Sist i Platons förmodligen mest lästa text, Staten (engelska The Republic eller Politics av grekiska titeln Politeia) finns myten om Er, en stupad krigare som i sällskap med andra döda besöker Andra sidan men vaknar till liv och rapporterar sin omfattande nära döden-upplevelse.
Intressant är att Platon klär sin myt i en nära döden-upplevelse som om det vore en självklarhet. Uppenbarligen var fenomenet välkänt för 2400 år sedan, så att inte lyssnarna behövde hänga upp sig på "orimligheter" redan innan det egentliga budskapet levererats.
Det Platon sedan redogör för, hur själars återfödelse till Jorden förbereds, är lika orimlig för en materialist som tror på modern forskning som sanningen. Och ändå är det inte reinkarnation Platons ytterst söker diskutera utan troligen den fria viljan kontra förutbestämmelsen! Mycket att hantera för ett västerland som inte längre kan uppskatta dess portalfigur som lärde oss tänka stort och rätt.
(Matematiker skriver oftare under på Platon än de breda massorna - förutom "new age", ett kommersiellt jippo som plundrat Platon och säljer hans insikter mot Pengar, i citatet nedan nämns "Skyddsängeln" för kanske första gången i västerlandets litterära historia. Det kan möjligen finns personliga andar i de äldre Homeros och Hesiodos också, så en liten reservation här.)
Mytens stoff är så intressant att jag knackade ner snabböversättning från en modern engelsk översättning (Plato - Collected Works, red: John M. Cooper). Jag plöjde i alltför hög hastighet tegelstenen för tio år sedan och naturligtvis är nästan alla texter som bortblåsta för att inte tala om de mer tankekrävande dialogerna..
Myten om Er tar upp relationen mellan människans själ och dess "överrock", den personliga daimonen - t.o.m. det partiet hade jag glömt, apropå att "daimonen har börjat titta fram i olika blogginlägg på senare tid.
Naturligtvis började senantika astrologer spekulera kring möjligheten att ett personhoroskop dolde information om den daimon som ledsagade själen in i babykroppen och stod där väntande när den utmätta tiden att leva var över.
Platon beskriver här nedan vårt kosmos med 7 planeter och fixstjärnornas 8e krets som en roterande slända, ett gammalt handverktyg för att spinna eller tillverka garn. Jag fick själv slå upp det för de svenska namnen på det enkla verktygets tre delar:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sl%C3%A4nda_(textil)
*****
616c:
...De [Er och hans stupade andekompanjoner] anlände till själva ljuset och där, i mitten av det, såg de ändlägena av dess band sträcka sig från himlarna. För ljuset binder himlarna likt repen som omgärdar skrovet på ett segelfartyg, och håller hela deras (himlarnas) rotation tillsammans. Från ändläget hänger Nödvändighetens [Ananke] slända genom vilken rotationen upprätthålls. Sländans ten [mittaxeln eller käppen] och krok är av adamant medan dess trissa [vikten som får sländan att rotera] har en blandning av adamant och andra material.
Trissans natur var som följer: formen var som en vanlig trissa men från vad Er sade måste vi förstå dess struktur såsom en stor trissa som urholkats, med en andra och mindre trissor inuti den [som ryska gummor i varandra], och det fanns en tredje trissa innanför den andra, och så vidare – totalt åtta innanför varandra och deras kanter synliga som cirklar, uppifrån betraktat. Bakifrån [eller underifrån betraktat] formade de en kontinuerlig trissa runt tenen, som drevs runt genom mitten av den åttonde trissan. Den första eller yttersta trissan hade den bredaste omkretsen och de andra i tur och ordning en minskande omkrets. Den yttersta var stjärnbeströdd.
...
617b:
Det tycktes dem som att den fjärde trissan var tredje snabbast i sin rotation, den fjärde tredje och den andra femte snabbast. Sländan själv rotade på Nödvändigheten och på var av cirklarnas kanter stod en Siren som följde med i rotationen och upphov ett ljud, en enda harmonisk ton. Och där fanns tre andra varelser som satt på lika stora avstånd från varandra, var och en på en tron. Dessa var Nödvändighetens döttrar, Lachesis, Clotho och Atropos. De var klädda i vitt, med girlanger på sina huvuden och de sjöng med i Sirenernas musik. Lachesis sjöng om det förflutna, Clotho om det innevarande och Atropos om framtiden. Med sin högra hand rörde Clotho vid sländans ytterkant och bistod den i dess rotation, men upphörde av och till att göra så. Atropos gjorde detsamma med de inre och Lachesis hjälpte i sin tur båda rörelserna en med ena handen och den andra med andra handen.
Bloggen har 5 tidigare inlägg taggade ödesgudinnan Ananke / Nödvändigheten (de flesta troligen utan större relevans):
https://siderisk.blogspot.com/search/label/Ananke%20%28%C3%B6desgudinnan%29
När själarna anlände till ljuset fick de omedelbart gå till Lachesis. Där ställde en Talare dem på rad och tog från Lachesis sköte en ett stort antal lotter och ett antal av modeller föreställande liv. Talaren ställde sig bakom en pulpet och talade till dem:
”Här är Lachesis budskap, Nödvändighetens jungfruliga dotter: ’Flyktiga själar, detta är början på ytterligare en cykel som kommer att sluta i döden. Er daimon eller skyddsande kommer inte att tilldelas er genom lott, ni kommer att välja honom. Den som har den första lotten blir den första att välja ett liv till vilket han sedan kommer att bindas av nödvändighet [av Nödvändigheten?]. Dygden känner ingen högre herre och ni kommer alla att besitta den i större eller mindre grad, allt beroende på om ni högaktar eller föraktar den. Ansvaret ligger med den som gör valet, guden har inget ansvar.’
När Talaren sagt detta, kastade han lotterna mot dem och var och en, utom Er som inte hade lov att välja, och själarna plockade upp den lott som hamnat dem närmast. Och lotten klargjorde för mottagaren var i ordningsföljden han skulle få välja sin daimon. Därpå lades modellerna av livsöden på marken, långt fler än antalet närvarande själar, och de var av alla slag, för även djurliv var blandade med alla de slag av mänskliga liv. Där fanns tyranni bland liven, och en del varade hela livscykeln., medan andra upphörde halvväg i fattigdom, exil och tiggeri.
Där fanns berömda människor liv, en del ryktbara för sitt vackra yttre och andra för sina atletiska färdigheter. Andra, återigen, kända för sin nobla stamtavla och den dygd eller excellens förfäderna uppvisat. Där fanns också människoliv inte kända för något av dessa ting. Och samma gällde kvinnorna. Men själens arrangemang inkluderades inte i livsmodellen eftersom själen oundvikligen förändras av de olika liv den lever. Men alla de andra sakerna fanns där, mixade med varandra och med rikedom, fattigdom, ohälsa, vigör och alla tillstånd mellan ytterligheterna."
...
619b-620a:
Sedan rapporterade Er hur Talaren upphov dessa ord: ”De finns ett tillfredsställande liv snarare en ett dåligt tillgängligt till och med för den som kommer sist, förutsatt att han väljer det i rationalitet och genomlever det med seriositet. Låt oss därför inte den första vara oförsiktig i sitt val och heller inte den sista nedstämd.”
När Talaren hade berättat detta, valde den första genast det största tyranniet (livet som Chef!). I sin dårskap och girighet valde själen detta utan att först noga ha examinerat livsödet och missade att, jämte annat ont, han nu var ödesbestämd att förtära sina egna barn som del av det. När han examinerade livsvalet mer avslappnat, började han emellertid slå sig på bröstet och beklaga sitt val. Ignorant om att Talaren förvarnat honom skyllde han på slumpen, daimonen eller skyddsanden och allt utom honom själv för detta elände. Den här själen var en av de som kommit ner från Himmelen och hade levt sitt föregående liv under en ordningsam lagstiftning, där medborgarna deltagit i dygdighet och via inpräntad vana/habituering men utan filosofi.
[Utvikning. Är den inpräntade vanan den hinduiska Tamas guna som bloggen på sistone beskrivit som typisk för den som värnar det rådande tillståndet, vilket i själva verket är att leva i det förflutna i den Verkliga Värld som inte Platons "fångar i grottan" kan uppleva, låsta vid att med sina sinnen betrakta skuggor som fladdrar över grottväggen (sinnesdata)?
Det är frestande att se de tre grekiska ödesgudinnorna, som i Platons version är dåtid, det presenta, och framtid, som de den hinduiska filosofins tre förkosmiska kvaliteter. Lachesis, det förgångna gudinna, skulle då vara en personifikation av Mörkrets kvalitet. Mörker binder, Ljus frigör, eller hur? Ljusets kvalitet blir i denna tagning Atropos - som en utopiskt framtidsorienterad, förutom att namnet syftar på det oföränderliga, det som "INTE ROTERAR" (till skillnad från himlarna som driver tidsflödet).
Sattva/Ljuset i tiden söker i sin futurism en insikt som ytterst är att framtiden redan är fastställd! I bakgrunden således en teleologisk världsbild, där allt har sitt syfte och är på väg mot ett redan färdigt slutmål.
Det kritiska och existentiellt ångestladdade nuet. Ljuset blir i Tiden till Mörker! Det nuvarandes ödesgudinna Clothos blir då Passionens eller Rajas kvalitet som den ångestladdade drivenhet som får västerlandets fyra kardinaltecken att bli fångade i den banala mänskliga situationen eller låst i det karmiska kretsloppet.
Och vad om Jesus svar på lärjungarnas frågan om vem som får prestigesätena längst fram vid måltiderna i Himmelriket? Han svarar med samma paradox som Mörkret och Ljuset som dansar runt och byter positioner: "De första ska bli de sista och de sista de främsta." Är inte detta samma tankelek som att Ljuset, spjutspetsen, med tiden blir förstelnad historia och i värsta fall reaktionärt Mörker längst bak i församlingen? Var både Jesus och universum siatuationsetiker?
I allmänhet är förvisso de som snärjer sig själva på detta sätt [dygdiga men utan filosofi] själar som kommit direkt från Himmelen och som följd därav är otränade i lidandet. Flertalet av dem som återvänt upp från Jorden, å andra sidan, hade lidit och sett andra lida, och var inte lika brådstörtade när de gjorde sina val. På grund av detta och lottdragningens slumpmoment gällde en utbyte av gott och ont för flertalet av dessa själar.
Om någon emellertid praktiserar filosofi på ett sunt sätt efter att ha kommit att leva på Jorden och om inte lotteriet för honom en av de sista att välja, då – givet Ers rapport om andra sidan – förefaller det som att själen inte bara kommer att bli lycklig här, utan också redan tillbaka slipper bli längs den knaggliga underjordiska vägen. Han får ta en jämna himmelska vägen.
Er berättade vidare att det sätt varpå själarna valde att välja sina jordeliv var en syn för gudarna, samtidigt både sorglig, roande och överraskande att bevittna. För det mesta berodde deras val på den karaktär deras senaste liv uppvisat.
*****
Det här var ett utdrag av Statens avslutande myt. Den har varit viktig för den här bloggens år av "duttande" med antik världsbild. Texten är också en bra förberedelse för hur senantik astrologi började spekulera i den personliga daimonen framemot vår tideräkning.
Grekernas namn för 11e och 12e huset som en god och en ond daimon har ofta nämnts men bloggaren tröttnade på repetitionerna och sökte lära sig lite mer. och inte mindre än 3 längre och halvt fristående texter står på tur.
Grekerna hade definitivt hört om att man i Indien trodde på en själens översjäl, en Paramatman (rätt säkert individens arvedel av Världssjälen), och kanske blev dessa tankar till daimonen i Väst. (Chauvinistiska Väst har naturligtvis velat se igenkännbara delar i indisk filosofi som inflytande från grekerna, en dårskap som höll i sig långt in i 1900-talet.) Daimonföreställningen levde och hade hälsan i det civiliserade Väst tills romarriket anammade kristendomen på 300-talet och de nyblivna makthavarna i vanlig despotisk ordning bannlyste allt som luktade "hedendom".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar