I förstone tycks Humanisternas husbiolog Lindenstorm - en av ateismens överstepräster i Sverige - ha en visserligen populistisk men likväl sund poäng i DN: Låt de engagerade 16-åringarna få politisk rösträtt. Samtidigt drar han mattan under fötterna för sin egen plädering genom att förklara att de som skulle lagstifta som det är ändå bara sitter och tjyvhåller på sina privilegier! Just en snygg plädering. Den bredsidan lär göra de makthavande helt kallsinniga för en lagändring som hotar deras egen maktställning. Jag vet inte riktigt på vilken evolutionär nivå Lindenfräs själv befinner sig...
Men sedan kommer evolutionistens expertis in i argumentationen, och då är vi genast tillbaka i Sverige, landet där utvecklingen reverserat och generationerna om möjligt tillväxer i dumhet. Lindenborg propagerar den falska uppgiften att IQ-tester de senaste 100 åren stadigt visat att den kollektiva intelligensen stiger - av vilket biologen sluter sig till att dagens sextonåringar är bättre rustade än någonsin att ta politiskt ansvar.
Problemet är att Lindengren ger en förvriden bild av Flynn-effekten och det är pinsamt, givet hans påstådda expertstatus. Mänskligheten har inte alls blivit smartare under den här perioden, Wikipedia är helt tydlig med att det är i förhållande till gamla skrotade IQ-test, i den takt nya skapas och "kalibreras" till normalvärdet 100 för medelmåttan, som folk i gemen producerar bättre.
Det handlar alltså inte alls om att intelligensen som sådan ökar, utan att "överklassens pianospel sipprar ner i underklassen så att var man har fått ett hum om hur man sätter dottern vid pianot för att skryta inför gästerna". Detta har inget med intelligens att göra, det handlar bara om att vissa kunskaper blir allmänning och absorberas av folk i allmänhet.
Utifrån det filosofen Platon betraktar som den skämmigaste vanföreställningen, att saker och ting skulle gå framåt i evolutionen (Platon kallar evolutionen för "processen" eller "vardandet som ändå aldrig övergår i sann existens"), har Lindenbång fullständigt rört ihop mätinstrumentet och mätningens föremål, intelligensen som sådan.
Intelligens är en konstant, klargör Platon, men sedan försiggår "processen" ungefär som havets dyningar. Ibland nyktrar mänskligheten till och ibland glömmer den. Det fascinerande med det "evolutionsbiologiska" exemplet med den hundrade apan och konsten att tvätta sötpotatis har Lindenstram t.ex. glömt bort. Men så befinner sig biologens psyke astrologiskt på den vegetativa själens nivå - Månen i vattenelementet - och omvittnar just den här processen eller böljegången som alternerar mellan förvirring och relativ mental klarhet.
(På många sätt är antikens astrologi ett betydligt vassare mätinstrument än evolutionisternas ad hoc-förklaringar. De kan faktiskt förutsäga mindre än astrologin utifrån sina rationaliseringar om vad tuppens kam skulle vara till för.)
Historien om apan på sin isolerade ö som upptäckte att man bekvämt kan blaska av sandig potatis i vattnet och när 99 apor på ön tagit del av den färdigheten plötsligt samma kunskap spontant exploderade bland aporna på en annan ö utan kontakt med den första, skulle kunna illustrera att Gaia är en kollektiv intelligens som består av delmängder eller artspecifika kollektiva intelligenser.
Längst ut i grenverket har vi de enskilda aporna som blad på kvistarna. Dessa bara behöver hänga fast vid sin kvist och sin stam för att "höra" vad som gäller just nu i den kollektiva ap-själen. Den store förfadern Apa kommer att berätta om konsten att tvätta potatis för var och en som vänder blicken inåt och bara lyssnar. Här är också religionens hemlighet, den som Lindenform inte kunde låta bli att håna i en bisats.
Eller annorlunda uttryckt: det arketypiska Ur-apan (Platons apa i Idévärlden) som gradvis förefaller tillägna sig ett nytt attribut - "kapabel att tvätta potatis i vatten" - varpå alla andra specimen av samma art har en förhöjd potentiell åtkomst till samma procedur. Ja, insikten kanske t.o.m. blir tvingande hos den hundrade apan. En "vision" (sånt som Fredrik Reinfeldt anser "farligt") bryter in i apans dunkla intellekt som en klärvoajant upplevelse av en tvättande apa på ön en bit bort.
Intelligensen - som varseblir genom sina Former - har varken blivit större eller mindre (intelligens kan inte mätas eftersom den är Gud - referenspunkten för allt annat). Nere i tidens och processernas värld ser det emellertid ut som om något nytt och förbättrat har tillkommit.
Ju förr evolutionsbiologin slutar krypa för den onda materien (Satan) och hans halv eländiga son Kronos (tidens herre) och inser att det är människorna själva som uppfinner både religionens gudar och allt krimskrams biologerna studerar i sina mikroskop, desto närmare den verkliga Intelligensen kommer arten att komma. Vi är gudar, men kan inte bli det förrän vid erkänner att vi är det vi är därför att det existerar en Gud, en grundläggande princip. Hur skulle annars mångfald vara möjlig? Som det nu är illustrerar neodarwinisterna den ultimata blindheten och en total okunskap om hur förhållandet mellan "himmel och jord" i själva verket förhåller sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar