Dulcis Jesu memoria
dans vera cordi gaudia;
sed super mel et omnia
ejus dulcis praesentia
"Ljuvligt är minnet av Jesus, givande sann glädje till hjärtat; men ljuvlig bortom honung och allt annat, är hans närvaro."
Denna öppning i den berömda 1100-talshymnen summerar i drygt dussinet ord den relation som råder mellan ritual och verklig närvaro och karaktären hos dyrkarens reaktion till dem båda. Systematiskt odlad memoria (Månen, minne, reflektion, föreställning) - ett ljuvligt ting i sig själv - bidrar först till åkallandet (av gudomen). Sedan följer, för vissa själar, en omedelbar uppfattning av praesentia (Solen, det närvarande, levande och verksamma nuet), vilket för med sig en glädje av ett helt annat slag.
Den här närvaron (vars projicerade objektivitet understundom är så fullständig att den ibland inte bara uppfattas av den hängivet dyrkande, utan också av mer eller mindre likgiltiga utomstående) utgörs alltid av det gudomliga varandet, vilket tidigare har hågkommits (via memoria) - på en plats som Jesus, på en annan som Krishna, på en tredje som Amitaba Buddha.
Aldous Huxley - The Perennial Philosophy (1945, s. 266-7, egen snabbövers.)
Citatet ser ut att diskutera religiös gudstjänst och blir till en påminnelse om vad astrologin handlar om: ett arbeta med symboler och deras olika representationer. Har man det verkligt klart för sig, ser man också att t.o.m de två latinska uttrycken till vilka jag inflikade associationerna med Sol och Måne, påminner om klassisk astrologisk doktrin.
Men Månen är inte bara människans förflutna minnen och nuvarande fantasier (vilka i varierande grad kan ta överhand över den rena kognitionen), och Solen är inte bara presens, nuet, utan framför allt - för den som putsat sitt sinnes spegel (Månen) - det gudomliga nuet. Den mystiske läraren Jesus sade att vi redan lever i himmelriket, men har så dimmiga psyken att vi inte förmår uppfatta det.
Astrologin kan vara allt från den mest extrema trivialitet som bara handlar om ytlig ego-psykologi - "mina bra och sämre sidor" - till en grundstruktur från vilken livets stora hemligheter kan avlockas. Giordano Bruno, han som brändes på bål år 1600 för att hävdat att inte ens solen låg i universums centrum utan att centrum fanns överallt, hade under många år rest runt i Europa och lärt aristokratin ars memoria - minnets, föreställningens eller visualiseringens konst. Han använde zodiaken som en slags ram att hänga upp minnen på - via association.
Den som kan sin astrologi ser genast vad Bruno sysslade med! Även idag är zodiaktecknen enbart symboler för "moln" av associerade betydelser. Av ren konvention av vi valt ett lejon för Lejonets tecken, men i princip kan vi döpa om symbolen till "Barnet" (barnet som i Bibelboken Jesaja leker med lejonet) - om vi vill skapa försvåra kommunikationen med andra astrologer!
Lejonet har satt sig som konventionellt uttryck. Men man ska minnas att det är en osynlig urbild, en arketyp, som "dragit till sig" tidsbunda attribut. I vår tid leder en smula reflektion till den (antagligen) korrekta placeringen av en röd, snabb italiensk sportbil hos planeten Mars, i antiken kopplades t.ex. gladiatorer till Mars.
Den som ger sig tid, kommer att upptäcka hur mycket logisk som gömmer sig bakom konstruktionen av zodiaken! Våra förfäder borde ges mer kredd för det här systemet än dagen s.k. vetenskap gör.
Dagens vetenskap beter sig i själva verket som små barn i sandlådan som just lekt sig trötta med den röda spaden och plasthinken och nu låtsas som de blivit så otroligt mycket vuxnare än bara igår. (Tänk övergången Vädur till Oxe - livets plötsliga identifikation med sitt materiella substrat.)
Knappt en vetenskapsman av idag verkar ha någon som helst insikt i hur smakfullt zodiaken är sammansatt och hur astrologin fungerar. Bruno hyllades i hela Europa som en mästare, men det slutade som sagt illa. Och västvärlden skulle strax komma att falla in i ett stort mörker som den själv - förstås - kallade "upplysningen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar