Det här inlägget består mestadels av två passager jag översatte från engelskan. De är bra exempel på hur långt från de antika källorna blandgodiset New Age hamnat med sitt "lite av varje". Det nyliga inlägget (del 1 och del 2) om hur horoskopets goda ängel alltid står på kant med ego-ascendentens orientering var bara några hastiga reflektioner som säkert kan justeras och fördjupas. Platon lanserade en del djärva etymologier och i dialogen Kratylos låter han Sokrates och en Hermogenes samspråka om diverse termer:
S: Vad ska vi undersöka härnäst [efter begreppet theoi, gudar]? Helt klart måste det bli daimoner [nästa lägre art], därefter hjältar och sist människor, eller hur?
H: Ja, daimoner kommer härnäst.
S: Och vilken är den rätta innbörden i ordet "daimoner", Hermogenes? Avgör om det ligger någon poäng i det jag ämnar säga härnäst.
H: Prata på, så avgör jag.
S: Vet du vad Hesiodos sade att daimoner var?
H: Nej, det minns jag inte.S: Minns du att han talade om en gyllene ras, den första mänskliga rasen som föddes?
H: Ja, det minns jag.
S: Han sade det här om saken:
Då denna ras har av Ödet förmörkats,
De har fått namnet heliga demoner;
De lever på jorden och är goda,
Värnar mot det onda och skyddar de dödliga människorna.H: Och vad om det?
S: Tja, jag tror inte han menar att den gyllene rasen av naturen var gjorda av guld, utan att guld står för något gott och fint. Jag menar att vi har bevis för det när han kallar vår ras "järnvarelser" [materialistiska och helt fördummade].
H: Så sant.
S: Tror du inte att om någon från det nuvarande var god, så hade Hesiodos kallat honom en medlem av den gyllene rasen?
H: Det skulle han förmodligen.
S: Skiljer sig goda människor på något sätt från de visa?
H: Nej det gör de inte.
S. Det är huvudsakligen för att daimoner är visa och vetande (gr: daemones), tror jag, som Hesiodos benämner dem "daimoner" (daimones). I vår äldre attiska dialekt hittar vi faktiskt ordet "daemones". Så Hesiodos och många andra poeter talar väl när de säger att när en god människa dör, har han ett storslaget öde och ära och blir en "daimon". Namnet ges honom därför att det är en synonym till vishet. Och jag själv hävdar, faktiskt, att varje god människa levande eller död, är daimonisk och därför korrekt kallad en "daimon". (397d-398c)
Där är en av de allra äldsta försöken att definiera den gamla föreställningen att människan har en skyddsande som inte är identisk med henne själv. Platon landar i att daimon och människa kan blir närmast oskiljaktiga så att vid den fysiska värdkroppens död egot i princip dör med den och själen går upp i evigheten med sin skyddsängel.
Hur många gamla kristna bilder har inte beskrivit någon mild bevingad varelse som håller om den ömkliga människan? Rötterna är urgamla men astrologin tecknar en kanske senare variant av denna föreställning genom att dela upp ängeln på en god daimon (hus 11) och en ond daimon (hus 12). Det troliga är att persisk dualism ligger bakom detta och att judarna villigt sög upp föreställningen eftersom de redan hade både en Gud och en Satan i sin tradition och som vandrade vidare in i kristet tänkande och därifrån blivit en mem som förmedlas vidare i diverse nyandlighet. Det finns äldre blogginlägg om judarnas "goda och onda rot" (övertydligt belagda i Dödahavsrullarna som två kosmiska andekrafter). Jag har experimentellt likställt den här dualismen med hus 11 och 12.
*****
Proklos (400-talet, 700 år efter Platon) var en av de sista stora ledarna för Akademin. Han förfinade och koordinerade äldre tänkande. Den tjeckiske forskaren Radek Chlup har läst och greppat Proklos komplexa världsbeskrivning och filosofi med imponerande skärpa. Det är inte underligt att Antiken snart stängde dörrarna och övergick i "den mörka Medeltiden" eftersom Akademin nu nått en så komplex tankevärld att knappast gick hem ens hos överklassbarnen. Det simpla alternativet från kristendomen: tror på vår korsfästa figur som dött för er, var mer på den tidens allmänna nivå och Platons Akademi tvångsstängdes av en inskränkt kejsare som såg en bättre hävstång för makt över folket i kristendomen. Nu till Chlup:
Gemensamt med [naturfilosofen] Thales menade Proklos att "alla ting är fulla av gudar", och utsträcker deras dominans ner till de lägsta ting. Om dessa ting inte själva kan vara gudomliga är de åtminstone länkade till gudarna [genom ett intrikat system av delaktighet på flera nivåer, ändå upp till de rena gudarna - schatteringar inom Den Ende].
Som exempel på denna länk mellan det låga och det gudomliga kan vi ta själarna. Vi vet redan att Proklos delar själarna i a/ gudomliga b/ daimoniska /c mänskliga. Han hänför denna delning till Faidros-myten, i vilken Platon beskriver "de elva plus en" skvadroner själar som rider himlarna. Var skvadron leds av en gud, följd av ett antal daimoner och även andra själar "som önskar och är så kapabla". I Proklos tolkning betyder detta att gudomliga själar är uppassade av daimoniska själar, inte själva är gudomliga men "vid alla tider i gudarnas sällskap och länkade till de gudomliga själarna" och stämda till dem.
Mänskliga själar, å andra sidan, har en sådan natur att de inte klarar att hålla jämna steg med gudarna jämnt och ständigt utan faller från tid till annan och vänder sig mot den sexuella fortplantningens värld. Men inte ens efter deras [synda-]fall förlorar de helt kontakten med gudarna. Människosjälarna har vänt sig bort på den medvetna nivån, men varje själ imiterar alltjämt sin gud omedvetet, som Platon charmigt visar i en senare sektion i myten (252c-253b). I konsekvens härav kan alla mänskliga själar delas i tolv grupper korresponderande till de gudar de passade upp på före sin födelse.
Samma mönster kan appliceras på den materiella världen. Här representeras det gudomliga skiktet av himlakropparna [Platon: "de gjorda gudarna"] och de kosmiska [fyra eller fem] elementen. Sublunära kroppar är i sina partikulära identiteter inte själva gudomliga, men till och med de kan på ett sätt sägas passa upp på gudarna och kan organiseras i gudomliga grupper. Som en följd kommer varje sten, planta eller djur att tillhöra någon inomkosmisk guds patronage. [Här känns astrologins scheman igen, med allsköns företeelser som lyder under en viss planet/inomkosmisk gud]. Därmed bär dessa grupper och deras medlemmar åtminstone ett vagt återsken av gudens makt. Och dock, som vi just sett [tidigare i Chlups översikt], är dessa inomkosmiska patroner själva bara de sista medlemmarna i en lång serie högre gudomliga principer. Vart enskilt ting ner till de lägsta entiteterna kommer därför att tillhöra en av många gudomliga "serier" eller "kedjor" som sträcker sig från Den Ena till de mest avlägsna utmarker i det fysiska kosmos.
(Chlup - Proclus: An Introdution, Cambridge 2012, s. 128)
Det här stycket ger en inblick i Platonismens utveckling över tid och antyder hur mycket mer komplex den blev än schemat DEN ENE - DET GUDOMLIGA INTELLEKTET - VÄRLDSSJÄLEN - NATUREN (physis) som vanligtvis får räcka som översiktsbild av nyplatonismens lära om hur Den Ene emanerar världen ur sig själv och individer på alla nivåer kan omvända sig eftersom de på något sätt är förankrade i högre existensplan. Alla utom de rent materiella förstås, som i sitt sätt att borra sig allt djupare ner i materiens hemligheter (som en västerländsk vetenskapsman) bara har Satan eller den rena Ondskan att se fram mot som slutmål. Det går med viljans kraft (intentionaliteten) att döda sin egen själ. Det kanske inte lyckas på ett liv men framhärdar man flera liv kan man raderas ur Livets bok.
Så vad gäller människans goda ängel eller daimon som tecknas i det personliga horoskopets 11e hus, så visar sig antik grekisk filosofi anse dessa är andeväsen som inte är gudomliga men till skillnad från människosjälen ockuperar en något högre våning (men likväl långt ner i Proklos hierarki). Den goda daimonen existerar på ett högre existensplan än horoskopets 12e hus eller den "onda daimonen", så att man måste uppfatta hinduernas tal om att moksha eller befrielse kan uppnås i 12e huset bara är befrielse från skräpet som binder människosjälen till Jorden. Det är inte så att människosjälen automatiskt blir en gud genom att meditera.
Det 12e huset och dess onda daimon motsvarar således den sublunära atmosfären närmast jorden. Gissningsvis kommer inte den själ loss från kretsloppet på jorden som inte lyckas hantera sitt 12e horoskophus rätt, förutsatt att man inte vill återvända förstås! Ett svenskt program som rensar hus från osaliga andar sedan årtionden tycks ha inriktat sig på verksamhet inom den onda daimonens existensplan. I dessa kretsar kallas demonerna för "jordbundna andar". Att de följt egots eller ascendentens väg i livet och inte alls betraktat sin högre ängel (hus 11) avslöjas av att de nu sitter fast mellan "himmel och jord". Man kan också tänka sig att själar som upplevt ond bråd död i sina jordkroppar och forcerar sig tillbaka till en ny kropp aldrig kom högre i existensplanen än "den onda daimonens" nivå.
Det är därför så ofta homosexualitet uppstår om själen får "nöja sig" med en kropp som ratats av de andar som valt utan affekt. (Affekt lever kvar i de höljen som själen normalt släpper ett efter ett på sin väg hem. Ond död på ett slagfält t.ex. innebär att själen i nästa liv har en oheliga influens som stör dess anpassning till den nya kroppen. Och så får man den typiska bråkiga eller rastlösa ungen.)
Det är utifrån den här skillnaden mellan daimonerna den här bloggen från första början tecknat Luft som ett högre kosmiskt element än Vatten, trots att de hos den vissa antika tänkare (Empedokles) förefaller rent materialistiskt stoff som står sidoordnat och kommer samman för att skapa världen av ting.
Jag har letat upp en annan intressant passage från Platon om just de fyra elementen som väsen (och daimonernas plats inom dessa), just som bloggen alltid betraktat Eter, Eld, Luft, Vatten och Jord. (Aristoteles var Platons avfallna lärjunge som väljer att inte se elementen som egna världar utan enbart som ingredienser som blandas i "världsgrytan" - inte olikt Empedokles.) Den passagen kommer vid annat tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar