[Inlägget blev liggande uppåt två veckor och har möjligen i delar redan skrivits in i texter framspottade sedan dess...]
I början av 2021 införskaffade bloggaren en bok av en gång kända men nu kanske halvt glömda brittiska filosofen Alfred North Whitehead. Ett och halvt år senare har jag efter 250 sidor fortfarande ett par kapitel kvar och om "The Adventure of Ideas" skulle föreställa en kortform av hans tidigare specialböcker om sin egenhändiga metafysik, "processfilosofin", då var han mindre av geni än jag tidigare uppmålat honom som. Det här var en onödig bok eftersom man bör ha följt hans författarskap från början, vilket i sin tur gör "Adventure" överflödig eftersom den i stort summerar. Svårgenomtränglig för nybörjaren och onödig för den insatte.
Att nästan klar med texten googla fram diverse snuttar som definierar W som tänkare löste alla problem på bara några minuter! Under läsningen började jag alltmer tvivla på att W verkligen var buddhistiskt påverkad, vilket jag läst någonstans.
Google serverar ett antal korta förklaringar som visar att Whitehead möjligen kan ha känt till buddhistisk ontologi men i huvudsak polemiserade mot den vetenskapliga traditionen och i detta är en blandning av såväl Platons strikt metafysiska läror, men också eleven Aristoteles som vägrade att se Formerna som några fristående andeväsen - Form och Materia uppträder alltid i förening. Och den bästa introduktion om bara en sida, visar också att Whitehead därför också var filosofisk Realist, världen av prylar "där ute" finns, de är inte bara platonska Former i ett högre (gudomligt medvetande". Jag översätter en bit av den "bra" introduktionssidan eftersom den placerar Whitehead i den västtradition han polemiserar mot - något som alls inte framgick av Adventures i sig men hade varit utmärkt att känna till från början:
Whitehead: "Att (med Demokritos, atomlärans fader) påstå att en bit materia har en enkel position innebär att detta uttryck för en rumslig och temporär relation skulle vara ett adekvat sätt att hävda att dess plats i en bestämd region av rummet och genom en bestämd varaktighet i tiden, åtskild från varje essentiell referens till den materiella bitens referens till andra rumsliga regioner och durationer."
Mot detta synsätt argumenterar W att "bland naturens primära element, finns det överhuvud inte ett element som har den här karaktären av simpel belägenhet (location)." Konceptet isolerad atom är en produkt av människans intellektuella abstraktion. Det kan medges att vi genom abstraktion kan "nå sådana abstraktioner som är simpelt-lokaliserade bitar av material..." men att dessa abstraktioner, per definition, beskriver ett ting som lyfts ut ur sin konkreta miljö.
Att förväxla abstraktioner och det (genuint) konkreta är det tankefel Whitehead kallar "den felplacerade konkretionens logiska felslut". Sådana ting som instanser av tid, punkter i rummet eller oberoende materiepartiklar är hjälpsamma begrepp för den vetenskapliga tanken men när de missförstås som beskrivningar om den ultimata verkligheten är de förvrängningar av den konkreta verkligheten.
https://faculty.mtsac.edu/cmcgruder/whitehead.html
Whiteheads "Adventures" dök upp 1933, tre år efter att min förblivande vetenskapsfilosofiska favorit föddes. Hjälpt till rätt kontext ser jag nu att f.d. NASA-matematikern Wolfgang Smith tar upp Whiteheads kritik mot västerlandets scientistiska sammanblandning av "verklig verklighet" och sina egna abstraktioner.
Min bok "Folksjäl" för fyra år sedan har en lång, och kanske malplacerad inledning. Dessa 100 av 400 tätt satta sidor hade gjort sig bättre som en egen bok, ett argument för att astrologin inte alls är obsolet. Som analogi används Wolfgang Smiths tankar om modern fysik, vilken, menade jag, är lika trovärdig eller inte som antik astrologi. Smiths tankar överlappar en hel del med Whiteheads, vilket jag läst hela "Adventures" utan att notera. Men det räckte med en (bra) sida på nätet!
Whitehead använder begreppet "really real", samma "verkliga verkligheten" som den här bloggen då och då använder utan att ha känt till att uttrycket ingick i den brittiska filosofens vokabulär. Men det är inte direkt samma sak eftersom Whitehead trots allt trodde på en objektiv värld i det materiella till skillnad från den här bloggen som syftar på Platons filosofiska idealism: den verkliga verkligheten befinner sig i ett kosmiskt medvetande - i Guds intellekt. En högre intelligent tänker världen och vi fångar i grottan "missplacerar det konkreta" och tror på den materia vi upplever. Egentligen är detta den maya eller illusion hinduerna varnar för.)
Men t.o.m. när Wolfgang Smith 2010 började namndroppas på bloggen, hade jag en egen tanke om hur de fyra metaforiska elementen Luft, Eld, Vatten och Jord kunde uppfattas för att överbrygga skillnaden mellan Platons rena Luft-filosofi och Aristoteles "du ser bara Luften via dess konkretisering i Jord".
Här är tredje omnämnandet från 2010 och en av de få gånger jag provat att transponera känslan av konkretism (Jord) så att den alltigenom intellektuella människan eller den kroppslösa andesjälen (båda uttryck för Luft) upplever sitt "akvarium" som solitt eller verkligt ("Jord"):
https://siderisk.blogspot.com/2010/07/manniskans-kropp-ar-himmelsk.html
Ytterst sett är därför Realismen underordnad Idealism, den verkliga verkligheten av "luftnatur" (osynlig, icke-konkretiserad och med oanad potential för var enskild resenär) därför just som redan Platon listat ut (troligen under inflytande av Österländska läror, lika troligt förmedlade via Pytagoréerna, vars grundare ansågs ha rest österut för att vinna sina insikter.)
Därav den ofta upprepade nyplatoniska hierarkin med den tredelade Själen (kosmisk och individuell) och så den "bortstötta" materien som dock enligt Whitehead är lika objektivt existerande som allt annat. I platonismens själ ingår den inte som någon egentlig existens, till följd av Aristoteles tanke att urmateria behöver en "ovanifrån" kommande Form.
Detta synsätt förklarar den hårdnackade dualism mellan Ont och Gott in (med materia som ontologisk Ondska) som drabbades västerlandet ett par århundranden före vår tid (nog för att den existerade längre österut - tänk Persien).
Men ... nyplatonismen inkluderade faktiskt JORD i det gudomliga Intellektets tänkande. Förutan Guds tankar på den hade inga ateister eller pragmatiska realister kunnat existera. I astrologin existerar Saturnus i både en Luft-version och en Jord-version. "Intellektuell materia" finns inre representerad i den här skissen men platonismen är lite för komplex för att fånga i en enda bild. (I Saturnus blåa cirkel skulle allt tänkbart behöva ritas in):
Vad astrologin inflikar i denna lära om det som är (ontologi) är helt enkelt "gräv där du står". T.o.m. Jord-elementet döljer i sin konkretion spår av den gudomliga intelligens i astrologin som förknippas med "sjunde himmelen" eller den luftblå Saturnus och Guds hovstat, den kollektivistiska Vattenbäraren (människosjälen ytterst en partiellt självständig tanke i Guds medvetande/hovstat).
Dessa är förstås bara symboler enligt tanken om den mikro-makrokosmiska parallellismen. Bortom människans och t.o.m. andesjälarnas olika himmelriken finns en värld som reducerar även de mäktigaste av de unga gudarna (Platon) till mikroskopiskt små representationer av Den Enes "inre liv" (Proklus, nyplatonist på 400-talet). "Mikroskopiskt små" är förstås bara bildligt menat eftersom tid och rum inte längre gäller i "Högsta Himmelen", nyplatonismens "Den Ene".
Att Whitehead var britt i den förvirrade tid då materiella vetenskaper trängde ut vettet ur västerlänningen framgår att han rör in kristna guden i sitt system och därmed visar att han ändå har en plats för Den Ena i sin hysteriskt överkomplicerade metafysik som inte kan ha tilltala värst många. Folk är inte smarta så den "felplacerade konkretionen" segrade med de förödande resultat världen nu står inför efter att i 150 år sysslat med enskilda ting utan någon blick alls för deras "organiska sammanhang". Även sistnämnda uttryck en metafor eftersom organismer är den verklighet astrologin symboliserar med Vatten-elementet.
Men biologins komplexitet som avslöjas i den genetiska koden avslöjar att Vattnet faktiskt har en förbindelse med Givaren av alla kod: Intelligensen eller Luftelementet. Språkplaneten Merkurius är intressant, den har ett härskarläge i Luft och ett i Jord (Tvillingarna/Jungfrun). Som en diminutiv form av det gudomliga Saturnus-Intellektet är det intressant hur väl astrologin överensstämmer med både mytologi och gamla ontologier.
Den luftburna Merkurius är ängeln eller budbäraren mellan det gudomliga och det mänskliga. Varför Jungfrun kopplats till Merkurius visar hur intelligens i förening med Jord eller det materiella ger teknologi och framsteg i bemästrandet av den lägsta verklighetsnivån, den nuvarande mänsklighetens spelplan.
Räknenissen har tagit kontroll över denna spelplan och i abstrakt Luftgestalt är detta systemarkitekten inom IT och därpå en glidande skala ner till enklare "utförare" av de sysslor arkitekten skapat. Jungfrun är mer typiskt en handräckare i största allmänhet, en arbetare, en kugge i alla de Jord-centrerade system som tjänar Överklassen. Jag har dock noterat ett så påfallande intresse för ny teknik i Jungfruns tecken att kommunikationsplaneten som delhärskare över Jord tycks särskilt kopplad till "praktisk" kommunikationselektronik.
Den dag Saturnus, Luftherren och härskaren över Bäraren av Vatten är fullbordad, då "Kristusanden är allt i alla" (kristna missionären Paulus uttryck), den dagen kommer mänskligheten att ha nått sin optimala kunskap i Vattenvärlden och verkligen bli bärare av vatten, ha fullständig kontroll över DNA och blir en medskapare till övriga kreativa krafter som utgår från Högsta Himmelen. Det vill säga, om människan i Vatten och Jord når så långt utan att förgöra sig själv. Det tycks vara inträdesprov förrän själarna får tillgång till sitt Eld-hjärtas innersta kammare - ren luft, rent tomrum, den högsta nivån.
Dante var långt ifrån först men han använde uttrycket "sjunde himmelen". Här är en kortversion för skolelever och alla lättjefulla (som inte orkar ta saker som "litteraturkanon" på blodigt allvar - bloggaren köpte sin pocket-Dante den 17 december 1988 och har ännu hittat rätt stämningsläge för att läsa den):
Dante vänder sig mot sin andliga vägledare Beatrice, men hon ler inte. Hon förklarar att om hon log skulle Dante reduceras till aska. De har nått så högt i Paradiset att Dantes förgängliga (kroppsliga) sinnen inte skulle kunna hantera strålglansen från Guds speglade kärlek. De är nu i den Sjunde Himmelen.
Beatrice (som ren och perfekt själ) är således spegeln som på Saturnus nivå inget annat reflekterar av "Herrens förtärande eld".
Det här är knappast det moderna västerlandets urspårade veckotidningsastrologi. Här hopas, förvisso enligt en tradition, alla eländen som tänkas kan på Saturnus, den "Stora Illgöraren". Ålderdom, svaghet, långsamhet, död. Men det är bara JORD-elementets halva av berättelsen! (Saturnus som härskare över Stenbocken). Där kropps-Dante vittrar och blir till aska träder den verkliga Saturnus fram, antyd genom astrologins delning av principerna i en negativ och en positiv polaritet. Saturnus som Luftens eller Andarnas herre är en helt annan berättelse dold i astrologin för dem mogna att se om och i så fall hur lågt deras själar fallit. Astro ger miljön, ambiensen som motsvarar själens tillstånd. Själen har fri vilja att arbeta emot dåliga miljöer....
Under de första åren nämnde den här bloggen ur ett evolutionärt perspektiv Sverigehoroskopets soltecken Vattenbäraren och den relativa position mellan Solen och dess fundament Saturnus. Zodiaken är uppenbart konstruerad för att beskriva en rörelse från ren egocentrism i Väduren till en något utvidgad vy i polära motsatsen Vågen ("jag och du"). Men det är efter individdöden i Skorpionen fältet verkligen öppnar sig och de avslutande fyra tecknen representerar alla Jupiter eller Saturnus i en negativ och en positiv tagning.
Universalism som den uppfattas i den sublunära resp. supralunära sfären. Den här sekvensen av Dantes färd beskriver uppenbarligen hur JORD-Dante inte tål att möta den gudomliga ELDEN i dess rena utflöde. Jämför Jord/Eld-konflikten som ibland förs på tal på bloggen - människor i strid eller som t.o.m. söker strid. Antagonistiska element som antingen är egenmäktiga eller helt enkelt vill visa att de klarar saker av egen makt. Men den typen är inte mogen Högsta Himmelen (hur mycket än Jesus uppmanade att "ta himmelriket med storm" - vad han nu menade med det).
Den här scenen i Dante alluderar till att Beatrice i Sjunde Himmelen - Saturnus/LUFT - skulle återspegla Guds ELD. Den medeltida Dante anknyter här garanterat till det Sideriska av och till kallat "den kosmologiska axeln" (fast kosmogonisk är mer korrekt). Den Sjunde Himmelen opponeras på ett kompletterande sätt (till skillnad från nere i världen, där oppositioner ofta antyder stridighet och motstånd, men med hopp om tillväxt). Det är förstås Eld-Solen i sitt fulla majestät i Lejonets tecken som är den briljanta eld som skulle förtära den ofärdiga Dante om Beatrices mun spricker upp i ett leende (Scenen överutnyttjad på ett bakvänt och demoniskt sätt i Hollywood inte minst i diverse Mumien-filmer.)
Här beskrives därför en konventionell kristen Gud som immanent i världen, kosmos skapare och upprätthållare. Den kosmokrator som astrologin markerar med linjen mellan Lejon och Vattenbärare och som samtidigt är gudomligt Liv och Luft som dess första självmedvetenhet och inblick i sitt eget väsen (där alla andesjälar ingår).
Dante, som katolik, diskuterar inga nyplatoniska spetsfundigheter om Den Ene och dess relation till vad denna filosofi ibland kallade den "Andre guden", samma som hinduiska traditioner som skiljer en opersonlig Brahman från en personlig-i-världen-Brahman (se t.ex. denna snabbintroduktion till Brahman saguna resp. nirguna).
Kristendomen består av människor, av personligheter och de föredrar begripligen teism, tanken om en personlig Gud (saguna). Tankar om en Gud bortom Gud (nirguna) blir för abstrakt och ogripbart för själar i denna fas av det som kan kallas evolution - om man inte ser att universum egentligen inte alls utvecklas och förändras utan enbart är en stillbild på väggen i Övergudarnas slott.
Alternativt avslut: Betraices dolda ljus förmedlas av Jupiter
Måhända är det briljanta ljus Beatrice har i sig att reflektera på Saturnus eller sjunde himmelens nivå den sjätte himmelens Jupiter. I studentsammandraget ber hon uttrtyckligen Dante att se henne i ögonen - ofarligt. Munnen däremot sorterar rent fysiologiskt under Oxen, men luft ur munnen anknyter till luft som uttryck för Anden, och luftvägarna beskrivs av Lufttecknet Tvillingarna vilket har en komplementär motpol i ... Jupiter och Skytten!
Jupiter härskar över det högst utvecklade Eldtecknet Skytten medan hinduismen ger just Jupiter en avvikande essens (innersta väsen): Jupiter är den enda ETER-planeten, det element vari de fyra skapar världens oräkneliga tillfälligheter. Det ligger lika god logik i den nära förbindelsen mellan den universella nivåns Saturnus och Jupiter ("eldens eld").
Beatrice återger eller speglar formalt eller på konceptionens nivå (Saturnus Luft) den glödande Eter som trots allt verkar vara en ännu mer gudomlig variant av den redan från början så gudalika Elden. Att det är Jupiters eldlika utstrålning som återspeglas vid gränsen/Saturnus har en viss trovärdighet eftersom 9e jupiteriska huset i hellenistisk astrologi kallas "Gudens hus" och i Indien också anknyter till de högsta möjliga insikterna som "Gurus (Jupiters) hus".
I sjunde kretsen blir allt inom Beatrice - hon har nu rollen av "Världssjälen" i hela dess omfång - företeelser inom henne och att öppna munnen i ett leende blir att släppa fram Jupiters krets via kommunikatören/ängeln Tvillingarna. Jupiter har hon närmast inom sin nuvarande form som sjunde sfären. Både hon och Dante har vuxit rejält på resan!
Skillnaden mellan att spegla Solen och att spegla Jupiter handlar om omfång eller räckvidd för respektive gud: Solen är bara individualismens herre (Lejonet inleder zodiakens akt 2) medan Jupiter är "universums härskare" (Skytten startar det kosmiska perspektivet), vilket naturligtvis stämmer perfekt med grekernas högste gud Zeus (romarnas Jupiter).
Varför Platon kallar Zeus en av de "unga gudarna" (som detroniserat gamle Saturnus, högguden i en tidigare värld eller eon - "guldåldern"), kan fattas som en utsaga från vår fallna värld: Jorden är på botten i den gamla geocentriska världsbilden. Ur vårt perspektiv har den sjätte himmelen/Zeus trängt sig närmare oss och som en "ung gud" förpassat den äldre Saturnus till sin bakgrund (Saturnus är dessutom en väldigt blek ljudprick på natthimlen).
Hinduismen öppnar med sin eteriska Guru/Jupiter för tanken om att vårt kosmos (här: solsystemet) har en nödutgång. Att Jupiter symboliserar "själens befrielse" via sitt andra hus, det 12e, är bara en mindre förlossning. Det är själens irrationella nedsjunkenhet i biologins Vatten som här befrias av Jupiter. Men även i 9e huset finns en befrielse och nu från Livet självt. Eter-dörren tycks indikera att detta är zodiakens enda plats som för hinduerna antyder nyplatonismens "icke-existerande" Den Ena eller en utgång från hela världssystemet och åter till den opersonliga Brahman.
Är då Saturnus / sjunde himmelen bara en formal avbild i kosmos av det platonikerna kallade Nous, det gudomligt intellekt? Är detta enbart Världssjälens kosmiska intellekt och den opersonliga Brahman liktydig med den Högsta Himmelen bortom Eter-oceanen? Är detta platsen-utan-koordinater där det verkliga gudomliga Intellektet "vistas". Minns att Livet bortom det lilla biologiska Vattenlivet är avslutat i befrielsen från Eld, och därifrån finns inga mänskliga beskrivningar kvar att använda eftersom inte ens ordet "existens" (Eld) fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar