Ariel - Guds lejon

Bild lånad från denna sajt

Nyligen erinrade jag mig en resa i drömmen ut till en arm i den spiralformiga Vintergatan och hur drömjaget knappt ens kunde urskilja det jordiska solsystemet (i en annan arm ungefär mittemot den egna positionen).

I drömmen förstod jag att allt detta stoff i rymden i själva verket är levande intelligens på en så mycket högre nivå än mänskligheten någonsin kommer att förstå (förrän de lämnar sin identifikation med materien, dvs. gör upp sin individuella och kollektiva dödsskräck). Våren 2009 återberättade jag drömmen på min gamla blogg.

I slutet av drömmen, jag tror på en direkt fråga om vilken plats jag varit på när jag var på väg att krympa ner till vakenjaget, svarade den här delen av spiralarmen att den gick under namnet Ariel - ett namn som förstås fladdrat förbi som tvättmedelsmärke.

Drömmen är yngre än Disneyfilmen om den Lilla sjöjungfrun Ariel från 1989, men den hade jag i vilket fall som helst inte sett. Men jag noterade häromveckan att den israeliske politikern Ariel Sharon fick hjärnblödning två dagar innan drömmen! Möjligen hade jag uppsnappat egennamnet Ariel på radion och återanvände det nu i en dröm... Om man inte tillhör de rent godtrogna eller de med en önskan att blåsa upp sig själva, finns det många fällor och möjliga förklaringar till hur drömmar tar den form de gör. 

Men Sigmund Freuds simplistiska reduktion av drömmen till "dagrester", en slags avfallskvarn där skräp rensas ur systemet, trodde ingen på ens när han lanserade sin teori. Brittiske psykologen Maurice Nicoll, jungianskt influerade, gick redan 1917 i sin "Dream Psychology" till rätta med Freuds materialistiska trams och tillerkände drömmarna en djupare och meningsbärande funktion.

Jag hittade nyss tillbaka till en webbsida som beskriver en människa som menar sig ha kontakt med ett andeväsen vid namn Ariel, som jag sedan drömmen lärt mig betyder "Guds lejon" på hebreiska (ARI-EL). Lustigt nog hade jag en affisch med ett stiliserat lejon hängande över min säng genom hela tonårsperioden, men först nu, efter några år med den sideriska zodiaken, inser jag att mitt soltecken Vågen ger mig Lejonet som det allra djupaste tecknet eftersom Solens disponent Venus befinner sig i Lejonet - och där i sin tur disponeras av Solen som i sin tur... En "ömsesidig reception" mellan Lejonets och Vågens härskare med andra ord. 

Om så förnamnet Ariel nämndes på radion två dygn innan drömmen var det ett ord som var viktigt för mig, om man betänker att jag studerade judendom på universitetet, och haft en dagdröm där jag såg mig som en judisk fruktodlare och messianist som gick i djupa grubbel om när den (astrologiskt) utlovade härskaren skulle födas.

Det är upptäckter genom livet av sådana här sammanhang som gör att man gradvis börjar förstå sina egna emblem - själens ikonografi placerad i via händelser och personer och t.o.m. döda ting, för att bistå människan som bär denna själ att vakna upp. 

Själen själv behöver inte vakna, men MÄNNISKOSLÄKTET är ännu så länge en korkad och sovande kreation. Det är för människobarnens skull själar väljer att komma tillbaka gång på gång. Ja, en människa är naturligt schizofren - hon har en dödlig och kroppslig aspekt och en odödlig, en annan. Varje gång en själ bevärdigar sig att uppsöka den onda materien förgudas denna en smula. Till sist kommer till och med Djävulen själv att upplösas och befrias från sin uppgift som det Ondas ansikte!

När jag nätforskade över drömmens Ariel senast hittade jag en man i USA som säger sig kanalisera ett väsen vid detta namn. Nyss fann jag alltså vad som måste vara samma sajt. Mannen menar att Ariel är det väsende som ligger bakom sfinxens design - kombinationen av lejonkropp och människohuvud och att detta kombinat beskriver den astrologiska axeln mellan Lejonet och Vattumannen. 

Enligt sajtens upphovsman är Ariel ett (gigantiskt) väsen som har till uppgift att hjälpa mänskligheten med övergången från djur till sann människa. Läs själva och bedöm - är det här New Age-svammel av det vanliga slaget, eller finns det något litet korn av sanning att hämta? Han hänvisar till Jesaja kapitel 29 och minsann, börjar inte texten med ordet Ariel! Men det är en synonym till Jerusalem och sammanhanget är negativt!

Intressant nog beskriver sig amerikanen som Vattuman, vilket vi vet med 80% sannolikhet gör honom till siderisk Stenbock. Med tanke på Stenbockens hårda kamp om makt och auktoritet är det inte förvånande att läsa om hur han var en ung och bråkig aktivist, mot USA:s Vietnamkrig och sina föräldrars värderingar. 

I protest byter han förnamn från Stephen till...Ariel. Och hävdar sedan att han genom sitt eget tilltag nu blivit ängeln Ariels sändebud! Någonstans låter det här är som den falska Saturnus (den Fallnes son) som gör sig själv till något stort och märkvärdigt och som varje driftig entreprenör har han grundat en egen, modifierad form av kristendom med fysiska förtecken - så Jordtecknet Stenbocken! Vad är det med Stenbocken och deras välja att själva bossa över sitt världsberg eller uppföra ett helt nytt, i sitt eget namn? Jag kan ha fel, mannen är säkert helt övertygad om sin kallelse, men att klampa på och kalla sig profet i nedstigande led från Gamla testamentets helvetespredikanter, låter inte helt övertygande. Däremot känner man formalismen hänga tung i luften, den formalism som just Stenbocken är så känd för.

Jesaja 29 har jag aldrig jag sett tidigare, jag är rätt säker. I högskolan köpte jag under inre protest den svindyra kurslitteraturen. Vad gällde profeten Jesaja gällde enbart studiet av de senare kapitlen, 40-66, författade av en annan person, den s.k. deutero-Jesaja (den andre Jesaja).

Naturligtvis skänker amerikanens förklaring av Ariels väsen och funktion en intressant mening åt min dröm, där jag spanar tvärs över hela Vintergatan, från en arm till en annan och så att säga ser vår sol och vårt solsystem med utgångspunkt i Ariels "hem".

Jag betvivlar dock att det var vid stjärnorna i Lejonets stjärnbild jag befann mig i under drömmen min axel i drömmen ska stämma mellan amerikanens idé om Ariel som ett väsen som uttrycker den kreativa oppositionen mellan Lejonet (den ädla vilden) och Vattumannen (den verkliga människan)...

Efter en detaljrik men kort dröm i två sekvenser 2005 om en "medeltida" brittisk adelsman som också åtföljdes av en röst som sade "Oxford" rätt och slätt, ledde nätspaningarna direkt till teorier om att "Shake-Speare" bara var ett författaralias som den 17e greven av Oxford, Edward de Vere dolde sig bakom. Med insikten om att Shakespeares kanske sista pjäs, Stormen, innehåller en trollkarl och magiker som troligen modellerades på drottning Elisabets hovastrolog John Dee, och i pjäsen fått namnet Ariel, djupnade mystiken. 

För den här amerikanen med sin New Age-sida, "invaderades" redan 1975 som 31-åring av ängeln Ariel och han börjar sin personliga berättelse genom just en allusion till Shakespeares Ariel. I det bekräftar han min misstanke: att många människor faktiskt kan göra anspråk på att ha varit berömdheten si eller så i ett tidigare liv. 

Det här är en fråga om lågstadiematematik: mängder och delmängder. Gud är allt, Den Ende, innan sönderfallet i allt mindre enheter, ett "syndafall" som inte tar slut förrän människan, som upplever allt det här, bestämmer sig för att nu får det vara nog, och påbörjar färden hem igen där hon börjar lägga ihop pusselbitarna som Fredrik Reinfeldt hävdar inte finns där (politikern som inga mönster och sammanhang ser utan viftar bort allt som isolerade eller enstaka händelser). 

Att hävda att man är Gud är kanske inte så smart, även om det i sak stämmer, allt levande är en delmängd av storheten Gud. Kanske lite mer hanterligt att mena sig ha korsat ett andligt väsens väg - Ariel. Eller för den saken, Shakespeares (greven av Oxfords) väg, eftersom historiens drömlika stoff knappast är upphovsrättsskyddat längre. 

Den som av någon anledning har en "självsvängning" som motsvarar något i det förflutna, kan komma i kontakt med detta och ur ett högre perspektiv är båda positionerna En och densamma. Det betyder nu inte att någon ÄR Jesus eller Kleopatra eller Shakespeare här och nu, men bara att deras själ rymmer stoff so genuint har tillhört de här historiska figurerna. 

Alla historiska figurer sprattlar till att börja med som dockmästarens tråddockor, upphängda på en djupare nivå av verklighet så det är i själva verket ett slöseri med energi på att hänga upp sig på andras berättelser om tidigare liv. Som den kinesiska taoisten sade för 2.300 år sedan: "Jag väljer att tro lögnaren och erhåller således Sanning för egen del, jag väljer också att tro den sannfärdige och erhåller även då Sanning för egen del." (Daodejing, fritt ur minnet) 

Vad den kinesiska mystikern säger är, att det enda som spelar någon roll är huruvida jag i detta ögonblick hellre väljer Lögnens herre Satan som min ledare eller Sanningens ängel Mikael. Taoismen rymmer samma insikt som alla andra religioner och filosofier men dess orientaliska blomsterspråk gör den kanske lite svårare att ta till sig.

*****

Den judiska profeten Hesekiel sitter med sitt folk och begråter sin exil i Babylon, men inte enbart. Han producerade också den klassiska visionen i första kapitlet av Guds tronvagn och de fyra levande väsendena som befann sig på var sida. Det har sagts många gånger att varelserna exakt motsvarar zodiakens fyra "fasta" tecken ("mörka kvaliteten" eller Tamas guna i indisk astrologi). 

Hesekiels "levande varelser" är var och en ett mikrokosmos eftersom var och en (likt många Buddastatyer) har fyra ansikten. Framtill en människa, till höger ett lejon, till vänster en tjur och på bakhuvudet en örn (skorpionen). Jag har sett nätkommentarer som bekymrar sig att turordningen inte stämmer med tecknens ordningsföljd i zodiaken, men prova hellre att se dem via en annan logik, som t.ex. bloggens bruk av de fyra elementen!

Människan - LUFT
Människans "högra hand" är Lejonet - ELD
Människans "vänstra hand" är Oxen - JORD
Människans "skugga" eller omedvetna baksida Örnen, är Skorpionens VATTEN

Mellan människan och det mörka och instinktiva vattnet råder "dissociation", som bloggen föreslagit.

Mellan Eld och Jord råder en förråande antagonism och man kan jämställa Eld med den judiska mystikens NÅD och Jord med den skoningslösa och straffande Guden.

Höger sida är förknippad med ens eget högra öga eller Solen, som härskar i Lejonets tecken.

Vänster sida är förknippad med ens eget vänstra öga eller Månen, och Månen är upphöjd i Jordens tecken Oxen. Månen och Jorden kan betraktas som ett och samma system.

De fyra väsendena dyker också upp i varsitt hörn av Tarot-lekens 21a kort, Universum eller Världen.

Det är således så pass mycket som stämmer i med ålderdomliga astrologiska tankar i Hesekiels syn att jag misstänker han studerat babyloniernas astrologi så till den grad att när han plötsligt får en vision, så är han fullproppad av lärorna han snappat upp under sin babyloniska fångenskap. Han kanske också hörde något om en "Ariel Sharons stroke" på babyloniska statsradion några dagar tidigare och omvandlade det till en symbol som var meningsfull för honom!

Det är svårt att veta vad grekerna kände till om judiska texter och traditioner, men att Platon skriver om Skaparen "i himmelen" som närmast invid sig också har fyra levande varelser, är naturligtvis bestickande. Är det ett rent motivlån eller går också Platon tillbaka på en äldre tradition om de fyra elementen, vilka hos honom också blir andliga varelser. Amerikanen med sin Ariel kanske skulle tala om att det ur de fyra elementen uppstår en delmängd som enbart inkluderar Eld och Luft i överlappning, närmare bestämt Lejonet och Vattumannen - väsendet Ariel som ska människan sluta upp och bara vara ett rovdjur om än aldrig så nobelt.

Så här går (på engelska) det relevanta stycket i Platons monolog Timaeus (39e och vidare):

Och så beslöt han (Världsskaparen) att det levande ting han höll på att tillverka skulle besitta samma slag och antal levande varelser som de som, enligt Intellektets urskillning, finns inneslutna i det verkliga Levande Tinget.

Det finns nu fyra av dessa slag. Först den himmelska rasen av gudar, därnäst det slag som har vingar och färdas genom luften. För det tredje det slag som lever i vatten och för det fjärde det slag som har fötter och lever på land. Gudarna gjorde han i huvudsak av eld, att vara de ljusaste och vackraste för ögat. Han gav den en rundad form för att påminna om universum och placerade dem i vishetens cirkel för att följa universums egen kurs. 

Vishetens cirkel tycks vara zodiaken eller "det sammalunda", den portion av himmelen som följer solen i dess medsols upp- och nedgång - planeterna tycktes i sina banor trotsa denna korrekta rörelse och de sju sfärerna kallades kollektivt "det annorlunda".

"Gudarna" är således stjärnor och planeter - ingen åtskillnad gjordes vid den här tiden och Platon kallar dem de "synliga och alstrade gudarna" till skillnad från den osynliga världens förlagor. De är nästan rena eldväsenden och uttrycker således den eviga intelligens som är Eldens form eller idé.

Sedan nämner Platon daimones (andeväsen) utan att tydligt säga om dessa motsvarar det andra slaget, varelserna som rör sig i luften. Eftersom vattendjur och landkrypande djur tycks angestaltade i himmelen skulle man kunna tänka sig att det är fåglar han syftar på här, men de fyra elementen är i vilket fall tydligt gestaltade och jag tror han kopplar andarna till Luft just som han kopplad gudarna till Eld. 

Sedan undlåter Platon att allokera Vatten och Jord till några andra slag utan börjar istället tala om Jorden som (stjärn)himmelens motpart och om de barn Gaia och Ouranos fick tillsammans, med början i havsgudinnan Tethys (en mångudinna) och den självförklarande Okeanos. Okeanos i sin tur föder Phorkyos, "faran i havsdjupen". 

Nu har Platon rabblat tre vattenrelaterade gudar på raken så det är uppenbart att han faktiskt har sänkt sig ner från Luftelementet och dess andeväsen och ägnar sig åt en lägre och "mer materialiserad" del av skapelsen. Efter Phorkyos föder också Okeanos, Kronos och Rhea, och här är tydligt "jordade" gudar. Kronos anknyter till Gaia och Jordelementet inte minst i astrologins tecken Stenbocken (Saturnus som Kronos, den hårda tidsstudiemannen som söker krama mer och mer ur sina arbetare). Både den grekiske Kronos och den romerska motsvarigheten Saturnus har med (materiell) skörd att göra!

Och Gaias dotter Rhea anknyter också till den rent fysiska typen av fruktsamhet som den här bloggen kopplat till de negativa Vatten- och Jordelementen, men etymologin till namnet Rhea tycks oklar, namnet kopplas både till "plattmark" (tänk Jordelementet) men förslag om menstruation (eller annan vätskeutsöndring) finns också.

Jag läste Timaeus för några år sedan men det är först nu jag slagit upp gudalängden och noterat ovanstående. Jag tycker det är påfallande hur tydligt Platon förgestaltat den här bloggens distinkta uppdelning av den supralunära sfären och den sublunära. Eld och Luft respektive Vatten och Jord. "Männen" där uppe som kreativa designers, "kvinnorna" nere på Jorden (under flytningarnas Måne) som hushållerskor och mödrar. 

Man får inte glömma att senantiken känner åtminstone en berömd kvinnlig filosof, platonisten Hypatia. Även Jesus lovordande av Maria från Magdala i ett av de bannlysta evangelierna påminner om att kvinnor inte helt och hållet var utestängda från bildning vid den här tiden, men som Jesus säger i texten har Maria gjort en dubbel ansträngning jämfört med de manliga lärjungarna. Hon har både tagit striden med förväntningarna på sitt kön och utmaningen i den lära Jesus nu lärde ut men som Nya testamentet nästintill inget alls tycks känna till - eller vill berätta för kreti och pleti om.