Mecenaten och Utföraren

Nobelprisbelönade poeten och litteraturkritikern T.S. Eliot gav på 1930-talet ut essäsamlingen Essays on Elizabethan Drama. Inskaffade av nyfikenhet en gulnad gammal pocket från 1950-talet. Det är den första Nobelprisbelönade författare jag läst, och typiskt nog då inte hans drama eller poesi. Det är dessutom den första gång jag läst textkritik och -analys bortom ämnena filosofi, psykologi och religion.

I essän om Shakespeares yngre samtida Ben Jonson nämns dennes pjäs Every Man in His Humour. Eliot försvarar Jonson i för hans texters påstådda ytlighet, men förklarar inte tydligt om "humour" syftar på den skojfriska typen (humor) eller på den antika läran om kroppens fyra vätskor och temperament. 

Det är förstås mitt eget fel, Eliot förutsatte en bildad och skönlitterär läsare som kunde sina engelska pjäsförfattare ända ner till de mindre namnen. Köpte boken på impuls, bara för att se om där fanns ledtrådar till min gamla dröm om "Oxford", vilken jag utifrån det uppfattade ordet och drömmens detaljer senare kunde identifiera som en historisk person, greve Edward de Vere, den 17 greven av Oxford. Det var i november 2005.

Eliots essäer var visserligen alla skrivna några år efter att läraren Thomas Looney publicerat teorin om att aristokraten Vere använt "Shakespeare" som ett alias, utan att vid den tiden finna gehör för sin skickliga profilering.

Looney noterade att pjäserna alltid är skrivna ur ett (snobbistiskt) aristokratperspektiv och började granska han den tidens adel efter kandidater. Jag har tidigare nämnt att "Shakespeare" fuskat in en förfader till Edward de Vere i ett historiskt drama och gjort denne mer ärorik än han var - en typisk indikation om i vilken riktning man ska söka den verkliga författaren! Andra ledtrådar (av otaliga) var att Vere nämns som en skicklig poet i samtida källor och att han var djupt engagerad i Londons teaterliv. 

Och det är bara ytskrapet. Påläste amerikanske skådespelarens Hank Whittemore's Twelve Years in the Life of Shakespeare (2012) och speciellt 100 Reasons Shake-speare was the Earl of Oxford (2016) är tillgängliga, lättlästa och rätt tunna och fyllda med fakta av aha!-typen. Forskningen har långt sedan Looneys genombrott 1920. 

Specialstudier i Tudor-England ligger mer än troligt långt ner på "att göra"-listan för flertalet svenskar. Men har man drömt en så pregnant dröm som jag gjorde, har engelsk historia blivit något jag återvänder till, med några månaders eller ett halvårs intervall. Antingen genom någon ny bok eller genom att googla ett ord eller ett namn som fått mig att mig att erfara en värmevåg inombords.

Exempelvis har ordet eller namnet "hunsdon", resonerat med något, fast jag inte för mitt liv kunnat lista ut vad eller när jag första gången stötte på det (återkommer till saken). Jonsons boktitel Every Man in His Humour var en fras som också kändes intensivt familjär när Eliot börjar diskutera den. Kanske för att läkaren Galenos kroppsvätskor dök upp en svensk nybörjarbok i idéhistoria jag läste en gång (bortom en introduktionsbok saknas mer på svenska - gå fatta). 

Galenos var påverkad av den grekiska stoicismen som byggde på astrologin minus en Gud utanför kosmos - den kallas därför materialistisk och Eld är visserligen mest gudomlig men alltjämt en materiell substans. Eftersom Vere/Shakespeare var kunnig astrolog och byggde upp sina karaktärer med hjälp av bl.a. astrologi kändes det helt naturligt att den yngre Ben Jonson följde sin mästares mönster.

Nu säger Wikipedia att Jonson bara opportunistiskt stoppade in "Humour" i boktiteln, men berättar också (och det här är nästan fantastiskt) att boken registrerades på samma ställe och dag som tre nya Shakespeare-pjäser. England hade omfattande censur under Elisabets tid och varje ny boktitel lämnades in för granskning på ett av flera olika ställen. Levererades alla fyra manuskript av samma springpojke? Var Jonsson en av aristokraten Vere/Shakespeares "lärlingar"?

Ben Jonson är åtskilliga år senare involverad i den första postuma utgåvan av Shakespeares "samlade verk". Inte alla, men många pjäser den breda massan aldrig hört om eller sett. Aristokratin hade förstås bevistat uruppförandena, kanske flera årtionden tidigare, kanske pjäserna i en enklare form. Ansvarig för denna utgåva ("First Folio") är en av Edward de Veres döttrar och hennes likaledes blåblodiga make. Ben Jonson var helt klart i den inre krets som var införstådd med grevens hemliga liv som pjäsförfattare.

Naturligtvis är Every Man in His Humour en komedi. Wikipedia ger några ljuvliga namn på Jonsons karaktärer: den illistiga och falska tjänaren "Brainworm" och överklasslyngeln "Wellbred"! Jämför astrologins 6e hus för "tjänare", ett hus som också står för hemliga fiender (hukande just under västra horisonten)! Överklasslyngeln "Wellbred" kan mycket väl  intilliggande 5e huset för det välskodda Etablissemanget, välskott i kraft av sin födelse då 5e huset också tecknar barn.

Och nog syftade titelns "humours" på de olika temperamenten som i sig har de fyra elementen som basis. Säg den text från den Elisabetanska eran som inte innehåll referenser den tidens världsbild. Se bara på detta ur ett längre citat T.S. Eliot väljer att diskutera:

...For such a price I would endure a rough, harsh Jupiter...

Minsann! Den Elisabetanska eran kände en Jupiter som kunde manifestera sig på ett riktigt uselt sätt, om nu referensen är astrologisk snarare än mytologisk. Jämför med USA:s kommande armod under sin svaga Jupiter-cykeln i ett nyligt inlägg. 

*****

I Wikipedia-artikeln nämns redan i början att "Every Man" uppfördes på scen 1598 av teatergruppen Lord Chamberlain's Men (inte att förväxla med Veres hederstitel Lord Great Chamberlain, den han var vid frambärandet av Rikets Svärd sedan drottningen öppnat för affärer efter sin årliga "progress" eller Eriksgata i landet.

Detta var denna grupp Edward de Vere skrev för under sitt pennamn. Vere var vid den här tiden nästan barskrapad och kunde inte längre själv agera mecenat för ett flertal teatersällskap, som han gjort i yngre år. Lämpligt nog sammanfaller grevens bankrutthet med att hans litterära intresse går i taket och han distanserar sig från förställdheten och tomheten i hovlivet. Istället håller han eget hov och skrivarverkstad under 90-talet. Runt honom flockas "the wits", flera av Londons smartaste skriftställare och författare i ett luxuöst hus han äger under nästan ett årtionde. Vem vet om inte "Every Man..." kan ha skapats där också? 

När jag bläddrar genom Mark Andersons enorma Vere-biografi som jag stormläst utan att mer än konturer fastnat, ser jag att "den okynnige" Ben Jonson skrev en "osedlig" pjäs tillsammans med en John Lyly just 1598. Den senare var (förutom författandet) Oxfords privatsekreterare tills aristokratens pengar började sina...

Utvikning. En lustig parallell lösgör sig här ur minnets djupa valv: vid 16 engagerade jag några fånar som mig själv till "munmotoriska dueller" i gymnasieklassen. Kanske ett gammalt liv som retoriker tittade fram för en kort tid? Påfundet varade inte länge och klassens tjejer måste ha suckat över så omogna killar.
     Flera år tidigare, vid 13, hade jag på samma sätt samlat grabbar i kvarteret (4-6 stycken) till "diskussioner och bedömningar" av de snyggaste bilarna i dragracing-sporten (en barnintresse som hängde med flera år). Uppenbarligen går någon slags estetisk röd tråd genom bloggarens liv, att samla (hoppfullt) liktänkande runt egna, tillfälliga intressen...
    Bland de mest märkliga fynden i mina Oxford-forskningar sedan 2005 är att Wikipedia (och historiker) anger grevens sekreterare Lyly som den som populäriserade den "barockt ornamenterade" stilen euphumism (inte vårt "eufemism", men kanske avlägsen släkting). Detta visar sig vara exakt samma smått sökta skriv- och talspråklighet jag försökte engagera klasskamraterna att duellera i.
     Framförallt i konstruktionen av hopplöst långa och invecklade meningar känner jag med växande kunskap om Elisabets tid igen min ambition med gruppen klasspolare. Kan det ha det med utvecklingspyskologi att göra, en universell (kodad) tendens att i tonåren börja "käfta" under ordnade former, mer eller mindre sofistikerat beroende på klass/miljö och begåvning?

*****

Lite klickande på Wikipedias länkar leder fram till teatergruppens mecenat, en man som möjliggjorde pjäsernas uppförande. Namnet här säkert figurerat i någon Vere-biografi jag läst, men det är vanvettigt många namn runt Elisabet att hålla reda på. Inte förrän nu, "öppen" genom uppmärksam läsning av den nyanserade T.S. Eliot ser jag plötsligt namnet på mecenaten bakom nu bankrutte Oxford (han tvingas sälja huset året efter att "Every Man" registreras):

Henry Carey, förste baron av Hunsdon. 

Precis som Oxford använde en del av sin ärvda titel som informellt egennamn, så var det titeln jag reagerat på. Ska tilläggas att även pengarna bakom Lord Chamberlain's Men, lorden själv, hade ett efternamn som jag gillade första gången jag såg det. Och då inte Carey via sångerskan Mariah Carey utan genom obskyre jamaicanska sångaren Carey Johnson. Honom hade jag bara hört genom en enda sång på en samlingsskiva, "Collector's Reggae - From the Vaults of Studio One", utgiven 1989. 

Jag skaffade nyutkommen musik på direkten som ung och detta var före Mariah Careys genombrott med "Visions of Love", släppt maj 1990 i USA. Minns hur medvetandet djupnade för just detta artistnamn i låtlistan, blir ofta sittande på detta sätt i någon slags meditation över ett ord som gripit tag. Förklaring till hur så kan vara ligger i det grekiska Logos-begreppet från filosofin. Dessa är förnuftsprinciper, nedbäddade i tid och rum och kallar själen till hågkommelser! Först denna sommar 2020 läser jag John Dillons lärobok The Middle Platonists och ser, svart på vitt (s. 89), exakt den antika föreställning som årtionden av sporadiska tidigare liv-förnimmelser byggt på.

Cicero var själv inte mycket till filosof men han relaterade tankarna i sin samtid (som gärna kopplades till gamla namn som Pytagoras för att framstå som extra ädla och upphöjda). Den romerska skriftställaren nämner att den pytagoreiska tanken var att människan i dröm är som mest befriad från kroppens degraderande inverkan och mest känslig för det gudomliga Logos att inympa kunskap om framtiden (och implicit även om det förflutna). Även speciella platser kan ha den förmågan, enligt Ciceros redogörelse. 

Inget av detta är förstås nytt, minns judarnas Josef med sanndrömmar som så imponerade på Farao att han steg från en slavs till en rådgivares position. Det intressanta är att antikens tänkare (lika logiska som oss) kunde acceptera något som samtidens materialister bara fnyser åt, samtidigt som vår tid har samma filosofier att tacka för vår grundläggande logiska bas för alla våra tidstypiska "framsteg". Är vår tid en tid för otacksamma och arroganta individer?

Jamaicanska Carey var första men inte sista gången jag hittade en kufisk koppling mellan Englands gamla koloni Jamaica och teman från Shakespeares värld (se "Det laddade ordet svala"), kanske för att Jamaica så konservativt fört vidare inte minst egennamn som i princip dött ut i England, kanske för att Ciceros uppgiftslämnare hade rätt: vissa platser kan utöva en märkligt medvetandehöjande effekt på människor.

Varför jag plågar läsaren med de här detaljerade googlingarna är för att se närmare när och var jag första gången "tände till" på namnet för författargrevens välgörare. 

Bloggarens psyke tycks ha en förkärlek för vissa ord, vissa logoi. Ordet "Essex" hettade till redan när jag var tretton eller fjorton. På ett samlingsalbum med gamla 50- och 60-talsgrupper silade psyket allt utom artisten Essex som lyste "förhöjd" (låten var banal pop). Det tog årtionden, till internet, för nyfikenheten att stillas: en färgad amerikansk sånggrupp i början av 60-talet med en enda hit. Inga som helst begripliga kopplingar till England, men upptäckten att designern till samlingsalbumet på tio år tappat bort bestämmelsen "The" till gruppnamnet.

Men Essex var inte bara ett ord som fångade mig i början av tonåren, under de flera år jag följt upp ledtrådar i min Oxford-dröm såg jag aldrig det uppenbara: greven av Oxford var ju för bövelen född i landskapet Essex! Inte ens när jag  tidigt letade upp koordinaterna till slottet han föddes i (Castle Hedingham), kopplade jag ihop födelseplatsen med tonårens reaktion på ordet.

Under sommaren hittade jag ännu en av min barndoms absoluta favoritbilar, vilka jag visste namnen på eftersom min mor läste upp texten på undersidan. Ford Anglia - namnet som pekar med hela handen på ett land som själen kände igen som en gammal spelplats! Precis som med lastbilen Bedford var det här en oansenlig leksak, inte alls lika tuff som James Bonds Aston Martin eller Batmans utspejsade bil. Jag var marginellt bortskämd som barn, släktingar fyllde generöst på med leksaker, men av någon anledning vann två oansenliga bilar mitt hjärta runt 5-6. Var det för att namnen sade mig mer än en "Batmobile"? 

Not. Landsdelen "East Anglia" är det större område som rymmer Essex och Castle Bedingham. Den enda favoritleksak jag saknade som barn var ett slott som hette Hedingham!

Som vanligt är frågan: släpps de dödas psykiska  stoff ut på någon psykisk allmänning, redo för återanvändning? Kan det hända att dåligt skakad och illa fördelad klump av säg brittiskt grevestoff, råkar användas vid nykonstruktionen av en "inkommande" själ som annars saknar band till "stoffet". I Sverige med dess materialistiska världsbild, kommer aldrig att ges svar på så "irrelevanta" frågor! I Sverige är man gjord av atomer, molekyler och celler. Inget annat.

*****

Och nu till en horoskopjämförelse mellan Mecenaten Carey och Utföraren Vere.

Den äldre Lord Hunsdon i inre kretsen och Lord Oxford i den yttre. Det är nästan lite väl tydligt att Hunsdon är "plånboken" vars innehåll Oxford bränner av på sina teaterproduktioner. Den William Shakspere som av politiska skäl kommit att få äran för verken medan Vere gömdes undan i den brittiska historien, var anställd som skådespelare några år i just Lord Chamberlain's Men. Det den Oxfordianska skolan grävt fram under 1900-talet och alltfort visar att den brittiska historieförfalskningen varit enorm..

Mecenatens Vattenelement är det livgivande tillflöde av näring eller klöver som Oxford bränner som den extremt vidlyftiga energiska Sol-Vädur han var.  Se den tydliga välgörarindikationen i Hunsdons Sol-i-Vatten som Jupiter-i-Eldiga-Väduren tär på. Ett perfekt par som visar att "närande och tärande" må låta klatschigt men inte är rättvisande. Visst förbränner Oxford bidragsgivarens Vatten, men i mötet mellan elementen uppstår ju SENSATIONALISM, ångande och rykande ting som blir rubriker eller det talades om i det elisabetanska London.

Uppenbarligen hyser välgöraren stort gillande för Oxfords dramer - senioren har både Mars och Venus ("libido") och "tänder" på pjäsförfattarens geni (Solen). Inte så konstigt eftersom Solen utagerande på den största scen zodiaken känner: Vattenbäraren eller babyloniernas Den Väldige:

Shakespeare's vocabulary included 30,000 words.
Today our vocabularies only run between 6,000 and 15,000 words!

Sajt för den engelska språkvärldens högstadieelever

Apropå libido (Mars + Venus) registrerade jag under denna nätforskning inte bara Hunsdons existens via Wikipedia utan kunde också inhämta att gubbstrutten höll sig med en exceptionellt mycket yngre älskarinna som han norpade från drottningens skara kammarjungfrur. Här upprepar han bara vad Lord Oxford gjort i yngre dagar, men den gången satte drottningen den vällustige greven i Towern tillsammans med den besudlade hovdamen Anne Vavasour. Där kunde besinna sin osedlighet några månader. Tydligen var Elisabet mer gunstigt inställd till den gamle Hunsdon när han också tog för sig av drottningens personliga sällskap, men så var han också kusin med drottningen.

*****

Jag kan inte undanhålla läsaren en fascinerande koincidens som nästan ser ut som en tanke. 

Jag köpte alltså min första litteraturkritiska bok vid fyllda 61 (så långt har det gått). Från bloggens i stort otillfredsställande studier av Nobelpristagare (det visade sig svårt att få statistiskt säkra trender) var T.S. Eliots horoskop en av många datapunkter. När jag samlade in födelsedagarna fanns inte tid att granska horoskopen, jag bara lagrade uppgifterna för att siffernissa dem i klump. 

Först nu tittar jag på Eliots karta, och fascinerande tydligt länkar författaren till Essays on Elizabethan Drama till sin extremt sentida läsare:

Poetisk/litterär uttrycksförmåga (inre kretsen)
och engagerad SOL som kastar ljus över den (yttre kretsen)

Hade det har varit man och kvinna kunde man ha tänkt sig kärlek vid första ögonkastet eller åtminstone en djup förståelse av vad den andra hade att säga.

Eliots intellekts-Merkurius med artistiska Venus i stigande exakt i öster i Venus eget tecken Vågen - det säger väl allt om honom som författare! Solen i sensibla Jungfrun bidrar naturligtvis.

Detta förfinade Venus-intellekt möter nästan gradexakt bloggarens identitetsmarkör Sol-Mars-i-Vågen (en mer allmän ljusspridande eller kognitiv förmåga). Solen befinner sig därtill i ömsesidig reception med Venus i 3e skribenthuset (motsvarande en konjunktion mellan Solen och Venus). 

Det är nästan som att två författare från olika tidevarv kom samman, bara det att jag inte är författare i detta liv utan ett allt-i-allo utan någon specifik fjäder i hatten. Så kan det "slumpa" sig när man i på kuriösa vägar väckt intresse för det Elisabetanska England köper sin första och kanske enda estetiska analys av "skrivstilarna" vid denna tid. (Hm, shakespearesk dubbeltydighet där).

Att googla fram Oxfords yngre beundrare Jonson och se hans namnval "Brainworn" och "Wellbred" gav dagens skratt. Kanske tog han efter Oxfords sätt att ge sina gestalter underfundiga namn. Detta nya crazy i engelsk drama nådde England i hög grad genom den unge Oxfords 10 månader långa vistelse i Italien, där han bör ha sett en hel del grov commedia dell arte. Det är allt jag läst mig till i teaterämnet. 

Kuriöst hade jag en gång en kortare relation med en skådespelarutbildad flickvän (just hemflyttad från Bosten - ett starkt näste för Oxfordianerna, men det visste jag inte då). Från samma skrivbordsplats där dessa rader hamras ut, skrev hon några kulturhistoriska uppsatser om ett par Shakespeare-pjäser. Jag var då helt ointresserad av hennes hemarbete, så inne i en annan fas än litteratur som tänkas kan. 

*****

Jag har ett par, tre tidigare liv-hågkomster där jag noterat vilken extrem skillnad i takhöjd eller intelligens dessa kroppar hade jämfört med nuvarande soppa av svenskt dna. (Intelligens må knytas till 5e huset eller Solen i astrologin, men det är dock ascendenten/den kroppsliga kanalen som har sista ordet.) 

En tvåtusen år gammal fruktodlande jude var skyhögt mer klar i knoppen än jag är, men ett långt senare liv i North Carolina (jag hör ord och ser datum i en del drömmar) var en svart slav som, dessvärre för honom, var närmast efterbliven jämför med det aktuella slit & släng-psyket. 

Att bloggaren inte utöver ting, ord och inte fler gånger än i nattdrömmen 2005 (och en senare dröm) upplevt att jag skulle vara "Shakespeare" är inte så konstigt. Dels för att det bara var ett fiktivt namn enbart för publiceringarna, men gissningsvis även var Edward de Veres intellekt för stort för att rymmas i mitt begränsade nuvarande. Det skiljer alltför mycket på en "upphöjd" Sol i Väduren stödd av det gigantiska logoi-fyllda psyket i Vattenbäraren (Oxford) och bloggarens "fallna" Sol i Vågen och det psyke i Tvillingarna som bara är en bråkdel av en fungerande Vattenbärare. Lika barn sägs leka bäst. 

Den skepsis som s.k. förnuftiga uppvisar i samma ögonblick någon säger sig ha varit den eller den i historien är i själva verket djupt oförnuft eftersom ett "jag" inte överlever döden och ingen förutom en egostörd nu levande skulle  brösta sig över gamla lagrar. Vart liv står på sina egna ben.

Men bloggrens totala ointresse för skönlitterärt diktande kan ses som ett indirekt tecken. Från en medioker författare eller poet skulle man kunna tänka sig kompensatoriska drömmar av ett sådant självförhärligande slag, men inte ens en skarptänkt flickvän lyckades locka fram något litteraturintresse. 

Av det extremt tragiska och rätt misslyckade liv greven hade (enligt flera biografier under de senaste 50 åren) är det fullt begripligt att man lägger en sådan livserfarenhet åt sidan. I drömmen från 2005 var det en bitter "Oxford" som deltog i drottning Elisabets begravning och själv var sliten och med några år kvar att leva. "Vart där, gjort det". 

Under läsningen av Hank Whittemores närläsning av Sonetterna som satte några tidigare avtryck på den här bloggen, fanns bekräftelse. I de bittra sista sonetterna om "The Dark Lady" kände Oxford detta mörker inför drottningen, som han dubbeltydigt kallade "the Region Cloud" - regionens eller Regina som ett förmörkande moln, mycket likt den dröm jag haft.)

Själen lämnar utan sort ett bedrövligt England och väljer bort landet som plats för nya erfarenheter. Född till aristokrati har själen inte mer att hämta av den varan, men det finns mer upplevelser att göra i världen. Vilket förflutet den här själen än haft, brottas jag - bloggaren - dels ett antal år i tonårien och nu åter under de senaste tio åren med temat "den rike onde mannens system för att skapa sig en betjänande underklass" - bloggens tydligaste tema nästan från start. Den som vill kan se det som skam hos någon som en gång haft det oanständigt väl ställt, skulden kommer definitivt inte från detta liv, oaktat alla leksaksbilar som barn.

Oxford var en fördelaktig tid i historien, börden gav honom Englands skickligaste lärare och sedan brann den eldfängde aristokraten intensivt en enda gång och inte mer.

Så glöm allt vad den biologiska evolutionen har att säga om att människan skulle bli mer intelligent. Arten befolkas av enskilda själar och deras besök på Jorden ser mest ut att en berg- och dalbana. Och då lämnar jag ändå därhän den mycket mer komplicerade tanken om själen zick-zacker genom tiden utifrån en djupare struktur. Ett vällevnadsliv i dag kan följas av ett liv på 1200-talet... Eftersom människan normalt bara minns bakåt kommer en analfabetisk träl på 1200-talet inte att förstå ev. minnesglimtar fårn sitt "tidigare" liv i 21a århundradet. Bilderna skulle inte vara begripliga.

 

Överkurs

En del text drog bort från mitt ursprungligen enkla och mer effektiva upplägg. Medveten om detta, och i samma ögonblick jag satte punkt knäppte jag på astrologiprogrammet och tog en skärmdump. Vad, om något, säger horoskopet om ännu ett varv i reinkarnationsfrågan? 

Obs. Bara för astrologer som sett igenom introduktionsböckernas regler och nu kan reagera kreativt och samtidigt logiskt på symbolerna:

Ett är säkert, det finns mycket olycka (via husen) men också Guds välsignelse (hus 9) över detta horoskop. Men det kan knappast anklagas för att signalera omedvetenhet. Ett stort kors i Sattva guna dominerar och väcker passion (Rajas guna).Mycket av tecken har faktiskt handlat om ting som satt min själ i brand (liksom Eliots bok handlar om dramaister som stimulerat hans estetiska sensibiliteter). 

Men lika tydligt är att maximal, närmast paradmigmatisk auktoritet (Saturnus) på himmelen håller fast den sjunkande Solen i väst. Fulländning på Jorden - och firad sådan (hus 10) - sammanlänkas med identitets- eller själssymbolen Solen. Kort sagt: vem som nu räknas som en auktoritativ fixpunkt gömde sig bakom pseudonymen "Shake-Speare"? (Saturnus = nominalitet, Solen = essentialitet.) 

Men också: kan intelligens trubbas eller skärpas av Saturnus under loppet av väldiga tidrymder? Här hämmar uppenbarligen Saturnus den solära lyskraften som redan är "fallen" i Vågen och dessutom döende i väster. Horoskopet verkar beröra flera av inläggets teman (fast det kan krävas en litteraturkritiker för att bli varse dem)...

Att göra ett horoskop för stoppögonblicket visar sig vara det mer logiska. Inlägget växte lite i taget under två dagar och ett horoskop på "inseminationsögonblicket" hade inte varit lika rättvisande eftersom sidoämnet själavandring tillkom i sista skrivpasset: leksakerna, trigger-orden, och minnet av skilda intelligensnivåer i olika liv.

Ovanstående karta innehåller dessutom bloggarens Sol och Måne i sina födslotecken, en koincidens som inte gällde dagen innan, den 3/11. Det är förstås en oavsiktlig slump, men typiskt att bloggaren själv kliver in i den framväxande redogörelsen under sina medfödda positioner för de stora Ljusen ("livslinjen").

Särskilt slutpunktshoroskopets drömskt lunära natur i intellektet (3) fylls här av en perfekt Jupiter från den gudomliga intuitionens nivå (9). Något av det mest klockrena jag sett och exakt vad jag menade med att en enkel fruktodlare kan vara flera gånger renare i medvetandet än en datatekniker (jag var programmerare under tre själlösa år).