Rekommenderad läsning för historieintresserade: amerikanske författaren Hank Whittemore publicerar ett anförande han höll 2019 och summerar och fördjupar de magra fakta jag släppt på bloggen i ämnet författarskapet Shakespeare och dess dolde författare, Edward de Vere, greve av Oxford.
Det är en lång men fantastisk sammanfattning av grevens sista trotsiga år i livet - närmast en skrämmande tydlig bild av en åldrande adelsman och så hatar sin styvfar och dennes uppkomling till son att han beslutar sig stötta andra hetlevrade aristokrater som vägrar borgerligheten att nästla sig in och ta makten över nationen (den medeltida brittiska adeln sjunger nu på sista versen, Oxford själv är i princip bankrutt, bara äran och släktnamnet finns kvar att försvara). Det är en slags fånig maktkamp om vem som ska ha sista ordet om Elisabets efterträdare.
Ett kort citat (översatt):
När väl Lord Burghley dör 1598 och hans son, Förste sekreteraren Robert Cecil tar över, tar Oxford av sig handskarna [ger sig in i knytnävskamp] genom de första utgåvorna av pjäser under sin nya pseudonym. Bland dem Richard III med “Shake-speare” avstavat som för att betona en författare som skakar sitt spjut / skrivarpenna.
Det här historiespelet innehåller en spegelbild av den puckelryggige yngre Cecil, ett allegoriskt porträtt av honom som ett ondskefullt monster, en chockerande uppenbar attack som rikets Förste sekreterare inte kan och inte kommer att förlåta. Han kommer att bida sin tid och hålla en stadig kurs, tills tiden är mogen för hämnd på Oxford.
Den hämnden innebär att greven av Oxfords illustra namn raderas ur den brittiska historien och hans favorisering av Henry Wriothelsey, 3e greven av Southampton, som Englands näste kung, kommer på skam. Drottning Elisabet dör utan avkomma och Skottlands konung blir nu Jakob I.
Oxford har ännu en gång i sitt liv gjort en huvudlös bedömning (bland annat hade han förlorat en förmögenhet på finansieringen av en forskningsresa som sökte Nordvästpassagen och en snabb handelsrutt till Kina och Indien - se Whittemores text om hur greven smög in detta in den "Shakespeare"-pjäs, Hamlet, som anses ge flest ledtrådar till författarens egen psykologi vid sidan av Sonetterna.).
Whittemores långa sammanfattning av sin epokgörande analys av Sonetterna visar hur greven ägnade sina sista år att tillse att den verkliga historien om Elisabets sista år vid makten inte gick förlorade och ersattes av tystnad eller falsk historieskrivning.
Henrik VIII (han med fruarna) var en brutal Tudorhärskare och greven av Oxford lever under en horribelt blodig och bakhållsbenägen tid i England, varav man inte ser mycket i de förljugna långfilmer om den här perioden som Hollywood från tid till annan snor ihop. Det är notabelt att Oxford, senaste greve i den äldsta av landets adelssläkter aldrig figurerat i någon av dessa långfilmer. Brittiska kungahuset lyckades radera minnet av honom så väl att bara smutskastningen lever kvar inom vissa kretsar.
För Hollywoods manus blir greven av Oxford en alltför obetydlig figur för att inkludera, trots att turerna mellan honom om hovet är fascinerande. Betänk bara spänningarna mellan honom och drottningens närmaste man, William Burghley, grevens styvfar från 12, är material för en långfilm. Aristokratbarnet adopterad av en vanlig borgare som nått högt och vars egen son fötts smart men puckelruggig och likväl blir Englands nästa de facto makthavare (under Jakob I). Det är formidabelt filmstoff.
*****
Brittisk akademi har intagit en defensiv tystnad inför det massiva arbete som Oxfordianerna utfört för att klarlägga vad som egentligen hände under Elisabets tid, och jag håller, fastän fortfarande närmast novis efter bara dussinet lästa böcker, med dem som menar att författaren och skådespelaren Hank Whittemore gjort en historisk gärning som knäckt koden i Shakespeares Sonetter där Oxford i kod (för att undgå den engelska censuren/Kronan) berättar vad som egentligen hände vid tiden för det illa uttänkta "upproret" mot drottningen.
Horoskopet för Whittemores födelsedygn har visats tidigare men förtjänar en snabb repris. För fastän jag en gång inhämtade från en polis bekräftelserna att det faktiskt är mer stök och ingripanden runt fullmånen, insisterar hinduisk astrologi på att det är nu de klaraste sinnena hittas, helt enkelt för att månen nu reflekterar maximalt av solens ljus. Ett omen som höres, och knappast en vetenskaplig förklaring i modern mening. Så skönt att slippa dessa Räknenissar som försöker beskriva något de inte förstår med siffror! Astrologin talar främst i bilder.
Men en fullmåne kan bete sig väldigt olikt beroende på zodiaktecken och position i husen. Husen kräver känd födelsetid men använder man en månascendent för Whittemore utspelar sig fullmånen som en förhöjd spänning mellan "Jag och Du"-husen och mellan de aktiva Eld- och Luftelementen. Det är en närmast perfekt sinnebild för dynamiken mellan människor på en teaterscen, inbegripna i ett drama! Lägg till det skådespelares känsla för konspirationer och mystiska bakhåll - "den onda daimonens 12e" - hus och urladdningen mellan Eld och Vatten blir via Månen och dess band till dess disponent Mars, ytterligare ett omen om en inspirerad dramatiker - eller intresset för en sådan: greven av Oxford (själv med Solen i Väduren kanske gradexakt på uttydarens Måne - Oxford ger och Whittemore återspeglar).
Väduren i hus 1 ger åtminstone ett sinnelag som upplever sig ha intuition - och vem kan motsäga den insikt som når ett subjektivt sinne från 9e huset för högre intuition? Nionde husets tillfälliga ägare är dessutom Jupiter som är en verksam välgörare för Väduren-i-första. Att man här ser Eld och Jord skava mot varandra, beskriver perfekt att Whittemores insiktsfulla rekonstruktion av historien (en rekonstruktion han delar med många andra) står på kollisionskurs med den officiella Shakespeare-historien, hur tunn och föga övertygande den än är. (En författare till magnifikt kunskapsmättade pjäser som inte har en enda bok med i testamente och istället framstår som en snål lurk som bara testamenterar sin "nästbästa säng" till hustrun!)
Intressant med Whittemores karta är att han, likt bloggaren föddes med Solen i Vågen och har ett glupande begär (Rahu) i sinnelagshoroskopets 5e hus för kungar, ledargestalter eller just identitetsfrågor (Solens naturliga hus). Att den här bloggaren också har Våg-Solen-i-identitets-femte uppbackad av Venus-i-Eld i författar-tredje ser ut närmast ödesbundet leda honom till samma gåta, som i nattdrömmen om en "Oxford" i november 2005.
När jag väl kommit så långt i min nätforskning om drömmens huvudfigur att jag upptäckt och slog till på Hank Whittemores tegelsten och köpte ett exemplar från USA, då visar sig i boken att första upplagans första tryckning skedde bara några månader före min dröm.
Kanske låg snacket om denna utgåva av Sonetterna så starkt i tiden (på den psykiska nivån) att det räcker som förklaring till just den drömmen? Att jag hade en höggradigt irriterande scen med en kvinna kvällen innan kan ha gett formen för nattens sensibilitet och som på den psykiska nivån knöt an till Whittemores läsning av Sonetterna som en affär som surnat mellan en ung Oxford och en vid tiden medelålders Elisabet (Sonetternas "den mörka damen").
Ekonomisk som den teorin är - för den som accepterar tankeöverföring och andra utomsinnliga mänskliga förmågor - finns alltjämt problemet med den växande kollektionen av andra drömmar och "manas-laddade" objekt jag återfunnit på min avverkade livsväg, ting som knyter an till Tudoreran. Ska återkomma till en känd teori om den saken.
Vem vet var gränsen mellan föreställning och fakticitet går eller hur arvsmekanismer egentligen fungerar. Min framlidne far var i sin ungdom över i England för att fånga sitt hjärtas dam som flyttat dit. "An errant knight." Efter att med oförrättat ärende återvänt hem, byter han obegripligt för alla i släkten efternamn, från Pettersson till mer imponerande Aldenryd - ett namn han tycka ha hittat på själv. Han hade dålig kontakt med sin far och tycks här symboliskt vilja grunda en ny ätt.
Han registrerar dessutom namnet hos PRV (Patent- och Registreringsverket) så att ingen annan ska kunna använda det. Undertecknad blir det första barn som FÖDS med det tagna namnet och en bit in i min drömforskning apropå Oxford blev jag 2011 nyfiken att ta reda på om Patentverket ännu hade uppgiften kvar. Det hade de. Namnbytet godkändes 30/5 1955, vilket var efter fars misslyckade Englandsresa Ett par år därefter träffar han sin blivande fru och 1959 anländer den förstfödde. Kanske bytet till det adelsklingande efternamnet ett banalt psykologiskt försök att byta identitet och på det sättet förtränga den enkle Petterssons misslyckade kärleksjakt? En kombination av fadersproblemen och Englandsresan? Spekulera är lätt.
*****
Någon skulle kanske misstänka att den här bloggaren avsiktligt söker knyta sitt namn till det kända "Shakespeare" för att boosta sitt ego. Men det skulle bara vittna om obegåvning och en oönskad belastning sedan jag blivit övertygad om att drömmens Oxford verkligen var den historiska greven och därmed personen bakom "Shakespeare". Bloggarens tionde hus visar den minst äregiriga natur som tänkas kan, och det innefattar förstås "substitut-ära" som den via en påstådd återfödelse av en historisk person.
Först vid 61 och efter 10 år med siderisk zodiak och ökad förtrogenhet med Rahu och Ketu, inser jag att hela mitt liv varit en enda lång indifferens till frågan om ära och berömmelse. Halshuggna Ketu står i mitt 10e hus och dess disponent Jupiter (rikedom/den högsta kasten) dessutom i det 6e huset för olyckor och direkta fiender. "Karriären" har lidit av Ketu eftersom jag saknar världslig ambition så länge jag kan minnas och jag har låtit kapitalisternas "konjunkturer" styra vart jag hamnat (mest som en intresserad Observatör till detta livsöde).
Kort sagt, horoskopet är från första andetag märkt med en varning för att söka makt eller ära: "det kommer garanterat inte att gå bra"! Vad är det för tidigare liv (om något) som leder till att en ny återfödelse formligen gallskriker ut en varning för att höjden av makt eller karriär åtföljs av halshuggning? Kan inte vara annat än ekon av ett tidigare liv i maktens centrum.
Av de 3-4 "liv" jag under 40 år drömt om, liv med mått av makt, passar drömmen om Oxford bäst. Varningen för makt stämmer bara delvis på en ledande handelsman i Fez, Marocko, kanske på 900-talet (han känner till att "hans folk" - muslimer - gjort sig ett namn i "världen" via filosofin - den här drömmen ha byggt på daglivets kunskaper, jag kände till att islam tidigt tog upp det fallna arvet från grekerna där kristendomen skulle ha trampat sönder västerlänningarnas största glansperiod).
Handelsfursten var visserligen otrevlig och arrogant, men levde till hög ålder (enligt kompletterande drömmar från en sensitiv väninna som tycks ha varit ett barnbarn i det livet och har bidragit med detaljer om det livet).
Paradoxalt tycks araben (berbern?) ha följts av en flamländsk godsherre, cirka 1200-tal, som omkommer på vägen mot ett korståg för att "försvara Jerusalem" mot just muslimerna. Kanske var han bara lycksökande lågadel som jagade Orientens rikedomar. Ett kritiskt liv.
Om det misstänkta tidigare livet som hertig Albrekt av Bayern (1400-talet) - en audiell upplevelse informerade mig om detta och sökande på nätet verifierade hans historiska existens - upptäckte jag bara för några veckor sedan en ny tysk text på nätet. Han var mer otrevlig än eftermälet "den Vise" antyder, och hans politik gav blandade resultat, men inga katastrofer. Till skillnad från greven av Oxford var Albrecht rättmätig delad arvtagare till Bayerns kungakrona, men han utmanövrerade sin bror.
Oxford-drömmen däremot, pekar på en verklig amatör som blandade sig i politiken, inte lyckades vinna drottningens förtroende för uppsatta maktpositioner och sedan överskattade sin sida (Essex och Southampton). Att han skrev många pjäser om den ideala kungen, har givit en suggestiv tanke: tänk om greven av Oxford var så fixerad vid ämnet för att hans själ faktiskt varit kung - i sitt omedelbart föregående liv?
Jag har noterat att dessa två liv "tidigare liv"-drömmar inte konflikterar på tidsskalan: Albrecht dör 1508 och Oxford föds 1550. Men det är också de två enda drömliv som har kända datum. Filosofen Plotinus var förvisso öppen för att själen kan leva i flera kroppar samtidigt och så att säga reinkarnera på nytt fast den "förra livsupplevelsen" har en kropp med några stapplande år kvar!
Bränt barn skyr elden, och Oxfords upplevelse, att bli raderad från den engelska historien medan han ännu levde, kan vara en händelse av sådan dignitet att den sitter kvar i horoskopen för dem hans ande distribuerats till ännu 350 år senare. (Hatet mot den döda drottningen i min oväntade dröm 2005 var nästan skrämmande.)
Seg, närmast kronisk karma sägs annars tecknas av Saturnus. Dess position, husen den äger, och dess disponents placering berättar om själens långvariga problemområden. När
jag lägger ut ett liv av drömfragment längs en tidslinje klumpar sig några makthavarliv nära varandra i tiden och sedan stängs den
dörren helt.
De få "drömliv" efter Oxford har alla beskrivit enkla människor, som om liv som greve i en turbulent tid blev en överdos. Mitt senast misstänkta liv som byggmästare i Mussolinis Italien och avslöjandet däri att jag var antifascist pekar också mot att mina "minnen" har en röd tråd som kan förklara det svenska födelsehoroskopet varning att 10e huset och makthavare är potentiella fiender och olyckshärdar! Jämför den här bloggens tioåriga studier av mediokra makthavare...
Kanske hela bloggen uttrycker den här själens långvariga - månghundraåriga - problem med "Makten"? Den torftiga socialpsykologiska förklaringen stämmer bara till liten del: ja, jag hade stark vilja och trotsade farsan i många frågor, men vi hade en bra avslutning på livet, så ingen dålig karma där att fördjupa genom åren... Jag mötte hans själ i en dröm några år efter hans bortgång.
I drömmen möttes vi åter i ett gammalt Bayern, där vi uppenbarligen varit jämbördiga bekanta och inte i far-och-son-relationen. Ett alltigenom positivt avsked inom drömmens riggade kulissväggar innan min fars själ försvann bortom punkten där det inte längre finns någon återvändo (intill nästa återfödelse). Det verkar vara själen som väljer att bryta med sitt avslutade liv - en del är fixerade och hänger kvar länge runt jorden!
*****
Gissningsvis ebbar tidigare liv ut efterhand som själen fortsätter att göra erfarenheter. I en vision från uppåt 20 år sedan såg jag för mitt inre öga en klump av människohuvuden brinna och på väg att smälta ihop till en varelse. De bad mig med en röst varna en väninna i lägenheten (en splittrad och svårtydd person) att "lita på sitt huvud".
Kvinnan var av judisk börd och man kan spekulera här. Visionen skulle kunna gestalta offer för Förintelsen som med en röst påminner henne om att inte vara så feg som judar idag är, att "lita på sitt huvud" eller inre ledarskapsförmåga. Eliminera det kollektiva judiska traumat och förmaningen gällde istället hennes psykiska instabilitet som genom åren gjort mig betänksam (född under fullmåne, Solen i "huvudlösa" Fiskarna och Månen i Jungfrun, uppenbarligen en annan typ av fullmåne än Hank Whittemores). Producerade jag själv "meddelandet" men förpackade det som en "vision"? Mycket möjligt, jag hade redan en åsikt om hennes psykologiska status.
Eller, teorin för den som olyckligt skurits av från all andlig föreställningsförmåga: Det kan ha varit en helt meningslös vision, en drömbild som bara kombinerade en slumpmässig vald fras med det kända skivomslaget från rockgruppen Deep Purple. Den illustrationen av en komet med huvuden (dock inte på väg att smälta samman), hade jag förstås sett flera gånger. Men hur fattig är inte materialistens förklaring när alla vet att det pågår så mycket mer under det lilla livets yta!
*****
Det här var inlägget jag kanske inte borde ha skrivit så nära inpå förra Oxford-texten bara två dagar tidigare. Men i morse vaknade jag med en lång dröm som jag inte brydde mig om att memorera förutom tre ord på engelska: Portia och white swan. Jag somnade om och vaknade en timma senare och hade glömt orden. White swan kom tillbaka snabbt, men Portia dröjde en halvtimma innan det kom tillbaka.
Jag avslutade läsningen av T.S. Eliots "The Elizabethan Drama" igår kväll, de flesta essäerna trampade bara vatten och roade föga. Jag somnade utan några intryck av de sista bleka sidorna om någon John Marston, som vanligt, enligt den väldigt negativa Eliot, ett partiellt mediokert författarskap.
"White swan", insåg jag snart, kunde vara just bara ett gammalt pop-minne. Marc Bolan & T.Rex första stora framgång var en liten fånig trudelutt som hette "Ride a White Swan" och som jag fortfarande har kvar på någon skivhylla. Det ovanliga namnet "Portia" fattade jag också. Under årens Oxfordforskningar har jag läst ett par böcker med synopser av säkert hälften av Shakespeares pjäser. Men till vilken Portia hörde, kunde jag inte minnas.
Med en aning om att ordkombinationen var viktig googlade jag på pjäserna och hittade (hos MIT av någon anledning) Shakespeares samlade. Jag hade fått träff på "Köpmannen från Venedig" och en scen där Portia liknar friaren Bassiano vid en möjligen döende svan.
http://shakespeare.mit.edu/merchant/merchant.3.2.html
Det var imponerande även om svanens färg inte fanns med. Den delen av dialogen vet jag att jag aldrig sett citerad i någon bok om Oxford. Men den första länk jag klickade på ...
http://theshakespeareblog.com/tag/white-swan/
... gav faktiskt en referens till Ben Johnson som jag nyligen skrev om. I hans förord till den Första folion med samlade verk kallar han "Shakespeare" för "vår svan från Avon".
I någon biografi jag läst, kanske Mark Andersons "Shakespeare By Another Name" nämns att Oxford hade ett lanthus med stort bibliotek. Tyvärr fanns inte ordet Avon eller River Avon i biografins indexet, men hellre googla än bläddra en halvtimma och ändå inte få syn på ordet. Direkt dyker en informerad text från 1942 upp, med för mig nya geografiska detaljer:
“Shake-speare’s” Unknown Home On the River Avon Discovered
Edward De Vere’s Ownership of a Famous Warwickshire Literary Retreat
Indicates Him As the True “Sweet Swan of Avon.”
https://sourcetext.com/the-writings-of-charles-wisner-barrell-6/
Särskilt uppgiften att släktens gods i Warwickshire gränsade till skogen Arden fångade mitt intresse, mer än att det också sträckte sig fram till floden Avon. Varifrån fick salig far idén att ta sig efternamnet Alden (som en läspande kines skulle uttalat Arden) och utifrån sin barndom nära både skog och åkermark addera suffixet -ryd ("röjning i skogen", även "röjd och plogad mark")? Såg han på någon turistkarta de båda portarna i gamla Londons stadsmur, Aldgate och Aldengate och tog halva namnet därifrån?
Arden/Alden - kan jag ha återkallat drömfragmentet med de tre orden felaktigt: hördes i själva verket "sweet swan" och inte "white swan"? Det har hänt förr att jag uppfattat ord i lätt förvanskad form, och jag minns att drömmen var "brusig" som att förbindelsen var väldigt dålig mellan de samtalande. Jag skulle ge mycket för att vet vem i nattens dröm jag tycks ha talat litteraturhistoria med! Eliot?
För språkforskare räcker en komplett stavelse för att elementet ska räknas och användas i forskningen; här fanns i en (tappad) mening två element som refererade till varandra, dels en rollfigur och dels den plats nära en flod där rollfigurens skapare säkert någon gång suttit med sina texter. Ben Jonson visste förstås att det var Edward de Vere som var "Avons svan" i sitt luxuösa landshus.
Som med huvudena på väg att smälta ihop till en entitet kanske mina "Shakespeareförnimmelser" inte alls hör hemma i kategorin "tidigare liv" utan i något så våldsamt främmande att mänskligheten i stort ännu inte är mogen sanningen: Vi kommer alla att uppgå i något högre och det kan mycket väl gå till så som den ryska dockan, själar dras tillbaka till närmast större och rymligare själ tills alla dockorna som hör ihop med en viss Supersjäl sammanfogats. Sedan rör sig denna Supersjäl vidare, superberikad på erfarenheten "att vara människa"!
Eftersom själar rör sig utanför Tiden är det inga som helst problem för en mäktig nog själ att injicera drömmar i de levandes psyken, t.o.m. arrangera så att de rätta tingen infinner sig på de levandes väg! I den meningen kanske jag delar några psykiska fragment med själen som var Oxford och vem vet om inte andra levande också har kompletterande fragment. Alla ingår de i en större men distinkt själsgrupp, en "Supersjäl". Kan vara en bra tröstteori för den som tror bloggaren tappat vettet och blivit storhetsvansinnig - trots flitiga"disclaimers"!
*****
Just som jag skrev på sista stycket ringde telefonen. Något jag genast misstänkte för att vara en indisk telefonförsäljare tog efter en kort paus till orda och talade med ljus manlig stämma kon ess...ee...och så en blixtsnabb harang bokstäver som rabblades fram. Sen övergick linjebruset i tystnad.
Tittar efter några minuter på Stockholmshimlen: Skytten var i stigande cirka 11.45 runt 8-9 grader, exakt där jag i 7e huset har "långtida karmans" Saturnus liggande (i opposition till ascendenten). Mysko fenomen men kanske med en helt naturlig förklaring (telefonförsäljare som var mer än lovligt dålig på att tala)!
Månen passerar idag Lejonet och baserar sig på Solen i Vågen. Kommunikatören Merkurius passerar idag Vågens sjätte grad, exakt plats för mitt soltecken alltmedan solen hunnit fram till Vågens 25e grad, bara en grad från min natala Merkurius. En intern slinga inom Vågen på temat "kommunikation" och ledarskapets eller dramatikens Mån-Lejon att reflektera hela härligheten. En så otippat korrekt dag för det här ämnet, men morgonens läsning av Whittemores aktuella bloggpost var den verkliga energiinjektionen.
Varför inte ta ögonblicket för den bisarra uppringningen och det knackiga försöket att uttala ett ord (inte olikt min nattdröms problem att höra en mening), som den här textens astrologiska fingeravtryck, det sista ordet (för tillfället):
Jupiter stigande i sitt positiva "profetiska" hemtecken Skytten. Långa minnets Saturnus reglerar Solen och Merkurius i den goda ängelns (här: Venus) 11e hus. Venus i 10 makthuset och i ömsesidig reception med skrivarpennan Merkurius.
(Fler gäckande signaler: Elliots Sol och Venus i ombytta tecken Merkurius troligen gradexakt med Eliots när jag avslutade hans bok igår kväll.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar