Antikrist och Europas giriga handelsmän genom tiderna

I föregående inlägg fladdrade en ren ingivelse förbi som en eftertanke när jag slängde in en liten bildtext under horoskopet. Men den är faktiskt värd att kommenteras ytterligare. När Solen glider samman med kungastjärnan Regulus i Lejonets tecken är det inte svårt att se den uråldriga tanken om en kunglighet med gudomlig sanktion, "av Guds nåde". 

Nu ska gudarna veta att det funnits många ovärdiga och dekadenta kungar genom historien men det är som USA säger om sina presidenter, det är inte den skröpliga människan, det är Ämbetet. Eller mer korrekt, den GUDOMLIGA IDÉN om att det himmelska kan manifesteras till och med i de döda själarnas värld nere på Jorden och inspirera människorna att låta sig genomlysas mer så att materialismen och "lönsamhetstänkandet" släpper greppet om deras själar.

Inte för inte är därför Lejonet och Stenbocken värsta fiender i zodiaken. Den ena livgivande och generös och den andra en slavdrivande och fordrande perfektionist. När mänskligheten får sina prioriteringar rätt kommer slavdrivarna (jag talar förstås om arbetsgivare här) att försvinna från jordens yta eftersom mänskligheten vid denna tid har teknologin som frigjort dem från arbete och nu kollektivt via sitt centrala vägledande råd förmår sysselsätta sig själva på ett sätt som upplevs som Lejonet barnalika lek.

Det är därför inte svårt att förstå störningen på himlen just ju, då Solen ställde sig i rät linje med kungavärdiga Regulus men fick mothugg av Saturnus i nej-sägaren Skorpionen. Affirmation ställdes akut mot Negation några dygn när Solen var som närmast Regulus. Visserligen har Djävulen en egen plats i den antika zodiaken - han eller någon demon lite lägre ner i hierarkin - associerades med den onda stjärnan Algol. 

Men om vi väljer en mer mogen astrologi, som förmår urskilja GESTALTER genom aggregationen av många små celler (atomisk data), då har vi sannerligen berättelsen om Antikrist när den Stora Illgöraren (Saturnus) kopplar ett grepp av magnitud mot Solen/Regulus. Saturnus i Skorpionen missfärgar här Solen/Regulus med Syndaren och Korrumperaren så att Solens "kungliga" lyskraft kommer att beskriva sin egen motsats. Således: Anti-Kristus.

Den skickliga brittiska 1900-talsastrologen Charles Carter skrev i någon bok att han ofta noterat transiter kicka in en grad före exaktitud och bloggen har kallat det här för triggeravståndet. Samtidigt var Carters åsikt just bara en åsikt baserad på upprepade intryck och jag provar att genomsöka drygt 9000 kartor med Solen i femte och sjätte graden för att täcka in båda ståndpunkterna. Men när tilläggskriteriet var rådande passage av båda de naturliga illgörarna Mars och Saturnus genom Skorpionen, har inte en enda celebritet eller ökänd person fötts under den komplexa signaturen. Samtidigt är dessa 9000 samlade kartor rejält koncentrerade till vår egen tid, vilket förklarar den saken.

En sökning bakåt i tiden då? När såg himlen senast lika demonisk ut som vid det den just passerade tidsfönstret 21.08.2016 - 22.08.2016?

Programmet ZET tog en evighet på sig för att bara klara ett århundrade om det ställdes in att räkna på hela solsystemet fyra gånger per dygn och kriteriet sa.sco & ma.sco & so.leo[5-6].

Jag begränsade mig därför till de senaste 500 åren och kollade först förekomsten f.o.m. den 1 januari 1500 av både Saturnus och Mars i Skorpionen en gång per dygn (Mars för sig mindre än en grad per dygn). Utifrån de åtskilliga träffarna raderade jag alla perioder som uppenbarligen inte hade Solen i Lejonet.

Den sideriska zodiaken skruvar sig oupphörligt, så år 1500 låg Solen i Lejonets sista tredjedel vid det datum den 2016 stod på rät linje med Regulus. Hur som helst. En lucka i tiden för en "Antikrist" öppnas dock lite då och då, om man ser långsiktigt. Förutom häromdagen har följande tre portaler öppnats under de senaste drygt 500 åren:

Search for...:
sa.sco & ma.sco & so.leo[5-6]

Realization intervals (begin - end):
 6.08.1574 12:00 (GMT) -  7.08.1574 12:00 (GMT)
19.08.1779  1:00 (GMT) - 20.08.1779  1:00 (GMT)
20.08.1811  5:00 (GMT) - 21.08.1811  5:00 (GMT)

Här kan man fundera över själavandringen och själens långa minne. Visste något i mig vad som skulle dyka upp i slutändan av den här spaningen? 

För hör här. Medan Wikipedia inte har något för den hämmade kungavärdighetens signatur 1811, och ännu en patetisk svensk materialist (kemisten och jönsen Berzelius) dyker upp 1779 (ett årtionde innan den av Djävulen ingivna franska revolutionen och dess materialistiska paradigm), så ger tidfönstret 1574 en remarkabel träff.

Jag läser f.n. den träiga historieboken The Silk Roads (sånt här läser man normalt runt tjugo och inte efter femtio) som dock är intressant eftersom den väljer den blomstrande och högkulturella Mellanöstern som utgångspunkt och detta i vad som för européerna var deras barbariska "mörka medeltid". (Se även: Slaver som blev slavar.) Boken, som är skriven av hängivne kartälskaren Peter Frankopan vid Oxfords universitet, ger en välgörande perspektivförskjutning som påminner om hur uppblåst och arrogant västerlandet blivit på bara några århundraden.

I ett tre år gammalt inlägg (Den långa och vindlande vägen) anade jag intuitivt att drottning Elisabets hovastrolog och tillika kartograf John Dee blev ett faderssubstitut för den unge och vid tolv faderlösa ädlingen Edward de Vere (senare anonym författare till "Shake-Speares" pjäser och några få publicerade poem). 

Edward de Vere tycks som så många andra efter Columbus upptäckt av Amerika ha ägt ett skepp och drömt drömmar om att öppna lukrativa nya handelsvägar. Det kan förklara varför han tog sig ner till den exempellöst framgångsrika handelsstaden Venedig på sin spektakulärt dyra årslånga Italienresa (vars intryck räckte till för en livstid av "Shake-Speare"-pjäser av vilka en abnorm mängd utspelar sig i Italien och dessutom på orter man vet att greven besökt under sin långa vistelse).

Bloggaren drömmer 2003 om sig själv som
ägare till ett bulligt skepp som visar sig gå
under beteckningen Caravelle eller Carrack.
Den mindre karavellen användes av
Columbus vid upptäckten av Amerika

Om grevens skepp verkar jag ha drömt runt 2003, två år innan den verkliga "Oxford-drömmen" kickade igång mitt intresse för renässans-England. Skälet till denna misstanke är att det var samma kvinnliga bekantskap i detta liv som figurerade i min nattdröm om det "bulliga skeppet" och som sedan genom sitt agerande utlöste och direkt figurerade följande natts dröm i vilken en ung upplaga av greven av Oxford skrider fram genom överklassvaruhuset NK i Stockholm (fett sammanflätande av århundraden där!). I drömmen skäller han ut den mäktiga äldre kvinnan efter noter för att ha hon ekiperat honom med fel färg. "Alla vet väl att min färg är smaragdens", gastade den bortskämde unga adelsmannen som efter faderns död nu adopterats av Kronan. 

Drottningen av England var i princip hans styvmoder - innan hon lockade honom i säng och de skapade bastarden greven av Southampton som "Shake-Speare" ger äktenskapsanvisningar till i den kodade Sonetterna - en text som i själva verket är den åldrande greven av Oxfords hemliga "monument" till eftervärlden om vad som egentligen utspelade sig i Elisabets tid. Det FANNS en Tudor-ättling men Elisabet vägrade medge att hon alls inte varit någon "jungfrudrottning" utan skandalöst haft sex med sitt fosterbarn).

Med undantag av drömmen om Caracken (svenskt namn?) (drömmens båtskrov var betydligt bulligare än den karavell som visas på Wikipedia) har historien återberättats flera gånger på bloggen, men nu kommer vi fram till tidsfönstret den 6-7 augusti 1574, en portal för en potentiell Antikrist eller en seriöst kungaovärdig natur enligt bloggarens sätt att härleda ett omens innebörd ur samtida skeenden och testa hypotesen mot tidigare tillfällen. 

(Att kemisten Berzelius är så nära satanism man kan komma i sitt intresse, vet den som läst den här  bloggen noggrant. Den som gräver i dödens element kommer av dessa kunskaper inte att skörda liv utan bara mer död, fast på nya sätt.)

Vad jag nu hittade för tidiga augusti 1574 var inget mindre än dagen då sonen till drottning Elisabets favorit föddes, en yngre bror till greven av Oxfords "lekfarbror". Oxford som liten pojke var lika besatt i riddare och tornerspel som undertecknad och den åldrade greven av Warwick tycks ha fattat ett tycke för den energiska unga pojken och de namns i samtida dokument just i samband med ett ståtligt riddarspel (som Oxford vann). I ett tidigare inlägg tyckte jag mig ha identifierat samme man som en f.d. arbetskollega även om jag var den äldre i detta liv.

Den kranke åldringens yngre bror, Robert Dudley, förste greven av Leicster, ger således upphov till avkomma den 7 augusti, och trots att jag läst ett par Oxford-biografier de senaste åtta åren och där han säkerligen nämnts flera gånger om så slår det mig först nu - i Wikipedia-uppslaget på 1574 - att detta är samma år Oxford förbereder sin resa till Italien. Han lämnar England i februari 1575 (Beauclerk - Shakespeare's Lost Kingdom, s. 130) och tar Venedig som en bas för sina utflykter. 

Oxford valde enligt min tidigare intuition Venedig i syfte att inhandla kartor i vad jag i läsningen av The Silk Roads nu inser var Västeuropas främsta handelscentrum sedan flera hundra år. (I kartinförskaffandet låg kopplingen till fadersförebilden och kartografen John Dee, men jag tänkte inte på att utforskandet av sjövägarna låg i tiden och att detta stämmer med min dröm om Oxford som ägare till en karavell.)

Robert Dudley junior visar sig enligt Wikipedia ha varit en upptäcktsresande och kartograf som sedermera lämnar England och dör i Italien. Som hand i handske med kontexten. Dudley junior gjorde det som den kvartsseklet äldre greven av Oxford aldrig lyckades med (eftersom hans liv gick snett och han halkade ner till de föraktade författarnas nivå). Adeln var den tidens riskkapitalister och Nya Världen öppnade ögonen för stora och lätta pengar. Kan detta vara vad också greven av Oxford åstundade? Ingen kan ha missat hur den här bloggen föraktar ond rikedom!

"Kontext" är rätta ordet: mitt i denna upptäckt sitter bloggaren samtidigt och läser om Sidenvägarna (plural) och öppnandet av handelsleder, just framme vid tidigt 1500-tal och klar med stycket om portugisen Vasco da Gamas lyckade upptäckt av en väg till Indien. 

Tala om synkroniciteter. Bloggaren befinner sig i dagarna också i godmodigt groll med en vän som fegt ämnar köpa en överprissatt kapitalvara efter att han själv granskat marknaden för samma varutyp ända ner på en nivå där man måste uppsöka specialistforum och lyssna efter viskningar om okända juveler. Han upptäckte då en asiatisk produkt som kostar fem-sex gånger mer på hemmamarknaden för trygghetsnarkomaner utan någon inre upptäcktsresande i blodet (eller i själen).

(Columbus ljög för övrigt som en besatt för Spaniens kung och drottning om att han hittat Indien när han i själva verket av misstag råkat hamna i Amerika!)

Men nu infinner sig ett problem. Uppvisade Robert Dudley junior några egenskaper som kvalificerade honom som en Antikrist eller en person helt renons på en kunglig karaktär?

Tja, Wikipedia har en artikel om honom och redan första stycket avslöjar att han var en bastard, frukten av faderns sexuella snedsprång och att han flyttade till Italien - Oxfords favoritland och dit den senare själv kan ha återfötts som vinodlare på 1600-talet. (Jag hade redan vid 20 drömmar om detta liv och måste nu vara öppen för kopplingen till den sorgliga brittiska aristokraten som uppenbarligen "slog rot" i Italien i sin ungdom). 

Men denna helhet måste bloggaren smälta innan Dudley juniors olyckliga födelsedatum och besvärliga förhållande till hemlandet förklaras som "antikristligt" eller "total brist på kungavärdighet"!

Slumpen har än en gång lett bloggaren tillbaka till ett århundrade där han helst av allt inte skulle ha levt något tidigare liv, i synnerhet eftersom det implicerar ett förflutet som en ikonförklarad brittisk dramatiker. Det är precis lika illa som att hävda att man varit Jesus i ett tidigare liv! Därav några inlägg tidigare i år som diskuterade frågan om huruvida tidigare liv går ut på "allmänningen" (på andra sidan) och potentiellt är alla nu levandes arvedel - förutsatt att de jobbar aktivt med samma ämnen.

I mitt fall bad en bekant mig börja jobba för honom som översättare (samtidigt som mitt liv gick in min första och enda storcykel i författandets Merkurius - men det visste jag ännu inte). Och detta anbud trots att jag dessförinnan "bara" varit dataprogrammerare och skapat koderna som får användargränssnitten att bete sig nästan begåvat. Bara månader efter debuten i nytt yrke kom Oxford-drömmen i november 2005, och som vid efterforskning visade sig peka rakt mot fjäderpennan. 

Givet hypotesen om "allmänningen" (eller den karmiska "soptippen") skulle man kunna säga att det finns tiotusentals reinkarnationer av Oxford/Shake-Speare på jorden just nu, men att bara en mindre mängd råkat se pusselbitar i sina liv som lätt (och tematiskt) låter sig fogas samman med ett annat tidevarv och dess kända och för allmänheten okända tilldragelser. Vi är kort och gott alla stoff som ständigt återanvänds, och det är inte så konstigt att t.o.m. ganska specifika element och även sammansättningar av element återkommer. 

Redan Platon talade om att hans värld av Idéer eller Former kunde inspekteras närmare och se ses bestå av Former som utgjorde delmängder av än mer omfattande Former. Den ultimata Formen är naturligtvis Idén om Gud som naturligtvis också är en existerande realitet i lika hög grad som Djävulen. Bortom Gud finns bara den andre Guden, den som ingen kan nå eftersom Den Ena är ett mysterium t.o.m. för sig själv och därför hela tiden "spiller över" och skapelseakter genom vilkas manifestationer den okände Guden upplever och utforskar sig själv.

//Seweard och Oxford i lös kollaboration!


PS. Apropå temat om upptäcktsresande kan noteras att månbåten vid detta inläggs författande passerar genom Vädurens tecken - pionjären och upptäckaren! (Månskäran ser ut som en liggande båt närmare ekvatorn.)

Vädurens härskare Mars anknyter därför via tät konjunktion med Saturnus till den senare planetens koppling till historiens gång och det förflutnas makt att forma nuet. I skrivande stund, 9.51, stiger Jungfrun över Stockholms östra horisont och innehåller en OND "stor och lätt rikedoms" Jupiter samt merkantilen Merkurius. Saturnus/Mars står i tredje huset för kommunikation och färdmedel. 

Så har alltså inlägget genom kosmisk påverkan på något sätt kommit att glida från frågan om Antikrist till europeiska sjöfarare med vinstmotivet som högsta prioritet. Är det inte så passande? Jag får nog ändra slutsignaturen till Seaweard och Oxford i kollaboration med de himmelska makterna! :-)