Centrum & Det Yttre Mörkret (2)

(Figurens innehåll förklaras inte helt i texten, så klicka den gärna för läsbarhet. Jag gör inga anspråk  på att helt ha lyckats harmoniera de flera filosofier som kort nämns...)

Rekapitulation. Första delen (nytt fönster) snuddade vid två astrologiska extremtyper, dem födda helt och hållet (med alla planeter) i den negativa polariteten eller den positiva polariteten. I antik filosofi motsvarade dessa dels själens fall in i sina egna fantasier och drömmerier, med följden att själen tappade fotfästet i sitt eget varandes centrum och följer med ut i sin egen projektion - fanns sig identifierad med sin egen föreställning om världen.

Detta var då "vägen ned". Den positiva polariteten motsvarade istället "vägen upp", hopsamlandet av sitt filmprojektorliknande sätt att tillskriva omvärlden verklighet och allsköns kvaliteter man "bara måste" se eller avsmaka. Vägen "upp" betyder att fasta från världens rikedomar för att återupptäcka sitt centrum, varifrån alla dessa fantasier om "objektiva upplevelser" kommer.

Den turkisk-grekiske filosofen Herakleitos och de kinesiska taoisterna visste dock att båda dessa vägar egentligen hörde samman, och betingade varandra. Det behövs den syndare för att man ska kunna lovprisa någon annan som ett helgon! Bortom dessa två krafter väntar Den Ende, eller den gudomliga verkligheten. I indisk tradition kallas det odifferentierade ofta för Brahman, och sedan har det spekulerats vilt om detta bara är en slöja som döljer ännu något där bortom...

*****

Inom ramen för polariteten som för ett fall ner i världslighet och favorisering av sinnesdata och "ompolariseringen" som ett tecken på att "återställelsen" och "vägen upp" har anträtts, finfördelar astrologin berättelsen ytterliggare genom de fyra elementen, vilka ofta fattas alltför naivt som de den vind som smekar vår kind eller det vatten vi kan bada i eller den näve jord vi kan låta rinna mellan våra fingrar.

De fyra elementen är förvisso substanser, men metafysiska sådana. De är fenomenvärldens inre (och osynliga) ramverk men analogin med sinnevärlden håller en bra bit. Elden är det tunnaste och mest transparenta elementet och således ett utmärkt medium för kontakt med gudarna. Inte för inte är det genom en brinnande buske Gud talar till Moses.

Vedisk astrologi säger inte att Jord/Vatten är mer sataniska än de andra två elementen. I Sankhya-filosofin (även stavad Samkhya) - se Wikipedia i nytt fönster - som beskriver den materiella världen, är elementen en slutprodukt av en längre evolution som började före sinnesvärlden. Elementen kallas pancha maha-bhutas, "de fem stora ämnena" - och märk det femte elementet, eter, vilket bäddar in de fyra elementen och är den "passiva spelplanen" för den materiella världens omvandlingar.

(Ett femte element fanns också i det gamla Kina och betraktades också där som ett stilla centrum - en spelplan - för de övriga fyra elementens förvandlingar. Idén är så snarlik att man undrar om det är ett kulturlån. Men vem hade i så fall modellen först?)

Forskningen är inte säker på hur de antika folken från Indien och fram till Medelhavsområdet såg på verkligheten, och elementen uppfattades lite olika på olika ställen. Empedokles på 400-talet fvt hade t.ex. varit den förste (man känner till) som ansåg att elementen samarbetade snarare än befinna sig i en statisk hierarki. Men detta var alltså en självklarhet i den kinesiska filosofin vid samma tid!

Bloggen skriver utifrån ett försök att rekonstruera tankarna som de kunde ha låtit för, säg, 2.000 år sedan hos en helleniserad astrolog i Palestina (den del av den tidens provins Syrien, under romersk kontroll). Hellenismen var en gigantisk smältdegel där skilda kulturinfluenser blandades, och det var här astrologin rapidsnabbt växte fram.

Således söker även den här bloggen stå där astrologerna stod för länge sedan och pussla med de bitar som nådde dem från olika länder och filosofier. Astrologi är metafysisk spekulation och inget annat, och skälet till att den tycks fungera ligger helt i att verkligheten inte är logisk utan något därutöver!

Jag har alltså sökt ställa mig någon gån strax innan innan astronomen (och astrologen) Ptolemaios på 200-talet sammanställde sin tids vetande (t.ex planetobservationer i tabellform från perserna/babylonierna) och kallade Eldelemetet för det mest nobla. Att jag på andra ställen talar om "neoplatoniskt" bruk av de fyra elementen som metaforer för metafysiska principer eller t.o.m. medvetandetillstånd beror helt enkelt på att dessa frågor dryftades redan före Plotinus (204-270), som har kallats neoplatonismens fader. Detta framgår inte minst för att hans skola anklagades för att ha plagierat platonisten Numenius (100-talet).

*****

Att introducera den hebreiska (gammaljudiska) föreställningen om Satan är min tolkning av Jord/Vatten utifrån ytterligare betraktelser vilka sammanhänger med en period runt Jesus födelse då den platonska filosofin i Medelhavsområdet hade en mycket negativ syn på "materien".

Negativismen märks mycket tydligt i de judiska Dödhavsrullarna bland vilka också några horoskop hittats, och "mellanplatonikern" Numenius menade att själen, vars essens stod att finna i stjärnorna, smutsades ner på sin väg mot inkarnation som människa. Och det var under sjunkandet ner igenom de planetära kretsarna som den drog på sig smutsigt materiella höljen! (Jämför figuren som söker illustrera den indiska Sankhya-filosofin som ligger i botten för den platonska filosofin, eller åtminstone är en gren på samma träd.)

Den senantika astrologiska traditionen efter den normgivande Claudius Ptolemaios (2a århundradet), säg mellan 200-500, var förmodligen lika suddig då som nu, med olika personer som såg på olika sätt på elementen. Men den naturliga tanken är att Eld är det "innersta" elementet och att Jord är den yttersta kretsen i själens syndafall ut från sitt eget Centrum, ut mot en falsk identifikation med sitt kortlivade ego och fysiska kropp (båda produkter av de fyra e. fem elementen/den materiella naturen).

Att som de nyplatoniska filosoferna betrakta de fyra elementen som rena metaforer för själens potentiella närhet tillbaka till sitt Centrum, "att dra tillbaka sina projektioner på den vita filmduken av en materiell omvärld", och i detta betrakta Eld som närmast Centrum, är ganska naturligt. Jord symboliserar i gengäld det djupaste fallet ner i overklighet, ner i den värld som nutidsmänniskan i väst kallar den enda verkliga.

*****

Den negative platonisten Numenius tal om själens fall ner genom de planetära kretsarna varvid den drar på sig smutsiga ytterhöljen, kan lika gärna översättas som bilden av en själ som faller utåt, från sitt Centrum, och i vissa fall når farligt nära det "Yttre Mörkret" - "the point of no return".

Bortom denna gräns finner man de fördömda själarna som oåterkalleligt skurit av sig med sitt eget Centrum och varken vet vilka de är och heller inte har några guider som kan visa dem vägen tillbaka, "vägen upp" eller rättare, "vägen in".

De har projicerat sig maximalt långt ut från sitt centrum och där fastnat i identifikation med den miljö som projicerats till detta ställe. (Många många levande varelser som projicerar hit ut upplever sig mötas här!) I närheten av det rigida och förstelnade hittar vi de bokstavstroende, vad än föreställningen handlar om - religion eller en naiv tro att materia faktiskt finns bara för att sinnena registrerar förnimmelser!

I de här regionerna av inre blindhet talar man om sociala strukturer, och individen som på projicerar dessa sociala strukturer är projektionerna - de fallna människorna - överhuvudtaget inte ens medvetna om. Talar man med dem om själen är det troligt att de bläddrar i en biologibok och skakar på sina huvuden och muttrar något om att religion är barnsagor från förr! Så beter sig de döda, de som fallit farligt nära det allra Yttersta Mörkret...

Ute i detta extremläge finns ingen kreativ gnista kvar alls. Beroende av omständigheten är totalt. Det förefaller som om senantikens västliga traditioner tänkte sig att en själ kunde hamna så snett, gå så långt ut i mörkret, att den inte kunde fortsätta reinkarnera.

Senare, tidigt på 1000-talet i den judiska kabbalan, dyker den intressanta föreställningen upp att "stekta" själar ändå kunde ges nya chanser genom att de får åka snålskjuts på ryggen på mer utvecklade själar. Det skulle alltså kunna tänkas att en del människor här på jorden huserar mer än en själ! Jag vet inte hur den här läran uppstod, men kanske var tanken på total fördömelse i det yttre mörkrets totala brist på äkta existens så outhärdlig för de judiska tänkarna att de introducerade denna sant humanistiska "nödåtgärd"!

Jag har aldrig hört talas om någon liknande tanke i hinduismens själavandringslära. Däremot är den här kabbalistiska föreställningen ett klart eko av buddhismens bodhisattva-lära där avancerade själar som inte längre är bundna i kretsloppet likväl väljer att reinkarnera för sina fångna medsjälars skull. Tittar man djupare på hur motivet med Jesus som en räddande andevarelse vid namn Kristus, är det en distinkt underton av bodhisattva-tänkande även här.

Men kristendomen saknar den Stora Bilden och gör som en egocentrisk Vädur: "allt ljus på mig, se, min lära är den enda av betydelse (eller av sanning)". Den som talar så, sade de kinesiska taoistera klokt, vet med all säkerhet överhuvudtaget inte vad han talar om! Kristendomen verkar i praktiken ha givit upp sitt exklusivitetsanspråk eftersom det omöljiggör all intelligent diskussion, och buddhistiska psykologiska insikter har öppet tagits emot. Kommer den att överleva? Jag vet inte, dess doktrin är så skev efter att själavandringen på 500-talet förklarades för en irrlära.

*****

I vår tid talar vi gott om Jordelementet och dyrkar Naturen (söker rädda "henne" efter att vi själva har förstört miljön!). Men denna omvärdering av "materien" kunde bara ske sedan Upplysningen väckt den dogmfria upptäckarlusten hos västerlänningen. Som man ser i sandlådan blir barnen genast väldigt föraktfulla till de leksaker de hade stort utbyte av bara några månader tidare, och som bekant hånler en del obildade scientister och kallar astrologin pseudo-vetenskap. De är som barnen i sandlådan, fast värre, för de ha inte ens lekt med de gamla leksakerna utan är bara tomma tunnor som bullrar och låtsas tillhöra de äkta samtida vetenskapsmännen. De parasiterar på modern vetenskap och låtsas var högre utvecklade än de äldre lärorna.

Men går man tillbaka till de äldre lärorna och tar dem på deras egna villkor, så finner man att t.ex. astrologin fungerar utmärkt! Astrologin kommer från den tid innan man började tillämpa moderna vetenskapliga synsätt och det går alltså inte att mäta den med sin egen tids synsätt.

Astrologin är INTE en "pseudovetenskap" i den bemärkelse dessa hånfulla och ointelligenta skeptiker hävdar. På den här bloggen liknar jag astrologin vid konstkritik och beskrivning av en horoskopen/oljemålningarna. Men i det här inlägget är vi inne på inte bara verktygslådan (Solen, Skorpionen, 5:e huset, oppositionsaspekt, med mera) utan också på den underliggande världsåskådningen.

Och visst, det går inte att empiriskt bevisa några fler världar än den materiella (Jord + Vatten), även om Katolska encyklopedin skickligt visar att intellektet (Luftelementet) bevisligen inte är detsamma som de data som flödar till mäniskan genom hennes sinnen (Jord + Vatten). En del tar sinnenas information som de kommer och resonerar kring de.

Men intellektet är enligt kyrkan odödligt och tillhör den eviga världen (himmelen). Astrologins Luft är då en metafor som säger att här finns en stor potential att tänka kring det som sinnesdata levererar. Man inte bara pratar gårdagens tv-program på lunchrasten utan också analyserar det man sett.

Detta är alltså tänkande verksamhet flyttat ett steg närmare människans andliga (Eld) centrum än den lunchkonversation som enbart stannar till att återge vad som hände i tv-programmet och uttrycker subjektiva åsikter om det.

I en avslutande tredje del ska vi återkomma till frågan om den "sataniska principen" i zodiaken som en symbolisk beteckning för själens fall "ner" (eller "ut") till identifikation med sin egen föreställning om att vara fysisk människa.