Medan jag förbereder ett något längre blogginlägg om den hellenistiska astrologins udda namn för hus 11 och 12, säten för den Goda och Onda Demonen respektive, stöter jag på information som bidrar till något jag under åren börjat få en rätt bra bild av.
I något eller kanske flera av många blogginlägg om den 17e greven av Oxford (en identifierbar figur som hälsade på mig i en dröm 2005 och lämnade bestående avtryck) nämns att han var nära bekant med drottning Elisabeths hovastrolog John Dee. Vidare pekade en bokdedikation ut honom som Englands i sin tid mest lysande astrolog.
Så egentligen borde det inte så märkligt att nu upptäcka följande rader i pjäsen Rikard den Tredje, författad av pennamnet "Shakespeare":
Dölj dig i helvetet av skam
Och lämna denna värld
Du cacodemon, ty där är ditt kungadöme.
"Shakespeare" - vars verk uppvisar en så bred och djup bildning att "den enkle men smarte mannen från Stratford" tydligt handlar om en historisk mörkläggning av en persona non grata i britternas historia. Författare bakom alla dessa kungadramer var uppenbart en högvälboren individ. Detta har "Oxfordianerna" ägnat 1900-talet att påvisa, och så effektivt att den brittiska "nöjes- och kulturindustrin" (läs: konventionella akademiker) inte längre går i svaromål vartefter bevisen radats upp om den äkte Shakespeares aristokratiska identitet.
Det är typiskt Oxfords fria sätt med språket att han inte ens översätter grekiskans Kakos Daimon (Ond Demon) utan sammanskriver och konstruerar ett nytt ord. (Från dessa innovationer finns engelskans enerverade sätt att ändra låneord istället för att som i svenskan ofta behålla de grekiska eller latinska formerna.)
https://siderisk.blogspot.com/2012/04/den-hellenistiska-astrologins-hus.html
Associativa hör kanske "kakofoni", ett ord som dagens svenskar förlorat ur vardagsvokabulären eftersom den flata amerikaniseringen slagit ut en tidigare och större språklig rikedom. Som jag alltid fattat det (ur sammanhangen) var kakofoni resultatet av att alla talar i munnen på varandra och det bara blir buller och oväsen. Men nu förstår jag ordet bättre, kakos = ondska. Ljudet av ondskan eller onda ljud. Genuint sammansatta ordet kakodaimonia uttrycker något mildare, representerar en känsla av otursamhet eller olycka.
Men det "onda" går egentligen djupare. Det här inlägget föddes när jag åter tvangs knäppa av radion pga. programrösternas oförmåga att låta genuina. I morgonradion P1 finns en manlig röst så manierad i sitt sätt att draaa i varje stavelse och stoppa in tomrum överallt - exakt som Susanne Ljung i långköraren STIL. Hon överbetonade allt hon sade, ungefär som en som talar ned till en mindre förstående eller en sinnesslö mottagare. Bara att den här mannen i radion helt saknar Ljungs charm och enbart låter som en mallgroda.
Jag hann inte mer än byta till P2 och lite klassisk bakgrundsmusik förrän där hörs en kvinnlig röst lika oäkta i sitt försök att låta både tillgänglig och hipp ("jag har minsann ett trendigt jobb som radiopratare").
Jag knäppte för vilken gång i ordningen av denna statens "tjänst till allmänheten" och njöt i fulla drag av morgonens och rummets stillhet.
Kakofoni kan alltså vara ett inre tillstånd av oordning som hörs just genom dess tillrättalagda yttre. Medierna tycks numera mest bestå av folk besatta av senantikens onda demon, förtappade själar som utför Den Ondes önskemål. En del i harmlösa befattningar (okvalificerat och substanslöst pladder mellan musikstycken) eller de verkligt fula uppgifterna: att bistå i hjärntvätten av befolkningen i samband med Public Service högervinkling av politiska nyheter.
Se vidare Elina Pahnkes välskrivna om än inte revolutionerande text i AB om intigheten i det politiska kommentariatets rapportering i Sverige - ett ämne Sideriska avhandlade bara några dagar tidigare:
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/JxMgRm/rundgang-ar-karnan-i-de-politiska-poddarna
https://siderisk.blogspot.com/2022/01/det-politiska-kommentariatets-typ.html
TILLÄGG/RÄTTELSE/SYNKRONICITET
"Cacodemon" var mindre språklig innovation från "Shakespeare" än jag först trodde. Stöter i en akademisk text på en fotnot som avslöjar att den gåtfulle mellanplatonisten Posidonius (som var astrologien hängiven!) använt adjektivet "cocodaimonic" för att beskriva dem som vilseletts till olycka genom att följa sin känslosamhet, dvs. sin Irrationella Själ. Så det enda "Shakespeare" egentligen bidragit med är sammanskrivningen av två ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar