SvD summerar vad andra sagt (för det är så man skriver billiga artiklar i Sverige numera) och tar som rubrik något från en tyckare i Aftonpladdret. Problemet när jag knappa veckan efter SvD:s publicering tittar till originalet är att meningen saknas i texten.
Är det inte lite korkat att radera i efterhand när man ser sin egen formulering "objektivt" - genom någon annans citerande - och kommer på att den kanske lät för negativ? Nu är man ju likväl bojad intill evigheten vid sin formulering!
Nå, med minnet att Klas Östergren är född siderisk Vattuman erinrade jag mig min tanke för många år sedan i samband med någon hyllad författardebutant - en tanke som efter studiet av Nobelprisbelönade författare 1901-2008 visade sig felaktig - att Solen i Vattumannen borde vara det idealiska författartecknet. Luft för språk och intellektualitet och härskaren Saturnus för Luft-dimensionens perfekta organisation. Minns också att konsttecknet Vågen (herre: Venus) tar emot Saturnus och "upphöjer" den.
Ovetenskaplig som studien var till följd av få utdelade Nobelpris, noterades likväl en anomali: det saknades solplaceringar längsmed den kosmogoniska axel som tecknas av Lejonet/Vattumannen (att skilja från kosmokrator-axeln som också innehåller ett saturniskt tecken, den mellan Stenbocken och Kräftan). Om jag inte missminner mig tror jag att jag rationaliserade en förklaring till detta. Lejonet är en estradör och inte en bokmal, man hittar den troligen snarare på scen eller i filmens värld än som författare.
Den lilla pilotstudien såg istället en topp vid Solen-i-Skorpionen och det här tecknet är en introvert doldis som mycket väl passar med romankonstens intensifiering och fördjupande av känslor. Den enda bokslukare jag känner till bland mina manliga bekanta har typiskt nog Månen (konsumenten till det Solen avger) i Skorpionen och han läser alltid senaste Nobelpristagaren som vilken västerländsk nyttig idiot som helst som följer marknadsspelet med befolkningens tid och tillgångar.
Men jag ger mig inte och kanske är rubriken om Vattumannen Östergren som språkets herre en liten bekräftelse på den tanke jag hade. Problemet var att jag tänkte för stort, jag tänkte på vem Gud skulle vara astrologiskt, i det ögonblick han författade den Bok som universum är. Jag glömde att Nobelpriset inte delas ut till gudar utan till människor som beskriver människors erfarenheter. Priset kommer ju från Sverige för bövelen, det mest jordnära landet i hela världen!
Därför står Östergren - Vattuman - ut som en anomali med sitt hyperkreativa horoskop som två gånger upprepar en Eld/Luft-axeln och som beroende på om man väljer att studera det ur Solens eller Månens perspektiv uppvisar en betoning på gudomlig perfektiv alternativt en medvetenhet om det kroppsliga livets förnedring.
Jag tänker inte kommentera de här två kartorna ytterligare. Östergren har definitivt potentialen till en genuin esoteriker, som med Krishna kan säga att "det kryptiska ordet är Mig kärt". Jag har aldrig hört honom, aldrig läst något, men hans karta tyder på detta.
Surya lagna-perspektivet (Solen som platshållare för 1a huset):
Chandra lagna-perspektivet (Månen som 1a ego-huset - båda ascendenterna är naturligtvis strikt talat en styggelse eftersom inte ens Månen har en så låg förståelsehorisont som det kroppsbundna egot):
Som synes är solperspektivet det bästa här. Aftonpladdrets raderade referens till en "herre" och en egocentrisk självmedvetenhet därom, passar däremot perfekt in på det lite mer unkna månhoroskopet, där konsumenten Månen i Stenbocken är just rätt typ att skapa en patetisk hackordning som utnämner - händelsevis - Saturnus upphöjd i Vågens kommunikativa Luft - till herre över det publika 10e makthuset!
Astrologin är poesi på en högre nivå än människornas skivkonst, därav det här inläggets rubrik. Östergrens egentliga natur är många mil och år från det hantverk hans händer utför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar