De rationella planetära krafterna

Från 2015 men ompublicerad 10 år senare pga. någon bugg i bloggsystemet.

Illustration ur Anthony Damiani - Astronoesis

Oändligt sakta låter jag Anthony Damianis filosofiska redogörelser för det nyplatonska kosmos sjunka in - den antika och senantika världsbild från vilken astrologin kommer.

Boken (tipsad om här) formligen staplar sin egen nomenklatur över sidorna, och kräver att läsaren är klarvaken så att han kan "mind-mappa" en mängd synonymer mot den "fantombild" Plotinus och Damiani söker frammana i sina texter. Till exempel denoterar Nous, Guds sinne eller Intellektsprincipen alla samma sak: Den Enas första emanation, det gudomligas första begrundande av sitt eget medvetandeinnehåll.

Astrologin kommer in på ett senare stadium, först när vi redan fallit "ur" den gudomliga sfären och bara dunkelt, "såsom i en spegel", som i en avbild, kan ana oss till att vi kommer någonstans ifrån. Solen, som den kosmiska själens mittpunkt, låter de själar som tillhör "vår värld" eller vårt kosmos stå på tillväxt här genom många återfödslar till jorden (och de övriga planeterna i vårt solsystem).

Innan man får rätsida på alla tekniska termer i Astronoesis famlar man bara i en snurrig ordcirkus, men trägen ger utdelning! Den senantika världsbilden som modern "psykologisk" astrologi fullständigt tappat sikte på, är ett sublimt uttryck för de tillvarons grundprinciper som ligger inbakade i all mänsklig kognition. 

Den här världsbilden blev aldrig inaktuell, det var människan som gjorde sig dum genom att frånkänna sig delaktighet i sin värld, varav följde särskilt västerlänningens arrogans och övervåld på jorden. Jag har läst övertygande argument för att vi kan skylla det på dualismens fader, den franske filosofen Descartes och hans "bifurkationism". Dvs, hans splittring av världen i två ontologiska kategorier, medvetandesubstansen (som erfar och därmed vet sig existera) och den rumsliga utsträckningens substans. Mycken inhumanitet, som t.ex. plågsamma djurförsök kommer från Descartes befängda idé att djuren bara tillhör "den rumsliga utsträckningen" och därför inte har någon själ.

Anthony Damianis presentation av Plotinus skiljer sig lite från de enkla tankar jag presenterat på den här bloggen. Tittar vi på bilden ovan, överensstämmer kosmos tre våningar visserligen med mitt metaforiska bruk av de fyra elementen. I den åttonde sfären hittar vi stjärnorna vars ljusgluggar (Eldelementet) påminner om att det väntar en helt annan värld där borta, utanför tid och rum. Ja, redan den antika tanken om att fixstjärnorna stod stilla och var felfria var ett vittnesbörd om den eviga världen.

I framskapandet av en värld, ett kosmos, betraktas Solen som en medveten medskapare till den gudomliga Skaparen, eller som platonisterna sade, demiurgen. (Eftersom varje enskild människa bär Solen i sitt hjärta är vårt innersta också tidlöst, evigt och gudomligt.) Lite som en solfjäder öppnas upp, skapar Solen sitt eget system och breder ut sex sfärer omkring sig - planeterna. I detta "system" kan nu själar göra de lärdomar som är tanken eller meningen med just den här kosmiska upplevelsen.

Säger Damiani:

De [planetära] rationella krafterna översätter och kombinerar de förnuftsprinciper [Platons "former" immanenta i Världssjälen] och producerar så de manifesta varelserna samt deras psykosomatiska existenser. Vi måste uppfatta den här bilden som en subtil topografi för såväl den kosmiska Själen (Solen) som för alla de individuella själar i solsystemet som kommer att utvecklas inom det. Dessa [planetära] krafter arbetar med att tillverka kroppar. Solens ljus - av vilket 99% av solsystemet är sammansatt - är vår egen Sols lägsta kroppsliga fas. Det vi ser som dess ljusemission är en bild av Solens egen kroppsliga fas.

Tankens tillstånd har övergått till det av Sinnebild. Alla föregående principer [redogjorda för tidigare i boken] föreställs ["are imaged"] i Solens utflödande ljus såsom det manifesta kosmos. Idéerna ["formerna"] och de rationella själskrafterna förbildligas i denna projektion av föreställning. Detta innebär att vi inuti Solens kosmos hittar en avbild av Intellektet [Intelligens, Intuition], en bild av dess rationella krafter såsom kaldéernas [babyloniernas] planetära sfärer, och dess [solära] kropp såsom elementen varav planetkropparna och de inneboende varelsernas kroppar är sammansatta.

(Astronoesis, s.190, min ö.s.)

Ja, mycket rakare än så blir Anthony Damiani inte i sina uttryck. Hans magnifika Sol i Lejonet är enligt den sideriska zodiaken djupt begravd under en Jungfruascendent och ett första hus som rymmer en mängd planeter. Innan man når Solen (Det Ena, det Goda, det Sköna) måste man följa Damianis extrema hårklyverier och precisa tankegångar, så typiska för den logisk-analytiska Jungfrun. Likväl har han gjort ett suveränt jobb med att lyfta fram systematiken i Plotinus, som kallats västerlandets störste mystiker (och mest förborgade hemlighet).

Att detta är nödvändigt material för den som menar sig syssla med astrologi, säger sig självt. Och jag är väldigt glad över att den sista citerade meningen till fullo styrker mitt intuitiva bruk av de fyra elementen som sinnebilder för det nyplatonska schemats fyra nivåer: Gud, Intellekt, Själ och Kroppslig natur. De fyra elementen finns "inuti Solens kosmos" och är således inte några primitivt uppfattade jordiska element (t.ex. rinnande vatten), även om givetvis även vår planet har "grovfysiska" uttryck för dessa fyra principer.

Damianis notation till höger på bilden, Saturnus i Lejonet, Jupiter i Jungfrun och Merkurius i Fiskarna tillhör en betydligt mer komplex nivå av hans Plotinus-studie än jag kan redovisa här. För mig är den tredelade bilden kraftfull nog som den står.

Så långt jag kommit i boken förefaller Damiani inte ha detekterat något bruk hos Plotinus av den indiska filosofins tre gunas, trots att det är känt att Plotinus var en indofil och att hans filosofi säkerligen är en import från Indien. Detta är Damiani så klart fullt medveten om, och han använder många hinduiska och buddhistiska begrepp i boken.

*****

Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla med ett seriöst intresse för världsbilder (kosmologi). Bokens koppling till astrologin är egentligen inte stark, Damiani använder astrologiska symboler som stöd för en systematisk framställning av Plotinus. Och vilket stöd sedan! Symbolerna för ofta en ny och djupare innebörd och inte ens Saturnus i detriment i Lejonet är sig längre lik! Måste läsas för att inses.

Jag ska avsluta det här filosofiska inlägget med ytterligare ett generöst citat från Astronoesis, men minns att boken är på engelska och tankebyggnaden hos Damiani stavas invecklad! Det här citatet, med tillhörande illustration ger en mäktig känsla av den genuint existerande Själens storhet innan den krymper och splittrar sig själv till de många och genuina existenser som vi alla enskilda varelser är.

Vi går in i historien ganska nära vår egen värld, där den kosmiska själen (Solen i vårt solsystem) redan är en individuell existens och Herre eller Gud över den värld vi som individuella själar återvänder till gång på gång för att fördjupa vår insikt i det här "systemet" (Plotinus hade inte alls den indiska filosofins pessimistiska syn på kretsloppet, han såg det som en process för själens tillväxt):

I sina försök att få grepp om Nous (Guds tankeliv) totala närvaro, manifesterar Solens själ Idén-om-världen inom sig själv genom sin egen intellektualitet. På denna nivå är de enskilda själarnas intelligens oskiljbar från den kosmiska själen (t.ex. planeten Solen), och de är genomströmmade av den fullständiga kosmiska tanken, precis som ett sinne är helt och hållet närvarande med sin föreställning.

När Överjaget förblir identifierat med den kosmiska själens tanke, är den kraft som framträder i den genomträngd av den fullständiga arketypiska tanke-form av solsystemet som den kosmiska själen härbärgerar.

Den individuella själens intellekt har då de universella förnuftsprinciperna (den sideriska zodiaken) som sitt objekt, (principer) vilka utgör den Idé-om-världen som själen har bragt till manifestation. Den högsta delen av vår individuella själs förståelse deltar i detta formlösa, universella "resonerande" hos den kosmiska själen (Solen). Detta är vår intellektion eller buddhi. Detta motsvarar andlig subjektivitet. (s. 207)

Här förefaller Damiani använda termen buddhi på ett annat sätt än jag tidigare redovisat bruket av den i vedisk astrologi. Men när man tänker noga efter, är det mer en precisering än en avvikelse. Indisk astrologi kallar Merkurius buddhi, men jag har också flyktigt nämnt att termen indikerade ett "ontologiskt tillstånd" som föregår vår synliga värld. Det manifesterade kosmos är en förmörkad version av en annan renare version som föregår (logiskt) den materiella världen. Denna renare version är den själsliga "insidan" av kosmos - ljusvärlden.

Eller i andra ord: den kosmiska själen (Solen) har designat sitt eget solsystem och på den andliga nivån bedriver Solen själv "buddhi", som Damiani nyss sade: "I sina försök att få grepp om Nous (Guds tankeliv) totala närvaro, manifesterar Solens själ Idén-om-världen inom sig själv genom sin egen intellektualitet". Solen nyttjar sin egen kraft Merkurius i den osynliga världen! (Och planeterna är för övrigt också individuella själar.)

När vi de jordbundna själarna talar om Merkurius, är det på ett långt mindre potent existensplan - vi är höjda i den "felande sublunära sfärens mörker" - vi är fångade i jordens mörker (se klickbar bild längst ner).

Här är också rätt tillfälle att precisera termen ahamkara som jag väldigt löst kallat "falskt jag" eller "ego". Damiani går längre och identifierar ahamkara som den fas då den individuella själen drar sig samman från sina tidigare, mer omfattande tillstånd (vi är faktiskt alla Gud i vår innersta essens) och knyter an till sin ödeslott i Idén-om-världen. Ahamkara betyder "jag-framställaren" och är alltså skedet där ett tillfälligt (ytterst sett falskt) ego och en fysisk kropp (ytterst sett också falsk) "bokas" så att själen ska kunna "resa in till jorden" och där observera och lära sig.

Och när man tänker noga på saken är det exakt dessa tankar som ligger förborgade i ascendenttecknet som jag tidigare kopplat med sankritordet. För det är vid den symboliskt betydelsefulla östra horisonten som den sideriska zodiaken vid ett visst klockslag bygger en bro och en själ inkarnerar som ett förlossat barn på jorden, en mycket liten planet någonstans i den stora Planen där "Idén-om-världen" bara är ett litet penseldrag, designat av vår kosmiska själ, Solen! Andra världar eller kosmos har sin högsta gud!

En storhet till dör: solögat och mästerfotografen Lennart Nilsson

Världskändisar från tidigare årtionden ger om inte annat när de trillar av pinn astrologin nytt bränsle. Jag minns så väl föräldrarnas Lennart Nilsson-böcker från 1960-talet framlagda i finrummet som potentiella "konversationsstartare" när farsan hade affärsbekanta, ofta från utlandet, på besök. 

Själv var farsgubben tydligen före sin tid och skröt likt Donald Trump över att inte ha tid med böcker (med mindre de i huvudsak bestod av bilder)! En sann föregångare till det nya dum-Sverige med folk som ränner runt och videofilmar trivialiteter istället för att läsa, tänka och skriva! Ja, han vann priser för sitt fotografi som ung så det Visuella hade väl tingat honom från första början, en tanke som stöds av att hans "äkta" horoskop med Tvillingascendent placerar Sol-Ögat i Oxens tecken i det 12e huset för fördolda ting.

Den normalt så intellektuella Tvillingascendentens härskare Merkurius var också insläpad i detta exilens hus (samma som hos Fredrik Reinfeldt) vilket tycks kunna ge rejält anti-intellektuella personlighetsdrag! Frånvaron av ett genuint analytiskt intellekt låter istället irrationella attityder eller känslosamhet ta överhanden och folk med svag Merkurius löper alltid risken för att bli hjärntvättade fanatiker och offer för ideologiskt tänkande.

I fallet Lennart Nilsson saknas klockslag men en sinnelagsascendent ger Solen välsignad av "kungamakaren" Regulus (den viktigaste av de fyra persiska stjärnor som i ungefärlig korsform tjänade tidräkningen). 

Hade detta varit horoskopet för stjärnfotografens kroppsliga födelse hade Regulus varit ineffektiv, men däremot i sin välsignelse av Solen indikerat att fenomenalt föregående jordeliv! Nu vet vi inte var någonstans den är excellenta kombinationen av stjärna och Sol befinner sig, men utifrån sinnelagets position är det fenomenalt att tänka sig hur det välsignade Sol-Ögat här ser in i och fotograferar fördolda områden (12e) och förevigar det växande fostret i mammans mage.

Men håller vi oss vid sinnelagshorisonten sker nu det fenomenala som inte vederfors varken min far eller Fredrik Reinfeldt (eller rättare, ingen av dem hade sådan karma med sig in i detta liv som antydde en klarttänkt livsföring). I fallet Lennart Nilssons månascendent ser vi andra tendenser. Månen i Jungfrun i första huset söker bottna i den fördolda Solen i 12e - den dolda och växande avkomman, så att säga. 

Bland planeterna är det Solen som representerar barnet och när bloggen ibland kallar tecknet Väduren för det arketypiska Barnet så ska inte detta fattas som annat än själva idén om det lilla barnets typiska start där ett skenbart fixerat Ego etableras, en utgångspunkt för minstingens fortsatta utforskande av världen. Denna mittpunkt har redan barnet inom sig i formen av sin andesjäl - Solen - men efter födelsen slocknar den gudomliga blicken rätt snart ur barnets ögon, vartefter det lär sig bemästra den yttre verkligheten. (Hos enstaka fall är minnena av ett tidigare liv så starka att de slår igenom och stör det nya kroppsverktygets erövring av världen....)

Hos Lennart Nilsson söker Månen sin Sol. Månen är begärsfylld planet men i Jungfrun, ett tecken av den medvetna och kunskapstörstande kvaliteten Sattva guna, ovanligt rationell och torr i sin begärlighet. Och tack vare att också Månens disponent, den rationella Merkurius, dykt in i 12e exilhuset verkar det som om denna dubbla koppling mellan 1a och 12e faktiskt bjuder någon slags öppning in i det fördolda. Solens välsignelse från Regulus blir till en möjlighet utifrån sinnelagets (Månens) perspektiv. Om det allmänt ansågs omöjligt att fotografera spädbarn vid denna tid, som Wikipedia påstår, vet jag inte, men Lennart Nilssons skickliga teknikerhänder (Jungfrun är ett mycket händigt tecken vilket dess härskare Merkurius som råder över armar och händer understryker.)

Det går heller inte att missa hur framgångens stjärna Jupiter leder vägen i psykascendentens 1a hus. Jupiter är hoppets stjärna och den ligger framför begränsningens Saturnus. Om nu det ansågs allmänt omöjligt att fota spädbarn i moderlivet, bar Nilsson HOPPET som sin ledande tanke i det tricksiga och händiga sinnelaget. Månpositionen är visserligen säker och en morgonfödelse skulle ha givit honom Lejonets sinnelag och en nymåne i detta tecken. Även den kartan spår naturligtvis storhet för det seende Sol-Ögat. Faktum är att en nymåne i Lejonet är minst lika signifikativ som den berättelse man kan avlocka en karta som inkluderar gränsen mellan 1a och 12e - det uppenbara och det som ligger fördolt - och det är bara bloggens konvention att sätta 12-slaget på horoskop utan känd födelsetid som fick mig att välja den senare varianten.

Men till stöd för en Måne i Jungfrun har jag faktiskt också det extremt ovanliga horoskop jag först stötte på hos filosofen Anthony Damiani, författare till den extremt komplexa boken Astronoesis, i vilken han företog sig att korrelera astrologins symboler med antikens kanske mest svårbegripliga världsbild, den romerske nyplatonisten Plotinus kreation. Jag är rätt att jag knappt uppfattade ett dyft av Astronoesis trots långsam läsning över gott och väl ett halvår. Den får gå till högen för böcker att läsa om!

Jag har kommenterat Damianis horoskop några gånger tidigare då han tacksamt ritade ut det i sin bok - enligt tropisk zodiak. Men kartan blir betydligt intressantare utifrån den sideriska zodiaken där han likt Lennart Nilssons månascendent för den hyperanalytiska Jungfrun i 1a huset och ett Sol-Lejonet som lever sitt liv i exil, i det för allmänheten fördolda 12e.

Damiani dog väl ung och hann inte slutföra boken, men det team av kapabla anhängare som satte samman lärarens manuskript, berättar om filosofens ohyggligt djupa penetrationsförmåga. I mina ögon är emellertid boken också ett testamente till Jungfruns välkända plottrighet, det är de små detaljerna som så attraherar detta teckens mikroskopiska orientering att Solen - den stora överblicken - ibland blir svår att skönja. 

Samtidigt är det ett hästjobb att bara förstå Plotinus egen världsbild och att sedan skohorna in den inom ramen för den astrologi som romaren så tydligt var fascinerad av, det ger ett verk som kräver sin man (eller kvinna) att famna. Det är möjligt att Damianis extrema övertryck i Jungfrun ger motivationen till det som för andra skulle vara ett rent självmordsprojekt. 

När det gäller förmågan att skapa struktur och organisation är Jungfrun i 1a huset lyckligt lottad som har den Store Organisatören Saturnus som en "verksam välgörare". Att sedan Saturnus står världsligt svagt i det första egohuset (vilket är ett uppenbart begränsat hus) är just en sådan astrologisk motsägelse som tolkaren själv får besluta om. Avgörandet, åtminstone för undertecknad, kommer när man beaktar att Saturnus äger det 5e intelligenshuset. Det torde inte råda några tvivel om att platonisten Damiani  hade ett genis blick för komplexa strukturer!

Damianis snarlika horoskop drabbade mig direkt som en perfekt tematisk parallell till Lennart Nilssons hoppfulla och framgångsrika exponering av det som tidigare ansågs som hopplöst fördolt och omöjligt att återge för dem "här ute". Damiani lyckades också han lyfta fram Plotinus metafysiska system (osynliga men existerande realiteter) genom att ikläda den, inte en fotografisk simil utan det astrologiska teckenspråket.

Och det är i det här läget jag åter tittar på New York-filosofens horoskop och gör den fantastiska upptäckten att han är född samma år, månad och dag som Lennart Nilsson! 

Lennart Nilsson och Anthony Damiani, två snillrika män födda samma
år, månad och dag. Är det inte en lätt "look-alike"-faktor här?

På frågan varför Nilsson så tidigt realiserade sitt livs merit medan Damiani dog i cancer innan han lyckats sammanfoga sitt magnum opus, det är en fråga som inte kan besvaras eftersom man måste ha Nilssons födelsetid och kroppsliga ascendent för exakt jämförelse med Damianis sena Jungfruascendent som faktiskt är den mest vacklande jag tror mig sett. 

Astronoesis uppger födelsetiden 10.42 i New York, men när jag fingranskar ser jag att det bara är 42 sekunder kvar innan Vågen blir bärare av ascendenten! Givet den minutexakta födelsetiden kan man kanske räkna med uppmärksamt folk vid förlossningen och om inte det, finns astrologen James Brahas iakttagelse som jag gärna skriver under på: det är mer troligt att ungen redan anlänt när någon tittar till klockan och noterar ankomsttiden än tvärtom.
 
Och till sist. Jag har inte tittat på alla horoskop jag under några år taggat med "Regulus och Solen", men något säger mig att det är en överväldigande mängd "goda" livsöden som samlats där, folk som tillfört världen något reellt. 

Ser man istället på bloggens andra stickprov bland de många fixstjärnor som finns att välja på, "onda" Algol, då blir historien inte alls lika tydligt positiv. Ibland sätter sig ondskan i individens egen förnimmelse, ibland ser det mest ut att teckna otur eller att man fått en formidabel Vedersakare på sig i detta liv (apropå stjärnans koppling till den bibliske Satan, åklagaren).

*****

Som min gode vän greven av Oxford en gång sade, "it takes one to know one" - en tanke han lånat från antikens filosofer.

Onda journalister, filosofer & krigsbarn

Anthony Damiani (1922-1984)
- extraordinärt förtätad idealistisk filosof

Aftonbladets Martin Aagård hyser uppenbarligen en hatkärlek till religionernas värld, eller åtminstone deras florstunna yttre attribut - som muslimska kvinnors slöjor. Härvidlag påminner han mycket om det hemland vars soltecken Vattumannen han delar.

Sedan jag bekymrade mig över hans förmåga att avläsa rörelsen Fa lun gong utifrån dess eget perspektiv har jag sett honom artikelvägen avhandla flera besläktade frågor, fast det måhända egentligen inte är religionen i sig utan det mindre penetrerande sociologiska synsättet som motiverar honom.

Med Solen i Vattumannen hittar vi ofta det här excessiva mentaliserandet om och kring människor i grupp, enade av en tankestruktur. Med den samtidiga aversion som Skorpionen tecknade på hans himmel, uppstår problemet att vilja men inte kunna tillhöra en grupp bara därför att egot fruktar att slockna (Skorpionen = död) i en total ideologisk frändskap. Kvar blir en fegis som står vid sidan av och marginalkommenterar, försynt applåderar eller småhackar. Det sociala utanförskapssyndromet kan ta sig flera gestalter och alltsomoftast är det Skorpionens vämjelse eller vilja till invändning som spelar förstafiolen.

Nu är jag emellertid helt för det kritiska observatörsperspektivet, för Aagård noterar i sin senaste artikel samma sak om den sekulära Humanisten Dilsa Demirbag-Sten som jag tidigare sett i hennes horoskop men inte orkat skriva om. Humanisternas humanism är en löjeväckande postmodernistisk konstruktion som inte förtjänar utrymmet den ändå får i medierna, och jag har redan spillt tillräckligt med ord på det driftiga men intelligensbegränsade horoskopet för rörelsens minidiktator.

Demirbag-Sten själv kan lätt avfärdas som en friköpt negerslav, en förstagenerationens svensk som nu vill legitimera sin rätt att vara här och fri genom att nedvärdera sin forna kulturkrets. Därvidlag hjälper hon bara den redan smårasistiska svensken att hela tappa den ärbarhet han kan ha haft.

Demirbag-Sten är en flitig debattör och jag har mer än en gång reagerat på hennes förtätade intellektualitet. Faktum är att jag inte sett så svårgenomträngliga och detaljerade texter sedan jag igår avslutade en tung (men fascinerande) läsning av nyplatonske filosofen Anthony Damiani, vars inspirationskälla Plotinus (200-talet) han förmodligen lyckats överträffa i termer av komplex text.

Det tog mig åtta månader att läsa Damianis Astronoesis eftersom texten var så kompakt och helt baserad på en avlägsen världsbild med dess egen terminologi att den omöjligen kunde slukas i ett svep. Övermättnaden låg i luften redan efter en timmas läsning. (Likväl rekommenderar jag den verkligen, jag har aldrig sett den senantika kopplingen mellan filosofi, kosmologi och astrologi så väl beskriven. Det bara inför Damianis egna astrologiska bidrag till Plotinus vision jag reserverar mig något.)

När jag nu ser Aagårds invändningar över Demirbag-Stens framställning inser jag att hon i mycket delar "saklighetsfixeringen" med Damiani - jag skulle lika gärna kunna säga sakfixeringen. För det är det jordbundna tecknet Jungfrun med dess högfrekventa och hyperrörliga Merkurius-intellekt som förklarar hur en text kan flätas så tät att den blir nästintill ogenomtränglig och därmed tröttande - eller som Aagård säger, knastertorr (tråkig).

Jämför Maria Wetterstrands (mp) framtoning - även där en Sol-Jungfru som framstår som ett under av nykter tillförlitlighet (saklighet). Det är i Jungfruns tecken objektifieringens fenomen uppstår, det merkuriala intellektet klyver verkligheten (Solen i Lejonet) och slungar ut projektioner - förtätade eller förkroppsligade punktiakttagelser.

I förhållande till Sol-Kungen Lejonet rör sig Jungfrun "sinistert", ställd åt vänster, och har därmed tagit parti. Jungfruns tecken är fiende till Solen/helheten. Det är kanske därför Hades (Skorpionen) slukar Persefone (Jungfrun) och fullbordar den unga orörda själens vänstervridna rörelse ner i Underjorden. I mikroformat ser vi här alltså temat själens syndafall löst repriserat. Astrologin - och livet - är till syvende (solsystemets sju planeter) och sist bara en fråga om man är med Livet eller har invändningar mot sakernas sanna ordning. A-teism betyder att vara mot verkligheten.

*****

Astrologins grundläggande dualism mellan positiv och negativ polaritet/rörelse påminner om tillvarons djupaste beskaffenhet, och Lucifers vändande sig från Himmelen kan således också läsas som en naturlig, ja t.o.m. ofrånkomlig aspekt av tillvaron. Fenomenvärlden skulle inte kunna finnas utan motsättningen mellan Ljus och Mörker, och såtillvida fyller även mänsklighetens djävlar vitala funktioner.

Det är ingen slump att filosofen Damiani förordar denna klyvning i "vänstervriden" riktning (liksom Plotinus som inte, till skillnad från gnostikerna, såg något ont i denna världen), och menar att själen reinkarnerar som fysisk varelse just för att kunna förvärva kunskaper. Damiani talar här verkligen Jungfruns sattva-språk, men med den reservationen att Jungfrun i sig inte har svaret på vad all denna informationsmängd ska vara bra för. Den är till för att behaga Gud/Lejonet - Kristussjälen som de kristna skulle säga om de hade förstått sin egen lära.

Och det har Damiani förstått eftersom han själv på en mystikers sätt i detta liv bottnade i Solen då den inte tog order från någon annan. Ett rent logos, en ren förnuftsprincip denna Solen i Lejonet. Ett studium av hans himmel med dess framträdande förstahusopposition mellan drakhuvudet och draksvansen förklarar varför han ägnat planeten jordens "minnesbank" så mycket uppmärksamhet i sin bok.

Se det här korta citatet från Astronoesis om Draken. Den som läst inlägg om Djävulen eller "denna världens herre" på bloggen, kan här få en aning om varför jag sagt att Satan är ren negation, en transpersonell kraft som suger näring av alla nej-sägande sekularister så att de i princip är radiostyrda bläckfiskarmar för denna makalösa pool av ren habituering.

Vi skulle lika gärna kunna säga att det är Moder Jord som parasiterar på sina inbyggare i hoppet om att hålla dem kvar här så längre som möjligt. Det här är naturligtvis en vinklad utsaga som bygger på andra erfarenheter än de strikt jordbundna själarnas trädkramande och Gaia-dyrkande.

Ännu ett sätt är att låta Jorden vara den passiva fysiska kropp hon är, och fokusera bockfotade Pan (Fan) som kroppens "rådare". Ja här han igen, "denna världens herre", en liten gud (relativt sett), men som lekande lätt binder den fallna själen till falsk identifikation med det animala tillstånd som är jordens eget öde. Men inte andesjälens öde!

Hur kunde då Damiani finna fram till en nobel, andlig livsfilosofi medan Demirbag handlöst rasar ner och identifierar sig med sin nya sekulära värdkultur? Det psykologiska argumentet för den senare är redan givet men astrologiskt ser vi skillnaden redan i soltecknet.

Damiani föddes med Solen i magnifika Lejonet, med en udda tolftehussol som perfekt motsvarar den andliga mystikerns introspektion det här huset kan indikera de få gånger det producerar gott. (Minns de vanliga innebörderna hos den onda daimonens sektor: fängelser, dårhus, långvård...)

Demirbag har visserligen Solen nära knuten till Jupiter, en intelligensskapande faktor. Men som indikator för de högsta livsvärdena - filosofi och religion - är Jupiter är svag i tecknet för sitt detriment. Den sprider ut sig på tjänarnivå och t.o.m. självmedvetenhetens självtjänande nivå och ränner runt precis överallt för att tycka och instruera. Se t.ex. Lisa Magnussons framgångsrika tyckarspalt i Aftonbladet. En Jupiter i Jungfrun bojad i Jordelementet och med de begränsningar i filosofisk föreställningsförmåga detta kan (men inte måste) innebära.

T.o.m. min senaste favorittänkare, vetenskapsfilosofen Wolfgang Smith, visar med sin Jupiter i Oxen hur viktig den här planeten är för framgången. Hans tänkande tar avstamp från det enkla faktum att fysiker idag tappat kontakten med det allra mest oproblematiska och självklara, att världen är kroppslig! Kan det bli mer Oxen?

Eftersom matematikern och filosofens agenda är att bekämpa den tragiska ursäkt för en hållbar världsbild som scientismen utgör och till vilken Demirbag-Sten hör såsom medlem av Humanisterna, tonar Wolfgang Smith ner vissa aspekter av sin fulla insikt.

Men Smiths Jupiter i Oxen - filosofi om kroppslighet - är inte så bokstavligt "Jordelementet" som man först kan tro. Varje verklighetsskikt bortom vår materiella värld har nämligen sitt slag av kroppslighet. De fyra elementen är en giltig modell även för planeten Jupiter och dess befolkning. Men det som är "kropp" (Jordelementet) där, ligger naturligtvis inte inom jordmänsklighetens räckvidd att beskåda, inte för den arme scientistiske Humanisten att uttala sig om med sina jungfruliga (naiva och begränsade) sinnen att registrera.

För allt det Jungfruns representant Merkurius både hålls för att ha härskarläge här och vara upphöjd, är den "jordad" eller bunden till sinnesvärlden. Men där läser den tingen eller sakerna tydligare än andra. "In every little grain of sand..."

*****

Demirbag-Sten är född strax innan nymånen och viljan att reflektera kring sin solära mission är nedsatt (Månen är "bränd"). Det är en "driven" och drivande ande som befolkar Demirbags fysiska kropp, och dess mission är Jungfruns vilja att konkretisera och precisera, alltid utifrån sakförhållande. Som jag tidigare pekat på tycks Jungfrun vara en god jordmån för empiriker och inte oväntat kallar filosofen Damiani den defekta (irreguljära) sublunära domänen för "den empiriska, psykosomatiska varelsens värld".

I brist på Demirbags födelseklockslag får vi nöja oss med ett solärt horoskop där Jungfrun matchar det sjätte huset och dess innebörd av tjänstehjon och fiender. Hela Demirbags psyke är besatt av att tjäna en sak, sekularism. Men hennes fiender står så tätt så tätt. Hela hennes horoskop verkar vara ett massivt anfall mot henne. Eller också är det som Aagård säger, det är bara en enda fiende, men en som hela tiden kommer mot henne förklädd till olika skepnader: den religiösa människan, då främst muslimen.

Att hon verkligen inte gillar sitt utländska förflutna får man en aning om av aggressionsplaneten i Skytten, utlandets, utlänningarnas och (ibland) religionens tecken. (Jämför dock Thomas Eby, Paula de Tildes make, vars Mars-Skytt istället tycks "tända på utlandet".)

Jungfru och Skytt är inga vänner i horoskopet. Jungfrun vill precisera och få stopp på rörelsen (Jord), Skytten lever istället för rörelse och allt mer vidgade vyer (Eld). Man kan säga att Demirbag själv är ett inflyttat krigsbarn som nu bara vill bestå (tjänstehjonet) den sekulära värdkulturen med att hålla källan till hennes privata mardrömmar och demoner borta från det här landet. Jungfrun vill odla sin nya fläck jord på jorden och gallra bort ogräset - dessa störande påminnelser om att hon inte är klar med sin psykiska (själsliga) tillväxt ännu.

Filosofen Damiani gick mycket, mycket längre än så i sitt tänkande. Han var långt bortom den lögnaktiva lägre Merkurius fabricerade motsättningar. I sin platoniska analys satte han fingret på alla de ömma punkter som driver och äter Demirbag och gör henne så kapitalt ointelligent i de visas ögon.

Jag kan bara åter rekommendera den praktverket Astronoesis som den bästa introduktionen till västerlandets stora mystiker Plotinus och hans tankar om hur själen reinkarnerar för att växa i medvetande. Hans förtätade språk kan ses av horoskopets förstahus i Jungfruns tecken - han har i sitt dagmedvetande alla dessa krafter, och hans Sol - hans sanna kognition ligger ett steg bakom/under allt detta i 12e "dolda" huset och inspekterar de planetära krafterna som de visar sig för hans medvetna jag.

Damiani beskriver perfekt hur Världssjälen fungerar, från dess centrum i Solen till de "rationella krafter" som de övriga planeterna är, och hur denna Världssjäl (via planeternas transiter) arbetar på alla oss enskilda andesjälar som likt utsträckta solstrålar har valt planeten jorden för att i det empiriska lära oss se den Stora Bilden där sekularism inte är en framkomlig väg i det att den, likt Jungfrun, blockerar framfarten via dess negativa preciseringar vilka alltid leder till en åtminstone momentan förlust av Enheten.

I enhet ingår allt, dvs, det fungerande samhället förbjuder inte slöjor, skickar inte ut fattiga människor ur landet. Sverige begår för närvarande närapå samtliga dödssynder en nation kan begå. Och det ser inte ljust ut för övriga Europa heller. Postmodernism kan vara det hjärnsläpp, den totala tankeförvirring som föregår en civilisationskollaps, nödvändigt för att en ny och avklarnad världsordning ska kunna uppstår.

Demirbag-Sten tillhör den typ av själ som för närvarande i missriktad iver bygger sig ett nästa liv på jorden i en utfattig och fundamentalistisk obygd! Hon blir förmodligen muslim i sitt nästa liv - allt det du hatar är en erfarenhet din själ saknas och du kommer att bli din fiende (se hennes massiva fixering vid fiender).

I det här obygdslivet kommer hon av Nåd att beredas möjlighet att se det inherenta värdet i varje livserfarenhet. Och Aagård kanske blir en genuint praktiserande buddhist i sitt nästa liv!

*****

Det förtjänar att upprepas: Demirbag-Stens Sol, Jupiter och Merkurius antyder mycket hög intelligens. Tyvärr är den brända Månen ett tecken på problem att se vad man håller på med, att ta ett steg ur sin egen aktivism och reflektera över om det är rätt strid eller ens rätt ideologi man satsat på.

Att hon är barn av den sorgliga subgeneration då Saturnus - fixering & gränsdragning - stod i egoperspektivets tecken Väduren bidrar heller inte. De här människorna är ofta sjukligt om och kring sig, och det är väl därför Sverige nu domineras av en lägre debattnivå än i mannaminne. Nu har de här årgångarna hunnit fram till samhällspositioner varifrån att utöva inflytande. Och det är bara en massa smörja om "min rätt" till ditt och datt till höger och vänster. Låga människor.

Men men.. Man kan också hylla deras själar för att ha gått med på att spela så ringa människoroller och därmed vara sedelärande exempel på den unga och oerfarna själen. Alla fenomen tjänar minst två - kanske hundratals - simultana syften. Det är den insikten som Demirbag-Stens och Humanisternas ständiga vilja till religionsrensning till ett uttryck för ömsom missbruk av intelligens eller bara ren och skär dumhet.

Vad som är gott för människan

 Anthony Damiani 1922-1984

Långsam, långsam läsning pågår av den mest komplexa bok i ämnet astrologi och filosofi jag någonsin mött. Den framlidne författaren, nära vän till Dalai Lama, knyter samman världens stora intellektuella traditioner i en hisnande men koncentrationskrävande upptäcktsfärd som syftar till att bygga upp en intellektuell medvetenhet om tillvarons styrande principer och en mer precis "kartritning" för var mänskligheten befinner sig i ett större helt.

Vi är primärt själar kapabla till allt, men för närvarande arbetar många av oss med att erövra Lejonets Form, sinnebilden för Människan - medveten avbild av Gud. (Kanhända arbetar hela mänskligheten - per definition - med samma arketyp, men ibland när man tittar ut över världen blir man fundersam...)

Människans Idé [eller Form] betraktat via det första huset indikerar det eviga själv-existerande mysteriet som förblir identiskt i alla uttryck för Människans Idé. ... Att delta i detta gudomliga medvetande är för människan [Platons] "Det Goda". Plotinus [200-talet] säger att termen "God" används för att "hävda identitet utan existensens affirmation." (VI 7.38)

[Dvs, du behöver inte finnas till för att äga identitet! Du har en sida av dig själv som går bortom varandet!]

Om vi kan hitta den identiteten, har vi en grund för alla nivåer av självförverkligande. Den här identiteten hos Människans Idé är bortom alla de betingande faktorer som gör en individ annorlunda från andra individer, men tjänar alltjämt som urgrunden för individualitet i sig."

Anthony Damiani - Astronoesis - Philosophy's Empirical Context, Astrology's Transcendental Ground, 2000, s.160, min översättning

Amen till det.

*****

Anthony Damianis placering av Människans Form vid Lejonet är i djupet sund, men utlöser frågan vad Vattumannen mittöver i zodiaken representerar - symbolen beskriver ju en vuxen människa med ett vattenkrus. För den som är mogen att gå en brottningsmatch med det noblaste ämne mänskligheten frambragt, filosofin, är Damianis bruk av zodiaken för att åskådliggöra den metafysiska världsbild som också kallats "The Perennial Philosophy" ett helt fascinerande tillskott.

Så långt jag läst är Damianis läsning av Vattumannens funktion inte identisk med det förslag jag givit på den här bloggen utifrån det gamla akkadiska kilskriftstecknet för zodiaktecknet som i översättning betyder "Den Stora".

Jag föreslog att Lejonet, i sin självcentrering och upplevelse av prominens (Protagoras: "Människan är alltings mått.") behöver en sval bedömare på motsatta sidan. Det är Vattumannen som signifierar "storheten" i Lejonets Form eller Idé.

Sidoanm. Det här förklarar också varför Sverige, en vattumannation, är så bräddfull av åsiktsmaskiner som bröstar sig och "anser saker". Svenskarna förefaller ha problem med att realisera sin "Form" och slår lätt över till självviktiga nissar som tror sig veta lite bättre än andra hur saker förhåller sig.

Vi behöver inte ens ha Vattumannen aktiv i det egna horoskopet, det är inte det jag talar om här. Jag menar Vattumannen som styrande princip för ett helt land. Allt vi tänker och gör, bygger i någon mån på den osynliga prägling som vilar över den volym eller den areal vi kallar Sverige.

Lika gärna som ordet "Vattuman" skulle vi här ha kunnat säga "åsiktsmonopolist" eller "ideologisk diktatur". För detta är den ofrånkomliga baksidan hos den som signifierar eller tillskriver saker deras "storhet" - det sker utifrån ett slutet system. Och zodiaken lär oss att tillvaron nu inte är så konstruerad! Slutenhet - Tamas guna - övergår i frihet - Sattva guna - men frihet föder hemlängtan vilket leder till lidelse - Rajas. Och så går kretskoppet runt.

Diskrepansen mellan mina tankar och Vattumannens funktion i Damianis metafysiska tänkande påminner om hur plastisk zodiaken är. Symbolerna lånar sig utmärkt till konstruktion av vitt skilda modeller - i sig även dessa symboliska. Bara materialister tenderar att objektifiera sina modeller och ta dem på blodigt allvar.

Det problemet har vi särskilt i den sideriska Stenbockens tecken, vilket emellertid också är förutsagt av zodiakens själva uppbyggnad. "Denna världens herre" är överseriös om sin egen typ av systematik sedan Jordelementet kommit i fokus. Bortom Jordelementet väntar bara NIHIL - Det Yttre Mörkret - från vilken ingen kan återvända (om man trillar dit). Ren negativitet kan inte längre ta emot några Former/Idéer från högre höjd och det astrologiska Jordelementet är således "ytan" på den djupare skapelsen.

På ytan förkroppsligas det kosmiska Intellektet och blir omutbar "värld". Här råder fascinationen av omutbar determinism. Stenbockens systembyggare återfinns ofta bland naturvetenskapare och ingenjörer. Nyligen blev jag varse ett trevligt fall av Stenbock där likväl soltecknet tydligt lyste igenom som en väldigt dragning till exakt ifyllda blanketter! Varför kan inte folk lära sig fylla i som det är bestämt...? Det är märkligt hur soltecknet (det korrekta, som visar sig via siderisk zodiak), röjer sig i våra hjärteämnen!

Inne i ett System (identifierad med det) är man Slav, bortom Systemet är man Herre. Ingen människa vid sina sunda kroppsvätskor skulle väl tveka i det valet. Likväl föds många till följd av karma/tidigare liv att inspektera världen ur perspektiv av Stenbockens Form. Det här uppfattar jag som en svår livsuppgift eftersom den totalt står på kant med mänsklighetens övergripande mål: Lejonets Form! Motsättningen mellan Saturnus avgränsning (periferi) och Solens individuella centrum återspeglas väl i den indiska traditionen som ser tecknens härskare Saturnus och Solen som uttalade planetära fiender.

Jesus kände väl till den här dikotomin när han bad folk avgöra sig för denna världens herre ("Djävulen") eller "Fadern". Snart nog klibbade en tradition fast vid Jesus såsom "Lejonet av Juda" och naturligtvis är det LEO som den fullt realiserade människans Form vi ser här. Arketyperna hittar alltid rätt eftersom de föregår de förbiflyktande fenomenen. (Epitetet "Lammet" - hänvisningen till Jesus som offerlamm/Vädur - är inte alls lika central. Det var den perfekta, gudomliga Människan som var temat för människan Jesus inkarnation för 2.000 år sedan.)

Damianis presentation av nyplatonismen är en svår väg in i den här världsbilden - som var den senantika människans världsbild - men klargör väl Det Goda (gudomlighetens) "överflöde" som leder till Intellektet och existensen, till Själen och i sin tur till att "utflödet" kortsluts och kommer till ett stopp med den Värld, som kan beskrivas via Jordelementet.

Naturligtvis figurerar samtliga element "i världen", men säg med poeten William Blake att "i varje litet sandkorn..." Genom vissa företeelser här i världen tycks något bortomliggande klart skymta - företeelsen kan sägas vara "Eld" eller transparent och agerar som ett "medium" för ett andligt skådande.

Andra företeelser är just precis vad de förefaller att vara, de är "sakliga" men leder inte bortom sig själva. Här råder elementet eller principen "Jord". Stenbocken som systembyggare (via sin organisatoriska herre Saturnus) är således den sista instantieringen av en princip (Idé) om "ordning" som också existerar på högre nivå, som Själ, som Intellekt, och som Guds oåtkomliga inre värld (som dock på något sätt har förlagorna till och med till de Former som ligger samlade i den Intellektuella principen).

Med tanke på den här bloggens små studier av olika grupper är det särskilt intressant att notera Damianis koppling av Skorpionen till ledordet "kreativ föreställning". Jag tänker förstås på studiet av 100 Nobelprisbelönade författare som helt oväntat ledde spikrakt till Solen i Skorpionen!

Uppenbarligen har mänskligheten just nu knappt någon aning alls om vilken juvel astrologin är, eller vilka hemligheter den bär på!

Den eviga filosofin eller visdomen står egentligen på egna ben, utan astrologiska illustrationer. Men jag har aldrig sett en bok före Damianis som seriöst förankrat astrologins 12 idéer och de sju planetära principerna i antikens och senantikens filosofi. Vem kan Damiani ha varit i ett tidigare liv? Var han en av de stora själarna, nu här ännu en gång för att knyta ihop några ytterligare trådar?

Om jag ibland känt mig som en gammal sumerisk stjärnskådare som tålmodigt kartlagt natthimmelen, månad efter månad, år efter år, tycks Damianis själ ha gjort nedsteg i ytterligt rika tidevarv...

Lästips: Filosofin som astrologi!

En bloggläsare fäste för en tid sedan min uppmärksamhet på ovanstående bok, "Astronoesis". Den är skriven av New York-bon Anthony Damiani (1922-1984) och utgavs redan år 2000. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag har kunnat missa detta astrologiska mästerverk!

När jag startade den här bloggen om den sideriska zodiaken trodde jag att jag var ensam om att ha gjort kopplingen mellan vissa uttalanden bland de gamla platonska filosoferna och astrologin. 

Jag kunde inte ha haft mer fel! Här var en amerikan som ägnat årtionden åt att locka fram zodiakens hemligheter med senantike Plotinus som sin vägledare!

Jag har inte kommit igång med den här boken än, en praktfull inbunden utgåva som "ligger snyggt på kaffebordet" (för dem som har sådana behov), men jag har läst inledningen och studerat de många vackra illustrationerna. Intrycket kan bara bli ett, det här är seriösa saker! Damiani har en vårdad och komplex engelska som emellertid inte bör vara något problem för den läsekrets han vänder sig till.

Men finns den läsekretsen alls i Sverige? Det här är exakt den bok som skulle få många av vårt lands scientistiska unga naturvetenskapare att fascinerat haja till. Här är rötterna till västerlandets storhet, även om de på många sätt ter sig väldigt annorlunda från vad som lärs ut idag.

Här är då den andra sidan av historien som scientismen skalat bort i sin jakt på tingens "primära kvaliteter" (kvantitativa undersökningar) - här är den antika filosofin där materia och själ hänger intimt samman. 

Jag kan ännu inte säga närmare hur Damiani ser på gudsbegreppet, om det är en panteism av typen Spinoza (kosmos ÄR det gudomliga) eller om han följer Plotinus panenteistiska linje som inte jämställer kosmos med gudomligheten. Dessa är de klassiska, de stora frågorna, och hur spännande att studera dem via de djupare innebörderna i astrologins symboluppsättning!

Att det handlar om klassisk filosofi av yppersta kvalitet inser man om man vänder omslaget och noterar att Dalai Lama hyllar den framlidne författaren som en stor människa och höll honom för en av sina nära vänner.

*****

En och annan kanske har sådana dubier angående astrologin att det behövs lite grundläggande tankar om vad en världsbild är. Då rekommenderar jag Wolfgang Smith, rymdflygingenjören, vars horoskop jag kikade på häromdagen. Hans "The Quantum Enigma" demaskerar fullständigt och totalt ihåligheten i den scientism som svenska "förnuftsgrupper" som Humanisterna och Vetenskap och Folkbildning predikar. 

Efter att med Wolfgang Smith ha studerat scientismen som den världsbild den är (snarare än verkligheten själv), och därtill sorgligt ofullständiga, kommer måhända Plotinus och astrologin inte att kännas lika svårhanterliga.

*****

Damianis bok (liggande A4-format) har ett lite ovanligt upplägg. På den här sidan gapar vänstermarginalen tom, men marginalerna används för förklarande kommentarer från den grupp nära vänner som sammanfogade filosofens efterlämnade manuskript efter dennes bortgång.

Ett verk att fördjupa sig i.

PS. Ett långt telefonsamtal kom i vägen för det här lilla inlägget.

Trodde jag.

Men när jag tittar på inläggets publiceringstid (15.55) och horoskopet för Stockholm finner jag Lejonet i öster i direkt opposition till Jupiter, filosofins planet, i Vattumannen. Bara några grader från exaktitud vilket ingen i antiken hade hängt upp sig över. Gestalten är given, och telefonsamtalet verkar ha varit en lämplig "buffert" så att Jupiter skulle hinna lägga sig i detta utmärkt prominenta läge!

(Jupiter-i-Luft "välsignar" dessutom Månen-i-Luft i merkuriala Tvillingarna i 11e Luft-huset för ideal och konceptuellt tänkande!)