Dr Ian Stevenson kommer förr eller senare att bli en erkänd pionjär i västerlandets reinkarnationsforskning. Han dog för några år sedan med en antydan till förbittring över att hans kollegor överlag inte ens ville röra vid det remarkabla material han under 40 år samlat in från hela världen.
Metoden bestod i att efter ett noggrant protokoll djupintervjua små barn som mindes föregående liv. I uppföljningen sökte team Stevenson verifiera informationen som kunde handla om tidigare liv i städer eller byar många mil bort (eller i helt andra länder).
Det finns spektakulära bekräftelser på korrekta minnen med särdeles privat information i det här materialet, men vad trodde sig Stevenson om att kunna uträtta? Hans forskning är ett hot mot hela den rådande materialistiska världsbilden västerlandet för närvarande omfattar!
Det otroliga är att den extremt pedantiska och förtegna vetenskapsmannen till att börja med tog sig an det här pionjärprojektet (fortsatt av nya forskare på University of Virginia).
Jag är övertygad om att det var ett eget, traumatiskt tidigare liv-minne som åt Stevenson inifrån och fick honom att börja forska i ämnet. Horoskopet uppvisar nämligen samma problem mellan det undermedvetna Vattenelementet och det logisk-intellektuella Luftelementet som hos psykiatern Arthur Guirdham som också hittade tillbaka till tidigare liv på ett spektakulärt sätt, han och flera av hans psykpatienter delade ett traumatiskt öde i Frankrike på 1200-talet då de bränts till döden som kättare under Inkvisitionen.
De inblandade på 1900-talet mindes alla enorma mängder namn och detaljer från det här tidigare livet och Guirdham är smått känd för sin första bok som i detalj går igenom fallet och visar hur britterna hade kännedom om historiska detaljer inte ens franska forskare alltid var medvetna om. Material som senare hittades i dokument på latin från perioden i fråga.
I inlägget Vattenelementets sensitivitet ordade jag lite om Guirdham och hur Vatten/Luft kan handla om mentala bortträngningar, alternativt synska gåvor, som söker tränga sig på, men där vakenegot så intensivt fruktar sitt eget omedvetna att neuroser eller t.o.m. sinnessjukdom resulterar. Egokontroll är boven till mycket ont! (Å andra sidan måste man ha ett starkt ego för att sedan våga släppa det...)
*****
Notera vilken praktfull attack olycksplaneten Mars i dödsmörkrets Skorpion lägger in mot mentala Tvillingarnas tecken i dr Stevensons horoskop - vi kan tyda detta som att en olycka (Mars) som vållade död (Skorpionen) irriterar läkarens vakenjag under ytan. Är det sedan konstigt att han upptäcker att det i allmänhet är traumatiska dödsfall i det tidigare livet som obearbetade transporteras vidare in i nästa människoliv - och barnet minns hur det dog förra gången?!
Det intressanta är med vilken irrationalitet denna metodiska "efter protokollet"-forskare avvisade hypnos som en metod att frilägga djupa minnen av tidigare liv. Det finns tydligen forskning som visar att ett hypnotiserat psyke kan producera fantasifigurer där en del historiskt faktamaterial vävs in för ökad trovärdighet, historiska fakta som senare hypnosregressioner kan spåra till deras källa - en bok eller film individen någon gång har sett.
Men Stevensons avvisande av hypnos verkar, om jag får säga det, lätt nervigt. Det finns extrema fallbeskrivningar där hypnos frilagt tidigare liv-minnen som inte kunnat reduceras till ett drömlikt hopkok av gamla minnen och fantasier. Men uppenbarligen krävs vaksamhet och mycket källkontroll för att förvissa sig om att materialet är autentiskt.
Varför jag menar att Stevenson beter sig irrationellt i den här frågan beror på hur han formulerar sig i en orienteringstext University of Virginia valt att anslå på sin webbplats. I ena stycket säger där Stevenson att, "remembering the cause of a phobia or some other symptom does not necessarily remove it."
I nästa stycke ber han individer som överväger hypnosregression fråga sig, "Would such a memory, even if it were real, remove the difficulties?"
Det här kan jag inte kalla för ärlig och opartisk varudeklaration av hypnosen som metod! Att först måla en negativ bild av medvetandegjorda minnen och sedan koppla detta till hypnosterapi. Att han i texten väljer att exemplifiera med "drunkningsdöd" - apropå hans eget Vatten/Luft-stressade horoskop - får mig att ännu mer misstänka att han själv måste ha lidit av ett traumatiskt minne.
Och att han gillade att "vakenprat" med små barn men inte hypnos - att symboliskt "tas ner under vattenytan" - går som hand i handske med den psykplacering som är allra räddast för att tappa sin medvetna kontroll över skeendena: Månen i Jungfrun.
Japp, här är den igen! Sinnelagsplaceringen vi hittat hos så många människor som lider av rädsla för främlingar, så till den grad att de satsade på karriärer inom den tyska nazismen som avsåg lösa det "smutsiga judeproblemet" (dvs deras egen fixering vid avvikande fenomen). Jungfrun mår bäst när den får förtydliga och utveckla en värld via sin analytiska sida, men den trivs inte att kastas in i en värld så mycket större än den har kartritning med sig för att hantera! Helt begripligt.
Det är Månen i Fiskarna - den motsatta placeringen - som utan problem sjunker ner och identifierar sig med gränslösa, drömska och omedvetna tillstånd. Motsatta tecknet reagerar tvärtemot och Månen i Jungfrun kan bli akut självmedveten om horoskopet också innehåller "alarmistiska" tendenser.
Jag har ett helt förbluffande korkat exempel på detta. En kvinna var övertygad om att något felade henne mentalt och kontaktade en hypnosterapeut för att rota i problemet. Problemet var bara att hennes Mån-Jungfru på sedvanligt sätt propsade på att behålla sin merkuriala sinneskontroll, så hon fejkade hypnos och besvarade terapeutens frågor i klarvaket tillstånd!
Vad jag funderat över är om en terapeut inte har några metoder att avgöra om individen verkligen är hypnotiserad? Kanhända var hennes attityd till företaget så i grunden oärlig att hon därmed "attraherade" en charlatan som inte kunde avgöra den saken. "Lika barn leka bäst."
Det tog henne halvdussinet kostsamma sessioner att komma till insikt om att hon bara brände sina pengar genom den här låtsasleken - och i återberättandet för mig av den verkade hon inte ha förstått var roten till problemet låg - det var bara en historia om bortkastade pengar!
Så här rädd för den verkliga kontakten med det omedvetna tror jag dr Stevenson också var! Och det var just denna fruktan för det som går utanför Jungfruns noga inrutade tillvaro som samtidigt sporrade och motiverade honom till hans pionjärarbete.
Nu förstår vi också varför Humanisternas ordförande, ärkeateisten Christer Sturmark, med samma förtjusning för "exakt empirisk metod" som dr Stevenson med sina petnoga intervjuprotokoll är så allergisk mot reinkarnation och allt "paranormalt". I samband med allt som "går under ytan" uppstår samma fruktan att tappa den merkuriska kontrollen, vilket närmast borgar för otäckheter under ytan, i det omedvetna!
Att förneka reinkarnationen kan då vara ett sätta att hålla insikten på avstånd. Nämnda fusk under hypnos var också en människa extremt fientligt inställd till möjligheten av tidigare liv men ändå så påverkbar att mina historier troligen bidrog till hennes remarkabelt meningslösa kontakt med hypnosens värld. Fientligheten är således en skyddsmekanism.
Jag sätter ut etiketten "intelligens" på dr Stevenson för Jupiters välsignelse av Solen, men inte utan tvekan. För hur frisk är den välsignelse som kommer av ett expanderat "liv i luften" när dessförinnan det omedvetna attackerat på det mest aggressiva sätt (Mars-Skorpionen)?
Naturligtvis vet vi att detta är en perfekt illustration av alla de barn med tidigare liv-trauman - Tvillingarna och Merkurius representerar det unga intellektet och hans intervjuobjekt var allt från den merkuriala fasen, 5-12 år! Där hittade Stevenson sin lycka (Jupiter), barn villiga att prata om sitt svarta minne (Mars-Skorpionen)! Genom dessa barn bearbetade Stevenson sina egna trauman - utan att behöva släppa det mentala greppet för egen del (Månen i Jungfrun)!
Men eftersom födelsetimman är okänd kan man inte säkert säga att Luft/Vatten-störningen är helt externaliserad (dvs, enbart beskriver de intervjuade barnen). Tvärtom talar mycket för att han själv hade en "knepig" personlighet. Skorpionen och Jungfrun i kombination kan leda till extremt tillslutna och introverta personligheter och fastän soltecknet är Vågens, tycker jag mig ana att han var en rätt sluten människa som kanske bara slappnade av med små barn som delade hans eget öde - att minnas sin död i ett tidigare liv.
*****
För egen del vaknade minnet av mitt närmast föregående liv först några år efter 40, och det är jag glad för! Jag hade inte kunnat hantera informationen om jag varit barn eller ung. Jag hade också varit med om en ond bråd död (det här var innan jag läst om Stevensons livsgärning, men efter att minnen tydligt trängt upp genom två drömmar som båda pekade mot samma person hittade jag strax information om hans forskning på nätet). Det sista minnet i det livet var att se min egen dotter skjutas till döds, bara sekunder innan en kula ändade mitt liv knappa trettio år gammal!
Plötsligt föll alla bitar på plats, varför jag i det här livet blivit livrädd så fort någon kvinna ville permanenta en relation och sätta barn till världen! I mitt omedvetna började irrationella varningsklockor ringa som i princip sade, "Du vet väl att barn kommer att dö inför dina ögon?" En mycket specifik fruktan enbart kopplad till ett visst område, "egna barn". Själen är gåtfull och i grunden helt irrationell - som den logiska människan ser på saken!
En oerhört intressant sak är att jag vid cirka 7-8 hade en period när jag envist lurade i mina klasskamrater att jag haft en syster jag råkat vådaskjuta till döds "då vi var mindre"! (Idag hör man hur orimlig tidramen är - orden kom från en liten pojke!) Detta måste ha varit samma tidigare liv-minne men så ohanterbart under pojkåren att det omformades till en fantasi som rörde detta liv - dottern blev en "lillasyster"!
Och jag, en gång förälder till barnet, lastade i fantasin mig själv för dess död - en så typisk och naturlig skuldupplevelse hos en vuxen förälder som aldrig han komma i det föregående livet men kröp fram i det nästföljande.
(Dödsskjutningen, som jag på ett för mig trovärdigt sätt rekonstruerat den utifrån tydliga detaljer i drömmarna, inträffade i en våldsam gänguppgörelse mellan fascister och kommunister i Italien under 1930-talet. Jag är glad att inte ha varit här under Andra världskriget, som så många oroliga unga människor i Sverige just nu.)
Och jag, en gång förälder till barnet, lastade i fantasin mig själv för dess död - en så typisk och naturlig skuldupplevelse hos en vuxen förälder som aldrig han komma i det föregående livet men kröp fram i det nästföljande.
(Dödsskjutningen, som jag på ett för mig trovärdigt sätt rekonstruerat den utifrån tydliga detaljer i drömmarna, inträffade i en våldsam gänguppgörelse mellan fascister och kommunister i Italien under 1930-talet. Jag är glad att inte ha varit här under Andra världskriget, som så många oroliga unga människor i Sverige just nu.)
Karmalagarna beskrivs ofta överdrivet idealistiskt eller torftigt mekaniskt: "den som med svärd dräper ska med svärd dräpas". Upptäckten av dr Stevensons forskning bekräftade exakt min upplevelse, att karma också verkar som när uppradade dominobrickor faller, den ena på den andra. Psykologiska motiv som inte bearbetas fortsätter att "rullas framåt", och människor kan tillbringa liv efter liv efter liv med samma grundproblem om de inte blir medvetna om roten till beteendestörningen.
Detta var hypnosterapeuten Michael Newtons slutsats efter att ha hittat flera personer som på samma sätt valde liv efter liv för att undvika ett problemområde.
*****
En sista kommentar om Stevensons märkligt räddhågsna inställning till hypnos:
"The procedure of hypnotic regression to "previous lives" is not without some hazards. Instances have occurred in which the "previous personality" has not "gone away" when instructed to do so and the subject in such cases has been left in an altered state of personality for several days or more before restoration of his normal personality."
Här måste man ställa sig frågande till hur väl Stevenson kände sig själv som människa. Kan han verkligen ha varit omedveten om att vi skiftar enormt när vi rör oss från en social grupp till en annan, en situation till en annan? Möjligen hade Mån-Jungfrun så hårt definierat sitt liv och "utrensat" alla källor till fluktuation och osäkerhet ("allt efter protokoll") att han inte var medveten om hur våra tidigare liv - eller åtminstone några av dem - ständigt turas om att sköta våra affärer!
Jag är i ibland väldigt medveten om vem i mitt omedvetna galleri som dominerar i en viss fråga eller i en viss situation. Vardagsjaget är inte alls samma person som den som tar tag i religionsämnet. I ämnet religion har jag haft viktiga tidigare liv och det är en helt annan uppsättning strängar som börjar spela då - gissningsvis en kompositvarelse som består av de religiösa liven.
Men jag har också identifierat enskilda personer på just det temat. Minns att vi är en dynamisk process och inte en statisk fysisk kropp! Jag minns bara vykortsliknande fragment och små "filmklipp", men från det att man har hittat sitt första tidigare liv-fragment tror jag att processen med att avtäcka den fulla identiteten har påbörjats.
Filosofen Platon kallade detta för "återerinrandet" och den tidiga kristna kyrkofadern Origenes (senare kättarförklarad) talade om apokastasis, "återställelsen", dvs. restaurationen av själens fulla medvetenhet. Stevenson fruktade för att öppna sin egen "svarta låda" men satte preliminärt igång processen genom att studera barn vars själsminne var öppet tillbaka till deras föregående fysiska kropp.
6 kommentarer:
Det måste ha varit Stevensons experiment jag läste om i en bok en gång, det handlade om indiska barn som detaljerat mindes sina tidigare liv, som gick att verifiera, för de avlidna hade bott i närheten. Men det konstiga var att i ett fall hade barnet i fråga varit tre år gammal när den person vars liv det mindes hade dött! Då kan man ju verkligen fråga sig om det rör sig om reinkarnation, eller om barnet på något annat sätt kan snappa upp livsminnen "i etern".
I alla fall så minns jag att min son vid ett par tillfällen i treårsåldern sade något om "förr, när jag var stor, då...." Han sa det bara i förbigående, som något helt naturligt. En gång var i samband med att han skulle få sina första skidor, och det blev tal om att han aldrig åkt det förr, då sa han "förr när jag var stor, då kunde jag åka skidor". Jag vet att han sa det en gång till i något sammanhang men minns tyvärr inte i vilket. Jag ville inte låta honom tro att det var något konstigt han hade sagt, så jag svarade bara "Jaha, säger du det", typ. Men jag ångrar lite nu att jag inte ställde någon följdfråga. Visst kan man ju säga att det helt enkelt var att han han gärna ville kunna åka skidor, och fantiserade om att ha gjort det. Men man vet ju inte.
Annars får jag säga att jag själv också är skeptisk till sk reinkarnationsminnen under hypnos, så jag förstår Stevensons inställning ändå. Det folk "minns" under hypnos är inte nödvändigtvis sant. (Så har jag ju också planeter i Jungfrun, om än inte månen.)Jag tror inte att folk i gemen kan minnas tidigare liv, (och det finns säkert en orsak till att det är så) men att vissa andligt utvecklade människor kan det, men att det då är mer fråga om spontanminnen.
Hur fascinerande det än är att spekulera i tidigare liv skulle jag själv aldrig våga undergå hypnos, och inte kunna heller, för jag skulle vara livrädd att inte "komma tillbaka" på ett riktigt sätt, utan att det skulle gå t ex som Stevenson skriver.
S
Jag har haft flera arbetskamrater genom livet som berättat märkliga historier om sina barn (eftersom jag alltid dragit upp det här ämnet). University of Virginia-sajten har, som du kanske såg, ett faktablad direkt till föräldrar som inte vet vad det ska göra om deras barn visar tydliga tecken på tidigare liv ("min andra mamma och pappa var inte alls som ni är…")
Men jag tycker nog Stevenson överdramatiserade. "Att inte vara sig själv lik" efter en hypnosomgång är väl inte mer än att "vara ur gängorna" - det kan vem som helst vara ett tag efter en omvälvande händelse. (Tänk bipolära människor som genomgår stora personlighetssvängningar.) Jag mådde underligt flera dagar efter vad jag upplevde som "upptäckten" av mitt nyligaste liv (jag "visste" att dröm 2 var från samma liv som dröm 1 någon vecka tidigare). Här-och-nu-jaget tyckte väl det var lite väl nära inpå och inte alls någon trevlig historia! Hade denna våldsamma och abrupta dödsscen uppdagats, inte via drömmar, utan via hypnos hade säkert den kymiga känslan varit densamma.
Jag tror inte det man måste vara väldigt andligt utvecklad för dessa upplevelser, jag är inte i närheten av någon helgongloria! Vi bombarderas ständigt med "triggers" i vår vardag som har kopplingar till tidigare liv, men vi kan inte tolka nuet i termer av annat än nuet. När vakenjaget går till vila under natten händer något, då är kontakten som bäst med själens minnen. Men man måste vara väldigt intresserad av ämnet för att lyssna på drömmen på detta sätt, och har man alltjämt för mycket dödskräck då är "systemet blockerat", dvs. man vill egentligen inte se några tidigare liv eftersom detta oåterkalleligen påminner om att det här livet kommer att ta slut.
Jag vet direkt när jag vaknar med en dröm som är något mer än bara en röra av en film jag sett nyligen, något ur en bok under läsning eller andra "dagrester". Själens historik har en förmåga att manipulera allmängods från det här livet. Men jag drömmer inte mycket längre, inte som i unga år. Och det var långt ifrån varje år det kom en rännil av drömmar med misstänkta tidigare liv-rester. Men på 30 år har det samlats ett dussin berättelser jag är observant på i fall nattdrömmen skulle vilja berätta något mer!
00-talet är över nu, jag fyllde femtio under denna tid och min senaste död på 1930-talet samt två äldre viktiga liv, vilka jag aldrig kunnat fantisera om, har knackat på dörren. Tre på tio år är mindre än förr, och jag misstänker att en själ bara jobbar med ett urval av sitt förflutna i varje enskilt liv. Obs. Detta är en förenklad tankegång - filtrerad genom den mänskliga viljan att ha struktur. I själva verket är nog komplexiteten i själens inre liv oöverskådlig för ett mänskligt förstånd! Jag har i en dröm sett hur mitt minne är lagrat! Helt obegripliga associationsstrukturer där jag hittade en god vän kopplad till färgen brun plus allsköns bråte som också relaterade till brunt! Jag vågar inte ens gissa vilka andra minnesstrukturer det finns för andra saker!
En gång drömde jag t.ex. om en tågresa genom en bekant trakt där jag noterade en fabriksbyggnad som finns där på riktigt. Men i drömmen fanns en skylt på taket med ett budskap till mig som omisskännligt återkopplade till ett av de tidigare liv jag sett spår av i en annan dröm. Jag har genom livet haft pågående följetonger av drömmar, ibland bara två episoder, ibland flera och där en fortsättning kommer några dagar eller veckor senare. (Jag har hört om människor som hakat upp sig på en dröm som kommer om och om, men det har jag aldrig varit med om.)
Jag tror själen "bygger" budskap med allsköns bråte på nätterna, men det krävs vaksamhet för att komma råmaterialet på spåren! Samma vaksamhet krävs, förmodar jag, för att undvika att hypnosen skapar fantasiberättelser, men det är ju en problematisk sak för hypnosledaren att söka verifiera. Jag håller med Stevenson om vad jag tror han ogillade: geschäftet, hypnos utförd av kreti och pleti.
Ja det är nog vanligt att barn har sk övernaturliga förmågor, och då inte bara att de minns tidigare liv. Men med åren växer det bort hos de flesta. Min dotter verkade t ex kunna läsa mina tankar när hon var några år gammal. Det räckte med att jag tänkte på en sak som jag skulle säga till henne så svarade hon. Själv vet jag att jag ibland hade en viss prekognitionsförmåga. Men det bleknade bort med åren, som det brukar, utom hos vissa, som behåller och utvecklar förmågorna och blir t ex medier. Men jag tror inte att man måste vara ett fullfjädrat helgon för det :-) Men att man, speciellt för att förvalta gåvan rätt, måste stå på en viss andlig nivå.
Det är som sagt väldigt fascinerande att höra om upplevelser av (förment) tidigare liv. (Så tack för att du delar med dig.) Apropå det här med drömmar så kommer jag ihåg att min mamma en gång när jag var kanske tolvårsåldern berättade att hon haft en sådan märklig dröm på natten. Hon hade jagats av en elak präst. Han hade varit arg på henne av någon anledning, hon visste inte varför, och hon var väldigt rädd. Hon hade förnimmelsen att det hela utspelades i en äldre tid, och prästen hade haft en sån där rund vit krage som de hade förr. Flera år senare var familjen på utflykt och besökte en kyrka ca sju, åtta mil hemifrån. Plötsligt utropar mamma: Där är han ju! Prästen från min dröm! Det hängde nämligen en rad med porträtt av församlingens präster på en vägg. Och ett av dem, av en präst som levt på 1600-talet, liknade alltså mardrömsprästen tyckte hon. Hon noterade namnet och gjorde efterforskningar om honom i "Herdaminnen" (en krönika om präster). Och mycket riktigt, omdömet om denne präst var att han hade varit osedvanligt hård och elak och illa omtyckt. Däremot stod det naturligtvis inget om den händelse som mamma upplevt i drömmen, så man får ju aldrig veta om något sånt verkligen skett och om det var ett autentiskt tidigare liv-minne.
Jag minns också att vi vid något annat tillfälle var på ett slott ett antal mil från kyrkan ifråga, och mamma sa att hon kände igen sig, det kändes som om hon varit där förr(fast hon aldrig varit där förr i detta liv.)
Det där att känna igen sig på en plats man aldrig varit på förr är nog inte heller så ovanligt. Min faster upplevde samma sak i Milano när hon var där, hon behövde ingen karta utan visste precis hur hon skulle gå. Och en fransman har berättat för mig om när han första gången kom till Stockholm och så kände han sig så hemma, han gick ut ensam på stan och visste hur han skulle gå osv. Ö h t är det en märklig historia han har berättat. För att göra den superkort så har han i hela sitt liv känt sig dragen till Sverige och skulle helst vilja bosätta sig här. Han har lärt sig svenska och alla är så förbluffade att han uttalar det så bra, nästan inte alls med fransk brytning.
Så nog finns det mycket konstigt...
S
Det sista du beskriver är som Sir Lawrence av Arabien, britten som genast visste han "kommit hem" och knappt behövde anstränga sig för att lära sig arabiska.
På University of Virginia-sajten var de särskild intresserade av individer som under hypnos visat sig ha förmåga att tala språk de aldrig lärt sig i detta liv. Och det måste man ju säga, när sådana fall dyker upp är det svårt att säga mot hypnosens förmåga att avtäcka själens rika bagage!
:-)
Synske amerikanen Edgar Cayce visar emellertid hur bedrägligt även detta kriterium är, för historien går så som att han, själv bara engelskspråkig, bokade tid för två tyska affärsmän vars etik var så bedrövlig att Cayce i hypnosen läxade upp männen - på tyska! Men det hade han redan klargjort tidigt i sin "trancekarriär", att hans medvetande kunde anamma kunskaper hos dem i rummet! Så hur vara säker på varifrån "informationen" kommer?
Jag har något enstaka "minne" som jag inte kan avgöra om det är ett eget tidigare liv eller om jag i drömmen varit i kontakt med en kroppslös ande. Man kan misstänka det senare i en memorabel dröm där jag hade ett samspråk med skådespelaren Anthony Quinn om manligt rollspel.
Jag har inget speciellt förhållande till Quinn (har inte ens sett hans kända Zorba the Greek). I drömmen är han en "maffiaboss" och när jag vaknar och forskar på nätet upptäcker jag att han är död sedan några år. Jag lär mig också att hans speciella blandning av nationaliteter mer eller mindre permanentade honom i skurkfacket!
Det här går inte att bevisa, men jag är rätt säker på att min själ "minglade" med en kroppslös Quinn. Skälet till det kan ha att göra med ett eget tidigare liv inom teatern, men jag vet inte. Jag aldrig varit intresserad av teater i detta liv, men haft nära vänner som så att säga likväl introducerat mig för teaterfolk och den vägen hamnat bakom en eller annan kuliss.
Detta var lite för svårbegripligt för mig, en enkel analytisk jungfru, men jag har ändå läst med intresse.
Hamnade här då jag sökte på "förr, när jag var stor" och sökresultatet gav mig en kommentar från Anonym 19 december. För precis så sa min son i barndomen också, dock var han lite äldre, kanske runt 4. Jag märkte det inte själv utan det var en av mina vänner som noterade det och sedan började jag lyssna och förvånas. Tyvärr var jag lite för ung och omogen själv då för att verkligen lägga på minnet allt han berättade om - som han omöjligt kunde känna till. Men det förföljer mig än idag, 40 år senare.
Även kommentaren från Anonym 20 december kan jag relatera till. Jag är född och uppväxt i ett annat nordiskt land och när jag efter att ha flyttat till Sverige en gång körde vilse på ett ställe jag vet jag aldrig varit förut visste jag plötsligt exakt hur det skulle se ut runt nästa sväng. Jag blev bara alldeles stum och förvånad när det visade sig stämma. Detta bearbetar jag än idag, har ingen förklaring alls.
Om NDU (fast det kanske inte hör hit?):
Tre veckor före sig död var min mor på en undersökning med provtagning för PAD i lungorna. Hon hade fått lugnande men under en stund där inne i undersökningsrummet tyckte jag precis hon såg ut som hon höll på att dö så jag klarade inte av att stanna utan gick ut därifrån. Det märkliga var att senare sa hon till mig så här: "Det var så konstigt, jag stod på sidan av mig själv och det angick inte mig". Skall tillägga att min mor också var väldigt praktisk och jordnära och detta var ett uttalade som var väldigt långt ifrån hur jag uppfattat henne under alla år tidigare.
Själv har jag upplevt två tillfällen då jag varit övertygad om att That's it, hejdå världen! Uppenbarligen är jag kvar så det var nog inte min tur men det överväldigande med dessa två tillfällena var att jag båda gångerna var väldigt klartänkt och att det blixtsnabbt infann sig ett lugn och en acceptans utan minsta oro eller fruktan på ett sätt som annars är olikt mig.
Tack för dina kommentarer. Alla sådana här små rapporter är oerhört intressanta och det finns numera många läkare som skrivit om fenomenet (utomlands, inte i Sverige...).
På temat vara tillbaka på en plats man känner igen har jag en egen historia om. Via flera nattdrömmar genom livet tycker jag mig ha pusslat ihop några grunddrag av ett liv som färgad slav i Charlotte, North Carolina i början av 1700-talet. Min forne "ägare" är en god vän i detta liv!
När jag första gången berättade om mina aningar såg han riktigt uppskrämd ut. För, visade det sig, på ensamresa genom några amerikanska delstater med Greyhoundbuss hade bussen stannat för en paus i Charlotte, NC! Kanske hade hans själ "nostalgiskt" sökt sig tillbaka till en plats där den en gång levt. Om så bara för att promenera runt busshållplatsen en stund!
Jag har via drömmarna några detaljer om det "livet" jag hittat viss verifikation på genom nätforskning. Bland annat intressemotsättningar mellan tyskar och fransmän, vilka antyddes i en dröm på ett mycket säreget sätt. Dessa kunde bekräftas i så måtto som att Charlottes första invånare var en koloni fransmän och en med tyskar (och en med irländare). En liten detalj om en viss stad som en svensk utan intresse för USA:s historia rimligen inte kan känna till.
Skicka en kommentar