 |
Vincent Furnier utan Alice Cooper-sminket
och producenten Roy Thomas Baker
(gissningsvis sent 1970-tal)
|
Musikproducenten Roy T. Baker, mest känd som rockgruppen Queens musikproducent under 1970-talet är ett rätt ordinärt, branschskadat livsöde. Kanske mest känd för "Bohemian Rhapsody", vinylsingeln som blev listetta två gånger i hemlandet:
https://everyuknumber1.com/tag/roy-thomas-baker/
Reflektionerna från en musikälskare född för sent för den spännande första hälften av 1970-talet är hyfsat intressanta, men röjer ett barn av den mediokra popvärld som rått i Väst alltsedan 80-talet:
"...Känslan jag får efter att ha recenserat alla 1975 års listettor är att, med deprimerande få undantag var det här ett rätt blekt år för pop. Glamrocken var död och disco hade ännu inte gjort något större intryck, och få låtar sticker ut eller försöker ens flytta gränserna, förutom Bohemian Rhapsody och 10cc:s I'm Not In love. ... 1976 skulle komma att bli ytterligare ett ynkligt år, även om ABBA var på väg mot en storstilad återkomst [efter Waterloo]."
Som höres en ytterligt mainstrem-orienterad britt. När flyttade någonsin ABBA "popformatet" det minsta? Hela tanken om sånger som "flyttar formatet" och samtidigt lyckas bli listetta är orealistiskt tänkande. Det händer så sällan att det kan avföras som ren slump när musikkonsumenterna RÅKAR fatta tycke för ett udda nummer.
Det är bara att se vilken rikedom av musik som går pöbeln spårlöst förbi. Mitt favoritglamband som tonåring var gruppen Cockney Rebel frontad av en sångare med obefintligt tonomfång, f.d. musikjournalisten Steve Harley (inlägg från 2010 - ungdomens pop tar föga plats i bloggarens medvetande dessa dagar). Oaktat att Harley inte klarade höga toner var den första sättningen på album 1 och 2 (1973 & 74) fylld av kreativitet.
Harley var besviken även om det troligen var skivbolaget EMI:s reklamfolk som gav pöbeln mild kritik och samtidigt pockade på intresse genom en säregen liten annons i musikpressen. Han omgrupperade och nu var slumpen framme, musiken var inte bättre men britterna hakade på och 1975 fick han plötsligt sin första och enda listetta (Make Me Smile). Därefter sjönk kvaliteten flera år i rad - allt Harleys geni hade nedlagts i de två första albumen.*****
Tillbaka till Roy Thomas Baker (som aldrig producerade Cockney Rebel eller Steve Harley)! Producentens karta är inte så tokig, till följd av den optimistiska Solen. Annars rymmer bloggen många osmickrande fall av den överdrivna materialismens axel när Oxe och Skorpion kommer samman i en Vatten och Jord-mix ("lergeggan"). Återkommer till hur man möjligen hör denna i själva de ljudbilder Baker godkände som producent.
"Symptomet" fick tidigt namnet "den sataniska principen" på Sideriska, en lek med den 2000 år gamla gnostiska doktrinen att det alls inte varit någon god gud som skapat denna värld utan en låg och närmast demonisk figur. För gnostikerna var världen så fylld av konstruktionsfel att det var omöjligt att instämma grekernas positiva bild av världen.
Detta trots att gnostikerna i allmänhet hade reinkarnationsläran som borde förklara varför det är si och så med fördelningen av njutbart liv. Gnostikerna läste Platon men godtog inte heller dennas medlande position: bara Idévärldens objekt är perfekta men vår upplevelse av sinnevärlden introducerar ofullkomligheten. Såg och förstod vi helheten som den är skulle till och med det oupphörliga dödandet i naturens rike bli begripligt. Men gnostikerna var antikosmiker och såg astrologin som bekräftelse på att själarna var fångar i ett vidrigt system.
Förvisso stämmer denna hellenistiska och främreorientaliska tankeriktning väl med Indiens astrologi en bit bort: Sideriska noterar ofta hur "mollstämd" den astrologiska traditionen är, med fler möjligheter till svåra än behagliga livsöden. Det tyder å andra sidan på att astrologin faktiskt tagit bygger på den empiriska verkligheten: i de flesta kulturer är det få och mycket rika människor som trälbinder den stora majoriteten och bara unnar dem ett skitliv.
I de värsta kulturerna får underklassen dessutom lära sig att det är Guds vilja att de ska vara fattiga och slava hårt. Kristendomen kom snart att anamma denna falska hjärntvätt och den ateistiska kapitalismen har övertagit exakt samma lögn att i "demokratins" namn sprida till befolkningen. Det här är förstås ett litet problem eftersom själavandringsläran förklarar varför vissa har "oturen" att födas in i så helvetiska samhällstyper att man får veta att man har sig själv att skylla - tänk borgerlig politik och dess envetna vägran praktisera introspektion och se sanningen.
Ytterst sett har den själviska människan samlat dåliga gärningar på hög och kan därför återfödas i ett land som det nyliberala Sverige. Här får själen direkt erfara sina synder i ett annat liv och tvingas in en fattigdom som inte liknar något annat: "Arbetslinjen" och en andlig fattigdom som är rätt unik någonstans i världen: jobba för att konsumera - det är allt ett svenskt liv handlar om.
Men betänk hur mycket värre det kommer att bli för den nyliberala politikern som skär ner staten för att marknadens utslagningsmekanismer ska få verka fritt medan arbetsgivaren på socialdarwinistiskt vis plockar åt sig de överlevande, de som förgrovats och nu slåss för sina liv. Dessa själar kommer inte bara att förverka rätten att födas i ett välmående land, de kommer att återfödas längst ner i hackordningen i ett fattigt land! Allt enligt teorin om Kretsloppet.
Bloggarens musikaliska årtionde var 70-talet och men tydligen hade RTB en lång om än mindre spektakulär karriär även i senare årtionden. Naturligtvis kan man ta Freddie Mercurys flagrant promiskuösa homosexualitet som exempel på att producenten redan tidigt befann sig i närheten av horoskopets varning för materiens perverterande inverkan på själen.
Den romerske filosofen Plotinos (Platons store efterträdare, femhundra år senare) för en del astrologiska resonemang där han är noga med att skilja den rena människan som fokuserar sin "avskiljbara" och eviga frisjäl och därmed går fri från stjärnornas öde (eller åtminstone upplever sitt öde med filosofens befriade medvetande). Själar som väljer världen smittas genast av de krafter astrologin beskriver, och får uppleva Platons "sämre" version av de fyra elementen (som egentligen alla är goda).
Romaren låter här som en gnostiker själv, trots att han argumenterar mot dem! Förklaringen är kanske att hans bevarade texter täcker flera årtionden så att det är en förändring i tänkandet man ser...
*****
Roy Thomas Baker (med känd födelsetid) har ett horoskop som besannas i samma ögonblick jag börjar googla på honom och direkt hamnar i branschtidningen Rolling Stone, årgång 2012. Där har producenten just backat ur megabolaget Sonys försök att förlika sig med ett antal personer (i ett gruppåtal). Baker hävdade att megabolaget sysslar med falsk matematik för att intäkterna av kända amerikanska gruppen Journey (som Baker producerat) skulle se mycket mindre ut.
Se här träffsäkert den här kartan motsvarar den sol & vårade producenten:
Producentens enorma framgångar är tydliga: Skyttascendenten har den stora framgångens och de stora pengarnas Jupiter men här bekräftas verkligen den personliga framgången genom att ascendenthärskarens konjunktion med den dagaktiva Solen (yrkesmänniskan).
11e idealhuset är inte nödvändigtvis är ett gott hus (det finns både goda och usla ideal eller ideologer) så viktigt här är att Solen och Jupiter är "planetära vänner" och binder ihop "personlighet" med "ideal". Av foton att döma hade producenten en vardaglig uppsyn men idealet om spektakulär strålglans hade han och kom typiskt nog att jobba som "öronen" åt "mega-solarna" - musikartisterna som stod för "karismatisk look" och den starka (solära) individualiteten.
Det här fotot på Queen och deras producent från året för den extrema framgången med Bohemian Rhapsody fick mig att undra om det verkligen är RTB - han ser ut som en snäll, liten uppklädd och välkammad grabb. Han är ändå 29 år. Men en jämförelse med ögonbryn och andra detaljer på andra bilder övertygar.
 |
Klicka för större originalformat
|
Helt klart får man inte bli lurad av bokomslaget, Solen med Jupiter i konstnärlighetens Vågen är en svårslagen kombination när det gäller estetisk uppskattning och stor vision.
Men bråket med giriga bluffmakaren Sony, då? Lätt som en plätt. Om 1a personliga huset är gott (det är alltid bra att vara levande och i besittning av ett kroppsligt verktyg) är 12e grannhuset istället den världsliga förlustens hus och att ha den sataniska axeln så aktiv som här (6e huset ansluter sig till temat förlust eftersom det tecknar olyckor och fiender) blir hans involvering i materiella angelägenheter en källa till förtret, för att uttrycka det milt.
Fortsatt googlande gav nästa exempel på det. I filmen "Bohemian Rhapsody" (2018) finns han inte ens med i rollistan trots att han kallats den femte Queen-medlemmen precis som George Martin var den femte i Beatles. Att inte ens figurera i den film som bar namn efter hans största produktionsframgång, det är verkligen att skickas i exil från sin egen värld (exil eller landsförvisning är en annan av 12e husets primära innebörder, åtminstone i äldre tid eller om man finns i Sverige en tid då den historiska främlingsfientligheten - se Bondepartiets horoskop - nått en febertopp.) En nätartikel ägnar sig åt Queen-filmens uraktlåtenhet, producerar några små sakfel men är ändå intressant.
Eftersom 6e och 12e-husaxeln har en reducerad inverkan måste mycket mer tonvikt ges åt producentens personlighet som sannolikt är typiskt Vågen i kubik. En social person som fungerar med alla, vilket förklarar hans långa lista av framgångsrika musikproduktioner. I termer av musikalitet kan den annars lite kritiska Mars/Venus vara en tillgång, så att Månen i tontecknet Oxen blir hypersensitiv för jordens vibrationer - detta är musiken som en njutbar mix av ljudvibrationer.
I efterhand hörs att 1970-talet var ett lågvattenmärke för ljudkvalitet. Tekniken "utvecklades" och det blev allt fler kanaler att spela in på och möjligheten att göra justeringar i efterhand - lyssna på alla röstpåläggen i Bohemian Rhapsody. Mike Oldfield fick göra om sin storsäljande Tubular Bells (1973) eftersom han nötte ut rullbandet genom alla instrumentpålägg (Recensent-länken till "Bohemian" ovan säger detsamma om alla röstpålägg Queen gjorde - är det här med att nöta ut rullbandet bara en rockmyt?).
Bloggaren reagerade som tonåring och med en okej men inte extrem stereoanläggning på hur Roy Thomas Bakers "produkter" lät ovanligt dåligt jämfört med andra pop- och rockskivor. Cockney Rebels sättning 1 och 2 hade överlägset bättre tecknad ljudbild. Någon Neil Harrison överinsåg debuten och 2an och 3an (med listettan "Smile") producerades av ikoniske Alan Parsons - alla tre album bjuder på hög klarhet och intressanta ljudbilder!
Queens debut var förvisso inspelad med låg budget och inspelad överblivna håltimmar i åtminstone två studiors scheman, men Queen II håller pinsamt suddig ljudkvalitet givet att Baker nu fått bättre budget och mer tid i studion. Jag får ibland känslan att resultatet hänger mer på ljudteknikern än producenten. (Både Roy T. Baker och Alan Parsons hade dock gått långa vägen och startat som ljudtekniker.)
*****
Som tonåring hörde bloggaren någon glamrockband på radion som med dåvarande musiksmak fascinerade honom. De lät som en mix av sprittiga Sparks och Queen och han köpte debutplattan med gruppen Jet. Tydligen fanns förhoppningar hos bolaget CBS, läste senare att gruppens banala rymdkostymer designats av Elton Johns kostymdesigner. (Svenska glamkopiorna The Ark måste ha varit medvetna om denna skiva för de hade i sin tid lika fåniga scenkostymer.)
Jet:s omslag var sci-fi-artat och och sade egentligen inget, men musiken var en besvikelse - bloggaren hade tydligen vuxit ur barnmusik. Albumet såldes av för några kronor till en andrahandsaffär. Senare omköpt från England bara för att höra hur dålig den var! Nu noterades att Roy Thomas Baker producerat och nog var det grötigt och diffust ljud på nästan alla låtar!
I tid ligger Jet:s enda platta strax efter Queens tredje, Sheer Heart Attack och den lät faktiskt klarare... Kanske låg Jet:s inspelningar länge på hyllan och representerar en tidigare Baker-produktion, 1975 var den effektsökande glamrocken redan död. (ABBA drog på sig platåskor precis när glam-trenden var döende. Det kan ha spelat in i varför de verkade dö bort som ett "one hit wonder" i England efter schlagersegern, britterna var trötta på paljetter i ansiktet nu - Marc Bolan tätt följd av David Bowie, hade startat modet redan 1971.)
Astrologiskt är det möjligt att Bakers expansiva Jupiter-Sol (med dess löften om stor framgång och rikedom) motverkas av den obskyra Månen som inte uppfattar när Jupiter-Solen går får långt och börjar degradera slutresultatet. (Jupiter är känd för att förgrena sig och plottra till det på ett sätt som den rena och återhållsamma Saturnus ogillar.)
En Sol och Måne i perfekt harmoni är en sällsynthet men kanske det som behövs för perfektion i många dimensioner. Bakers Sol/Jupiter utlovar framgång av stor magnitud (så väl representerad av den flamboyanta showmannen Freddie Mercury) men "sataniska axeln" drar ner i gyttjig överdrift i mängden ljud som ska pressas in i inspelningen.
Kanske är detta ett ofrånkomligt resultat av "sataniska axeln": för mycket jordiska vibrationer förgrovar och förlorar i sensitivitet. I produktionen delar Baker med sig hur han uppfattar ljud: mörkt och murrigt. (Hans produktioner har testlyssnats på långt bättre än genomsnittliga ljudanläggningar, bloggaren har jobbat i ljudbranschen vid två tillfällen i sitt liv.)
Just som ämnet "klar ljudbild" avhandlats dyker en text ur Rolling Stone upp på nätet. Här råder minsann ingen närmare analys, Queens tidiga ljudbild beskrivs som slösaktigt rik. Uppenbarligen lyssnar skribenten enbart på INTENTIONEN men inte med både intellekt och fysiska öron:
With their next two albums, Queen II and Sheer Heart Attack (both from
1974), Queen successfully caught up with themselves. Queen II’s lavish
sound and Sheer Heart Attack’s harder and more propulsive approach laid
the groundwork for the extravagant and complex sound that marked
Queen’s first triumphant period.
https://rollingstoneindia.com/queens-tragic-rhapsody/4/
Det är möjligt att skivbolaget numera har mixat om de tidiga inspelningarna, bloggarens intryck är från de ursprungliga förstapressningarna i vinylformat, bevarade i perfekt skick sedan tonåren. Jag har t.o.m. tre exemplar av Queen II och mindre förändringar av förpackningarna visar att de är flera år senare. Redan har ljudteknikerna insett att originalet inte lät bra och skruvat upp diskanten lite mer och ytterligare en smula på tredje kopian... Men grunden är fortfarande grumlig och jag minns trummisen berättad i New Musical Express hur många gånger han lade till trumvirvlar och andra finesser under inspelningarna. Massor av efterhandsfixar = perfekt recept för dött och grumligt ljud.
*****
Artikeln om filmen "Bohemian Rhapsody" nämner producenten Phil Spector (horoskop här) som en av få vars namn blivit lika stort eller större än artisterna han jobbade med.
Hos amerikanen en tonkänslig Oxe i öster och ascendenthärskaren Venus ojämförligt väl placerad i 9e huset för Spectors "högsta goda", en Venus som visserligen står materiellt i Jord-tecknet Stenbocken (formaliamästaren) men inte "sataniskt materiellt", inte destruktivt och vilseledande materiell.
Den mannens tidiga 1960-talsinspelningar, simpel pop med överdådiga ljudbilder trots alldeles för mycket musiker som trängs i studio blev bra tack vare Spectors tränade öron. Inspelade med så mycket mer primitiv utrusning men utan efterhandstillägg får de Roy Thomas Bakers ljudgröt med moderna multispårsbandspelare att framstå som ren amatörism. Ju mer teknik desto sämre resultat? AI kommer med tiden att visa sig ett gigantiskt misstag.
Spectors Ox-ascendent är en astrologisk anomali eftersom ascendenthärskaren Venus inte är en välgörare, och hans problematiska uppväxt säger det mesta. Bloggaren har ett anonymt horoskop där Ox-ascendenten innebar kvinnans ständiga viljekamper och konflikter med modern, som senare hittades död (självmord). Av detta fall kan man se hur Venus normala kompromissförmåga kan vara nedsatt när rigida Oxen stiger i öster.
Spector tycks dock ha haft konstens Venus som sitt "högsta goda" (9e är "plikten mot universum") och omskapat det som inte gavs honom bland människor till de ljudstycken han producerade.
Intill han sköt ihjäl en barservitris var Phil Spector ändå en av pophistoriens legender. Hans ascendenthärskaren Venus visade under livet sin ambivalenta natur, precis som Sverigehoroskopet har både Solen och rikedomens Jupiter som verksamma illgörare. Vissa ser gott komma ur Sverige (Max Martin? ABBA?), andra får lida av överklassens skygglappar och likgiltighet över sin världsbilds konsekvenser.
Soulsångerskan Amy Winehouse har inte kommenterats på bloggen sedan självmordet 2011, men även där en Ox-ascendent som, vad värre var, ingick i den svårkontrollerade konjunktionen med Mars. Tar en sådan ascendent till knark eller alkohol blir det svårt att rubba "rutinen" som sätter sig snabbt och hårt. Winehouse missbruksproblem påminner på sitt sätt om Bakers överproduktion som degraderade ljudbilden. "Sataniska principen".
Bonusspaning - den karismatiske Alan Parsons
Om Roy Thomas Baker är ett förvånansvärt anonymt namn med tanke på många viktiga produktioner är Alan Parker på Phil Spectors "demonproducentens" nivå. Ljudtekniker redan mot Beatles slut och ljudskapare med Pink Floyd på den monumentala Dark Side of The Moon (1973) som låg på världens topplistor hur länge som helst. Sedan också ledare för egna gruppen Alan Parsons Project som gärna flörtade med 1970-talets juvenila nyandlighet och ockulta traditioner. Och jämfört med Baker t.o.m. ser Alan Parsons "daimonisk" ut. Där inne bor en mäktig, mäktig ande!
 |
Parsons cirka 25-28 och 70+.
|
Det räcker man att justera den okända födelsetiden från lunch och en timma fram för att allt ska stämma. Han har lustigt nog samma expansiva Sol/Jupiter-kombination som sin branschkollega men slipper den "sataniska axeln". Istället når Månen Lejonet strax efter lunch och för producenter som i princip är diktatorer passar Månen med Saturnus perfekt. Det är också Saturnus som håller Jupiters alla krusiduller på nivå så att inte ljudkonstverket blir plottrigt och svårt att ta in.
Saturnus sägs inte passa väl i Lejonet, men som alltid måste samtliga ingredienser överblickas och vägas. Med reservation för att månhoroskopet riktar in sig på den dunklare lägre själen, ges den toppbetyg här eftersom Eld skiner starkt ända ner i den sublunära sfären och att Saturnus fundament är Solen med Jupiter, det är bara fenomenalt. Det hjälper Saturnus i Lejonet bär på viss varning för "trångsynt diktator". Här är det tvärtom.
Dessutom ger sinnelagsascendenten på Månens nivå ett Dharma-horoskop, ett sinne med känsla för det andliga (vilket märks i hans temaval på flera soloskivor). Här, som i andra nyliga fall gäller den stora Eld-triangeln trots att ett hörn är tomt. Skälet är att det tomma hörnets härskare också står i Eld, men i ett annat tecken.
Och vad om "sensationalismen" - via konstens Venus med härskaren Mars? Det lyser som en fyrbåk här. Venus i djupa Skorpion-Vatten illumineras inifrån av den Gudomliga Eld romerska filosofen Plotinos vördade så mycket. Jämför denna extrema Eld/Vatten-indikation jämfört med den murriga sataniska axeln hos hans kollega. Här är faktiskt astrologisk bekräftelse på den skillnad i ljudlandskap jag hörde redan som tonåring. Jag tyckte mig höra ALLT på mina första Parson-producerade skivor. Han satte en ny standard i England för välgjorda inspelningar, trots frestelserna att röra till det med 16- och sedan 24-spårsbandspelarna (långt före den digitala eran) och risken att gå vilse som västerlänningarna gjort med sina smartphones. Svaga själar ska inte försöka förbättra livet med teknik. De ska träna upp de gåvor de nu har.
Plotinos hade rätt: Eld är så nära det gudomligt klara medvetandet man kan komma. Inget av det Platon kallade "den murriga och mörka grotta" som de fängslade själarna på Jorden normalt får nöja sig med att erfara. Parsons karta visar att även inom den här dunkla sinnesvärlden finns de som kan konstruera sinnesupplevelser som påminner om en högre och tydligare värld.
Läser f.n. om en text av den gamle Plotinus som kommer in på själarnas ofrånkomliga ojämlikhet ÄVEN i himmelen och även om de fyra elementen samexisterar på högre höjd utan de groteska problem de kan ställa till med in sin världsliga manifestation.
Nu med en ännu bättre översättning än en tidigare inser jag (ännu en gång) hur komplex Plotinos är att läsa i långa logiska resonemang som man lätt tappar bort sig i. Folk tänkte skarpare förr! Skyll på sms-kulturen att vi blivit så korkade! I den engelska referensöversättningen framgår att manuskripten har textuella problem och dessa påtalas av A.H. Armstrong i hans glest utströdda noter. Här ett kort exempel:
Men för att fortsätta vår nuvarande diskussion, att "själen dirigerar Världsalltet i enlighet med en rationell plan". Framställer då själen enskilda ting "på rak linje" efter varandra: människa, sedan häst och någon annan levande varelse och vilddjur därjämte, och eld och jord först, och själen först därefter åser dessa komma samman och förgöra eller gynna varandra....utan att själv bidra till den initiala produktionen?" (Enneaderna II.3)
Plotinos svingar sina tankar stort här och jag kortar citatet rejält. Armstrong finner stycket om de levande varelserna och de påhängda elementen Eld och Jord som en udda och inkonsekvent uppräkning men väljer att bevara ordalydelsen. Men det är helt klart för den som följer astrologin som Sideriska presenterat den. Sant är att turordningen är lite märklig eftersom elementen borde föregå människor och andra varelser...
Här syns t.o.m. hinduismens doktrin om att vissa element bekämpar varandra och andra kombinationer gynnar varandra. Typiskt nog sidoställer han Eld och Jord, där Elden är själens noblaste "stoff" men där Jord är "material" och inte alls tillhör själen (Världssjälen eller de enskilda mänskliga mikrosjälarna). Detta är då element som "komma samman och förgöra...varandra", exakt som bloggen resonerat i alla år. Det tog inte faktiskt inte lång stund efter att ha upptäckt den hinduiska astrologitraditionen att se hur nära den och Plotinos form av platonism stod varandra. Det är något av en "himmelsk synkronisering" att båda ämnena landade samtidigt. Bloggandet sedan 2009 har till viss del bara handlat om att "nöta ihop" världarna till en helhetsförståelse...
Jag ska snart översätta ett lite längre stycke från detta traktat eftersom jag vid första läsningen av den här översättningen genast upptäckte Plotinos beskrivning av den indiska karma-läran - även om han inte introducerar den vid det namnet. I hans text beskriver han istället "gärningar" och deras bakgrund och konsekvenser. I engelska översättningen "works" vilket är exakt vad "karma" betyder: gärningar eller handlingar.
