I Wikipedias artikel om den onda ängeln Belial ("Utan värde") citeras en passage ur "Församlingsordningen" för Ljusets barn (esséerna) som jag aldrig noterat tidigare. Här löser rörelsen perfekt teodicéproblemet för sig själva genom att lägga följande ord i Guds mun:
"Jag ämnar inte trösta de förtryckta tills deras väg blivit perfekt. Jag kommer inte att kvarhålla Belial i mitt hjärta"
Gud säger med andra ord att han släpper Den Onde fri att göra sitt på Jorden! Precis som Gud inte befattar sig med syndare, vare sig de är i den fas där de syndar eller i den negativa fas där de konfronteras med gamla synder (som de nu glömt eftersom de utfördes i ett tidigare liv).
Många etikforskare har ifrågasatt rimligheten av t.ex. Jesus yttrande, "Var perfekta, såsom er Fader i himmelen är perfekt." Bergspredikan i Nya testamentet där bara TANKEN på hor med sin nästas hustru jämställs med otrohet har tett sig omöjlig. Men Församlingsordningens korta gudsord visar att Jesus hörde till den här extrema ideologiska tankeriktningen som ytterst kan kopplas till filosofisk idealism.
Verkligheten består inte av materia utan av ren och skär medvetenhet. Världen är en kreation i INTELLEKTET och finns ingen annanstans. Men det är möjligt för människan, gjord i "till en bild av Gud" att på samma sätt som Gud vända ryggen åt det skadade, det syndiga och låta de fallna själarna (med den fallna ängeln Lucifer/Satan i spetsen) famla sig tillbaka till insikt.
I och med "fallet" uppstår en negativ kopia av den himmelska världen och det är ur den här sjaskiga grå världens perspektiv etiken hos Ljusets barn ter sig mänskligt nästan omöjlig att uppnå. Mörkrets barn resonerar nämligen precis som moderater i Sverige idag och Stefan Löfvens socialdemokrater, som efter att Djävulen hånleende stulit den svenska vården och tjänar grova pengar på den, säger "omöjligt återförstatliga". Den som säger NEJ och inte ens försöker har redan visat att han tillhör den mörka sidan!
*****
Belial beskrivs i Dödahavsrullen som en ängel och inte som Satan själv, men man kan notera släktskapen: "Utan värde" (beli- (בְּלִי "utan-") och ya'al ( יָעַל "värde"). Satan kan också beskrivas som helt utan (positivt) värde i den man identifierar honom som ren materia. Även modern fysik vet idag att materien inte existerar som några minsta odelbara partiklar. Häromdagen såg jag forskare fortsätta jaga något BORTOM Higgspartikeln. De beter sig som narkomaner, i våldet på Satans värld av ren negation, offer för sina egna intellekt. Mörkret har inget slut. Tartaros djup (helvetet) är lika oändligt som himmelriket!
De 80% av det fysiska universum som forskarna uppfattar som "mörk materia" (och som undandrar sig deras matematiska modeller på universum) skulle kunna betraktas på två sätt. Antingen som den moderna vetenskapens egen mytologiska Satan, PUR NEGATION och således i avsaknad av alla som helst värden. Djävulen äger således universum utan nämnvärt mothugg. Inte från människorna på Jorden, de som skapat just denna kosmologiska världsbild.
Å andra sidan kunde man betrakta de 80% mörk material som en variant på den täckelse eller slöja som Gud sägs uppehålla mellan sig och den verkliga världen, den gudomliga världen. Återigen gäller då sanningen om Djävulen: han har spegelvänt allt och det vi kallar mörker (som mörk materia) är i själva verket den goda sidan.
*****
Det är, som sagt, bara det att pengajägande materialister har tagit parti för Djävulen och sin en eviga död (efter död efter död) och upplever därför en spegelvänd värld. I själva verket tillhör allt alla - precis som vänsterideologin säger. Uppdelningen på enskilda individer utan något sammanhang är ännu ett av Djävulens lister. Den oförstörda människan är i själva verket extremt telepatisk och synsk, och på det här mentala tillståndet ser alla själar igenom varandra som genomskinliga väsen. Och vad de ser, är att de alla hör ihop, och är, obegripligt för människosinnet, samtidigt både EN och MÅNGA.
När högerns djävlar såldes söker svartmåla vänsterideologin som "kollektivism" visar det bara hur lågt dessa människor har sjunkit. Det förstår inte längre så sublima sanningar som den om "samtidig enhet och mångfald". I smådjävlarnas värld handlar det bara om att var och en med vassa klor ska försöka krafsa åt sig själv så mycket och odla en sociopats likgiltighet för vad som händer de andra i samhället.
Satans alla löpande band med slavbetjäning i Asien jobbar 24/7 för att producera tekniska apparater som för människorna djupare och djupare in i isolation och sömn av det djävulska slaget: smartphones och allsköns spelkonsoler där man sjunker in i en pseudovärld medan världens makthavare (representanter för Den Onde) totalt kontrollerar ens yttre livsbetingelser. Internet har kidnappats av Satan (vars primära agent i vår tid är USA) och utnyttjas nu av Företagsledare till att boja slavarna i konsumtionsreligionen mer än någonsin tidigare i historien.
Aldrig har västerlänningarna varit så sorgliga som nu - ur den tänkande människans perspektiv. Och tragikens tragik är att de inte ens bryr sig om det! Dessa är de generationer Gud VALDE BORT. Vi har de evigt fördömda på Jorden just nu - storkonsumenter av vampyr- och zombieunderhållning.
Go figure.
10 kommentarer:
Nog tycker jag ändå att Saturnus ("lord of the rings" som äter sina barn) är som Satan. En som likt "åklagaren" i "objektivitetens namn" sätter käppar i hjulet ("the devil is in the details").
För är det inte så att man också meta-fysiskt "dödar" något när man death-inerar det? Står inte en död "objektiv" form i motsättning till en upp-levande "subjektiv" sanning? Kan inte formulerandet vara ett sätt att urholka saker och ting och hävda att de "inte är mer än vad de är"? Kan man inte också kalla Vattumannen för en slags "satan" eller i alla falll "demi-urg"? Satan har ju också kallats "prince of the air" och då borde han väl behärska mer än jordelementet (Stenbocken)?
Om man jämför med dess motpol Jupiter som står för utforskning så ter ju sig Saturnus som någon som tar avstånd från allting? Någon som flyr livet men ändå tror sig "veta"?
Jag tycker t o m det är tveksamt om Saturnus är särskilt "barmhärtig" om den till exempel förgör en själ som är "bortom räddning". Är det bättre för en sådan själ att inte få finnas alls än i sitt "deformerade tillstånd"? Det goda borde väl vara att låta den få ta sin tid den behöver far att "rena sig" (även om det tar en "evighet") eller bara låta den vara som den är? Allt "vara som det är" utan att klämmas in i några "former"? Ger Saturnus verkligen "tyngd" åt saker och ting eller gör den bara dem "onödigt allvarliga"? Vi kanske skulle ha mycket roligare utan Saturnus fixerade ko(s)mik? Inte längre slavar under "fader tid"?
För det kanske är den "goda formen" där alla former saknas? Eter-elementet som t o m går bortom det visionära (eld)? Gränser lugnar bara ner ett begränsat sinne? Att släppa allt fritt är helt enkelt "det ultimata goda" om vi bara kan "hantera det"? ;)
Egentligen har jag upphört med bloggen, men just den här frågan tycker jag själv är spännande (jag har en framhävd Saturnus i horoskopet).
"Bortom räddning" är en synonym till "Saturnus förintande/nedmalande". Vad har den bortom räddning för utsikt. Barmhärtighetsmordet öppnar för att själens "stoff" frigörs och kan återanvändas i en annan kosmogenesis - världstillblivelse.
Begreppet "Flugornas herre" har jag hört om, men inte Satan som luftens herre. Det brukar, som sagt, vara "småkrypen" (särskilt de jordbundna insekterna) som Satan eller Djävulen kommenderar. Men onda andar, tänktes förstås residera i de fuktiga luftlagren närmast jorden, så där ligger förstås en möjlighet, om det inte vore en logisk vurpa att trycka in den som är herre över något ner i samma region där de demoniska undersåtarna vistas.
I hinduisk kosmologi (som i brist på kunskap om det gamla Babylon är till störst hjälp), är det Eter-elementet som representerar "fin luft" eller den "matrix" som bygger upp rumslig utbredning. Saturnus i sitt Luft-läge (Vattumannen) är såldes inte herre över materialistisk utbredning i rummet - det är Saturnus via Jord som indikerar att saker har sin givna gräns och att inte två fysiska objekt kan ockupera samma luftrum. I Luft-elementet kan mycket väl två intellektuella objekt vistas i samma "intellektuella rum" och det är när de levande andarna vandrar genom vår döda värld vi kan känna rysande kyla när "de döda" går rakt genom våra kroppar. I andevärlden är ALLT delmängder av allt annat (Platons "former" var komplexa och sammansatta). Ibland händer det att människor "ramlar in" i det större medvetandet och ser mer än de borde. Då står de den sanna Saturnus nära, Döden som i själva verket öppnar för den eviga själen, en så mycket större varelse än en enstaka människa.
Den här bloggen nådde så långt att den tyckte sig ha listat ut att Saturnus i Luft-läget motsvarar den antika tanken om NOUS, Guds intellekt, där alla idéer, former eller tankar (t.o.m. en tanke är ett "levande väsen") vistas SAMTIDIGT (eller rättare: bortom tiden). I en mänsklig hjärna skulle förstås detta vara total kakofoni och direkt mentalt sammanbrott. Men Luft pekar mot en gestalt som rymmer allt på en gång, hinduismens gud i det inomvärldsliga läget, Purusha.
Det är bara när det gudomliga intellektet vänder sig mot den onda materien (gestaltad av Jordelementet) som Demiurgen föds. Platon kallade honom en god världsskapare (eftersom grekerna uppskattade denna världen). Mellanplatonikerna och Egyptens gnostiker 2-300 år efter Platon hade nått en mer svartsynt bild av kosmos och dess sju planeter. Det är den kroppsliga Saturnus som kan jämföras med Satan, "denna världens herre" som Jesus föraktfull kallar honom i Nya testamentet. Saturnus i Luft undandrar sig, som sagt, de fysiska lagar som Saturnus basar över. Merkurius i Luft är skytteln som ordnar upp Nous totala innehåll i logiska former så att vi inte lever alla våra liv på jorden samtidigt utan tar en dag och ett liv i sänder...
Men frågan är inte lätt att reda ut, eftersom Satan/Djävulen också är en platonisk "form" som suger åt sig subtilt stoff och spretar åt många håll... (Kärt barn har många namn...)
Vad den bortom räddning har för utsikt?
Ja, den har väl just ingen utsikt alls eftersom den är "bortom räddning". Men poängen här är om den kan vara något annat? Att "räddas" av något slags "barmhärtighetsmord" för att sedan åter bli samma "bortappade själ" som förut låter ju inte särskilt "barmhärtigt"?
Vet inte om det är bättre att kalla Lucifer för "prince of the air" (Lucifer ska ju stå för någon slag s "ljusbringare" och det finns ju dem som skiljer på Satan och Lucifer)
Vad är en tanke?
Givetvis finns det väl plats för två tankar i en.. Men även tankar drar ju upp gränser för medvetandet att förhålla sig till. Dessa mentala objekt ("tankar") kan ju vara minst lika vilseledande för sann kunskap (det som finns bakom dem) som fysiska objekt.
Men visst är ju både Gud och Satan tanke-former men de är ju inte mer "levande" än vad de "gör sig". Jag förstår helt enkelt inte riktigt grejen med att låsa fast sig ("Saturnus") vid någon speciell princip eller "form"? Blir den "mer sann" om man så gör eller är det bara ett sätt att "lura sig själv"? Jag ser skapandet som det centrala och det som gör oss levande. Oavsett vilka principer, former eller sanningar det än må förhålla sig (eller ej) till. Den som kan skapa själv vad den vill är fri helt enkelt. De andra måste förhålla sig till vad som nu "råkar vara"...
Det är ju spekulativ metafysik vi ägnar oss åt så något absolut svar kan åtminstone inte jag leverera efter de senaste fem-sju årens intensiva pusslande med flera tanketraditioner sida vid sida. Men avgörande för varje resonemang om Saturnus är att inte blanda ihop förbrukningsvaran ”egot” (sanskrit: ahamkara) med själen. Den senare är "transpersonell". Och bortom själen finns också själens Form, som i evighet bor i Nous, i Guds medvetande, lyckligt minglande med alla andra Former som ”andan faller på”.
När man talar om öden bortom räddning menar man bara de säsongsblomster som är de enskilda människoöden som utspelas på jorden. Själens överordnade, Saturnus, kan synbarligen välja att kirurgiskt operera bort en "förtappad" livslinje som inte alls stämmer in med den Plan som själen i klara ögonblick kan förnimma sig som en del av. Jag vet inte om detta bara är en tankefigur som innebär att ett riktigt dåligt förvaltat liv skulle medföra en sådant paket negativt karma att Formens Herre efter eget godtycke (för Formens Herre är inte själv bunden av karmalagarna), kan släppa det för att inte ytterligare komplicera spelet. Kanske är Formens Herre duperad, så att den dåliga karman ändå består och återvänder den dag då själen stigit ytterligare en våning och inte längre bryr sig om gott och ont. Då, krävs en livsvandring som nollställer den tidigare negativa livslinjen men det är inte längre samma väsen som ”betalar tillbaka” eftersom ett paradigmskifte inträtt. Det minus i bokföringen som nu återvänder blir kanske till en kronisk sjukdom i någon annans kropp, figurativt talat. Så mycket större har själen nämligen blivit genom att bryta igenom.
I den meningen kan Saturnus, uppfattad som det levande väsendet eller Formen bakom själen, verkligen rita om historien. För en materialistiskt bojad människa framstår Saturnus som Ödet eller Nödvändigheten – det som skrivits i sten och måste genomlevas. Men egentligen är Saturnus en fri kreatör – och kommer säkerligen en dag att upptäcka att också den är en delmängd i något ännu mer grundläggande och övergripande – Saturnus essens eller väsen är ju (enligt indierna) det otänkbart stora väsen som kallas Luftelementet och som jag kommit att tänka är ett av de fyra väsendena runt Guds tron i Hesekiels bok i Gamla testamentet. Eftersom den är visionen äger rum under judarnas babyloniska fångenskap kan man historiskt säga – tvärtemot alla fellirande historiker – att de fyra elementen redan var kända i Babylon, åtminstone flera hundra år innan grekerna börjar laborera med konceptet. I detta ligger min respons på det du säger om ”att låsa fast sig”. Också Världssjälen är (på sin i jordetid långsamma färd) stadd mot ett uppvaknande eller paradigmskifte. Det uppvaknandet blir dess Saturnus-moment i meningen ”död”, ögonblicket då den här världsskapelsen faller ihop som en falsk kulissvägg. ... fortsätter
....forts
"Kinesisk tanke" skiljer sig från västerlänningarnas favoritsport: att framtvinga ett antingen/eller. Kinesernas tankestil har kallats "additiv" och verkar fungera mer i linje med hur man föreställer sig arketyperna: som buntar av mindre tankar vilka den kinesiska anden associativt förbinder med varandra på ett eller annat sätt. Är det för att kineserna utvecklade ett piktografiskt skriftspråk denna tankestil kom till? Bakom ett associativt kluster av denna typ sade ju C-G Jung att det finns en ”arketyp” (ett lån från Platons lära om Formerna). Satan och Djävulen kan vara namn för samma fenomen eller för skilda väsen, försåvitt de inte båda representerar tanken om själva antitesten till existensen, dvs. Nihil - intigheten - i personifierad form. Saturnus kan beskyllas för mycket, från jorden betraktat, men knappast för att sakna substans. Dess essens, säger indisk astrologi, är Luft, som är en så grundläggande (elementär) ontologisk ordning, att mänskligt intellekt inte samtidigt kan hålla alla tankar i huvudet (likt Nous kan).
Ytterligare en figur i det här ”molnet” är Lucifer, som du nu introducerar. Den första ljusvarelsen att falla, blir också det första av de Fyra Väsendena som uppenbarar sig i det som skulle bli ”vår” värld: Och Gud sade: Varde ljus, och det vart ljus (1s Mosebok). Det går att göra en koppling mellan Eld och Jord, nyplatonismen såg dem som antiteser och därmed förbundna med varandra. Men alla dessa tankar ligger utspridda över bloggens många inlägg och att rekapitulera helheten bär för långt.
PS. Det är över ett år sedan jag skrev blogginlägget ovan och jag läste inte om det före dessa kommentarer. Graden av konsistens mellan det som sades 2013 och dessa kommentarer kan undersökas för att se om bloggaren bara svamlar, eller om någon form av tankeutveckling skett på ett år, eller kanske en korruption av en förståelse som tidigare var tydligare... :-)
Tack för dina långa svar... ;) Det jag är ute efter är Saturnus funktion och nödvändigheten av den. Att den har substans behöver nog inte diskuteras.. Den har nog alla erfarenhet av.. (Saturnus står i oppositon mot min Livs-Sol) Den har ju en naturlig roll som verkställare och gränsdragare.. Därför är den ju essentiellt nödvändig en kausal tillvaro (där händelsekedjor utspelas) och även i en statisk tillvaro (uppbyggd då av olika "formers" förhållande till varandra). Frågan uppkommer då om det kan finnas en tillvaro där vi inte behöver denna "nödvändighet" i form av gränsdragning eller kausalitet? T ex om man låter två motsatser bilda en helhet så gör man ju det på bekostnad av den "udd" som motpolerna då tidigare hade. Liksom när man väljer/verkställer något så gör man det på bekostnad av att man väljer bort allt annat (som då inte får en verkställd existens). Borde man inte kunna tänka sig en tillvaro där nu dessa "former" inte har någon "nödvändighet" att ingå i andra "former"? Och där ett val inte påverkar andra val (genom att utesluta dem). Där det finns möjlighet att utforska saker utan "nödvändigheten" som "kausalitet" eller "öde"?
Du verkar utgå ifrån att Saturnus i luft inte skulle ha någon maktfaktor på samma sätt som en i jord (eller att en sådan makt skulle vara "god" i sådana fall). Men även mer abstrakta meta-fysiska former har ju makt över en om de är sanna. Själv kan jag inte se någon "absolut sanning" annat än att man som subjekt får skapa/välja en sådan själv. Men det kanske är det som är "meningen" och inte att någon yttre "objektiv sanning" ska ha företräde framför allt annat?
Om astrologins element Jord representerar den fysiska världen blir Saturnus måhända likvärdig med naturlagar, determinism och den besläktade kausaliteten. Detta är "inomvärldsliga" truismer.
Vad jag ibland hade tid att fascinerades över, då den här bloggen gick på maxfart, och kvantiteten överskuggade kvaliteten i många inlägg, var frågan vad slags funktion Saturnus har via sitt andra härskarläge, Vattumannen ("Den Stora" var dess babyloniska namn) och kopplingen till Luft.
Om Jord representerar den empiriska världen och det enda av Platons solida kroppar som var inkompatibel med de andra, då föds tanken att Jord representerar den kollaps som i begynnelsen inträdde och att det empiriska kosmos är hinduismens mörklagda ficka av okunskap i ett större hav av idel upplysthet. Detta blev Platons liknelse om grottan (=Jordelementet, graven, själens tillstånd av död förnuftsvarelse och empiriker, en som räknar på saker och försöker lägga linjära pussel)
Det är utifrån den solida och ointressanta (men tyvärr väldigt kännbara Jorden) som jag började fundera över vad slags parallell realitet Luftelementet skulle kunna representera.
Mot kausalitet och den nödvändighet (se bl.a. taggen "Ananke" på den här bloggen) står därför rimligen "den andra Saturnus" som småbarnens retstickiga "luften är fri", andar kan aggregeras och färdas i grupp. Bortom det mätbara Jord-elementet gäller inte den jordbundna saturnierns förnuft, och jag har själv sett (i en vision) fem fördömda människohuvuden på väg att smältas ned i eld och bli en enda och större själsvarelse. Jag hörde det här brinnande aggregatet ge mig ett meddelande till en närstående kvinnlig bekant (eftersom detta brinnande väsen från sin värld såg att jag men inte hon kunde "se och höra"). De fördömda själarna som nu var på väg att "elimineras" och sammansmältes till något helt nytt vädjade till henne (en mycket vacklande och egosvag kvinna) med budskapet: TRO PÅ DITT HUVUD. En mycket märklig vision inför öppna ögon mitt under sommaren (eldklotet svävade just utanför det öppna fönstret).
Kanske den lilla "dag-visionen" i sig var en produkt, en tankeform, eftersom jag många år tidigare läst synske Edgar Cayces påstående att saker och ting kunde gå till Saturnus för återvinning om de inte hade någon funktion (i det mönster själen söker realisera?).
Jag har inte läst Goethe, men läste att han gjorde en koppling mellan sitt "anden är impotent" (maktlös i denna världen) och det tragiska ödet med "kung Wen" av Kina, som i hela sitt liv väntade på möjligheten till en invasion i rättfärdighetens namn som aldrig kom (Shang-dynastin var extremt dekadent, men de himmelska omina sade att tiden för maktövertagandet ännu inte var kommet). Och det är nog sant, Saturnus och Luft generellt står sig slätt inför Jordelementets brutalitet. Men tankar och kartritningar i den andliga världen blir ändå verklighet i det att grovt kroppsliga varelser dör och återföds. När en människa reinkarnerar kommer den "impotenta anden" ändå att få sin design igenom eftersom glappet mellan himmel och jord gör att Luft-Saturnus strukturer implementeras först när den lägre Saturnus (Kronos) drivit den deterministiska världens spel en bit ytterligare.
I den fria Luften kan de bästa regissörerna (de äldsta själarna) vandra fram och åter över årtusendena och justera helheten (=all tid som finns), medan den som sett t.o.m. denna frihet för vad den är, kapitulerar och inser att Gud är större (som araberna säger).
Mm.. Intressant det här.. Men jag tänker vad det är som utgör "egenskaper" eller "essensen" av saker och ting? Så fort man bestämmer att något har en viss "form" så har man ju bestämt vad det kan vara eller inte vara. Det är ju inte i "formen" (som bäst må fungera som en "förklaring" på vad det verkar vara) som det faktiska varat ligger. Som jag ser det förefaller det vara någonting "subjektivt" som via en vilja att uttrycka något så får det en "uttrycksform". För man behöver ju inte stirra sig blind på "formen".. En vilja skulle också förklara "rörelse" och varför dessa "former" då "lever"...
Intressant uttryck "anden är impotent". Den är säkerligen impotent på vårt fysiska plan men högst potent som kartritare meta-fysiskt plan... Där har ju Saturnus har en funktion även om jag är osäker på friheten som du pratar om? För man kan ju inte rita något som man inte ens kan föreställa sig? Hur "fri" är egentligen en form som måste förhålla sig till andra former? Jag ser en vilja som något unikt och som kan uttrycka sig på olika sätt ("uttrycksformer"). Vad en vilja vill åstadkomma och vad en annan vill behöver inte peka mot samma "form". Luften må ju vara hur "fri" som helst men spelar nog ingen roll för den som ändå inte ser (eld) det. Och kanske att den "friaste formen" är just en "tom form" där elden må skåda vad den vill?
"Det faktiska varat"
Den soli-saturniska axeln! Bloggen innehåller ett antal inlägg där jag försökt nysta upp relationen mellan och innebörden av den komplementära placeringen av dödens herre Saturnus och livets lek i animalistiska (levande, existerande) Lejonet.
Du använder här, misstänker jag, ord som vittnar om ett ensidigt solärt perspektiv - en levande varelse mitt i sin existens som funderar över vad det skulle kunna innebära att vara ren ande - precis som din medfödda opposition mellan Sol och Saturnus indikerar. Tydligen är det solära värdet det mer dominanta av de två. (En systemtekniker av något slag skulle kanske ha lättare att identifiera sig med kartritaren som, fastän "impotent", framverkar sin plan genom att folk senare tar konstruktionen i bruk i sin jordtjocka värld.
När du talar om "faktiskt" existens så ligger accenten således på Solen, även om andevärlden heller inte saknar faktisk existens.
Man kan tänka sig Solen i Skytten i och Jupiter hemma i Skytten är den mest perfekta symbolen för utsagan "Jag och Fadern är En" - indisk filosofi säger "beda-abeda", samtidig skillnad och icke-åtskillnad.
Frågan om "faktiskt vara" saknar mening från det att medvetandet brutit sig ur den här världens dikotomiserande och falska ställande en existens mot en icke-existens. Men det är ju i det läget motivationen att uttrycks sig försvinner för varje uttalat ord kan bara förstöra och förmörka det uppnådda.
Dialog hjälper inte de här frågorna framåt, astrologin är klassisk filosofi i kodat format, om det är jag övertygad. Men dialogen är ett spel i sig och kommer i vägen för den metalogiska nivå man ibland kan ana något av när man intensivt studerar ett ämne och upplever att det öppnar sig så att kulissväggarna som stod uppställda i opposition så att säga har tjänat ut sitt syfte som förbränningsmaterial för den soli-saturniska helhet som likväl förblir det kanske sista ordet...
"Innanför" är ett annat perspektiv (och verklighet) än "utanför"... Den soli-saturniska axeln är Brahma, världsskaparprincipen. Någonstans känner jag efter 10-15.000 sidor skriva bloggsidor att jag inte vill prata mer om just den här saken. Mysteriet om hur själar går in och ut i sina dubbla roller som designers / upplevande charterturister kan pratas sönder utan att man kommit närmare insikt eftersom det bara är i "andakt" (motsatsen till dialog) man kan uppleva den där öppningen som upplöser parmotsättningarna och visar att död och liv båda är samma existens..
Skicka en kommentar