Astrologins plats i nyplatonismen

Inlägg från 2024 och i delar redan daterat, vem bryr sig om Benjamin Dousa idag? Det blev aldrig publicerat men eftersom ämnet dykt upp igen i inte minst det föregående inlägg får det en senkommen chans.

***

En 15-sidig (exkl. den omfattande notapparaten) och seriös diskussion från James Wilberding, filosof knuten till Humboldt-universitetet i Berlin om den platoniska Idévärldens arketyper i relation till den lägre sinnesvärldens olika slag. Det här är ett resonemang som typiskt nog har reproducerats på en fransk sajt, och saknar sannolikt motsvarighet till filosofisk diskurs i Sverige (minns Sverige-horoskopets dödfödda 9e filosofihus). 

Jag saxar ett kort stycke ut den grundliga analysen av nyplatonismen som först vid omläsning av Plotinos Enneaderna började öppna sina dolda skatter och glimtar av vad P kallar den "filosofiska astrologin", vilken han högaktade till skillnad från populistiska astrologer som, då som nu, tillhandahöll prognoser för de världsligt orienterade. 

Även om neoplatonisterna instämde med Aristoteles angående fenomenet med t.ex. livsformer som springer fram ur ruttnande lik och plantor, är detta inte för dem ett fall av spontan generation. De invänder sig mot Aristoteles som etiologin (upprinnelsen till ett fenomen). För neoplatonisterna, i stark kontrast till Aristoteles, är även i dessa fall en själ ansvarig för skapelsen och de föredrar därför etiketten ”generation ur förruttnelse” eller ”generationen av det som är olikt” för dessa fall. Det är när något onaturligt och inte bättre resulterar som vi har ett fall av spontan generation för neoplatonisterna, som i fallet med medfödda avvikelser [vilka Plotinos tillskrev modersprincipen, astrologiska eller andra miljöfaktorer].

https://journals.openedition.org/etudesplatoniciennes/459

Vad som följer i den akademiska texten är en högintressant analys av nyplatonismens brottningsmatch med den perfekta Idévärlden och den försämring som visar sig i sinnevärldens avbilder. Den erbjuder en andlig modell till varför vissa djur t.ex. utvecklar klor och horn! 

För att en Form ska kunna instantieras i sinnesvärlden måste den projiceras ned från det gudomliga Intellektet (Nous) till den nivå av Själen som har ansvar för utformningen av vår värld. Denna nivå är Naturen och det är bara här det framträder formala principer (logoi, förnuftsprinciper) för underlägsna delar som tänder och klor.

Speciellt astrologin förefaller börja sitt arbete långt under detta fågelperspektiv på den verkliga existensen och liknar ett system som klassificerar hur Naturen bifaller eller förvägrar Idéerna fullgott uttryck i den lägre världen, fast inte på ett så grundläggande plan utan med fokus på Formen människa. Visst har den här bloggen ödslat tid och inlägg på frågan hur mänsklig skönhet kan indikeras, men någonstans längs vägen inser alla hur trivial en existens bara på ytan är!

Särskild i vår utseendefixerade slutfas av kapitalismen har förståelsen av platonismens konvergens av "Det Sköna" och "det Goda" fallit till maximalt låg nivå och ingen verkar bry sig om den metafysiska bakgrunden till vår dyrkan av "det vackra folket" som nu gått överstyr och särskilt i det filosofibefriade och ytliga Sverige resulterat i "utseendefascism" som skapat den flertusenprocentiga ökning av unga könsdysforiska flickor som hellre vill associera sig till mansläktet än delta i denna perverterade värld (paradoxalt skapad av män och några överlöpare som smink-Bianca). 

Tala om om att Sveriges riksdag angrep problemet från fel håll och röstade på än djupare galenskap. Landet hade inget val, när kunskapen sjunkit så bottenlöst lågt återstår bara ÖDET och det är Sveriges död som tänkande nation den här bloggen valt att ägna mycket uppmärksamhet på, samtidigt som den (förutsägbart) tappat nästan hela sin publik. I Sverige är ytan viktigare än sanningen.

Romerske filosofen Plotinos var på 200-talet på det klara med vad också hinduismen måste ha lärt ut från tidigt stadium: att meningen med livet är att gå från mörker till ljus och för människans del ofta genom en lång och vacklande period i passionens grepp där varelsen varken är mörklagd och okunnig men heller inte är väckt och ljus- eller kunskapssökande.

I passionens grepp alternerar mänskligheten mellan ytterligheter och Rajas guna beskriver just hur denna ostadighet alstrar negativitet och positivitet och driver den lägre sinnevärldens kretslopp runt, runt, intill att människosjälen fattat sitt beslut: är den ett djur eller en människa. Över tid kan man därför se transmigrationen som en realitet.

Det är möjligt för en människa att gå ner i skapelseordningen och permanent förlora "rätten" att återfödas som människa med intellekt. Att likna mörkrets kvalitet (Tamas guna) vid demoni (som en viktigt indisk text, Bhagadvad Gita, gör) har alltid tyckt mig magstarkt, men det säger något om synen på djurlivets plats i tillvarons stora kedja av existenser. 

Djuren har en själ men men de är långt under människans nivå och den Intellektuella världen förekommer knappt. Själen gör djuren kognitiva (medvetna) men deras förmågor är i bara instinkter eller inlärda beteenden som de lär sig av sin flock. Kände Plotinos till hur "högre däggdjur" visar tecken på intellekt?

I artikelns senare del blir ämnet allt mer fascinerande då transmigrationen förs på tal, särskilt som bloggaren vandrade bort i tankarna redan här ovan, innan läsningen kommit så långt. Det är min uppfattning att alla människor redan läser av framtiden mer eller mindre skarpt beroende på hur relationen mellan högre och lägre själ ser ut. 

Jag råkar ofta skriva inlägg om aktualiteter eller ämnen som dyker upp inom några dagar, så ofta att jag sällan tjatar om "synkronicitet". Det är helt helt enkelt en naturlig följd av att själen bara för en rejäl materialist sitter låst i "nuet", men i andra fall redan deltar (om än anspråkslöst) i evigheten, vilken kanaliserar lämpliga ting in det jordiska förloppet beroende på vad "kompositvarelsen" (människan och själen) fokuserar. Så möts "himmel och jord" när människovarelsen kommit en bit i avgiftningen av den "typ" t.ex. svenska staten söker reducera befolkningen till.

*****

Kopplingen mellan astrologin och Plotinos utforskades knappast alls här, Wilderdings ämne i sig var intressant, inte minst då /nu framlidne) matematiska fysikern och vetenskapsfilosofen Wolfgang Smith understryker att den eviga kosmologin medger grader av insikt ("The Wisdom of Ancient Cosmology", förordet), Sophia Perennis och dess tillhöriga världsåskådning är integral, vilket gör att man kan börja på olika ställen och låta insikten växa (tvärtom västerlandets nuvarande dårskap, "Tillväxttänkandet" som vägrar befatta sig med tillvarons cyklicitet och skilda nivåer). 

Okejet till insteg på närmaste vilken nivå som helst gäller den här bloggen eftersom Wilberding återvänder till en luddig punkt som Sideriska envisats med allt medan finliret sakta klarnat. Wilberding  upprepar att nyplatonismen (i själva verket redan tidigare) ser astrologins element som låga byggbitar i den antika världsbilden men bekräftar att både Världssjälen och dess första uppdelning i element alla är "levande väsen" vilket enligt Smith innebär att man mycket väl kan ta ett horoskop ut ur den lägre sinnevärlden och studera elementen som framträdande karaktärer i den sammansatta människans byggbitar fast som föga detaljrika Former eller Idéer i Intellektets värld där allt bara existerar i ett exemplar, men som mångfaldigar sig alltmer ju längre ner i denna världens töcken man kommer. Västerlänningens jakt på "valfrihet" är i själva verket hennes självmord, plågsamt att bevittna som det är.

Denna relation mellan de högsta Formerna och representationer av psykologiska särdrag är exakt vad den hinduiska astrologin påminner om i den elementbaserade yogan (ominat) "Mahapurusha" vars luddiga definition jag försökte reda ut i nyligt inlägg. 

Nyplatonismen liknar återigen hinduismens flerdelade värld: den Ena, dess gudomliga Intellekt, Världssjälen, där Plotinos stack in Naturen som en fjärde själ innan den själlösa materien. Det är den sene Plotinos utvidgning av Själen till en lägre "Natur" som så väl lånar sig till de fyra elementen som representationer i formen av Eld för Gud, Luft för Intellektet och vilka tillsammans kan representera Sol och Saturnus i Världssjälens högsta, renaste eller helt rationella nivå. 

Men Solen/Eld medlar för kan kan också representera själen som börjat avvika mot det lägre. Platonisten Filon från Alexandria (100-talet) menade att Solen/hjärtat representerade en så obestämd fakultet att hjärtat inte var värt att avskiljas vid mumifieringen. Detta är INTE vad modern egyptologi hävdar (deras förklaring har så logiska glapp att det är pinsamt), men jag kan leva med de skilda åsikterna. 

Ett hjärta eller en Sol på "vägen ned" är ur större perspektiv än det enstaka jordelivet således förorenat och lierar sig till den obeständiga Naturen eller den irrationella själen. Elden/hjärtat ger bara tillfälligt liv (men inte själens liv) åt Vatten och Jord i de skilda blandningar som ger jordiska kroppar.

Ledtråden till Solens dubbla roll/karaktär ses i Filons redogörelse för dygder och laster, där Förnuftet enbart är en okvalificerad dygd. Den högre eller rationella själens representant är Saturnus och då primärt i Saturnus essentiella Luft-skepnad. Solen/hjärtat är passion och kan med enbart förbindelse "nedåt i världen" aldrig bli en dygd utan tillhör ordinära människosjälars last, eller begär. 

Jag har under åren med Sideriska minimerat googlandet och försökt lista ut sammanhang efter eget huvud, men vid tanken på hur den flitigt använda bilden av den vitruvianska människan med begreppet "thumos" noterat invid hjärtat sökte jag och fann direkt en bekräftelse på Filons tvivel om hjärtat som som alltigenon god själsnivå:

Thumos översätts ofta "ande" [spirit] eller den andliga delen [av själen] och fungerar som mellanledet mellan förnuft och aptit, och pålägger förnuftets diktat på våra irrationella begär och njutningar.

Likväl är thumos natur och funktion svagt förstådd och [försök till förklaring?] har ofta kritiserats. De som försvarat den har sett den som i grunden ärelysten och en återspegling av vår existens sociala dimension [jfr den hinduiska traditionens betoning på Solen som en dagaktiva verksamheten].

Med utgångspunkt i Homeos ...bla bla bla... argumenteras här för thumos som en primitiv driftkraft mot excellens...medan begäret av ära och berömdhet bara är härledda. Thumos känslighet för förnuftet beror på att fakulteten orienterar sig efter en rationell uppfattning. Dess sensititivet för förnuft är inte sekundärt utan en integral del av dess konstitution.

/Chad Jorgenson

https://www.cambridge.org/core/books/abs/embodied-soul-in-platos-later-thought/thymos/A9880707980E315C502D4AD94D7CE46D

Den här akademiska forskningen pekar i samma riktning som astrologin vägledd av Filons egyptisk-platoniska perspektiv.

Därtill djupnar förståelsen av "thumos" av astrologins sammanvägning av element och planeter. Mixen av Sol och sublunära Månen kan ge extremt irrationella begärstyper, intelligenta och vakna men avskurna från själens ambition att återvända till sin högre höjd. "I nästa liv, kanske." Just nu är denna världen alltför viktig och det man absorberas av. 

I ett nyligt fall mötte jag en tätt hopflätad Sol och Månen och tecknen Lejon/Eld och Krabban/Vatten. Har mött typen förr, flera gånger som extrema sensationalister med glupande intresse för fotografi, att fånga det lägre livet i bilder. Men i det senaste fallet stod som motvikt Saturnus mycket stark i väster (all verklig astrologi kräver klockslag för att ranka förnuftsprincipernas styrka i livet eller delar av livsvandringen) och man kan därför  misstänka att Mån/Solen kommer att lämna över till Saturnus, åldermannen, efter solens kulmen vid 38-40 och "vägen upp" eller vishetens Saturnus blir mer intressant på gamla dagar...

*****

I brottningen med Plotinos tankar insåg jag vid just denna punkt i skrivandet att tidigare inlägg varit oklara om Världssjälen. Ibland använder Plotinos begreppet All-Själen ("Soul of the All" i Armstrongs översättning) och först Wilberdings text gav en välbehövlig aha-upplevelse. Det är tur att den "eviga filosofin" är "självrättande" och medger även partiell insikt. Den här bloggen har aldrig besökts av en kunnig eller engagerad platoniker för då hade oklarheten varit utredd för länge sedan. Astrologiskt motsvarar All-Själen förstås Jupiter, men i många inlägg på likställs "själen" med Afrodite/Venus. 

Nu är frågan vad det grekiska originalet/Armstrongs översättning sade i vart av dessa fall. Som värst har vissa inlägg talat om fel magnitud på själen - fel själ. (Minns, om man med Världssjälen enbart avser planeten Jorden som Naturens centrum, har varje männniskosjäl som fallit till Jorden och fastnat i kretsloppet inom Månen. En del är på väg ut ur systemet andra gräver sig f.n. bara djupare in i fångenskapen för att anamma Plotinos halvpessimism.)

Noterat:
The concept of the world soul is difficult to understand in large part because over the course of history it has been invoked to very different ends and within the frameworks of very different philosophical systems, with very different concepts of the world soul emerging as a result. This volume brings together eleven chapters by leading philosophers in their respective fields that collectively explore the various ways in which this concept has been understood and employed.

https://hu-berlin.academia.edu/JamesWilberding

(En skattkista av fritt nedladdningsbara essäer av denna skarpa forskare!)

Jupiter som representant i vårt kosmos som den Allt uppfyllande (ständigt expanderande) Själen förefaller riktig. Namnen är många: Zeus, Jupiter, hinduernas Purusha eller Atman ("Guru" är namnet på planeten, inte dess underliggande själ). 

Den antika världsbilden kan i princip kombineras med vårt moderna universum eftersom Jupiter når sitt maximum vid Saturnus sjunde himmel vars själ är Tidens herre och därför själv tidlös, den representerar inblick i det gudomliga Intellektet (vars organisationsprinciper inte innefattar tid och rum). Bara med blicken vänd mot lägre världar antar guden bakom Saturnus (Platons Demiurg/världsskapare) rollen av konstruktör, arkitekt eller organisatör.

Världssjälen är måhända "Naturen", livet under månen och en själ som lider många brister (en skuggvärld, Platons grotta som huserar de fångna själarna). Afrodite/Venus bör vara människosjälen nedan eller ovan den lunära Naturen, just som Luft-planeten Saturnus sägs "upphöjd" i Vågen och indisk astrologi pekar ut just Luft (Tvillingarna, Vågen och Vattenbäraren) som människoartens eget element, liksom daimoner. Astrologin lär ut att människan som art egentligen aldrig tillhörde Jorden. Vilka vi är kommer västerländsk forskning aldrig att finna ut, men kanske "utomjordingar" en dag finner oss utvecklade nog att få del i de mysterier forntida filosofer anat.

Alla varelser födda i människokropp tillhör förstås arten, men dominerar ett annat element än Luft kan den själen vara en tjänare (kanske god, kanske självisk) som i detta liv satt sig under t.ex. Jord-elementets dominans och söker konkreta resultat. (Jord finner ofta Luft tänka för mycket. Materialister i VD-roll skryter om hur de går på maggropskänsla eftersom de inte gillar att tänka och har i vilket fall ryggen fri genom att hålla sig med mer intellektuella underordnade. Är maggropskänslan god handlar det säkert om ledartyper under Eld och genuin intuition.) 

*****

De flesta horoskop innehåller dock så många detaljer och blandningar att elementen inte spelar den roll de fått på denna blogg. Men jag skyller det på bristen på klockslag vilket gör att man får falla tillbaka på andra byggbitar vid jämförelsen av kändisskapets karaktär och de tendenser kartan nu innehåller. 

Hoppjerkan Benjamin Dousa tillhör dock tydligt den enklare sorten (kartan närmast en parodi på en "typ"). Han har redan hunnit vara Moderat, Timbro-man och senast ledare för lobbyisten Företagarna. Oj, oj, så liten världsbilden måste vara hos den som på "vägen ned" prickat in varenda placering i "Naturen" eller den irrationella själen eller den sublunära sfären. 

I sinnevärlden är det fel att tala om arketyper eller Former, det som i kartan visas som bildliga representationer motsvarar de "fallna" Formerna som de uttrycker sig i själen, som själens logoi förnuftsprinciper. Just Saturnus i Stenbocken (maktanspråk) med hungriga näringssjälen Solen/Drakhuvudet i Skorpionen förklarar mycket av vad som kan sluta som ett obalanserat och kantrat liv. Här finns inga incentiv att reflektera över den materialistiska världsbilden:

Jag avslutar detta inlägg med ytterligare ett citat i den händelse några utdrag motsvarar läsarens intressenivå (brukar själv ofta läsa snuttar med god behållning):

Plotinos uppvisar en påtaglig acceptans av transmigration och läran om världscykler. I Enn. V.7.18 betonar han att en-till-en-mappningen mellan Naturens förnuftsprinciper och individer [själar] bara gäller inom en världscykel. Detta innebär att det kan förekomma många instanser av vart sådant logos, men att de kommer att vara utspridda över åtföljande världscykler.

Man kan säga att dessa logoi representerar de maximalt specifika formala beskrivningarna av de kroppar en individuell själ kan ta på sig på Jorden under en av dessa perioder. Som formella beskrivningar inbäddade i Naturen kvalificerar de som "naturliga slag" medan den konkreta kroppen, den individuella själen och kompositvarelsen, inte gör det. [Plotinos var för 1800 år sedan redan inne på dagens vetenskap, dna och komplex information som "ordet"/Logos som formare av vår biologiska verklighet.]

Wilberding uppger inte vilken typ av världscykel Plotinos syftar på eller dess längd. Vill minnas att Platon använder siffran tiotusen år men det är vagt. Förmodligen hade grekerna nåtts av den indiska läran om de fyra Yugas (tidsåldrarna) som finns i två versioner, exakt 24.000 år eller en något längre (cirka 26.000). (Tillägg okt 2026: Theokritos Kouremenos, en svår författare, talar om de matematiska formernas relation till planeternas synliga omloppsbanor odh diskuterar "vår" världs "figurer" och deras avvikelser från de perfekta platoniska formerna )

*****

Det är helt klart att Plotinos hade massor av tankar om själavandringen (vilket påpekats om och om igen på bloggen), och senast läste jag hans "Problemen med själen (1)" på nytt och noterade hur han t.o.m. går in i detalj på hur den kroppslösa själen (nu utan materiella hinder) kommer att börja glömma delar av det just avslutade livet (särskild ynkliga episoder) medan själen från sitt djup istället kommer att börja avtäcka minnen från sina tidigare liv. 

Själv med tjugotalet utvalda och verkligt mystiska hågkomster under meditation och även i nattens drömmar, ringde detta en klocka. Kan ändrade medvetandetillstånd som drömmar fungera likadant, som ett undanröjande av kroppens förmörkande inverkan så att själen plötsligt förfogar över minnen som aldrig når det vakna daglivet? Platonismen trodde det.