Den officiella versionen var och är att en Will Shakspere (notera stavningen) från Stratford, till yrket skådespelare och andelsägare till The Globe i London, förutom att vara skådespelare dessutom funnit tid att skapa 37 pjäser varav tio med handlingen helt eller delvis förlagd till Italien.
Den officiella förklaringen till de djupgående juridiska kunskaper och detaljerade insikter om Italien i Shakespeares pjäser är intill denna dag att Will Shakspere, mannen från Stratford-upon-Avon, var ett "geni" och helt enkelt fantiserade trovärdigt om Italien.
Jag upptäckte den här reseskildringen igår och beställde den direkt. Richard Paul Roe har t.ex. grävt fram glömda fakta om 1500-talets Italien som visar att pjäserna inte alls fabulerar om båtvägar mellan vissa städer. De fanns men har sedan dess lagts ned och fallit i glömska. Vilket "geni" diktar så med verkligheten överensstämmande?
Roes slutsats i boken kommer naturligtvis att bli att vem som än författade Shakespearepjäserna, var en person som rest i Italien och med egna ögon sett alla de detaljer som förekommer i pjäserna, den berömda balkongen i Verona i Romeo och Julia, för att bara ta ett exempel.
Jag har alltid gäspat likgiltigt åt dramatik, och det är bara en mysteriös dröm om någon "Oxford" hösten 2005 som väckte privatdetektiven inom mig. Några inlägg på bloggen har skrivits om upptäckten av en engelsk greve som stämmer väl med drömscenerna - inte minst underlättades dateringen av den drömscen där han är närvarande vid begravningen av en viktig kvinna (pst, Elisabet) som den här personen av någon anledning hatar av hela sitt hjärta.
Förklaringen till grevens hat ges kanhända av Shakespeares Sonetter om man läser dem med den nyckel den amerikanska Shakespeareforskaren Hank Whittemore redovisar i sin The Monument från 2005 - utgiven i USA några månader innan jag hade den dröm som under påföljande år förvandlade Tudor-England från ren dimma till ett fascinerande studieämne i mitt sökande på nätet efter detaljer som verifierade att jag faktiskt drömt om en historisk person.
Det är nästan så att man tror att den fåfänge greven alltjämt är en osalig ande som, typiskt för sitt soltecken Väduren, beter sig som ett barn och hemsöker sensitivt folk i deras drömmar med ett "Se mig pappa! Här är jag! Det var jag som historien till sist gjorde så berömd!"
Nyligen ägnades ett inlägg åt den kuriösa upptäckten att bloggaren som sexåring rest med sin familj i samma trakter i norra Italien där Oxford tillbringade nio månader. Genom att borra sig ner i materialet hittade han en intressant teori om varför den adlige ynglingen valt Venedig som basläger under sin utsträckta "semester" i landet.
Den långa och vindlande vägen samt spin-offen Bloggarens ockulta dagbok
Det ska bli ett sant nöje att se om den analytiske resenären Roe, som gått ur tiden sedan boken publicerades 2011, producerar några ytterligare "laddade" ord utöver dem jag nämnde i inläggen.
Vad som står på spel är, som sagt, inget mindre än frågan om vad som är verklighet. Är vår upplevda verklighet egentligen bara en dröm - Maya eller illusion som hinduismen säger, och liv och död bara delaspekter av något större vi aldrig helt kommer att förstå?
Sådana tankar tycks också mannen bakom Shakespeare ha brottats med, att döma av det kanske mest berömda av alla citat, från den kanske allra sista pjäs han skrev, Stormen:
We are such stuff as dreams are made on,
and our little life is rounded with a sleep.
(PS. Jag är ingen Shakespeare-kännare eller ens litteraturvetare. Jag VAR, trodde jag en gång, en blivande religionshistoriker, men studierna gick inte att omsätta i ett yrke. Landets takhöjd var för lågt satt, ett outtalat yrkesförbud vidhäftar många, många ämnen. Än lägre i tak har det blivit med högerns storskaliga destruktion av allmänhetens mentalitet - ekonomismens invasion av tankerummet. "Är du lönsam, lille vän?". Jag såg i ungdomen Romeo & Julia på bio och läste först häromåret Sonetterna. Det är allt, förutom de senaste årens läsning OM 1500-talets England och de historiska personerna i den anglosaxiska världens mest irriterade stridsfråga, vem som skrev pjäserna. Den här boken - nämnd sist i inlägget - förklarar varför författarskapsfrågan är legitim.)
(PS 2. Av en Amazon-recension kan man ana att Roe följer Oxford-spåret, dvs. att pjäsförfattaren var av adelssläkt och skrev under pseudonym. Som en närapå jungiansk synkronicitet ser jag att Roes bok om Shakespeares Italien publicerades den 5 december 2011, några dagar efter att jag den 1 december lamenterat över att mitt födelselandskap vanvårdade sin vapensköld. Det ska blir ett sant nöje att se om vapensköldar spelar någon avgörande roll i Roes forskningsresande! Vapensköldar fördes även på tal i samband med politikern Ylva Johansson
samt i överförd bemärkelse som nutida varumärken. Ja och så den här: Rikard den tredjes sköld.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar