"It is the author's ardent hope that this treatise will find its way into the hands of readers who shall profit from what it contains, and that a kindly providence will keep it from those who might incur harm; as Clement of Alexandria has put it, one does not 'reach a sword to a child'."
Rymdflygsforskaren, vetenskapsfilosofen och katoliken Wolfgang Smith är nu till åren kommen, född 1930, och det är fem år sedan Christian Gnosis kom ut. Jag har just börjat läsa den och stöddigheten i förordet lovar gott om man kan förbise att han redan pekar doktrinärt med hela handen och understryker att trinitär gnosticism enligt kristen ortodoxi, det är minsann annan djup kunskap (gnosis) än vad hinduer och muslimer kan erbjuda.
Återstår att se om han kommer att medge i den här boken hur kristendomen "lånade" hela sitt treenighetsschema från Platons filosofiska skola och i synnerhet 200-talstänkaren Plotinus.
Redan från början lamenterar han begreppet "gnosis" död i kristna cirklar och hur det har ersatts av det flummiga "mystik" eller "mysticism". Då tänker jag direkt på en annan kristen artist, Van Morrison, på vars monumentala skiva "Moondance" från 1970 man just hittar en "Into the Mystic", med en för den tiden typiskt introvert nynnande och surrande Morrison och låtar som bara höll på och höll på.
Det är helt klart en tanke i den exakta germanska matematikern Wolfgang Smiths preferens för gnosis eller "vetande" hellre än Van Morrisons eldflugesvärmande inför något diffust "mystikt" mål. Och den gudomliga astrologin (inte den korrumperade västversionen utan den ursprungliga) skulle naturligtvis inte vara mycket till Guds handskrift över himmelen och inte den här polariseringen kom till tydligt uttryck.
Men just som jag var på väg att deklarera distinktionen mellan gnosis och mystik på basis av de båda männens Sol i opposition, raketforskarens intellektuella Sol i svala Vattumannen (Luft) mot artistens hetlevrade och humörstarka animaliska Lejon-natur, insåg jag att detta inte alls förklarar Smiths styvmoderliga inställning till det han uppenbarligen tycker är en flummig term för en flummig typ av erfarenhet.
Den polarisering han tar upp är i stället den som vi ser mellan vetenskapsmannens arroganta och högmodiga energi i Stenbocken och det svammel nere i de guppande Vattnens (syndafallet) Kräfta där vi ser Van Morrisons kommunikativa Merkurius. Kräftan är känt som ett nyckfullt tecken (månfaserna hos tecknets härskare berövar tecknet den principfasthet som t.ex. kan skådas i motsatta Stenbocken).
Det är sant att Vatten mer eller mindre omevetet kan apa efter de intryck som kommer från de positivt polariserade elementen och därmed kan tyckas som dunkla avbilder jämfört med originalen. Samtidigt finns ju talesättet, "still waters run deep"! Och den som kan gå ner i tillräckligt undervattensläge passerar den vegetativa själen helt och hållet.
Problemet är dödsskräcken som Vattenelementet representerar och som får svaga psyken att backa tillbaka till egonivån. Bob Marleys kollega och gruppen The Wailers grundare Bunny Wailer sjöng om det på en soloskiva på 70-talet: "Bright soul - you reach river Jorden but you turn back!" Den mannen visste vilka metaforer han använde.
Religiositet med en sådan mental disciplin som Wolfgang Smith uppvisar via viktiga planeter i saturniska Stenbocken och Vattumannen OCH en rationellt placerad Saturnus i ett annat Lufttecken, har förstås ingenting till övers för Vattenelementets känslobaserade och grumliga "mystik". "Bara känslor" skulle raketforskaren säga, som i den följande texten i sin "Christian Gnosis" tycks utlova en berättelse om hur man höjer sin själ från vattnigt flum upp till distinkt intellektuellt skådande av Evigheten.
Det var ju också detta de egyptiska gnostikerna utlovade på 200- och 300-talet, och på den tiden i opposition till en svagtänkande ung kristendom som inte riktigt visste hur de skulle formulera det de trodde på (en ledare som uppstått från de döda). Kristendomens lösning blev att låna tankar från antikens filosofi och romarriket och sedan förklara filosofin olaglig och slutgiltigt stänga portarna till Platons akademi.
Eftersom visheten är tidlös, spelar det mindre roll vem som håller stafettpinnen från period till period men när Kyrkan stängde Akademien kollapsade antiken. Tysk-danska barbarer vällde ner i Medelhavsvärlden och visade ondskan i det västeuropeiska blodet. Fiskarnas tidsålder och de två vägarna... Sedan fortsatte cirkusen tills dess att vi landade med den "etniska svensken" Reinfeldt och en massa andra tyskklingande politiker i högan nord.
Ingen av oss har ett dyft kvar i vårt blod av våra indoeuropeiska förfäder som vandrade hit för, säg, åttatusen år sedan. Österlandets klarsyn har helt gått förlorad i den degenererade gren som är "den vite mannen" (medan den fornordiska religionen avslöjar vårt österländska ursprung). Intressant nog mörkade Adolf Hitler detta faktum genom att måla upp en spegelvänd myt, att tyskarna var "arier". Det är denna lögn, att vi skulle ha kommit längre än andra, som svenskarna fortfarande slavar under, är en myt som blockerar folkintelligensen och gör svenskarna till lätta byten för varje självtjänande härskare, varje Fredrik Reinfeldt, som söker deras röster vid valurnan.
Jag tror att det är nationalhoroskopets soltecken Vattumannen som, precis som i fallet Wolfgang Smith, skapar denna intellektuella arrogans, detta högmod, denna tanken att tillhöra de utvalda. Det är korrekt att Vattumannen representerar det rika utflödet ur Guds intellekt, och att identifiera sig med denna "oändlighetspunkt" (som Wolfgang Smith nämner i förordet) kan få den ödmjukaste att i extas utropa "Åh MITT Majestät" och dra på sig kättarstämpeln.
Enda sättet att undvika andlig hybris medan man är på Jorden är att leva så att man undviker Jordelementets besmittelse, dess grova konkretism. Wolfgang Smith har ännu inte övervunnit frestelsen att leka kung över det jordiska, det ser man av planeterna i Stenbocken. Det är samma hybris som också Humanisternas husbiolog Lindenfors lider av, även om hans kombination av hybris och ateism om möjligt är än mindre tjänlig än den begripliga naturliga berusning som religion kan skänka en människa.
