oxfords unga och "besvärliga" natur passar mycket bättre med den österländska zodiaken som istället placerar födelsedagen inom den martiala Väduren.)
Att upptäcka att drottningens högra hand Lord Burghley fungerade som fosterfar under Edwards tid som myndling var intressant nog och än mer så att det i hans kvarvarande dokument hittats en liten notering om fostersonens födelsedag den 12 maj 1550 i tropiska zodiakens Oxe. (Edward var bara en av flera adelsbarn - att sno andras gods och barn var tydligen praxis för Englands yttersta Överhet vid denna tid av rövare i dyra kläder).
Att Edward de Vere skulle komma att bli en av Englands bästa astrologer påstod i vilket fall en insmickrande dedikation. Självklart kunde han så elementära saker som vilka tecken hade vilka månadsstenar. Om inte annan har det franska släktnamnet Vere en klar koppling till våren (maj) och den nya grönskan, så det finns all anledning att redan den unga grabben, offer för statens girighet och intrigerande skulle ha skapat sig hållpunkter och att fixera sig vid. Den gröna färgen tycks ha varit en hårt innött fixpunkt.
Vissa historiker spekulerar t.o.m. i att fadern John kan ha mördats och modern Marjorie Golding röjdes snabbt ur bilden (sättes väl i någon änkestuga) och den nya, sjuttonde, greven flyttar till London och Lord Burghley - då ännu bara är känd som William Cecil (har ännu inte berikat sig på adoptivsonens ärvda rikedomar och skaffat sig adlig profil).
Not. Marjorie hade en nära släkting som utbildade en ung Oxford några år, Arthur Golding. Han brukade skriva stela och kärva kristna moralskrifter men i hans utgivning finns också en hysteriskt okynnig översättning av romerska poeten Ovidius. Många smarta forskare pekar på att morbrodern vänligt lät unge Edward träna sig på latin med denna översättning och sedan ger ut den i eget namn eftersom hög adel inte förväntas vara simpla författare!
För Shakespeare-teoretikerna är tydligt "Goldings" Metamorfoser ytterst tacksam att peka mot - det kryllar av Ovidius i Shakespeares pjäser och då särskilt ordvändningar som pekar mot denna översättning men även det latinska originalet. Ergo: en ung Oxfords första stora skrivuppgift banar väg för det långt senare aliaset "Shake-speare" (greven har använt flera andra alias dessförinnan).
I ett par omgångar googlar jag vidare runt 2008-10 och hittar mer historiskt material. Hade i princip ingen kunskap alls om England, förutom självklarheter ingen kan missa: Henrik VIII:s alla fruar och barnet Elisabet som ärver tronen. Extremt magert med brittiska historiekunskaper vilken kanske är begripligt för någon som genom livet inte ens varit intresserad av Sveriges historia (förrän flera år in på den här bloggen 2009).
*****
Halvnya och nya fynd:
Skrivande morgon, den 8 juni 2023 återvänder bloggaren till Nina Greens dokumentsamling som noterats förr men aldrig blivit läst. Av någon anledning har vissa av hennes essäer samlats i ett arkiv hos de historiker och intresserade som driver tesen att 17e greven var författaren till "Shakespeare":
https://shakespeareoxfordfellowship.org/tag/nina-green/
Vid tiden åren efter den märkliga drömmen gällde bara den här, ännu existerande sajten som förestods av Green och tydligen alltjämt gör så:
http://www.oxford-shakespeare.com/
Trots okändheten presenterade hon skarp och noggrann historieforskning av bästa märke. Från arkivet läste jag en specialstudie av ett av Oxfords tänkbara alias före "Shakespeare". Trots att samma period beskrivits i flera biografier gick detta fokus på bara ett par initialer djupare även i kontexten än något jag läst.
https://shakespeareoxfordfellowship.org/who-was-spencers-ek/
I ett oansenligt pdf-dokument berättar hon koncist den förödande historien om hur Oxfords familjeförmögenhet förskingrades av en ohederlig adel som hade tumme med Kronan, redan innan Edward de Vere var född.
Trots att födelsetimman är okänd är en solär karta häpnadsväckande tydlig! Som om hans liv var påfallande predestinerat. Oxfords själ (Solen) intar det starkaste läge astrologin känner: exakt i mitten av Väduren där Solen i mannamodets och pionjärens tecken har sin "upphöjelse" (i Lejonet "bara" härskar Solen).
I princip dör ätten här, han får i ett andra äktenskap en son som dör ung. Saturnus symboliserar ätten men också restriktioner (och mest materiellt, Liemannen). Här antyds en mäktig ätt men Saturnus korta aspekt pekar direkt mot "halshuggningens" södra månnod Ketu i 12e huset för världsliga förluster. Både planet och tecken indikerar alltså förluster. Dessa var avsevärda om man ser hur Fiskarna i 12e har Stor Förmögenhets Jupiter i andra huset för egna, disponibla tillgångar. Också dessa försvinner genom 12e förlusthuset.
Det är inte konstigt att bevarade brev från den 17e greven av Oxford innehåller tjafs om pengar hela tiden! Men tack vare satens girighet kom han att med åren distansera sig allt mer från hovet, trots att han tillhörde den allra "högsta kasten", och blev alltmer känd som en avvikande kuf i dessa stela och manierade kretsar.
Han minglade hellre med författarbohemer och för de som nu återstod av familjeförmögenheten finansierade han under flera år inte mindre än två teatersällskap samtidigt. Kronan gav tillbaka en del av vad de beslagtagit från hans far, men likväl slutar konstälskaren Oxford sina dagar fattig men förblir i London i elegant villa eftersom ett andra äktenskap med en affärsmässigt slug kvinna vid namn Elizabeth Trentham.
Jag har noterat hur nätet är fyllt av smutskastning av Oxfords karaktär och det har mycket att göra med att Oxford måste demoniseras så att kopplingarna mellan honom och Englands nationalskald inte tas på allvar. I Nina Green-arkivet noteras speciellt en bok av en litteraturprofessor som 2003 demoniserade skiten ur Oxford. Hon anför några recensioner av mer kapabla bedömare:
https://shakespeareoxfordfellowship.org/4-reviews-of-monstrous-adversary-by-alan-nelson/
Snabbläst och övertygande (men klicka på rubrikerna så dyker långa och djupt insatta texter upp!)
Recensenterna är inte språkspecialister (likt den smutskastande professorn), utan främst historiker med en mer allsidig bedömning.
Den som ev. smittats av demoniseringen (som uppenbarligen utgår från England - amerikanska litteraturforskare har fattat Englands panik mot att deras historia revideras), ta gärna några minuter och läs länken härovan. Litteraturprofessorns fulspel blir riktigt underhållande i sin usla genomgång av Oxfords "dåliga stavning".
*****
Här ett litet stycke av Green i översättning - det rör tredje dråpslaget mot släkten Vere och detta är nu under Edwards egen levnad:
...Som nämnt tillskansade sig drottning Elisabet I mer än en tredjedel i ränta av den årliga nettovinst släkten Veres landägor producerade, i linje med arvsstatuten. Drottningen skänkte så (sin älskade) Lord (Robert) Dudley i ett kontrakt undertecknat den 22 oktober 1563, vilket formaliserade den de facto kontroll Dudley redan utövade över Veres huvudsakliga landägor.
Robert Dudleys magra tillgångar förbättrades därmed för all framtid tack vare den 16e grevens av Oxford död (när sonen och blivande poeten Edward bara var tolv). Detta blev starten på Dudleys kometkarriär i den högsta eliten. När han väl fått kontroll över Veres marker efter 16e grevens död den 3 augusti 1562, upplevde sig drottningen fri att överösa Dudley med ytterligare mark och förnäma titlar. (Han är nu känd som förste greven av Leicester - att hålla isär från hans oäkta son Robert Dudley, upptäcktsresande som flyttade till Italien.)https://shakespeareoxfordfellowship.org/wp-content/uploads/Green.Fall_.of_.House_.Oxford.pdf
Vid ett tidigare tillfälle på Sideriska lektes med alternativa horoskop för Oxford, föranlett av någon nutida biograf som ställde sig frågan hur pålitlig anteckningen bland Cecils papper. Jag ångrar den spekulationen - nätet är redan fullt av HELT grundlösa idéer och det behövs inte mer.
Men jag kan villigt medge det här inlägget kom till genom upptäckten, 17 år efter den suggestiva drömmen, att grevens onda öde slog till 22 oktober 1563 och resulterade i den nu trettonårige Oxford ett livslångt hatobjekt i Robert Dudley.
Detta extremt viktiga datum i grabbens liv är händelsevis bloggarens födelsedag (396 år senare) om man tillåter sig nyttja C.G. Jungs variant på den antika korrespondensläran, "synkronicitet" (meningsfulla inträffanden utan orsakssamband). Definitivt finns "brusten god karma" hos bloggaren antydd i 5e hus i formen av Sol/Mars-konjunktionen där BÅDA är "verksamt illgörande" och varnar för att söka makt (inte minst krigarmakt) eftersom här ligger dold karma begraven.
I alla år före upptäckten av den hinduiska astrologin har jag faktiskt undvikit karriärism, som om själen redan kände till det horoskopet via hinduisk tradition nu tydligt varnar för. Antikarriärism kan kopplas till en utopisk ny värld som tekniken nu börjar möjliggöra men vid födelsen betyder bara Ketu i 10e karriär- eller makthuset att området lider av akut dålig karma. Undviker individen själv karriärklättring till 10e kommer personen istället att få bevittna vidunderligt dåligt maktutövande i sitt liv och troligtvis makthavare som halshuggs (symboliskt eller bokstavligen avrättas).
Inte heller månnodernas symbolik kände jag till då Sideriska startade mot slutet av den fiaskobetonade personliga karriären som byggdes på en religionsforskarutbildning som visade sig vara rena dödsdomen på svensk arbetsmarknad - det rankades lägre än en obildad! Bloggarens Sol som verksam illgörare i normalt lyckosamma 5e huset för ledarskap eller kreativa personligheter tecknar enligt hinduerna "brusten god karma", en gräddfil som kommit av sig redan vid födelseögonblicket. Inte konstigt att Oxford utövat en märklig dragningskraft sedan nattdrömmen 2005, här fanns en historia att upptäcka och genom den tydligare självinsikt...
I England kämpade Oxford om drottningens gunst, men hon föredrog Dudley. En reservation för att det kan ha funnits en kort romans mellan den intriganta och närmast pedofila drottningen och en ung Oxford. Dels finns en kodad berättelse i Shakespeares Sonetter, men också ett poem som misstänks vara ett ungdomsverk av Oxford. Där beskriver han en rödhårig kvinna och, om jag minns rätt, ekivoka rader som både kan tolkas som att poeten haft en dröm och/eller en herdestund med den rödhåriga uppenbarelsen! (Dikten innehåller symboler som tyder på att det är just en drottning.) Bara en tonårig fader- och moderlös grevens rika fantasiliv?
Hittar den dikt jag tror jag hade i åtanke, och en del lyder:
Fair Cynthia's silver light,
That beats on running streams,
Compares not with her white,
Whose hairs are all sunbeams;
Her virtues so do shine
As day unto mine eyne.
With this there is a red
Exceeds the damask rose,
Which in her cheeks is spread,
Whence every favour grows;
In sky there is no star
That she surmounts not far.
When Phoebus from the bed
Of Thetis doth arise,
The morning, blushing red,
In fair carnation wise,
He shows it in her face
As queen of every grace.
http://www.oxford-shakespeare.com/oxfordspoems.html
*****
Wikipedia: Leicesters privatliv störde hans karriär vid hovet och vice versa. När hans första hustru, Amy Robsarts föll från en trappa och dog 1560, var han fri att gifta sig med drottningen. Men trappskandalen minskade hans chanser. Utbredda rykten att han arrangerat för sin hustrus död fortsatte florera genom hela hans liv...
Nackning eller halshuggning (Ketu) inom Månen/hemmet - är detta hustruns TIDIGA frånfälle? Månascendenten är en fattig ersättning men som tjuvtitt in i hans sinnelag ser man Venus/kvinnor i Olycks- eller Fiendehuset i kombination med ambitiösa Rahu. Ser man Krabban som bild för hemmet eller en skyddad zon och fristad är inte ens denna plats säker om man är tillsammans med Leicester: Mars/Olyckan i tecknet.De flera orena mixarna av slugt planläggande Luft och instinktivt Vatten har ett spektrum av uttryck men en rövare i eliten var han så tolkningar som duplicitet och lögnaktighet kan misstänkas och missa inte Solen/Saturnus - två planetära fiender som drar ner kvaliteten på varandra och typiskt kan ge en ränksmidande krämare eller penninghungrig (särskilt som aktivt Vatten också stimulerar ha-begäret). Jo, det är ser ut som en lömsk figur som lyckades ta sig nära drottningen som källan till rikedom och framgångar.
Och så 22 oktober 1563, hans livs "turdag" eller snarare raka motsatsen! Elisabet rövar från sitt första adoptivbarn för att överösa sin 31-årige och ännu gifta älskare (?) med rikedomar. Dygnet startar i London med kungavärdighetens stjärna Regulus bara trekvartsgrad från ascendenten.
Här inser förstås bloggaren att man måste skilja "jungianska synkroniciteter" från inbillningssjuka, särskilt med egna födelsedagen 22 oktober och Solen och Venus i ömsesidig reception som inbegriper det "rojalistiska 5e huset". Detta är verkligt ockulta marker utan vägledning från det förgångna. Romaren Plotinos diskuterar bara i ytterst allmänna ordalag att kosmos är sådant att liknande planetställningar ger liknande skeenden, men det låter mest som torrt, sunt förnuft utifrån den tidens tankar om cykler och mikro-/makrokosmiska analogier...
Dessutom liknar bloggarens horoskop inte alls Oxfords, till skillnad från några bestickande överlappningar mellan hon och en annan historisk gestalt som också poppat in medvetandet utan någon föregående vetskap om människans historiska existens (hertig Albrecht av Bayern-München i århundradet före Oxford - och även här gäller förstås Solen/Venus/rojalistiska femte generellt.)
Därav en vägran genom flera års inlägg i ämnet Oxford att okritiskt applicera själavandringsteorin, även om privatspanandet uppdagat flera besynnerliga sammanträffanden (flera noterade i äldre inlägg). Tagna individuellt är de inte alls övertygande men som grupp är de smått förvånande, men inte mer än att att börja med drömma om en "Oxford" som så väl motsvarar en historisk figur...
Många "synkroniciteter" bygger på barndomens förälskelser i föremål, och det sägs att en del synska människor behöver hålla i objekt för att få psykiska impressioner om klienten. Kanske kan blotta synintryck aktivera "sympatisvängningar" - som att 12-årige Oxford flyttar in i styvfaderns stora etage i London med dess tintade gröna fönsterrutor ut mot yttergatan (The Strand).
Bloggaren upplever en "koppling" i kringläsningen om unge Oxfords hus som hade gröna fönsterrutor ut mot gatan. Bloggaren vid sex upplevde sin far designa sin första egna villa (lätt idiosynkratiskt) och valde en lång rad gröna fönster ut mot gatan vilka gjorde intryck på bloggaren som barn.
För dem som vägrar tro inre bilder kan komma till en människa annat än genom sinnesintryck i detta liv, skulle detta vara en perfekt förklaring till 2005 års Oxford-dröm årtionden senare och där en förmodligen tonårig greve uppmärksamhetssökande: "Alla vet väl att min färg är "smaragden". Barndomshemmet hade någon slags smaragdgrön nyans på glaset.
*****
Ett annat exempel på överlappningar är Oxfords innehav av en större skuta som kan ha figurerat i en dröm som visserligen föregick Oxford-drömmen med ett eller två år men där samma kvinna ingick, som triggade den senare!
Drömmens skepp kopplar tillbaka till bloggaren som 11-12-åring som har sin första förälskelse i en Elisabet och kryptiskt placerar hennes initialer framtill på sitt favoritbygge, en plastmodell av en bil. Kanske den sista byggsatsen han byggde, just som tonåren låg för dörren.
Detta påminner om bruket att döpa en skuta - men knappast en bil. (Detta var en tid i Sverige när barnen tilläts leka av sig innan de upptogs i gäng som skjuter på varandra eller trakasserar invandrarna en bit bort.) I släkthistorien förekommer inga båtar eller dop av fordon så det var en typisk idé som dök upp ur det omedvetna.
En själ som ofta frekventerar Jorden har säkert levt nära vatten och båtar flera gånger, men drömmen som föregick den om Oxford var just en sådan skuta som ännu var dominant på 1500-talet, en bullig och välvd form. Rätt stor. (Oxford slösade bort en större summa på ett projekt att finna en ny båtrutt till kryddorna i Indien - Nordostpassagen - men projektet blev aldrig av. Shakespeare-pjäserna dignar dock av djup kunskap om skeppstermer enligt den Oxfordianska skolan.)
Det är omöjligt att säga hur mycket i en dröm som är en korrekt gestaltning av ett skepp och vad som är symbolik. Skeppets svällande form och flera däck påminner om den 4-elementsastrologi som Sideriska mindre än ett årtionde senare går ut med (elementen som våningar eller medvetandetillstånd), Skeppet som livets seglats.
Ska dock nämna att drömmen hade en sanndrömskomponent och kanske en premonitiv komponent också (kvinnans skörlevnad var ännu inte ett avslutat kapital då kontakten återupptogs). Drömmen avslöjar också att kvinnan som förpassas till "bottenvåningen" släpar på ett dött barn (i denna sekvens som tik med en död valp i käftarna). Kvinnan fick drömmen återberättad och reagerade spontant på hundsekvensen med medgivandet att hon gjort en abort några år tidigare under en period då vår bekantskap legat på is... Det var som bloggaren "läst" kvinnans hemlighet i en dröm och gav henne att chans att tala ut och lätta en smula på bördan.
Nu är bloggaren en dålig drömtydare men det verkar som om kvinnan i drömmen rör kaptenen till medlidande som sorgsen hund med döda valp och bestämmer att släppa den/henne ombord. Men degraderad till ett lägre däck på båten (mindre viktig position). Här anas en ålderdomlig syn på abort som bloggaren inte ens visste att han härbärgerade.
Attityder från ett annat liv som lever vidare djupt under ytan och visar sig i drömmen? En drottning (en gång älskad) som sakta tas till nåder men ändå inte meriterar mer än en koj på lägsta däck? Gammal dålig karma som sakta utarbetar sig via bloggarens privatliv?
Och som vanligt vet delar av mänskligheten inte att den består av återvända brottstycken. Personer undrar varför "detta skulle hända mig"! Varje individ är hela mänskligheten men med olika emfas på vad som nu ses som arketypiska inflytanden ("kung", "kapten", "drottning").
*****
Psykologen C.G. Jung ville till varje pris slippa tala själens reinkarnation och valde en maskerad blandform av (sydlig, själsbefriad) buddhism och nyplatonism för sin europeiska publik."Analytisk psykologi" kallade han det. För bloggaren får det gärna vara "överlappningar" i det kollektiva omedvetna som förklarar drömmen, för Oxfords livsöde var synbarligen rätt olyckligt och källa till djup bitterhet i materiella frågor.
Tyvärr är horoskop för individerna som haft brottstycken av tidigare liv-minnen sällsynta, men finns det någon merit i den hinduiska metoden borde Solen i 5e vara en sådan antydan. Solen som "atman" och 5e som ett "upplyst hus" och tillika "goda meriter som karma aktiverad i detta liv".
Nobelpristagaren i biologi, framlidne Kary Mulllis, lovordades nyligen av programledarna i UFO-podden Weaponized för att ha varit ett exceptionellt geni som tydligen hade haft upplevelser utöver det normala (Wiki-länken ovan ägnar bara några meningar åt saken). Mer blev inte sagt i Weaponized, men jag ryckte till och spolade tillbaka 5 sekunder för att höra att jag hört rätt.
Mullis var ett av fallen i företagsläkaren Walter Semkiws studie i reinkarnation, med vissa analyser utförda eller bekräftade av Shirley MacLaines personliga medium. Mullis hade i ett tidigare liv varit ingen mindre än reformatorn Martin Luther. Av min eget magra skörd drömmar av "tidigare liv-typ" har det slagit mig att ett liv som jude ("fruktodlaren som väntade på messias") alls inte vaccinerar mot antisemitism i ett annat liv (tysken Albrecht på 1400-talet).
Ta spekulationen lite längre: att bloggaren blev pro-judisk (och pro-muslimsk) i detta liv kan därför ha varit något så enkelt att en judisk familj tog emot honom som nyinflyttad i en ny stad och det tände en sympati som måhända aktiverade "fruktodlaren" som verkar vara ett av de bra liven, fattigt men bra. Själavandring i all ära, men mycket av vad en människa blir är miljöfaktorer, vilka kan trigga både bra och dåliga saker ur själens minne (eller det kollektiva omedvetna/Världssjälen).
En sista av alla de detaljer som dykt upp efter Oxford-drömmen 2005: Svärdet. Det har många bruk förutom att strida med. Ceremoniella bruk inte minst, som när någon dubbas till riddare genom att ceremonimästaren sänker spetsen mot den adlades båda axlar. Från kringlitteraturen om Oxford hade han som enda egentligen förtroendeuppdrag från Kronan uppgiften att frambära "Rikets svärd" vid Tudor-Englands motsvarighet till riksdagens högtidliga öppnande.
Men vid genomgången av forskaren Hank Whittemores studie av Shakespeares Sonetter fanns mer. Tio år senare ser jag på 5 fullklottrade sidor med reaktioner på första läsningen flera kommentarer till svärdets betydelse för Oxford/Shakespeare (som naturligtvis var nostalgisk över medeltiden och dess ridderliga adel).
Utgångspunkten är att drömmen oväntat organiserat ger nämnda två drömscener. Först "den unge Oxford", en bråkig och självupptagen typ men med drottningen vid sin sida som ett stöd. I scen två "den gamla Oxford", nu bitter över livet efter drottningens död. Han praktiserar någon slags svart magi över hennes grav på det att hon aldrig måtte uppstå igen! Oxford, precis som Jesus lärde Simon Petrus, verkar praktisera den svarta magi varmed man kan "binda och lösa" själar. "Det som är "bundet i himlen blir bundet på jorden" och samma sak med att lösa förbannelsen. Den verksamma nivån, "där det händer", är "himmelen" men det är i det fysiska ("på jorden") effekten blir synlig.
I drömmen utför Oxford ett "magiskt mönster" med ett svärd så tungt att drömmaren förvånas. Drömmaren - i Oxfords kläder - tvingas skrapa tecknet mot stenplattan på marken flera gånger innan han får till det. (Här fabulerar uppenbarligen drömmen eftersom Elisabet begravdes i Westminster Abbey och inte utomhus under en stenplatta.)
I en fotnot till sonett 39 ser sig Whittemore föranledd att fästa uppmärksamheten på några rader ur Richard II (4.1,204-210, min fetmarkering):
I give this heavy weight from off my head,
And this unwieldly (ohanterliga) scepter from my hand,
The pride of kingly sway from out my heart...
Konungens spira ersätter här svärdet, men påminner likväl om hur svårt det är att svinga maktens svärd eller spira. I drömmen har den gamle Oxford svårt att uppbåda den finess han kanske haft som ung och framgångsrik i adelns nostalgiska iscensättande av äldre tiders riddarspel.
Så långt inget specifikt samband med drömmen, det är en kreativ läsning och sidoinformation som binder till Oxfords skrivna ord. Men Elisabets hovastrolog John Dee föll i vanära efter att hans svarta magi blivit känd och det är uppenbart att varken Oxford eller hans pennamn skyltar med att ha studerat under Dee och lärt sig något om de mörka konstarterna. Det är först i bloggarens dröm som denna koppling antyds - om en historisk gestalt drömmaren vid tiden inte ens känner till.
Men strax innan, i Whittemores kommentarer till sonett 31, finns något mer suggestivt som direkt återkallar drömsekvensen med graven och svärdet. Forskaren noterar att ordet "trophy" vid denna tid betydde minnesföremål som man hängde på gravstenar för för att hedra den dödes minne. Ordbruket i sonetten påminner Whittemore om ett parti ur Hamlet:
His means of death, his obscure funeral:
No trophy, sword, nor hatchment over his bones,
No noble rite, nor formal ostentation...
-Hamlet, 4.5.210-212
Här tecknas motsatsen, den ärelösa begravningen, utan vare sig "troféer" eller "svärd över hans benknotor" och ingen begravningsrit eller formell åthäva. Detta är exakt Oxford i drömmen i hans sista formella "åthäva" där drottningens benknotor emellertid rituellt förbannas på det att hon "aldrig måtte uppstå" på den Yttersta Dagen som kristendomen vid denna tid trodde starkt på. Det blir inte närmare än så här, dröm och gången verklighet! Inte ens uppstående till dom unnar Oxford sin just avlidna drottning!
Här försvinner all möjlighet att tala om fåfäng egocentrism och ogrundade fantasier om att ha levt ett liv som någon berömd. Detta är ett så nattsvart mörker - att vilja binda någon annan i det eviga och yttre mörkret att ingen vettig människa skulle vilja berömma sig av att ha varit "Shakespeare"! Åtminstone inte med Oxford bakom aliaset.
Googlar "hatchment" och upptäcker att drömmen hade än mer att ge. Den plant liggande gravstenen har likheter med dessa diamant-rutiga "dödssköldar" som följde den avlidna för en tid. Om så, har drömmen åter tagit sig kreativ frihet och förenklat till en slät grå stenskiva! Tarot-motivet härunder kände jag förstås väl till, men just där drömmen tar slut lyckas Oxford/drömmaren teckna figuren perfekt med sitt tunga slagsvärd. Genast tänds hela stenen magiskt upp och ett extremt komplicerat mönster börjar lysa i honungsgult genom den.
Just i uppvaknandet hinner drömmaren både fråga (mellan världarna) vad det varit och höra "Oxford" (och inget annat) till svar och samtidigt förstå att den lysande stadsplanen för "det Nya Jerusalem" - den har "sovit i stenen", men tycks bli synlig först när riten som förnekar drottningen tillträde till himmelen.
(Nya Jerusalem existerar utanför tiden och är en möjlighet så fort själen lämnar kroppen.)
Kolsvart, även det, att med svart magi söka låsa en själ till underjorden och blockera "vägen upp"!
 |
Tarotkort 20. De dödas
uppståndelse på Domedagen
|
Så hemskt ser den väl ändå inte ut, drottningens karta? Men Oxford såg alla kriminella lismare i drottningens närhet som delar av hennes falskhet. En människas synd smittar hela Huset.
Kartan har kommenterats på annat ställe. Båda Sol och Måne har den rena spiritualiteten uppblandad med materiella (Jord) hänsyn vilket förstås passar en världslig härskare. Men det sätt varpå friktionen mellan Eld och Jord verkar är inte den bästa. Ta t.ex. den rena och goda symbolen för en andlig och generös ledare - Jupiter i Skytten i 1a. Den stämmer illa med den världsliga maktens Sol-i-Jord-i-10e. Här är Jupiter den verksamt goda medan Solen är "verksamt ond". Säger en del om i vilken rävsax drottningen befann sig och vilken beslutsångest hon hade - inte minst i avrättningen av nära släktingen Maria Stuart som från Skottland konspirerat mot henne.
*****
*****
[Fortsatt skrivande den 8 juni 2023 och åter lagt åt sidan.]
Under tiden trängde sig det omedvetna på igen och en ny och aningen överlappande text skrivs om litteraturvetaren Nina Greens forskning! Betitlad "Planetomachia - planeternas krig", har det inlägget flyttats framåt till någon dag med sommarstiltje bland tidningsrubrikerna. [Publicerat.]
Bloggaren har, inne på 14e året för Sideriska aldrig sökt lägga pussel om drömmarna och meditationssynerna som antytt eller kan fattas som andra existenser. Men Eftersom Syndätaren hälsade på nyligen - och korrekt visade sig ha varit tankestoff hos hertigen av Bayern-München - kan noteras dennes död några årtionden innan Edward de Veres födelse i en annan adlig släkt. Kan själar färdas en tid i "gräddfilen" innan de gjort bort sig (överklassliv är en test av själen) och återvänder till den lidande mänskligheten, fattig och förslavad i låga klasser eller primitiva kulturer (kanske inom Europa)?
Och detta är vad som resulterade av hundra år speltid i eliten: ett liv i makt följdes av ett visserligen adligt liv men på många sätt ett haveri som inte lät Oxford sätta några som helst avtryck i politiken. Han måste ha varit väldigt frustrerad och de historiska pjäserna var hans sätt att sublimera frustrationen över den korrupta, opålitliga och omedgörliga drottningen/styvmodern!
Oxford distanserade sig från Kronan och vistades med intellektuella "bohemer" och teaterfolk, för att helt dra sig tillbaka från 50-årsåldern. Jag minns när jag läste Sonetterna i början av 2010-talet att Oxford troligen dog i pesten vid samma ålder, snart efter att han skapat / arrangerat Sonetterna ur brev skickade till en fängslad son (greven av Southampton) som drottning Elisabet vägrade erkänna som sin.
Hemligt barn mellan Jesus och Maria Magdalena - i detta ögonblick nämns Dan Browns genombrott Da Vinci-koden på morgonradion (230710 07.51). Vad sägs om den "jungianska sykroniciteten"? Värt ett horoskop för "sammanträffandet":
Att denna fungerande ELD dyker upp så snart efter den svenska muslimens karta (som illustrerade en fungerande niondehus-andlighet) är bara förvånande för en skeptiker. Trots att det var ett horoskop för en födelse 1967 upprepas den Goda Elden (och här helt ren) även nu.
Just som Morgonradion P1 för Da Vinci-idens tes på tal, formellt identisk med Oxford/Elizabeths kärleksbarn och rättmätiga fortsättning på Tudorväldet, så bekräftas ett speciellt barns födelse ovanstående MINUT.
Det blir inte tydligare än att FÖRSTA GRADEN av Lejonet stiger över Radiohusets Stockholm. Lejonet och Solen är båda symboler för Sonen (barnet) och hinduisk astrologi väljer Jupiter som Faderns symbol, här "korrekt" placerad i den högre kunskapens 9e hus och därtill i Väduren. Vad vill Fadern hellre än "förhärliga sig i Sonen". Solen är astrologiskt "upphöjd" i Väduren och här bygger Mars i 1a och Jupiter i 9e en oslagbar ömsesidig reception. Inne på 14e året behöver Sideriska inte längre upprepa dessa förklaringar men det är ju vad bloggen handlar om, så kör i vind.
Detta betyder i andra ord att "ordet blev köttslig kropp och vistades bland människor". Det nionde metafysiska huset är här intimt (INTIMT) förbunden med det kroppsliga 1a huset så visst beskrivs en gudomlig avkomma! Jesus och Maria Magdalena hade ett barn, vilket i sin tur synkronistiskt bekräftar att drottning Elisabet inte bara plundrade sin unge älskare utan berövade honom hans sista förhoppning: att påverka historiens gång genom att förmå bastardsonen att gifta sig smart för att kunna göra anspråk på tronen (Sonetternas explicita vädjan). Men allt sket sig.
En annan sak på morgonhimlen dagen då det här inlägget finputsades och byggde ut: kartan beskriver DE DÖDAS UPPSTÅNDELSE. Tarot-kortet Domedagen passar perfekt (man kartan var inte uträknad då). Månen i 8e dödshuset bereds nytt liv - en återfödelse - eftersom åttondeägaren är hoppets stjärna Jupiter INTE instängd i dödsskuggans dal utan lysande över Väduren/sonen. Och denna minut öppnas första graden av Sonens Lejon vilket gör att idealet (hus 11) om en frisjäl (merkuriska Tvillingarna) besannas rent förstahus-fysiskt. Budskap från högre ort för den som följer den himmelska koden.
Med bara tvåtusen horoskop med födelsetid kan följande mönster löst indikera en snarlikt fördelaktig tid, samma soltecken "idealt" kopplat till Lejon-ascendenten och Jupiter i sina fördelaktiga Eld-lägen:
asc.leo & so.gem & ju.ari,leo,sag
- Gary Busey;29.6.1944;11:50
- Tom Hanks;9.7.1956;11:17
- Anonym;xxxx
- Eva Green;5.07.1980;10:05
Skådisar verkar lättast att klämma på födelsetid och här är tre av fyra i den branschen. Anonyma var en tidig historia av intresse som skar ihop redan vid första dejten. Kvinnan tuggade tuggummi som ren underklass fast född i övre medelklassen och hade inga som helst intressen förutom kroppsvård och fitness.
Gary Busey var också vanartig bad boy i Hollywood, men rejält märklig. Kallade sig pånyttfödd kristen, var med om en otäck bilolycka och ansåg sig "mer verklig än Hollywood kunde hantera! Men ser man hela kartan förstår man lätt vilken röra det är, inte i närheten av Morgonradions fokuserade omen!
Den fitnessfixerade kvinnan förklaras också av Mars i Eldiga Väduren men Månen i Mars negativa tecken Skorpionen (i 4e tillslutna huset). Detta är som att klämma in nytt ungt liv och död i samma karta och man kan misstänka att fitness lika mycket är resultatet av den filosofibefriade Sverige med den dödsskräck vita fläckar på kartan ger, som en önskan om att hålla sig i ungdomligt toppskick.
Tom Hanks är en lustig träff eftersom han gjorde huvudrollen i Da Vinci-koden! Månen i Krabban visar att han bortom Lejonet tar alla roller, även som mjukis.
Karismatiska Eva Green noterade jag först i rollfiguren Vesper ("bön" i katolska kyrkan) som tar sitt liv i skammen att ha svikit James Bond (Daniel Craig) i fartfyllda Casino Royal. Hon föddes med Månen i Fiskarna i 8e dödshuset men i 1a huset i Lejonet står Jupiter fenomenalt stark och ger just Eld/Vatten som ofta resulterar i stark utstrålning, särskilt om 1a kroppshuset inbegrips.
Kantiga och stökiga Busey hade Månen i Jungfrun men de andra Månen i Vatten. För skådespelare kan en Eld-ascendent och Månen i sensitiva Vatten vara perfekt! Särskilt dramatikern Lejonet som förstärkare av sinnets inre stämningar. Är det samma "princip" som förklarar hur Jesus affär med Maria Magdalena dyker upp under samma kombination just som inlägget om Oxford och Elisabet finputsats?
Här finns okända processer människan inte känner till. För vad förklarar ett gammalt begrepp som "sympatisvängning" egentligen? Det är ju knappast så att en bloggares petande i en text ingriper i Morgonradions innehåll. Men det är vad psykologen Jung kallade en synkronicitet, ett sammanträffande som upplevs meningsfullt utan att det finns något orsakssammanhang.
Problemet är att ouppmärksamma människor knappt någonsin uppmärksammar något av intresse. De går i de hjulspår deras uppfostran förberett åt dem. Den extremt uppmärksamma människan är å andra sidan i riskzonen för övertolkningar.
Var Oxford-historiens vinkling på Sideriska hör hemma, är förstås i först och främst en fråga om hur väl Sverige lyckats socialisera sina medborgare. Ju bättre social drillen varit, desto mindre blir förmågan att avgöra något efter den högsta mänskliga kompetensen (utläses ur 9e huset).
I den meningen är det ett misstag att ens starta en blogg som Sideriska i Sverige. Samtidigt hade Jungs psykologi och inte minst synkronicitetsläran ett visst intresse i det här landet, även om det är årtionden sedan. Minns artiklar i både DN och SvD - mer än tio år innan 9/11 efter vilken en korkad anti-religiositet spreds i väst och den tunna medvetenhet om de Stora Frågorna slocknade och förbyttes i ren materialism.
Bonusspaning
Ja, vilken var Sveriges planetära cykel 11 september 2001? Rimligen ännu en av landets oupphörliga serie stor- och småcykler som bit för bit avslöjat det fuskbygge landet är...
Våldets, krigets, olyckan Mars gällde (och den står inte bra i inflexibla 8e huset). Men viktigare är den mer precisa sub-cykeln:
Vimsottari Dasa:
Mars MD: 1995-10-05 - 2002-10-05
Antardasas in this MD:
Mar: 1995-10-05 - 1996-02-28
Rah: 1996-02-28 - 1997-03-17
Jup: 1997-03-17 - 1998-02-21
Sat: 1998-02-21 - 1999-04-02
Mer: 1999-04-02 - 2000-03-29
Ket: 2000-03-29 - 2000-08-29
Ven: 2000-08-29 - 2001-10-29
Sun: 2001-10-29 - 2002-03-02
Moo: 2002-03-02 - 2002-10-05
Två månader behärskas av Venus, en av de få planeter som gör nytta i Sverigehoroskopet. Den Lilla Välgöraren gör gott för den venusianska Vågascendenten.
Det finns bara ett problem: dess roll är så liten i 4e inrikespolitiska huset eller huset för landets alla hushåll. Och harmonin och balansen är beroende av fundamentet eller disponenten Saturnus. Just den planet som är utslagen i det 9e huset för "högre vetande"!
Det är ett remarkabelt lågt betyg för ett land vars alla hushåll därmed bara sysslar med Venus-Stenbockens ytskikt: simpel materialism - och gör så utan att ha någon vidare kontroll på grundvalarna (överbelånade svenskar låsta i konsumismens falska religion i stället för en äkta 9e-husfilosofi).
Det är en betydande skillnad jämfört med den karta som Morgonradion gav anledning att se lite extra på. De rasande tornen i New York illustrerade vid den här tiden hur pass stadig grund Sveriges alla hushåll stod på i frågor om att hantera tidens händelser utifrån människans högsta intellektuella gåvor (t.o.m. para-intellektuella, ren intuitiv förståelse eller klärvoajans sortera under 9e huset).
Det är uppenbart att 11/9-dramat drabbar Sverige exakt där landet ingenting har att sätta emot, inga tankar, ingen förståelse. Vi får över en natt ett land av islamofobisk okunskap utan en anstymmelse till urskillning. Och ingenting har hänt på alla dessa år, att döma över statens vinglande om Koranbränningar och nationens inbyggda hatiskhet (som också visar sig i ett starkt intresse att bygga och exportera vapen och nya villighet att bekriga Ryssen).
Att värdemätaren Saturnus (utslagen i nationalkartan) 2023 och en tid framåt rör sig genom Sveriges soltecken visar redan hur lite landet är värt i omvärldens ögon. Fundamentala misstag har begåtts vid bygget av detta land.
I Guy Ritchies utmärkta filmatisering av Kung Arthur-sagan (2017) får Mikael Persbrandt föra de svenska vikingarnas talan. En obetydlig roll med få repliker men likväl föga smickrande! Persbrandt/Rövar-Sverige viker ned sig mot slutet och bugar inför kung Arthur och hans riddare runt Runda Bordet.
Svenskarnas krav på att få ta tusentals slavar från britterna underkänns av filmens Arthur. Persbrandts figur inser att det förtrollade Svärdets innehavare inte är någon att jiddra med. (Filmen fick i repris kvällen innan det här inlägget putsades till, kanske inte så mycket till synkronicitet eftersom redan skrivits och filmen blev en liten påminnelse.)
Eftersom Guy Ritchie kommer från ett Underdog-England och är specialist på att skildra skiten med sympati, blir förstås också hans kung Arthur omplanterad i gamla Londons underklass och växer upp bland krogar och bordeller. Men för att hålla sig något så när till historien måste han dumpa socialdemokratins frånkännande av individens ansvar för sin moral och låta den blivande kungen bära noblessen inom sig - det kungliga blodet.
Men med underklassens enfaldiga stirrande utåt, på den yttre kulissvärlden, menar sig Ritchies kung Arthur ändå ha slipats i sitt kommande uppdrag av underklassens hårda liv. Fan tror't när han ser det. Det är var "ekonomins fader" Adam Smiths katastrofala bidrag till västerlandet: att moral bara uppstår genom individens möte med yttre händelser - ännu en ateistisk variant på tabula rasa-fantasin, att vi skulle födas som oskrivna pappersark.
Säg det till min ena lillebror som hade våldsamma mardrömmar redan i unga år och där jag på underliga, introspektiva vägar fick en aning om att han var en störtad amerikansk stridspilot i USA:s orättfärdiga Vietnamkrig. På obegripliga vägar tyckts han rapidsnabbt ha återvänt - ännu i dödsångest - i en svensk familj utan andra USA-kopplingar än några Amerikafarare i början av 1900-talet.
Detta liknar barnläkaren Ian Stevensons fynd, som såg "minnen" eller åtminstone anfäktelser i drömmen som resultatet av ond bråd död i en föregående kropp. Men föregående död kan också ha varit så hemsk att nästa engångspsyke helt stänger av och blockerar sig. Här kommer en del av HBTQ-problematiken in, men det är för en mer avancerad, framtida mänsklighet att upptäcka.
Astrologin går inte på lätta förklaringar som 100% miljöpåverkan. Såväl den som bor i ett slott som i ett getto kan födas med kungavärdighetens signaturer. Problemet är bara att gettot inte ger några chanser.
Därför överflödar eliten av horoskop som indikerar måttliga personliga kvaliteter. Men spelat är riggat så att de får allt serverat ändå, inte minst genom "glädjebetyg" och dubbla standarder i särskilt förfallna länder... Så miljön är inte orsak men väl en bidragande faktor. Helt passiva horoskop lär inte höja sig långt om innehavaren dessutom haft otur med sin världsliga lott.
