För en tid sedan kom svastikan och den spegelvända sauvastikan på tal i ett inlägg. Här återupptäckte jag ett appendix i franske orientalisten Alain Daniélous "While The Gods Play" om den hinduiska riktning som dyrkar Shiva - shaivismen (engelsk översättning 1987). Det kan vara intressant att återge Daniélous syn på svastikan. Det är egentligen mer ett fritt tänkande utifrån symbolen än ett försök att förklara dess innebörd.
Notabelt är att han kallar det manifesta världsalltets två aspekter, Purusha och Prakriti, för "maskulint" resp. "feminint" (högre och lägre materiell energi). Det tål att fundera på om astrologins "positiva" och "negativa" polaritet, terminologi som var känd redan i antiken, motsvarar det hinduiska bruket. Det skulle i så fall innebära att Daniélou använder samma tudelning som den här bloggen från första början gjort av de fyra elementen. De är alla närvarande i olika kombinationer på Jorden men kan i hierarkisk ordning också sägas vara kosmiska principer, Luft och Eld maskulina och Vatten och Jord feminina.
Saturnus är Luftens härskare och Månen Vattnets härskare. Luft och Vatten tenderar att dissociera sig från varandra, har bloggen repeterat intill leda. Det skulle kunna leda till spännande frågor om var människor med Luft och Vatten i djup störning, som Fredrik Reinfeldt vars Sol i Vatten "ägs" av en Måne i Luft, var dessa befinner sig i frågan om manlighet/kvinnlighet, i frågan om skapandekraft eller "me too"-mentalitet. Maria "Bitterfittan" Sveland har stora problem med de sociala relationsstrukturerna - har t.o.m. skrivit en bok som lovprisar skilsmässan! - och inte förvånande ser man där en Sol i negativa Vatten som ägs av Mars i Luft (i partnerskapets Luft). Den här klyvnaden i en persons psykiska kropp, allt från lindrig till svårartad, är nu inte omöjlig att övervinna enligt Alain Daniélou, men den kräver något bättre än den sekulära och odugliga världsbilden:
Svastikan är det irrationellas symbol. Den påminner oss att den princip som ligger i botten av världens upphov och universum självt, är vridet (vakra). Varje förklaring som verkar vara enkel och logisk är oundvikligen felaktig. Med början i den icke-spatiala punkten (bindu) utvecklar sig universum i en spatiell form - detta representeras av korset, bilden av en förening mellan Purusha och Prakriti, de maskulina och feminina principerna.
Men det här rummet är "twistat" och man går vilse i rymden vare sig man följer de inre eller yttre grenarna i svastikan. Man når aldrig centrum.
Det är nödvändigt vid en given punkt att byta inriktning och förkasta den skenbara logiken. Det är därför i matematiken de irrationella talen står verkligheten närmast. Primtalen, som trotsar den enkla logiken, är de enda av betydelse.
Geometrin som vi känner som Euklides är bara ungefärlig och giltig inom väldigt snäva gränser. I musiken är cykeln av femtedelstoner (kvinter), vilken tycks vara en rationell bas, bara exakt till den femte kvinten.
Sociala teorier, relationerna mellan mänskliga varelser och deras riter eller relationer med subtila varelser, är aldrig enkla. Alla slogans är i deras själva natur felaktiga.
Av det här skälet är svastikan ett gott och välgörande tecken, inristat på dörren till ett tempel eller ett hus påminner det oss om att det inte existerar någon logisk lösning på något problem, och att all förenkling leder till absurditeter. Varje vetenskap eller filosofi eller religion som påstår sig besitta sanningen är illusorisk och farlig.
Guden Ganesha, både människa och elefant, är svastikans ikonografiska motsvarighet. Ganesha frammanar (tanken på) identiteten mellan makrokosmos, det väldiga varat, och mikrokosmos. Ganesha trotsar logiken för man kan inte samtidigt vara liten och stor, odödlig och dödlig, gud och människa. Men inte desto mindre finns det en grundläggande identitet hos alla oförenligheter. Det är i den gudomliga principen alla motsatspar samexisterar, och på samma sätt är det i det gudomliga arbetet, i alla aspekter av den skapade världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar