Karin Pettersson i Aftonbladet ägnar sig åt lite inhemsk kulturkritik och upphöjer Trump till en episk figur (ett normalt positivt värdeomdöme) trots att han bara är tragisk! P har redan använt det fina ordet "trop" (metaforisk figur) i sin text men när ordet "mekanism" hittar sin väg in funderingarna, blir det lite fel:
Kanske är den största bristen i vår offentlighet att den saknar mekanismer för att skildra mörker och smärta så att det blir begripligt. Visst behöver man kunna skratta åt en despot, men lika mycket behöver vi allvaret.
Termen mekanism kunde kanske fungera som en trop men här används termen bokstavligt. Bättre vore att tala om att samhället helt enkelt saknar tankehöjd att bearbeta sin verklighet med Bardens sinne för såväl skratt som tårar. Vi är, likt P själv, simpla mekaniker här i Ingenjörssverige. Vi har kanske aldrig haft en nationellt intellektuell nivå bortom den simpla pragmatismen som bara jagar nyttan i allt.
Typiskt nog citerar P som Shakespere-auktoritet Stephen Greenblatt, en av många företrädare för den brittiska akademins mainstream-position, den turismorienterade "William-från-Stratford skrev Shakespeare-texterna".
Jag har tyvärr inte läst mer ett inlägg här och där av Hank Whittemores snart oöverskådliga blogg. Han är en av Oxfordianernas främsta förespråkare av den nu sekelgamla upptäckten att "Shakespeares" alla kungadramer (och många, många andra ledtrådar) antyder att författaren själv var av hög börd och själv skolad i de åtskilliga och för överklassen reserverade ämneskunskaper som dramerna dryper av. Pjäserna var näppeligen en kornhandlarsons verk, det var en überbildad människa som utgöt sin själ i skrivandet.
När P använder en ny filmatisering av Macbeth, ett drama om tyranneri, googlar jag fram ett passande inlägg från Whittemores blogg, där just tyrannen Elisabeth I figurerar. Intressanta tankar och naturligtvis en bredsida mot Greenblatts obsoleta position.
https://hankwhittemore.com/tag/stephen-greenblatt/
Redan i raderna Whittenblatt återger från Sonneterna (troligen postumt utgivna 1609, greven av Oxford tycks ha dött av pesten 1604), skymtar inte minst en av grevens specialiteter: fastighetsrätt och -handel.
Hans privata brev påminner om hans skolning i juridisk och antyder en livstid av bråk med tyrannen Elisabet (och andra) över fast egendom. Kronan hade beslagtagit hans berättigade arv efter att fadern dog när han bara var tolv. Som statens myndling blev drottning Elisabet formellt hans styvmor. Unge greven flyttade till elitens kvarter i London, till drottningens finansminister, en karriärist av det vanliga folket, men sedermera adlad (från William Cecil till Lord Burghley). Detta statens röveri tycks aldrig ha lämnat "Shakespeares" medvetande.
Have I not seen dwellers on form and favor
Lose all and more by paying too much rent /
For compound sweet forgoing simple savor,
Pitiful thrivers, in their gazing spent?
sonett 125
"Har jag då inte sett dem försjunkna i "form och favör" förlora allt och mer därtill genom att betala för hög hyra? / För behagskapande smink, övergivande enkelhetens smak, har de beklämmande välmående spenderat alla sina anblickar."
Texten kan läsas på flera sätt, och tolkningen är min (sweet compound = förskönande eller behagskapande puder/mascara). Jag läst Sonetterna i Whittemores grundligt kommenterade forskaredition för nästan tio år sedan. Men detta har jag aldrig sett i nr 125 tidigare. Av det jag läst om Oxfords liv och psykologi talar här den gamla mannen (50-årsåldern) om sitt bortslösade liv, krypande och lismande för tyrannen! Han är som gammal heller inte längre någon vän av den Överklass hann föddes till.
Men det avståndstagandet hade han länge visat i sitt liv genom teaterintresset (ytterst olämpligt för en adelsman och därav pseudonymen Shake-Spear). Han var känd drottning Elisabets egen "gycklare" ("fool") och tilläts övertramp som skulle kostat någon annan livet. Det finns teoretiker som menar att den latitud som gavs greven antingen berodde på att han var oäkta barn till Elisabet ELLER att han var en statens tjänare och skrev en del dramer för att bygga upp den nationella samhörighetskänslan (särskilt inför hotet från Spanien). Han var således anställd propagandaskrivare, men då greven tycks ha omarbetat sina pjäser (rejält!) på äldre dagar är de enklare originalen förlorade.
Det är således han, Edward de Vere snarare än den hård pudrade Elisabet (som dubbeltydigt också är en korrekt läsning), som i sonett 125 självkritiskt ser sig som torsken på "form och favör". Londons societet hade kallat honom effeminerad pseudo-italienare efter den överdådiga och årslånga resan ner till kontinenten och främst då Italien. Grevens eget ungdomsliv är en utmärkt förklaring till varför så besynnerligt många av Shakespeare-pjäserna utspelar sig helt eller delvis i Italien. (Se inlägg från 2013 om Richard Paul Roe som kartlade Oxfords färdväg och hur hans upplevelser stämmer med platser beskrivna i en eller annan Shakespeare-pjäs.)
Bloggen Sideriska innehåller både grevens officiella födelsedatum - nerskrivet långt senare och hittat i "styvpappan" Lord Bugheleys papper. Eftersom en teori om Edward de Vere menar att han var äldre, ett kungligt oäkta barn som flyttades till familjen Vere och fick det för ätten Vere helt otypiska förnamnet Edward (ett typiskt kunganamn) prövade jag i något svårlokaliserat inlägg ett hypotetiskt horoskop för en tidigare födelse - men den gissningen stämmer nästan säkert inte... Som författaren säger i Sonetterna, "mitt namn måste dö inför världen" och det gäller förmodligen även hans horoskop, om nu inte William Cecil klottrat ner myndlingens korrekta datum årtionden senare. I det officiella födelsedatumet glimtar det till av kopplingar med "livet Oxford" men många år efter studierna tycker jag nu att verkligt geni saknas i den kartan.
Nytt för den här bloggaren är att den länkade bloggposten av Hank Whittemore bejakar teorin att greven var bisexuell (trots två äktenskap, först med William Cecils dotter, ett slugt drag av samhällsklättraren Cecil). Nu finns mycket litteratur i ämnet, men jag trodde det var klarlagt att källan till denna sexuella ambivalens beror på att Sonetternas rymmer ömma ord skrivna till en manlig mottagare. Särskilt underligt är detta blogginlägg (från 2020) eftersom Whittemore hela tidigare tes varit att Oxford var den verkliga fadern till mottagaren av sonetterna (ännu ett fall av ett barn som flyttas till ny familj och den verkliga identiteten döljs). Sonetternas homoerotiska övertoner är bara till för att dölja det egentliga ärendet: att peka ut för eftervärlden vem som var drottning Elisabets rättmätiga tronarvinge!
*****
Som avrundning till snabbreprisen om den verklige Shakespeare (som bloggen återvänt till många gånger), två träffsäkra Elisabetanska horoskop varav det första figurerat en gång tidigare.
Först den 12-årige Edward de Veres "styvfar" William Cecil där fantastiskt nog t.o.m. födelseklockslaget finns bevarat. Och det är tidpunkten som ger avslöjandet: underklassens planet Saturnus är samtidigt en trägen arbetare som söker bygga sig ett imperium.
Minst välgörande världslig placering (sanskrit: dig bala) är Saturnus i öster där den förenar egot med Stenbockens världsliga strävande. Dvs en strikt materiell utblick låter inte Saturnus visa sin bättre sida. Här är kartan för en äkta fursteslickare och streber som tog sig in i den tidens innersta Elit och var oskiljaktig från drottningen så länge han levde.
Nästa horoskop upptäckte jag nyss, när jag försökte lista ut vad P höll för att vara auktoritet i ämnet Shakespeare. Ramlade först in på sidan...
https://theopolisinstitute.com/leithart_post/greenblatt-and-the-oxfordians/
...men av den texten tog jag bara med mig den felaktiga tanken att "Shakespeare" (den officiella Stratfordmannen) skulle ha varit påverkad av den på 1600-talet inflytelserika Latitudiarismen, en tolerant kyrklig strömning. Den verklige "Shakespeare" dog alltså förmodligen redan 1604 och alla hans pjäser var redan färdigskrivna.
En ytterligare googling gav dock nästa horoskop: rörelsen hade haft en tidig föregångare i en viktig engelsk präst och teolog som menade att det enda Gud fäste sig vid var människans själ. Och ur den tanken föddes senare en hel rörelse.
Den här tänkaren, Richard Hooker, var samtida med greven av Oxford vars teologi i dramerna inte heller är särskilt petig eller konfessionellt inskränkt. Hookers födelsetid är förstås okänd men horoskopet är fantastiskt eftersom det lika väl som drottningens finansminister illustrerar några astrologiska grundsatser:
Lord Burghley, saturnisk och egocentrisk streber, men samtidigt via 9e huset osjälvisk tjänare (Jungfrun), tjänade Kronan eller staten (den egocentriska Saturnus tror han är staten, vilket stämmer: Elisabet var bara nominell härskare, hon förlitade sig på sin Cecil).
Missa heller inte den ömsesidiga receptionen mellan ägarna till 9e "mitt högsta goda" och 10e makthusets laddning. Merkurius och Venus härskare står korskopplade. Bättre indikation en härskare eller hög statsman är svårt att föreställa sig, även "halshuggna" draksvansen är en mycket suspekt detalj i 10e makthuset och egentligen kräver ett inlägg i sig.
Den extremt andlige prästen som enbart såg till själen avslöjas t.o.m. i en karta utan klockslag. Horoskopet är redan på sin djupa "för-kosmiska" nivå, de grundläggande kvaliteter som t.o.m. föregår elementen, helt tillhöriga Ljuset.
Här står alla placeringar i Sattva guna, kunskapssökandet eller (den verkliga, den andliga) upplysningens kvalitet. Varje planet inom sattvas sfär disponeras av en annan i Ljuset. Inte konstigt att den här teologen kunde fokusera det enda viktiga för människosläktet: varelsernas inneboende själar.
Detta är troligen första gången sedan uppfinnaren Nikola Tesla som bloggaren hittat ett av de få "utvalda" födelseögonblicken. Endast rena själar kan födas en sådan tid, om man ska spekulera.... Men Tesla hade egendomliga beteenden som visar att det människor bedömer som normalt eller välanpassat inte har något med den verkliga verklighetens klartecken. I Hookers karta kan man visst hitta ett och annat att anmärka på: i förlossningens Fiskarna pågår brottningsmatch mellan flera oförenliga planeter men Ljusets kvalitet belyser åtminstone dessa motsättningar. Långt värre vore en konflikterad varelse där allt var mörklagt. Som t.ex. Trumps karta omvittnar, han P i Aftonbladet ansåg vara "episk".
Richard Hooker hade perfekt förstått Sonett 125 och ett bortslösat liv på yttre ryschpysch - ledmelodi i så många kulturer, inte minst Fattigsveriges överkompensation i riktning mot banal flärd (se Ullared eller valfri annan svensk tv-produktion - här förevisas landets värderingar).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar