I det här läget förväntar jag mig inte längre en läsvärd krönika utan jagar istället rätt på hans födelsedag för att se vad som blockerade mannens tankehöjd redan vid födelsen.
Men dessförinnan hinner jag skymta att krönikan är mycket kort och uppenbarligen inte innehåller någon vettig insikt alls för den nyfikne. För en smått ironisk men åtminstone påläst rundtur i astrologin under antiken, senantiken och framåt rekommenderar jag (återigen) MIT-matematikern och kulturkritikern David Berlinskis ”The Secrets of the Vaulted Sky” (2003, kan hittas billigt ny eller begagnad i boklådor på nätet).Vad visar sig då på Dick Harrisons himmel vid födelsen? Jo, problem! Inte minst för att lunchtimman ger ett sinnelag som just anträtt den frejdiga och optimistiska Skytten som, om disponenten Jupiter så önskar, är en distinkt futurist och inte alls överdrivet intresserad av det som har varit.
Nu står Skyttens härskare i den positiva Tvillingarna som förvisso älskar fakta - jämför Jan Guillou som skriver historiskt baserade romaner och har den här axeln aktiv i sitt horoskop. Men Guillou har Solen i Stenbocken, ett saturniskt och extremt historieintresserat tecken, så den parallellen var inte perfekt.
Om inte pophistorikern Harrison är född senare än halvelva på förmiddagen gäller istället den betydligt grinigare Månen i Skorpionen. Av någon hätsk utsaga för en tid senare om nivån i skolorna, föredrar jag definitivt psyket i Skorpionen som ofta tillhör rent reaktionära bakåtsträvare, redo att slåss till döden för att få behålla privilegier eller vad än den overkliga tillvaron i Tid och Rum hotar att vrida ur händerna på dem.
Att studera historia blir så att säga en själslig terapi för dessa skadade psyken, de kan studera och leva sig in i kungars uppgång och fall utan att Skorpionen till fullo utvecklar sina mer motbjudande sidor (se bloggens test av mördare och detta som deras tydligt dominerande psyktecken).
Att anta den fallna Månen får dessutom till följd att man kan peka tillbaka mot det nyliga inlägget om Långsinta Linda och dålige förloraren Niklas Strömstedt. För har jag rätt om Dicks typ av sinnelag (långsint och ogint) drabbas han likt dessa två självrättfärdiga naturer av en attack mot det egna psyket från psykets djupare skikt, dess disponent! Och denna Mars i egocentriska Väduren befinner sig alltså i 6e huset för fientliga attityder (fast individen tror förstås att han/hon identifierat någon yttre företeelse att avsky eller hata - egentligen är det den här smutsiga själens självhat som läcker ut på detta sätt).
Och som om inte det räckte visar sig också Dick Harrissons Sol ha sin disponent (Jupiter) i ett av de onda husen (det 8e för korruption och död). Detta hämmar genast den normala jupiteriska välviljan i frågor om t.ex. religion eller filosofi (en smått märklig position för en historiker för övrigt).
Att identifiera vilken planet som "är" astrologins egen torde vara rätt meningslöst, men för en filosofiskt mogen typ (sådan som araberna så ledigt utvecklade under vår medeltid (efter Islams födelse), torde inte Jupiter i bemärkelsen den gudomliga Lagen sitta helt fel. Att då hitta Harrisons Jupiter instängd i det 8e huset som stinker av dålig karma från tidigare jordeliv gör honom närmast förutsägbar i vissa ämnen. Det finns således flera skäl att ta lätt på hans historielektioner, så professor han titulerar sig!
Att han skriver för SvD förvånar inte, samma tidning fortsätter ogenerat att år efter år göra reklam för turistbluffen Shakespeare-i-Stratford. Här kan man hysa viss förståelse för inte minst England eftersom den sanna historien om greven av Oxford och hans incestuösa ungdomsrelation med sin mor drottning Elisabet aldrig kommer att bli salongsfähig historia så länge Englands kungahus består!
(Se många tidigare inlägg i det ämnet under taggen Edward de Vere alternativt Shakespeare men märk att alla forskare i det Oxfordianska lägret inte skriver under på att Edward var Elisabets son. Argumenten som åberopas av dem som hävdar detta är dock fascinerande. Inte minst hur besatt författaren bakom Shakespeare-pjäserna tycks vara av ämnet incest - motivet tycks äta den verkliga författaren inifrån. Och det finns frågetecken om vad Elisabet själv var med om i sina tidiga tonår Englands societet vid den här tiden verkar ha varit en samtidigt både liderlig och iskall ormgrop!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar