Bloggarens ockulta dagbok

En alternativ rubrik kunde ha varit "Himmelriket finns redan mitt ibland er" (Lukasevangeliet 17:20-21). 

Ett stort ämne kan tyckas, men inlägget "Den långa och vindlande vägen" som författades i två omgångar med en veckas mellanrum är egentligen det mest osannolika fynd bloggen publicerat under sina drygt fyra år och kanske till och med illustration i miniatyr av Jesus märkliga påstående.

I det att inlägget involverar frågan om Shakespeares författarskap noterar jag först nu, via ett uruselt referat i DN, att The Guardian halvvägs mellan första och andra skrivpasset hade en artikel i ämnet. Häpnadsväckande nog förs ämnet om Shakespeare någonsin besökte Italien upp i texten. Tala om att saker ligger i "luften"! Min första halva av "vindlande vägen" skrevs flera dagar före The Guardians artikel - inte för att tid spelar någon roll som vi ska se av det följande.

Medan jag ömsom nätforskade och skrev den senare hälften var jag så inne i arbetet att jag först efteråt inser vad som formalt tilldrog sig. Det är också då man inser hur pass udda det resulterande fyndet är.

Inlägget är väl långt för att enkelt kunna överblicka. Så många sidoturer är invävda som kan bringa läsarens uppmärksamhet ur fattning. Men textens andra halva, den som rör sig i norra Italien och utgår från min barndomsresa där med familjen, är inget annat än ett exempel på vad kristendomen kallar Andens direkta ledning. Texten har förevigat en dörr som tillfälligt stod öppen därför att bloggaren för tillfället var en Sökare.

I den andliga världen finns inga knusslighet och inga småaktiga hårklyverier. Ting, människor, bilkartor - allt finns där i himmelen och de ingår alla i ett obrutet sammanhang. I det gudomliga intellektet, som i den yttersta analysen är det enda som existerar, föreligger de jordbundna människornas hela upplevelsevärld som levande eviga väsen, som levande bilder ("images") - det som kanske upplevs som ett dött ting på Jorden är i himmelen ett uttryck för levande intelligens.

Det var vetenskapsfilosofen Wolfgang Smiths genomgång av den tyske mystikern, mäster Eckhart (1200-talet), som igår kväll fick mig att förstå den djupdimension som förevigats i blogginläggets realtidspresentation en pågående nätforskning.

Eckhart talade om "kokande" eller "sjudande" (fria och levande) bilder i himmelen eller i Nous, Guds intellekt. Givet bildens koppling till synlighet och därmed till Eld, påminner Eckharts tankar onekligen om romaren Plotinus hyllning tusen år tidigare till Eldelementet, det finaste elementet och det som står Gud själv närmast. 

Runt Guds tron, enligt den judiske profeten Hesekiel, står fyra levande väsen vilket enkelt kan identifieras som Oxen, Lejonet, Skorpionen (Örnen) och Vattumannen (Människan). Arrangemanget "runt Guds tron" är inte spatialt och texten ska inte tas bokstavligt. Det är bara människan som måste arrangera saker för att kunna begripa dem! En ordnad värld kontra kaos betyder ingenting "i Himmelen" eftersom denna platslösa plats existerar före världen och före VÅR meningslösa fiktion om ett "big bang", en tingens början.

Redan Platon hade kallat sina "former" eller "idéer" för eviga levande väsen och också han nämner fyra levande varelser (lånade Platon från judarna?). Det kan tyckas som om prototypen till Eldelementet i Himmelen motsvaras av den typ änglar (väsenden) som kallas serafer i judisk mystik (i vår värld via elementarvarelsen salamandern - en liten ödla). 

Den klass av änglar som kallas serafer ser bilder. Kan dessa vara desamma som under namnet Skådarna (ser uppenbarligen också bilder) faller till Jorden i den judiska Henoks bok efter att ha fattat tycke för "Jordens döttrar" (djurlivet eller t.o.m. humanoida apor)?

Var Lucifer (Djävulen) den förste serafen som föll och så att säga ledde till en reva i Himmelen så att ett segment av andevärlden föll en nivå? 

Judisk Kabbala verkar mer intresserad att skylla fallet på prototypen till kvinnan, Guds Shekina eller strålglans (motsvarande Purusha och hans Shakti eller Energi i en hinduisk tankeriktning). Det ger naturligtvis en bra symmetri med Mosebokens berättelse om Adam och Eva och hur Eva fick dem att falla ner från Paradiset.

Det går inte att utesluta att den serafiska änglahierarkin (den nästhögsta) är densamma som Kabbalans sju lägre sefirot (singular: sefira / siffra / styrande princip). Kabbalan tycks också tala om en evig värld där faktiskt de sju planeterna vi bara ser som materia från från vår sida befinner sig i sin eviga andliga form! Det är i denna lägre del av Guds intellekt den verkliga gudomliga uppenbarelseleken pågår och som på sin absolut lägsta nivå blekt repriseras i det fysiska kosmos. Vissa själar kan (via planeterna) höja sig till himlar högre än den rena mundana jordtillvaron... Antika religiösa texter kryllar av metoder och mantran för att i meditation och med de sju synliga planeterna som platshållare göra ett uppstigande i anden.


Wolfgang Smith studerar Kabbalan i sin "Christian Gnosis" och menar på samma sätt att det vi ser på Jorden också finns i evigheten, i Himmelen, men att vi just nu har tappat nivå jämfört med det gudomliga Intellektet och därför ägnar oss åt falska hårklyverier. Det finns t.ex. ingen skillnad på "levande" och "dött" - som jag sade är en karta med ortsnamn lika andlig som en själ - för den som öppnar sitt tredje öga.

Inlägget "Den långa och vindlande vägen" skrevs med ett tillfälligt öppnat öga, det inser jag nu. (Och planeterna i sina positioner under perioden, i relation till bloggarens horoskop, understryker det.) För hur skulle annars en spontan berättelse, skriven i stunden och varvad med nätsökningar kunna producera en så fullständigt obegriplig serie korrespondenser som de som redovisas?

Den klentrogne skulle kunna hävda att det var ett fabricerat inlägg, frukten av massor av grundforskning och där allt som inte bidrog till det författaren VILLE se hade sållats bort. Det vill säga, bloggaren ägnar sig åt att slå BLÅ DUNSTER i ögonen på sina läsare. Sanningen är istället att det var under själva skrivandet jag gradvis förstod sambandet mellan den unge brittiske grevens beundran av drottning Elisabets kartograf och hovastrolog, John Dee, och det faktum att han sedan vid 24 reste ner till Venedig, kartografins hetaste plats i Europa, troligen för att köpa sig några exklusiva ark (bara att plötsligt inse att en karta var något mycket exklusivt på 1500-talet ger en svindlande känsla).

Men det verkligt märkliga inträffade - "lajv", mitt under skrivandet - när jag börjar detaljstudera en karta (notera: en karta) över staden Treviso - en stad jag inte vet hur många år eller årtionden jag varit medveten om därför att den kuriöst bildar mitt förnamn baklänges (O, Sivert - födelseattesten använder enkelt "v", i tioårsåldern får jag plötsligt lust att stava med "w").

När jag zoomar in Google-kartan för att se om något i Treviso skulle väcka något distinkt minne till liv, ser jag direkt ett område benämnt Forlani samt vägen Via Forlani. 

Det namnet har jag en mycket stark koppling till i efternamnet på den aktris som i en roll möter Joe Black (Döden, spelad av Brad Pitt). Det är en sagoliknande och ytterst gripande Hollywood-film som kretsar kring vad som är ett meningsfullt levt liv och om döden. Kanske var det ämnets allvar som gjorde att den vackra Claire Forlani som vandrar med Döden utan att fullt förstå det etsade sig fast i mig. Jag skulle kunna sätta ihop en Topp 10-lista på de kvinnliga aktriser i filmens värld som fått mig knäsvag och Forlani är en av dem enbart för den rollen (där hon egentligen inte har någon pregnant roll alls). 

Att först upptäcka att efternamnet Forlani inte kan spåras längre tillbaka än 1500-talets Italien, samma århundrade då greven av Oxford vistas där i nästan ett år, och att det sedan direkt dyker upp i den stad, Treviso, som alltid roat mig pga. baklängeslydelsen, det är inget annat än ett sammanträffande som stressar det jordnära förnuftet. För sanningen är att detta inte är sammanhang man normalt hittar på Jorden, men mycket väl kan upptäcka om man befinner sig i en högre himmel.

Och att på detta inse att en av Venedigs mest kända karttryckare hette Forlani och höll till i Verona just invid Venedig, och en annan av mitt livs handfull av "musor" (nu en verklig bekantskap och inte någon från vita duken) hette Veronica (ett namn som jag sedan vårt möte runt 1989 tyckt vackrare än någon annat kvinnonamn på jorden), allt detta börjar likna den rena andevärld som mäster Eckhart beskrev!

Det är en värld där ren INTELLIGENS råder (verkligheten ÄR intellektuell säger Wolfgang Smith som den senaste i en rad tänkare som går tillbaka till antiken). Allt i Himmelen kan uppenbaras för det öppna Inre Ögat. Nu var jag inte intresserad av den Kosmiska Totalmanifestationens dolda sida utan av en genuin nyfikenhet om något ytterligare kunde tillföras historien om barndomens Italienresa som påbörjat en vecka tidigare. Vad som hände var uppenbarligen, att den senare delen skrevs under "andens vägledning" och beviset - för den som behöver sådant - skulle vara att pusselbitarna spontant passar ihop så perfekt. Sympatheia.

Att i staden Treviso, som i så många år gäckat mig genom att påminna mig om mitt eget namn (som jag led av som barn eftersom det gjorde mig annorlunda från alla Andersar, Johans och Larsar) hitta just namnet Forlani - min inspirerande "musa" från vita duken och se hur namnet direkt återknyter till den blomstrande och berömda kartografin i norra Italien vid denna tid, var alltså en vision jag arbetade mig in i helt utan ansträngning. 

Den serverade sig själv från "andevärlden", och subjektivt har jag hittat ett övertygande motiv till att greven av Oxford ville till just Venedig. Jag är övertygad om att ingen brittisk historiker har kommit på att kartor - kostbara och åtråvärda kartor - kan ha varit ett motiv. Men det ska kanske till en individ som redan i sjuårsåldern studerade skillnader i hur serietidningar var häftade eller limmade och luktade på papperskvaliteter, för att förstå hur attraktiv en italiensk karta kunde vara för en engelsman.

Med ett djupt faderskomplex (efter hans fars död när pojken var tolv) tydde greven sig säkert till Elisabets ockulta kartograf. Eftersom denne själv gjort resor ner i Europa (och var bekant med själve Mercator) utgjorde John Dee själva rollmodellen som unge Oxford byggde delar av person ifrån (vi har också sett att han odlade ett starkt astrologiskt intresse). Förmögen som han var, ville han naturligtvis bygga sin egen kartsamling och för det måste han uppsöka källan - Venedig. 

Denna rekonstruktion till åtminstone ett viktigt motiv för Oxfords rutt gav sig i "lajv-spaningen" satt på pränt i "Den vindlande vägen" genom att Himmelriket generöst bjöd på passande pusselbitar från min barndom, via mitt namn över till en fri association via aktrisen Claire Forlani. 

Minns: Himmelen är 100% INTELLEKT, detta är grunden till den solkiga jordhåla vi bebor som människor. Att Gud ens kan tänka sig bottenlös materialism och lidande räcker för att dessa upplevelser ska vara verklighet - för dem som avlägsnar sig tillräckligt långt från sin andliga källa.

Det som skiljer galningens dikt från andevärldens sanning är just att sanningen kommer naturligt och utan ansträngning och att bitarna passar ihop. Lögnare röjer sig snart genom sin inkoherens. En del kan inte ens tänka tre tankar i följd förrän logiken är förlorad. De saknar Eld eller Vision. Det är bara lägre fakuleter som surrar på, "making small talk". Den kortlivade men inflytelserika renässanshumanisten Pico della Mirandola var övertygad om att människans uppdrag vara att restaurera sig och bli en "brinnande seraf"! Man påminner sig Jesus förundrade fråga till sina åhörare: "Vet ni då inte att ni är gudar i vardande?" 

Detta "vardande", engelskans "becoming" är det som utmärker syndafallet. Själen flyter i en fantasi som kallas tidsfloden och ser hur ting verkar födas och dö. En sådan själ kan inte göra anspråk på att verkligen existera, den som tror på sina sinnen är inte verklig. Existensen börjar när man skönjer de eviga vägmärkena, och i den meningen är återupptäckten av livet som Oxford bara början på en än märkligare resa. Alla gör de här upptäckterna eller har dem ännu "framför sig" - eftersom man måste prata "tid" med de djupast fallna själarna. Jesus tycks ha "vaknat" eftersom han påstod att "Himmelen" redan fanns runt människorna, bara att DE inte kunde greppa detta.

Det är alltid ett hårt arbete att leva i lögn, men "den som söker han finner", som Jesus lovade. Jag gav mig ut på "den vindlande vägen" för att, flera år efter att jag avslutat mitt snokande i Oxfords förehavanden, se om någon mer gick att locka fram via det egna barndomsminnet av en semester i - vad jag nu inser måste ha överlappat Oxfords resrutt. Jag skördade helt ny kunskap och ett av motiven till grevens vilja att besöka Venedig. 

Ockult mottagen kunskap: Genom att studera kartor på nätet hittade jag motivet "karta" via nyckelordet Forlani och såg kopplingen till John Dee, den berömde kartografen och tillika grevens mentor. Så sluts en cirkel i andevärlden. Sanning leder till sanning. Jämför det med svenska politiker, dessa lögnare som pga. sin födelse in i en sekulär kultur och dåligt karma inte förmår föra landet ett enda steg närmare ett bättre tillstånd och mer lycka för var och en.

Under den här formala granskningen av ett inspirerat bloggskrivande vaknade också minnesbilden till liv att jag under Italienresan så gärna ville se Venedig. Från bilen såg familjen vägskyltarna som pekade fram mot avfarten, men far bakom ratten vägrade köra en omväg - det ingick inte i hans resplan. Vi hade ju bilat bra många timmar och hade en bra bit kvar. 

Jag minns inte hur mycket jag visste om Venedig sex år gammal, eller varför jag ville att vi skulle besöka den staden. Jag hade en souvenir-gondol som leksak som barn, men när eller hur jag fick tag i den, minns jag inte. Troligen från en kvinnlig släkting som på äldre dagar reste mycket och skickade vykort från allsköns länder.

Det är återigen Jesus "Himmelriket är redan runtomkring er, men ni ser det inte" som jag antyder här. T.o.m. "döda föremål" är i själva verket något mer än de verkar vara. Många spår är utlagda i varje liv som ger kopplingar till andra liv. Den dolda kartan är 99% av mänskligheten knappt medveten om. 

Därför är vägen så lång och vindlande, och med den rubriken menade jag förstås inte bara resrutten ner genom alperna (på 1500-talet) eller bilvägen upp från södra Italien på 1900-talet utan också den vemodiga sången av The Beatles, som jag fick lust att använda som rubrik utan att direkt minnas texten. En koll visar att det är en direkt bön till Gud som kan till och med kan tolkas som en mild klagosång att sångaren hela tiden skickas tillbaka på vägen - dvs. tvingas reinkarnera!

*****

En schematisk summering:

Staden Treviso (O, sivert) – har Italiens enda gata benämnd Via Forlani – kartografen Paolo Forlani från Verona

Sivert har dyrkat: – aktrisen Claire Forlani (Topp 10 bland kvinnor på vita duken som etsade sig fast i många år) – Veronica (Topp 3 kanske Topp 1 på korta kärlekslistan, platonisk och/eller fysisk)

Greven av Oxfords 9 månader långa tour genom norra Italien på 1570-talet - samma århundrade efternamnet Forlani först dyker upp och under just den tid kartmakaren Forlani är verksam - återspeglas genom de mest högfrekventa omnämnandena i Shakespeares pjäser: Padua, Verona, Venedig.

Här anas eventuellt hur kopplingarna löper mellan den döda världen och den andliga och eviga världen, hur själen, som psykologen James Hillman uttryckte saken, är nostalgisk och har hemlängtan och hur detta troligen återspeglas i de omständigheter man som människa finner sig i. 

Att min far året före Italiensemestern knutit italienska affärskontakter var rimligen uttryck för en sanning den kinesiska filosofen Konfucius så tydligt såg: "Naturen kan i en enda handvändning och samtidigt realisera tio syften." Naturen behöver inte "tänka" som den ynkliga människan, Naturen är större. Naturen är, med atomfysikern och filosofen David Bohms uttryck Guds Intellekt (andevärlden) i dess explikerade tillstånd. 

På vår sida, nere i syndafallets eviga dividerande om natt och dag, rätt och fel, sant och falskt, Gud eller ingen Gud, beror det på vår grad av psykisk blackout hur mycket vi anar av den andra sidan. Bokkunskap är en början men tredje ögat är gissningsvis inte öppet i det läget. Böcker stimulerar dock den inre människan (andevarelsen). I det här inlägget hävdar jag att ett inlägg nyligen delvis skrevs direkt under detta öppnade tillstånd. Den som söker sanningen hittar också sanningen genom att Himmelrikets dolda skatter utan ansträngning flödar till en.

Och inte minst, det här kinesiska citatet har jag älskat i säkert 30 år:

"Inget är otjänligt i en mästares händer." 

Man måste ha övat i några liv på att förstå (gnosis). "Kasta pärlor för svinen" är inget som Himmelen ägnar sig åt (helt enkelt för att det inte ligger någon sådan värdering i "svin" i Bohms implikata ordning, platonismens Nous), men på Jorden är detta men en karaktärsbrist av samma dignitet som hos den som inte kan "välja sina strider".

*****

Musan bor i Himmelen, men ibland skymtar leken ock på Jorden

Metafysikern...sysselsätter sig med formen "abstraherad från den verksamma orsaken och från ändamålsorsaken" [se Aristoteles], inte som den manifesterar sig här nedan utan i dess princip. Därför är det som naturvetaren uppfattar en tidsbunden process, ett "vardande", medan metafysikern förnimmer "en enkel formal emanation som förmedlar hela den nakna essensen". Det handlar enbart om att veta (gnosis) - den ena forskaren förnimmer den skapade ordningen, den andra står i (vetande) kontakt med det gudomliga.

Wolfgang Smith - Christian Gnosis (s 174 - citaten i citatet är från mäster Eckhart)

Med obegriplig konsekvens har mitt livs två, tre stora kärlekar alla stannat på den "Himmelska nivån", dvs vid platonisk kärlek. Således tävlar två kvinnor, båda födda i soluppgången i Vågens tecken (märkligt bara det) om epitetet mitt livs kärlek, fast det i båda fallen rörde sig om vänrelationer. 

(Lite märkligt var båda också av judisk börd, vilket jag inte kände till då jag med kanske sex-sju års mellanrum blev bekant med dem - båda var visserligen svarthåriga men med en svensk förälder såg de ut som ovanligt karismatiska exemplar av vilken svensk som helst.)

Eftersom den ena heter Veronica - som i en fri ordlek kopplar till staden Verona där karttillverkaren Forlani hade sitt tryckeri, ville jag experimentellt se vad greven av Oxford - skicklig författare av "lättare komedi" enligt en samtida bedömare - skulle ha tyckt om henne som sin musa. En horoskopsynastri således och kartans form är "naturlig zodiak".

(Nu när karttryckaren Forlani poppat upp rakt ur DET BLÅ slår det mig plötsligt hur jag från det jag startade den här bloggen - men aldrig tidigare under många år med astrologin - kallat ett horoskop för en "karta", vilket det förstås är... Jag har hört en del använda ordet "kosmogram" men har själv i årtionden sagt "horoskop", fast det visade sig vara fel. Horoskopos var det antika namnet för ascendenten.)

Följer man citatet som beskriver den från tiden befriade metafysikern, med förmågan och rätten till samsyn över alla århundraden, hade den svenska Veronica fungerat utmärkt som den brittiska 1500-talsgrevens musa! 

Det är till och med smått häpnadsväckande hur väl horoskopen möts via den viktigaste punkten - kvinnans ascendent. Och är ju hennes förkroppsligande och det namn som gavs till kroppen som är det avgörande här, i vår lek på strikt intellektuell eller himmelsk nivå med släktskapen i orden Verona och Veronica.

Jag fick tiden 7.30 av henne och det låter exakt nog. Ascendenten flytter sig 46 bågminuter på fem minuter så man kan troligen hålla ascendentens felmarginal inom 1°. Som vi har den ger Vågens 14e grad och kvinnans "formala" Saturnus i Vädurens 13e grad en mycket distinkt person. 

Hon hade knivskarpa drag, något åt det manliga hållet, en distinkt blick och rätt uppfordrande maner. Hon förde sig långsamt och med värdighet, företedde alla tecken på att vara lillgammal. Ingen kunde ha trott att hon var 19 vid den tid vi möttes. Den maskulina undertonen till trots var hon så vacker att min arma byfåne till bror spillde ut mat när han såg henne. Jag talar om Sophia Loren-magnitud, bokstavligen.

Hennes intellekt var extremt koncentrerat och i en arbetssituation såg jag henne bli tilltalad av tre personer samtidigt. Hon lyckades registrera alla tre sakerna och svarade var och en i tur och ordning! En av frågorna var jag som bad henne om en dejt. Intelligensen Sol kopplad till Saturnus organisation (och själens form), är naturligtvis också ett tecken på extrem rigiditet med den flukturerande Månen inblandad kom jag snart att upptäcka ett tydligt bipolärt drag.

Hur greven av Oxford skulle ha reagerat på henne? Extremt starkt verkar det. Han föddes med Solen upphöjd i Vädurens fjortonde grad, Veronicas perfekta, gradexakta sjundehuspartner! 

Också detta är en upptäckt bloggaren gör i detta nu, och en så ockult faktabit att kanske bara författaren själv kan bottna i den subjektiva signifikansen (Jungs "synkroniciteter").

Som musa skulle hon ha varit perfekt med formala Saturnus mitt framför näsan på grevens observerande Sol. Man kan dock notera att Saturnus skulle sätta käppar i hjulet för den framåt och amorösa grevens Sol, precis det föll sig mellan bloggaren och denna kvinna så beslutsam att forma sin helt och hållet egna väg. Kanske skulle greven ha varit nöjd med att bara låna hennes själs form (Saturnus) och OBJEKTIFIERA HENNE, ungefär som hon här dyker upp i stiliserade form (genom sitt horoskop) i detta sista sekunden-tillägg.

Hon skickade brev flera år efter att vår bekantskap runnit ut i sanden, så uppenbarligen fanns en djup koppling, och jag inviterades till en födelsedagsfest (och kunde då notera det bipolära draget). Cirka tio år senare hade jag en seminariedag i centrala Stockholm och fick i slutet av lunchtimman en fullständigt obetvinglig lust att gå ner på gatan och lufta mig, fast jag inte var klar med desserten. Jag hinner inte mer än kliva ut på trappan förrän Veronica kommer gående, magen i vädret och nu äntligen mogen att stabilisera sig. 

Hon hade, typiskt sin sårbara (och sårade) Jungfru i tolfte huset flyttat ut på landet där stillheten uppenbarligen gjort hennes bipolära fullmåne gott. Hon var mer rofylld och vackrare än jag mindes henne. 

Så fungerar telepati mellan själar som i Himmelen står varandra nära. "Min kropp" var tvungen att bryta upp tidigt från lunchen för att dess ande kände att en viktig ande var i närheten. Och allt detta utan att den dumma kossa som är människans kroppshölje egentligen fattar ett dyft av vad som pågår!

Som han sade, den där Shakespeare: "Det finns mer mellan himmel och jord än vad som ryms i din filosofi, Horatius!" Amen till det.

*****

Se också: Om publiceringen av "den vindlande vägen" där upptäckten görs att horoskopet för publiceringsminuten visar sig pricka in bloggarens månposition perfekt.


PS. Den andra kandidaten till "mitt livs kärlek", fastän också Våg i soluppgången, uppvisar inte alls någon koppling liknande den mellan Oxford och Verona alias Veronica (notera att det metafysiskt inte finns någon skillnad på ting och person samt att städer genom historien ofta uppfattats som feminina - Jerusalem, t.ex.. är en mor som gråter över sina barn. Staden som företeelse sorterar väl under Kräftan/fjärde huset - inklusive skyddande ringmur.).